Blev sittande och läste ur mina första år där mamma flitigt skrivit om de första 3 åren i mitt liv, jag var redan då snäll och lugn   och tydligen väldigt trött för jag sov bort det första året verkade det som så ja det är som jag brukar säga: - jag är född trött  

Denna tiden minns jag ju ingenting av själv men däremot kan man ibland tänka tillbaka på tiden då man var yngre och när man gick i skolan. Tänk att man tyckte saker kunde vara jobbiga då, trots att man hade så lite bekymmer. 

Man gjorde ju inte mycket annat än var ute och lekte och bara njöt av livet. Egentligen borde man leva lite mer så även i vuxen ålder. Kanske säga upp sig som vuxen för en dag, ge sig ut i sandlådan eller till lekplatsen och bara njuta av dagen. Leka jage och hoppa hopprep och cykla som en galning genom samhället. 

Ja bara ta dagen som den kommer och inte tänka så mycket på saker som hänt igår eller ska hända imorgon.

Det skulle vara fantastiskt roligt att gå hem till någon av mina gamla barndomsvänner och knacka på och fråga om vi ska leka, ska vi hoppa hage? eller kanske hoppa tvist? 

Jag undrar vad de skulle sagt om jag gjorde det     

Om det till barndomen fanns en dörr (skriven av mig just nu i denna stund)

Ibland kan man sitta och längta tillbaka till förr,

ibland kan man önska att det till barndomen fanns en dörr.

Då när man var liten och bara leken fanns,

då när allt kändes lätt och livet var en dans.

När smärta försvann med ett plåster på sina sår,

när man såg framåt och inte tänkte på igår.

Du vet när du fick din kärlek genom att skriva en lapp,

när du anlände till skolan genom att springa ikapp.

Ja ibland kan man sitta och längta tillbaka till förr,

ibland kan man önska att det till barndomen fanns en dörr.

Jag när jag var liten

För första gången på länge känner jag att jag inte riktigt har något som jag känner att jag vill skriva om eller jag känner mig liksom sådär tom och fantasilös. Jag kan ibland tycka om uttrycket "ära vare den som inget har att säga men ändå har förmågan att hålla käften" och det kanske är just det jag borde efterleva just nu. Jag känner mig liksom varken glad eller ledsen, jag känner ingenting egentligen.

jag borde vara full av energi efter en avkopplande ledighet där jag faktiskt verkligen haft tid att koppla av, jag har inte haft några måsten eller saker som jag känt att jag legat efter med. Jag har bara varit bortrest, långt hemifrån och inte haft tankarna varken på jobbet eller hemmet. Jag borde vara full av energi och lust.

Kanske är det så när man kommer tillbaka till vardagen att det tar ett tag att ställa om sig och kanske har man förträngt saker så bra under ledigheten att man får lite panik när man kommer hem.

Jag hade visst några datum jag var tvungen till att komma ihåg men de har jag glömt, jag vet att LSS skulle komma hem någon dag i slutet av denna månaden, klockan 15:00 var det men vilken dag?

Äsch det kan jag ringa och kolla hur svårt är det.

Under ledigheten tillät jag mig själv att koppla av och ändå var det just då jag besvärades av magkatarr men det kanske är då man hinner lyssna på kroppen, då när man har tid att lyssna, när det inte gör något om man känner sig lite hängig för jag är ju ändå ledig. Annars har man inte tid att vara sjuk.

När vi kom hem blev jag även påmind om att André ville ha barnkalas och självklart ska han få ha det men jag fick sänka mina ambitioner om det kalaset lite, jag hade massa planer tidigare men med närmare eftertanke så blir han glad av att ha några vänner här hemma och äta gott och ha det trevligt en stund. Varför ta på sig mer jobb än vad som krävs? Det krävs inte så mycket energi att ordna en trevlig stund i goda vännerslag.

Jag fick även idag hem ett brev från min läkare, det var svar på proverna jag tog strax före ledigheten, det där hade jag glömt bort när jag var ledig. Jag trodde t.o.m att min magkatarr kanske var tecken på att jag var gravid men nu i verkligheten så vet jag bättre.

Brevet innehöll iallafall väldigt lite information, det stod bara att mina värden fortfarande inte var bra och att han skickat remiss till Göteborg för vidare utredning och förslag till behandling. Mer än så stod det inte.

Sådant leder till egna spekulationer och internet är både på gott och ont en bra plats att söka på.

Jag är lika dum varje gång det är något jag undrar över. När pappa blev sjuk sökte jag massa info. om hudcancer och hittade mest folk som hade dåliga erfarenheter, de som hade förlorat en nära anhörig.

Det var ju inte det jag ville hitta, jag sökte solskenshistorier, precis som att om jag hittade en enda sådan så var det så det skulle gå för pappa. Alla sjukdomar är olika och allas öden är olika, det kan man inte läsa om på nätet.

När jag läser om förhöjt Prolaktin, magkatarr och mina symtom så hittar jag oftast att orsaken är en godartad tumör på hypofysen. Men jag vet bättre och jag vet att det finns massa andra orsaker bla stress och min låga ämnesomsättning, lätt fixat när man väl kommer fram till orsaken. Det är bara den där väntan som är jobbig, dessa jäkla köer. Sen tycker jag att det är ganska onödigt att skicka ett sådant brev med så lite information, varför inte ringa istället så man kan ställa frågor. Jag försökte ringa min läkare men det gick inte få tag i honom idag så det får bli ett nytt försök i morgon, bara för att. Jag vill kunna fråga saker och få ett ungefärligt besked om hur lång väntetid det kan vara. Jag är lite av ett kontrollfreak och det måste jag nog vänja mig av med för när jag försöker ha koll på ALLT så glömmer jag det mesta istället, det blir som när vatten droppar ner i en burk, tillslut blir den full och då rinner det över fast för mig välter ofta hela burken och allt rinner ut.

Burken blir helt tom, ungefär så som jag känner nu. Jag är tom på fantasi och energi och hur var det nu?

"ära vare den som inget har att säga men ändå har förmågan att hålla käften"

Ja jag tystnar där och hoppar i säng, i morgon är det en ny dag och den kan vara helt tvärtemot denna dagen.

Det är det som är vardagen för oss alla, ibland är den toppen och ibland är den mindre bra, eller hur?

I Torsdags skrev jag om en njutbar resa mellan Dalsland och Jämtland då sken solen hela vägen upp och det är lätt att sitta tyst och bara njuta av naturen i 75 mil. Det finns dock en annan sida också som idag då vi for neråt.

Det första som hände var att avgssystemet ramlade ner och skrapade i marken så vi fick hänga upp det med snöre och köra till macken för att köpa spännband vilket de givetvis inte hade på den macken.

Vi körde ca 5 mil till nästa mack och den hade de tydligen stängt igen för gott. Som tur var så låg det en mack till lite längre bort och där fanns spännband så vi fick löst problemet och klara oss hem. Jag är ju inte direkt förvånad över att saker på bilen lossnar för där uppe är vägarna långt ifrån jämna och fina. De första 30 milen innehåller mer hålor än en puckelpist, det är inte lätt att försöka köra slalom emellan dem för de är verkligen över hela vägen.

Detta med varningskyltar existerar bara om vägen verkligen är skadad, vilket innebär i stort sett helt utan asfalt. En sådan väg här hemma hade varit avstängd.

I dag regnade det dessutom hela vägen så det kändes inte ens njutbart att sitta och titta ut på naturen.

Man kan tycka att det är ett jätte bra tillfälle att sitta i en bil med hela familjen och kunna använda tiden till att prata som man sällan hinner i vanliga fall för någon har alltid annat att göra. Jodå André pratar mer än gärna och är den som kan tjata hål i huvudet på en så jag tycker det är rätt skönt när det blir tyst en stund.

Varje gång man drar igång musiken så har han något att säga, jag sänker och André blir då oftast tyst, jag höjer igen och då kommer han på vad han skulle sagt. Sådär fortsätter det tills han somnar och jag kan då koncentrera mig på musiken och alla hålor i vägen. Roger är ju inte direkt den som pratar överdrivet mycket så det kan vara tyst väldigt länge.

Ända fram till Orsa vilket är ca 35 mil är vägen totalt utdömd av mig, man skulle nästan behöva ett njurbälte pga att det hoppar och guppar så mycket.

Så kommer vi då till Mora och plötsligt får man syn på massa bilar, hela Moras rondell är alltid full av bilar och då återkommer mitt dåliga beteende då jag skäller på alla som inte kan köra bil. De skäller förmodligen på mig också.

Eftersom André har infört som tradition att vi alltid ska äta på Mc Donalds i Mora så är detta en lag som man inte bryter. Jag tycker att det är helt okej att han får välja när han är så duktig och åker hela denna vägen utan gnäll.

Tydligen är detta en tradition för ALLA turister som passerar Mora för det måste vara den mest välbesökta Mc Donalds i Sverige och där är det djungelnslag som råder. Alla kassor är öppna men det finns inte bemanning till dem så personalen hoppar emellan kassorna och kösystem verkar inte existera här.

Jag är lika förvirrad varje gång och vart jag än ställer mig verkar jag ställa mig fel.

När vi väl ätit så fortsätter vår resa neråt och nu börjar jag tröttna på musiken och vill prata men vad ska man prata om? Att börja disskutera vem som gör vad och inte i hemmet osv är ju inte direkt smart eftersom man ska stå ut med varandra i en trång bil i 5 timmar till så det blir mest lite småprat tills Roger somnar.

Jaha det får bli radion då, där pratar de ju och Christer på P3 brukar ha folk som ringer in och berättar roliga saker så den kanalen fick det bli.

Då ringde det en bonde och berättade att om man gav en tjur annanas regelbundet under en längre tid så smakade tjurens spermier annanas. Ja jag vet, jag tänkte precis som du: -det var mer än jag ville veta och jag undrade dessutom hur någon ens kommit fram till detta. Mc Donalds maten hade dessutom inte hunnit sjunka ned ännu så jag valde att leta upp en annan kanal men tydligen är det bara P3 som fungerar mellan Mora och Malung så jag fick fortsätta lyssna och som tur var så tog de in ett nytt samtal.

Denna gången var det en ifrån Arjeplog som ringde och jag har lite förutfattade meningar om männen runt Arjeplog och Gällivare för av någon anledning verkar dessa vara byfånar som aldrig verkar varit utanför byn.

Jag antar att det inte är så men det är bara sådana jag hör på radion och ser på TV.n

Denna killen var inget undantag utan han lät precis som jag föreställer mig en man från Arjeplog, han skulle hälsa till mamma, pappa, sin tjej, alla vännerna och så avslutade han med att han ville hälsa till alla i Arjeplog, det var ju precis det du nyss gjorde tänkte jag. Radiokillarna frågade om han skojade men killen svarade:

-Nä ja tyck de ä så trävligt att va me i radio så då vill jag hälsä.

Efter detta sa en av programledarna att hälsningar i radion inte var så uppskattat av alla lyssnare för de tycker att vi lever i 2000-talet och då kan man skicka sms till de man vill säga hej till istället för att ringa radion men ja nu vílle denna killen från Arjeplog hälsa på radion och det var ju trevligare än den tidigare som ringde och berättade om tjuren tyckte jag då.

Jag satte på musik igen och tillslut bytte jag och Roger plats så han fick köra lite och jag satt och glodde ut genom fönstret. Regnet öste ner och det blåste samtidigt så det regnade så där snett från höger.

Då såg jag en kille som stod vid vägkanten och kissade, han var smart nog att inte stå vänd ut mot vägen men jag undrade ändå om det var smart att kissa i motvind?!

Jag somnade iallafall tillslut och sov djupt så där så man tappar huvudet och vaknar till men somnar direkt, plötsligt vaknar jag hastigt till och tror av någon anledning att vi är påväg att krocka, jag liksom skriker till lite så André och Roger tittar frågande på mig. Sen somnar jag igen.

När jag vaknar till har Roger tydligen kört om massa bilar som han försökt köra om ett tag och detta visste ju inte jag så han blev lagom glad när jag bad honom att stanna för att jag ville röka. Jag vet precis hur det känns för det slår aldrig fel när en annan kör heller, då ska någon plötsligt kissa när man precis kört om någon eller när man nyss stått still någonstans. Därför ber jag Roger köra vidare tills han vill att vi ska byta så kan jag röka då.

När vi är i Sunne så tycker jag att vi snart är hemma, då är det ca 25 mil kvar och förr hade jag tyckt att 25 mil var långt men numera är det snart hemma.

Avstånd har liksom fått en helt annan gräns för mig de senaste åren efter att ha pendlat dessa 75 mil då jag och Roger inte bodde ihop. Nu är vi dessutom 2 som kör så jag tycker inte resan är lika betungande längre.

Både i Grums och Billingsfors möts man av en härlig doft från Pappersbruken men Billingsfors tar ändå rekord då de har kyrkan precis bredvid om folk inte går i kyrkan på andra orter så lär väl de i Billingsfors absolut inte vilja gå dit. Vem vill ens gifta sig eller ha dop där? Jag undrar om de döda i gravarna ens ligger kvar. Strax efter detta ligger det en restaurang och ett gatukök, denna doft inbjuder inte till att äta vill jag påstå men jag antar att man vänjer sig när man bor där.

Så kommer vi då till strecket i marken i Järbo, ja där står det med sprayfärg i marken "Welcome to Järbo the state of USA" man kan ju undra vad turister tänker om detta, tänk om kille från Arjeplog kom ner och såg detta, han hade nog tyckt att vi var väldigt konstiga människor precis som vi tycker om honom.

För mig innebär detta iallafall att snart är jag hemma, snart är resan gjord och jag kan koppla av i soffan en stund innan det är dags för sängen.

11 timmars resa är över och när jag tänker tillbaka så här så är den kanske inte så händelserik men ganska komisk.

Ingen gång är den andra lik och tur är väl det.

Kanske är det Steve med Lloyden som bidragit endel till fördomarna om männen i Arjeblog och Gällivare   

När vi var ute och åkte nyss så såg vi 2 rävar, de tittade nyfiket på oss lite som att de undrade vad vi gjorde där i skogen och störde deras lugn och när jag skulle ta fram kameran och ta kort så sprang de givetvis iväg.

Vi stod kvar och såg dem springa över den isbeläggda sjön, sången räven raskar över isen dök genast upp i mitt huvud. När jag är här uppe i Jämtland där det är mer skog än hus så förväntar jag mig nästan att se djur, jag har hört folk prata om björnar och vargar de sett men de säger det inte på samma sätt som vi gör hemma.

Vilda djur är på någotvis inte välkomna hemma och vi pratar om dem som om de inte ska få leva, jo de kan få leva om de finns uppe i norr. När man åker 45:an uppåt strax efter Orsa börjar de skylta med varning för Björn en skylt man aldrig ser nere i söder. Jag sitter verkligen och tittar ut i skogen för jag skulle verkligen vilja se en, ja iallafall när jag sitter i bilen. Jag tror vi alla vill se både björnar och vargar på riktigt fast bara om de inte dyker upp hemma vid våra hus.

Jag undrar därför om vi vill att de ska finnas eller inte? Ja svarar ni men de kan hålla sig i skogen.

Skogen tänker jag och funderar lite hur det ser ut där hemma och konstaterar att det snart inte finns någon skog kvar där. På vägen till mitt jobb möts jag mest av kalhyggen, skogen som varit där finns inte längre kvar.

Kan det vara därför våra vilda djur börjar dra sig in i samhället? Det kanske inte är de som drar sig till oss utan vi som mer och mer bygger hus där de alltid haft sina revir. Är det vi som inkräktar på deras marker eller är det de som inkräktar på våra? 

Det är en svår fråga för visst är det ett problem när bönderna blir av med får och andra djur pga vargen och vi blir mer och mer rädda för att de kanske även ger sig på oss människor. Det har plötsligt blivit ett krig mellan människan och de vilda djuren. Tänk om de började tänka som oss, människorna kan bo i städerna allihop då kan de få leva, samtidigt försvinner våra städer och växer igen utav skog, vart ska vi ta vägen då?

Det kan tyckas vara lite överdrivet att tänka så men hur ska djuren kunna bo i skogen när vi mer och mer avverkar den?

Vi kan inte leva med varandra men vi kan heller inte leva utan varandra, vi vill ha de vilda djuren kvar men vi vill inte ha dem för nära. Vi vill gärna se en varg eller björn men vi vill samtidigt inte att de ska finnas, ja på djurparker isåfall eller uppe i norr, där kan vilda djur hålla till så kan jägarna från söder åka upp dit och jaga bara för nöjets skull.

Jag vet att de ställer till problem för vissa och jag vill själv inte ha en varg utanför mitt hus men jag tycker vi kan låta bli att tvinga dem komma så nära genom att avverka så mycket skog som vi gör, det ser dessutom hemskt tråkigt ut med alla dessa kalhyggen som man möts mer och mer av nu förtiden.

Vilket ser trevligast ut, ett kalhygge

Eller en tät vacker skog?

Hade Räven som dök upp (September 2010) hemma hos oss mitt i samhället fått välja, hade nog han svarat skogen

Det kommer bli några inlägg om mitt andra hem: Hällesjö i Jämtland nu över påskhelgen, eftersom det är där jag befinner mig nu. Min sambo Roger är här ifrån och som jag skrivit i tidigare inlägg så flyttade han 75 mil ner i Sverige för min skull. Hällesjö ligger mitt emellan Sundsvall och Östersund (10 mil till båda ställena)

Eftersom vi har våra mammor här uppe så valde vi att behålla gården som fritidsställe och åker hit när det är långledigt samt på semestern.

Vissa kan tycka att det är hemskt långt med 75 mil till sitt fritidshus men jag tycker det är riktigt skönt för det blir verkligen miljöombyte och det är stor skillnad på hemma och här. Visst det är hemskt långt att åka och tar runt 11 timmar att ta sig hit med bil men jag tycker det är riktigt mysigt att åka ändå.

Jag älskar naturen och på resan hit upp så får man verkligen se våra olika landskap och alla har de sin charm. 

Hemma har man närhet till hav och klippor vilket jag älskar men man är ju ganska van vid det ändå och uppskattar det kanske inte lika mycket när man vet att man kan uppleva den naturen när som helst. 

När vi åker uppåt ser vi först Värmlands vildmark och sen Dalarna med sina underbara timmerstugor och detta landskap blir ofta förknippat som något av det mest Svenska vi har. 

Sen blir det mer och mer skog och berg ju längre upp man kommer genom Härjedalen och sen Jämtland med mycket tallskog och stora stenblock som ligger överallt i skogen som ett minne utav istiden och även dessa vackra sjöar som Jämtland bjuder på. De underbara bergstopparna som sticker upp får mig att vilja klättra upp på toppen och ge ifrån mig ett skrik så som Ronja Rövardotter gjorde.

Det finns så många vackra rastplatser med små grillstugor som verkligen inbjuder till att stanna och ta en koppkaffe där. Ibland får jag lust att bara stanna där i skogen ute i ingenstans och bara vara, bara känna lugnet.

När jag kör på vägarna här uppe är jag inte alls som hemma, stressad och irriterad på andra trafikanter.

Det finns nästan inga andra så jag nästan äger hela vägen och när man väl möter bilar blir man nästan lite sådär så man vill vinka till dem.

Det är klart att vid större orter är det ju som hemma fast ändå lugnare på något vis. När jag var i Sundsvall på ett köpcenter i mellandagsrean så upplevde jag inte alls det som hemma på Torp, jag upplevde inte att folk hade så bråttom som hemma.

Mamma säger att t.o.m de gamla som bor på hemmet där hon jobbar är mycket lugnare än de gamla på det hemmet hon jobbade hemma. Jag tror faktiskt att människorna här uppe är lugnare, man tar sig mer tid att hälsa på varandra och det känns som att det är en helt annan gemenskap än hemma. Jag vet inte om de som bor här håller med mig men det är den känslan jag får här. Jag finner ett lugn som jag har svårt att känna hemma.

Trots att det kan vara jätte stressigt när vi bara är här korta stunder så känner jag mig inte stressad inombords.

Vi hinner det vi hinner helt enkelt. Man vill hälsa på alla och man vill göra så mycket och dagarna är förkorta men ändå känner jag mig inte stressad över detta.

Här uppe kommer oftast folk när det är marknader, dans och vad det nu kan vara för något som anordnas, här kommer t.o.m folk på kyrkans julgröt och det räknas som en tradition att göra det.

Hemma finns det nog för mycket valmöjligheter av olika händelser att man inte kan gå på allt och man blir nog mer kräsen på vad man prioriterar att göra.

När jag kommer hit måste jag planera inköp m.m för här finns ingen affär som är öppen till sent på kvällen eller på röda dagar som hemma. Men jag tycker det är rätt skönt, det ska liksom vara så. Vill jag till ett köpcenter så får jag åka 10 mil och då planerar jag en dag för det vilket gör att jag förmodligen inte kommer ha lika bråttom som hemma, man tar sig tid att titta i affärer när man ändå åkt ända dit.

Däremot tror jag som mamma säger att det kan bli lite för segt i längden, det är säkert lite som man gör det till men jag gillar samtidigt fart och fläkt och naturen där hemma. Därför känns det väldigt skönt att jag har denna möjligheten som jag har, att komma hit för miljöombyte och kunna njuta av båda delar.

Jag åker gärna dessa 75 mil för att finna detta lugn och resan upp är helt enkelt njutbar med den vackra natur vi möter hela vägen upp genom Dalsland, Värmland, Dalarna, Härjedalen och till slutmålet Jämtland.

Som idag när vi for hemifrån var det snöfritt och blommorna har kommit fram men när vi kom hit var det snö och vinter. Även om man varit trött på vintern så kan det kännas helt okej att komma hit och se snön för att sedan åka hem till våren. Man brukar ju säga: "borta bra men hemma bäst" och det är väl sant men man mår även bra av miljöombyte och jag får ordentligt med det när jag åker hit, till mitt andra hem, Hällesjö.

Bild taget från gården på vintern

Bild taget från gården på Våren

Det är inte svårt att finna inre ro här inte

Jag kan många gånger tycka att mitt jobb är pest och pina men hellre det än att vara telefonförsäljare, förlåt mig alla ni som jobbar med detta förnedrande yrke men jag bara hatar när telefonen ringer sjuttioelva gånger om dagen och inte nog med det, jag blir överöst med mail också. Ja t.o.m på stan blir man terroriserad av försäljare.

Vill jag handla något så går jag in i en affär och gör detta!

Ja jag vet att det finns något som heter NIX och detta fungerade jätte bra tills den dagen jag råkade vara med i en tävling och tydligen godkände att ALLA fick ringa och även maila mig. Jag förbannar mig själv för detta och jag kommer aldrig, aldrig göra om det. Men nu är det ju försent.

Det ringer dagligen på både hemtelefon och mobilen och de ringer vilken tid som helst, när som helst.

Jag slutade ett tag med att svara i telefon när jag inte kände igen numret vilket gjorde att folk som inte var försäljare inte kunde få tag i mig och tyvärr slutar inte försäljarna att ringa förrän man svarar.

Vissa är visserligen kortfattade och godtar ett nej men jag måste säga att detta är väldigt ovanligt.

Men numera har jag börjat se det som en hobby att försöka bli av med en försäljare så snabbt som möjligt och gärna på ett så roligt sätt som möjligt. Jag kan tex få en grym hostattack mitt i deras presentation eller börja spola i toaletten.

Kommer de fram på stan så tar jag stora omvägar och om de ändå lyckas komma fram till mig så tittar jag ilsket på dem och säger -NEEEJ! innan de ens sagt vad de vill.

När vi var på High Chaparrall så stod det några som sålde mobilabonnemang och de hann inte ens säga något innan jag hysteriskt sa: Är ni här också, de hade inte mobiler i vilda Västern!!!

Ja jag kör hårt mot hårt och har bestämt mig för att jag ska komma på de 10 bästa sätten att bli av med en försäljare, det ska bli mitt mål här i livet.

En gång ringde det en försäljare och skulle sälja rädda trosor, han var utländsk och jag förstod ju att det var röda trosor han skulle sälja och svarade trevligt:

-Nej tack, jag vill inte ha några röda trosor.

Försäljaren fortsatte och sa: Jag säljer RÄDDA TROSOR, du vet, med tagg på.

- Ajaj sa jag det vill jag verkligen inte ha, underkläder med tagg urs.

- NEJ NEJ INTE UNDER KLÄDERNA, DU HA DOM I VASEN rättade försäljaren mig

Aha han sålde röda rosor!!!

På stan en gång så kom det fram en kvinna och ville att jag skulle skänka pengar till mediciner i något land och jag började rota i plånboken efter mynt varav hon sa: - Vi tar inte emot mindre än 100 kr

Jag tittade nog ganska förvånat på henne och svarade att jaha men då får det vara för jag har inte det i plånboken. Jag tänkte att nu kom jag undan utan att verka snål men ack så lätt var det inte för hon plockade fram en kortautomat och log emot mig när hon sa: -Vi tar kort!

Jag började skruva på mig och svarade att jag har nog inte 100 kr på kontot just nu, jag får lön den 27:e.

Jag fick återigen se hennes smile då hon svarade att man kunde skriva i ett datum så drogs pengarna automatiskt den 27:e. Nu var min trevliga stund över och jag fräste att tar hon inte emot det jag vill skänka så får det vara, jag har annat att lägga pengarna på. Detta var strax före jul 1999 och André låg i barnvagnen som jag lite irriterat körde fram och tillbaka. Hon liksom gungade med och tittade ner i vagnen och sa spydigt:

- Köp du julklappar till ditt stackars barn i stället och hoppas du gör det med gott samvete.

Jag bara gick där ifrån, detta gör mig så förbannad, ska vi ha dåligt samvete för att vi har det bra?!

Jag har 1000 exempel på försäljarfasoner men kan ju inte dra allt här men jag måste ändå hylla en försäljare som ringde mig för några dagar sedan och när jag irriterat svarade:

- Åh vad jag är trött på er förbaskade telefonförsäljare!!!

Så svarade han lugnt: - Jag säljer inte telefoner

Jag kunde inte låta bli att skratta och han var faktiskt riktigt trevlig och förstod min vrede och vi började prata om detta med försäljare, min synpunkt och hans synpunkt och vi avslutade faktiskt samtalet utan att han fått tala om vad det var han sålde. Jag funderade lite efteråt på hur han kände efter det, om han insåg att han aldrig kom till sitt ärende eller om han själv valde att inte fråga mig eftersom han förmodligen redan visste svaret.

Det har även blivit populärt att ringa och vilja prata om det förbaskade orangea kuvertet och dessa människor ger sig verkligen inte, jag har t.o.m sagt att jag har en kontaktperson som kommer hem en gång om året för att gå igenom detta med mig. Jag har full koll säger jag. Men de fortsätter babbla och jag har aldrig orkat lyssna såpass att jag egentligen vet vad de vill. Men nu tackar jag för det nya förslaget om att jobba tills man är 75 år för de senaste gångerna har de tystnat då jag svarat:

-Jag bryr mig inte för jag ska jobba tills jag dör!

Ja faktiskt har jag börjat se detta med försäljare som en kul grej i vardagen och jag sitter ständigt och funderar på vad jag ska svara nästa gång de ringer, jag blir modigare och modigare för varje gång   

Eftersom jag i Fredags fick provsvar från utredningen som vi påbörjat för att ta reda på varför det inte blir barn så har jag nu suttit och intensivläst allt om hormonet prolaktin som jag kan ha överproduktion av.

Jag ska ta nya prover nu i veckan och se vad dessa visar.

Men när jag läste om detta så blev jag först lite chockad eftersom allt jag hittade handlade om en godartad tumör i hypofysen som iofs är ganska ofarligt men ändå inte bra såklart.

När jag sedan fortsätte läsa så fick jag veta att det även kan bero på stress och för låg ämnesomsättning alternativt att för låg ämnesomsättning kan bero på för hög prolaktinhalt.

Jag har i nästan 2 år ätit levaxin för att jag har just för låg ämnesomsättning. (Ämnesomsättningen har med ett hormon i sköldkörteln att göra) Både för låg ämnesomsättning och för hög prolaktinhalt minskar chansen att bli gravid och det gjorde mig hemskt irriterad att läsa detta. Min läkare på vårdcentralen vet att vi försökt få barn och vet att jag inte blivit gravid men ändå har han inte sagt något om detta. De har heller inte tagit prover på prolaktinhalten tidigare. Det hade kanske besparat oss massa tid om man kollat upp detta redan när utredningen om min för låga ämnesomsättning pågick. Nej här får man levaxin att äta resten av livet och sedan får man inte veta något mer, man kollar heller inte upp om det kan finnas någon orsak till den för låga ämnesomsättningen.

Jag försöker verkligen att inte gnälla för mycket på vården men genom mina dåliga erfarenheter från Andrés uppväxt och nu med mig själv så börjar jag bli mer och mer negativ. Jag har säkert haft otur just i dessa fallen för jag har bra erfarenheter också men varför ska man behöva ta reda på så mycket själv?

Jag läste följande text på sjukvårdsrådgivningens sida och la enkelt ihop 1+1

Hormoner från sköldkörteln aktiverar cellerna

"Sköldkörteln är kroppens största hormonbildande körtel. Den ligger på framsidan av luftstrupen alldeles under struphuvudet, och når delvis runt strupen. Den är uppbyggd av två halvor, som var och en innehåller en mängd små blåsor. Blåsornas väggar består av celler som bildar hormoner. De nybildade hormonerna kan lagras i blåsorna innan de utsöndras i blodet.

Sköldkörteln bildar viktiga hormoner som styr kroppens ämnesomsättning och aktiviteten i cellerna. Hormon från hypofysen stimulerar sköldkörteln att öka produktionen av sköldkörtelhormoner. När tillräckligt mycket hormoner från sköldkörteln bildats hämmar de hypofysen. Då bildar hypofysen mindre mängd av hormon som stimulerar sköldkörteln. Det är ett exempel på så kallad återkoppling. I sköldkörteln bildas även hormonet kalcitonin, som påverkar omsättningen av kalcium i kroppen."

Med andra ord:

För att hormonerna i sköldkörteln ska vara korrekt måste hormonerna (Prolaktin) i hypofysen vara korrekt

Varför tar man då inte dessa prover samtidigt?!

Tydligen så upptäcks detta med hypofysen oftast när man som kvinna får problem med mensen, ägglossning och att man inte blir gravid. Det är då de oftast kollar upp Prolaktinhalten eftersom:

"Prolaktin är det hormon som behövs för att mammor skall kunna amma sina barn. Prolaktinnivåerna stiger därför normalt under hela graviditeten, samtidigt som östrogennivåerna stiger, och bröstkörtlarna utvecklas så att den nyblivna mamman kan producera mjölk. Varje gång barnet ammas insöndras prolaktin i moderns blod, vilket oftast ger mamman ett naturligt skydd mot att bli gravid igen. (Alltså finns risk för att man inte blir gravid när man har för hög halt av prolaktin)

Tillsammans med en rad andra hormoner bildas prolaktin i hypofysens framlob. Hypofysens hormonproduktion kontrolleras i sin tur av signaler från en region i hjärnan som kallas hypothalamus. Där bildas bland annat signalsubstansen dopamin som naturligt bromsar prolaktinproduktionen, så att vi inte får för mycket prolaktin i blodet. Men ibland blir det fel. Att hypofysen producerar för mycket prolaktin är faktiskt den vanligaste rubbningen i hypofysens funktion. Orsaken är en knuta i hypofysen. Som kallas för prolaktinom, det vill säga en godartad tumör som producerar prolaktin."

Jag ser det ändå som att det är bra om de upptäcker detta nu för då kan ju det vara en orsak till min låga ämnseomsättning eller tvärtom och detta rättas ju till med mediciner.

Synd bara att man ska behöva ta reda på allt själv :-(

Jag tror jag fattat det där med husläkare, det måste innebära att jag är min egen läkare och sitter hemma och söker på nätet. Det är väl där vi är snart i denna datoriserade värld, man är snart inte välkommen till en "riktig" läkare längre.

Jag hade verkligen sett framemot denna Onsdagskväll, André skulle följa med sin kompis Eric på Judon för klubben har "ta med en kompis vecka" och eftersom André velat prova så passade detta utmärkt.

Jag såg framemot att för första gången i mitt liv få vara förälder och sitta i cafeterian och titta genom fönstret på min son som tränade den sport som betytt så mycket för mig genom åren. Denna gången skulle det inte vara jag som var tränare eller tränade själv. Jag skulle få känna på den andra sidan.

Men som vanligt var det en stressig dag på jobbet och det börjar bli mer och mer vanligt än ovanligt numera.

Jag undrar hur mycket man ska pressa sig för att kunna göra ett bra jobb?

Jag förstår att företag måste spara, dra ner och göra förbättringar för att överleva som det ser ut idag, jag inser hur lätt det är att det går som för SAAB och andra industrier men jag undrar hur länge jag orkar vara förstående över detta. Kanske måste jag ändra kraven på mig själv, kraven på att göra ett bra jobb.

Kanske måste jag gå över till att tycka att halvdant och halvgjort jobb är bra nog, jag klara nog inte av att hålla 100% länge till. Ju mer det dras ner ju sämre jobb gör man, man hinner ju inte med att vara noggrann om saker ska gå fortare än man hinner med. Så vart går gränsen? Bara lite till........ ja men det gick ju bra då tar vi bara lite till...... och sen liiite till..... när brister det totalt?

Jag har alltid försökt göra saker till 100% och gå in för det jag gör, där är kanske felet, jag kanske ställer för höga krav på mig själv. Jag vill ha total koll och vill kunna vara serviceinriktad och med ett leende på läpparna göra mitt jobb. Jag vill inte vara som det senaste året då jag varit sur, irriterad och negativ på jobbet.

Denna sinnesstämning har jag dessutom den senaste tiden tagit med mig hem och den drabbar min familj och min omgivning. Är det värt det?

Jag förstår att man måste göra förbättringar och tänka på ett sätt som gynnar företaget och jag tycker att vi gör det men det tar liksom aldrig slut, det ska alltid bli bättre och bättre.

Jag kan gå med på det om inte alltid bättre betyder nerdragningar och mer stress. Bättre för mig innebär att det blir bättre för alla, bättre arbetsmiljö, bättre arbetsförhållanden och ordning och reda. Detta genererar också i pengar vågar jag påstå. Ordning och reda skapar lugn och minskar tidslöseri och onödiga kostnader, bättre arbetsmiljö minskar sjukskrivningar och bättre arbetsförhållanden gör att vi är mer noggranna och motiverade på jobbet. Nej det kanske inte tar bort lika mycket personal men är det verkligen bara det som räknas?

Jag kan ingenting om att sköta ett företag så jag är inte rätt person att diskutera det, jag känner bara att jag inte längre känner att jag gör ett lika bra jobb för jag har inte möjligheten till det.

Jag känner att jag inte längre är lika glad efter jobbet och det passar mig inte att ständigt vara sur och irriterad.

Jag har oftare huvudvärk och är alltid väldigt trött, jag har även svårare att ta mig upp på morgonen och jag ser saker som mycket jobbigare än jag gjort förr.

Så min kväll som jag hade sett framemot så mycket, då jag med glädje skulle följa med André till Judon och sedan få sitta där och vara judoförälder för första gången, blev totalt misslyckad.

Jag var sur, trött, irriterad, hade huvudvärk och ville helst bara ligga hemma i soffan för att jag haft så fullt upp hela veckan, för att jag känt mig misslyckad på jobbet och känner mig otillräcklig som arbetare, sambo och mamma.

Jag följde självklart ändå med André och jag hoppas att min sinnesstämning inte märktes alltför mycket för honom trots att den märktes tydligt för de tränare, föräldrar och mina judokamrater som var där.

När jag suttit där en stund kände jag ändå att efter att jag fått gnällt av mig lite och fått lite leenden och sett barnen träna så började jag sakta känna mig bättre. Tankarna kring jobbet och annat försvann mer och mer.

När min grupp skulle in och träna blev jag nästan lite avundsjuk och ångrade att jag inte hade dräkten med mig men kände ändå att jag fattat rätt beslut att avstå dagens träning.

Innan jag tog med mig André och åkte hem så skulle vi överraska Ellinor som fyller år idag så vi bjöd henne på skönsång med ja må hon leva.

Jag sa sedan hejdå och gick, när jag passerade fönstret för dojon tittade Tommy ut, knackade, vinkade och log.

Han fick en slängkyss av mig och den besvarades glatt. Jag lämnade Judon och kom hem till Roger som en väldigt mycket gladare och trevligare tjej än den som lämnade honom ett par timmar tidigare.