Inlägg publicerade under kategorin Vägen till ett barn (när man måste kämpa)

Av Rose-Marie - 10 juni 2015 00:11

Ingen vill väl påstå att vädret hittills har gett någon försmak av sommaren men idag har det varit riktigt fint väder och när jag var ute förrut så såg jag hur mycket allt har slagit ut, fort har det gått. Äppleträdet är i full blom och likaså syrenbuskarna, det är så vackert.
Att se lilla Tristan gå omkring i trädgården och leka är också vackert. Jag är så oerhört tacksam att vi fått denna möjligheten.
Att vi tillslut lyckades. Ibland glömmer jag bort hur det var att kämpa, ibland glömmer jag till och med bort att vara tacksam.
Men idag när allt det vackra fick lyckokänslorna att komma fram lite extra så tänkte jag tillbaka ett par år.
Det måste ju ändå ha varit lika vackert med alla blommor då som nu?
Kanske såg jag inte det, kanske tog det mörka och tråkiga över det som var ljust och fint. Kanske ville jag inte se eller kunde inte, skuggorna skymde allt det där.

Men idag ser jag, idag njuter jag, idag är allting annorlunda.
Jag vill alltid känna så här, vill slippa alla skuggor som skymmer det som är vackert.
Men kanske behöver vi då och då de där skuggorna, annars kanske vi inte njuter av det vackra. Vi kanske börjar ta det förgivet och slutar uppskatta det.
Som min för mig högt uppskattade gamla judotränare och vän Tommy Widekärr sa när han höll tal på nationaldagen då han funderade över varför vi firar den så dåligt.
"Vi kanske har det för bra för att uppskatta vårt land"

Ja jag tror att om vi aldrig behövde oroa oss, aldrig mötte motgångar eller behövde kämpa för någonting då skulle vi nog sluta att vara tacksamma, vi skulle sluta vara glada och vi skulle nog även sluta drömma.
För om vi aldrig möter motvind så kommer vi ju aldrig uppskatta medvind eller hur.

ANNONS
Av Rose-Marie - 30 januari 2015 22:55

De flesta som känner mig frågar inte OM vi ska ha ett barn till utan de frågar VILL ni ha ett barn till. För de vet ju att ett barn till inte är självklart för oss även om vi skulle vilja. Men jag är rätt säker när jag på frågan svarar nej, iallafall för min del.
Det handlar inte bara om hur jobbigt det är att gå den vägen igen. Vänta, hoppas, misslyckas, vänta, hoppas.........
Nej det handlar även om ålder och att man ska ha tid och ork. Jag lägger nog hellre all min energi på vårt älskade lilla underverk Tristan.

Av folk jag inte känner får jag nästan alltid frågan "NÄR kommer Isolde" varje gång jag säger att Tristan heter Tristan.
Jag kan ta det nu, nu när jag står här med mitt efterlängtade barn. Nu känns det okej med den frågan. Det var värre förr när man fick frågan "vill ni inte ha barn snart" och det var den enda önskan man hade. Det fanns inget man VILLE ha så mkt som ett litet barn.
Så frågan om Isolde är okej fast den känns lite tjatig.

Förra veckan var jag på Sahlgrenska och passade på att kika inom IVF-kliniken och då slog det mig att vi har ett fryst embryo där. Jag kunde inte låta bli att fundera lite över vem det skulle bli. Detta embryot är utplockat samtidigt som Tristan och det är ju en ren slump vilket embryo som får chansen att bli en människa. Det är ju en märklig tanke. Det blev Tristan, den utvalde. Vem vet kanske är det Isolde som finns där i frysen och även om tanken lockar så kommer jag inte att ta reda på det.
Dels är det inte alls säkert att ett fryst embryo klarar en upptining, när vi gjorde ett frysförsök så gick det åt tre embryon för att få ett som klarade upptining och sedan ska det klara sig hela vägen så det faktiskt blir ett barn. Det krävdes ju tre försök sist så jag vet att det inte är så självklart.
Dessutom skulle vi få lösa ut embryot för 11000 kr vilket iofs är billigt mot vad det kostar egegentligen.
Men nej det blir ingen Isolde utan henne får Tristan isåfall leta reda på själv och då i form av en flickvän.
Frågan är om man verkligen önskar det då det är en ganska tragisk "Romeo och Julia historia" det där om Tristan och Isolde.

ANNONS
Av Rose-Marie - 6 december 2014 23:17

Älskade barn, du anar inte hur mycket du tillfört i mitt liv.
Så mycket energi och glädje du sprider.
Självklart blir livet förändrat med en ny familjemedlem men jag hade nog glömt hur det var att ha en liten bebis.
Jag är mycket mer social och har träffat massa nya vänner tackvare dig lille vän.
Jag är avslappnad och känner inte alls av den stress som jag kände förr, man kan ju tycka att det borde vara tvärtom.
Visst jag går ju hemma nu och kan ju vara mindre stressad för att jag hinner mer på dagarna än när jag jobbar.
Det ska bli intressant att se sedan hur det blir då.
Jag hoppas att jag fortfarande kommer orka vara social och umgås med de härliga människor jag träffar nu.
Jag tror nog att jag kommer hinna med det också. Finns viljan så borde orken finnas. Men jag erkänner att jag börjar få lite ångest inför min "jobbcomeback" den 1 februari 2015. Det är snart.
Älskade barn vad jag önskar att jag kunde vara hemma med dig i flera år till, med dig blir dagarna aldrig långtråkiga.
Men vi ska allt lyckas få en bra vardag även sedan och det kan finnas fördelar med att inte träffas hela tiden också.

Imorgon 7 December blir du 9 månader, NIO månader...... det är helt otroligt.... vart tog tiden vägen?! Om tre månader är du ett år. Att tänka på det gör mig däremot stressad men även uppmärksam på att man faktiskt bör ta vara på dagarna och uppskatta dem. Ibland lägger vi nog för mycket tid på att planera framtiden och glömmer att ta vara på nuet. Varför skynda framåt när det går så fort ändå.
Älskade lilla vän mitt lilla hjärta vad jag önskar att det fanns en nödbroms som jag kunde stanna tiden med, bara för ett litet litet tag. Bara bromsa lite, inte stanna upp helt utan bara sänka farten.
Tänk att kunna trycka på paus och stanna upp en liten stund för att njuta lite extra.
Säga frys mitt i en kram och bara få känna den där enorma kärleken och värmen som finns i våra kramar.

Älskade lilla barn jag hoppas att du känner hur mycket jag värderar våra stunder tillsammans.

Av Rose-Marie - 22 oktober 2014 00:29

Idag var jag med en kompis till sjukhuset i Göteborg. Hon skulle till Sahlgrenska och det är ju där IVF-kliniken ligger, de som hjälpte oss så vi fick lille Tristan.
Jag ville därför passa på att gå upp till avdelningen och visa Tristan för dem samt lämna en gåva för att visa vår tacksamhet. Det var en ljuslykta, när man köper den skänks en del av pengarna till barncancerfonden vilket jag tyckte passade ypperligt.

Det var givetvis en underbar känsla att komma in genom dörrarna och ha mitt älskade barn med mig men samtidigt kändes det konstigt att komma dit igen. Väggarna bar på så mycket minnen och första gången jag satte min fot där var den 22 Maj 2012.
Vårt allra första IVF-försök var i Oktober 2012, 2 år sedan.
Det blev ett plus men bara efter någon vecka fick jag ett tidigt missfall.
Det blev inget mer försök det året utan vi började i stället år 2013 med att sätta in ett av våra frysta embryon. Vi hade tre stycken och alla gick åt vid upptiningen men vi fick iallafall ett som sattes in den 1 Februari 2013. Den 14 februari fick vi återigen ett plus och lyckan var total då det verkade som att det skulle stanna. Vi var väldigt förväntansfulla när vi skulle till Sahlgrenska för att se det lilla tickande hjärtat.
Men där sparkades våra fötter undan då det visade sig vara ett MA, missfall som kroppen inte stöter ut. Vi fick därför framkalla ett missfall och nu ville jag ge upp. Nu skulle vi få börja om med hormoner och äggplock vilket tar både fysiskt och psykiskt på en. Dock vägrade jag ge mig så den 1 Juni 2013 sattes ett nytt embryo in. Det blev ett plus men jag vågade inte glädjas förrän vi sett hjärtat slå vilket vi fick göra den 28 Juni 2013. Det var våran lilla Tristan som fanns där. Äntligen! Han kom till oss den 7 Mars 2014 och är nu 7 månader, 7 MÅNADER........
Jag satt där på samma stol som jag suttit så många gånger förrut och tittade på Tristan som lekte och jollrade på golvet.
Underbara Älskade lilla unge......

 2 år efter det första försöket satt jag nu där med mitt efterlängtade barn.

Första försöket bkev ett plus 21 November 2012, blev efter en vecka ett missfall.

Andra försöket blev ett plus 14 februari 2013, visade sig i vecka 8 vara dött.

Tredje försöket blev ett plus 12 Juni 2013 och det blev tillslut vår älskade lille Tristan. 7 Mars 2014

Tristans hjärta slog 28 Juni 2013, bilden under är från ultraljud i vecka 14. Därefter gjordes ett vanligt ultraljud i vecka 19 och vifick då veta att det var en pojke.

7 Mars 2014 kom Tristan Äntligen

Presenten till personalen på IVF-kliniken på Sahlgrenska. När man köper lyktan skänks en del av pengarna till barncancerfonden.

Tristan på besök på Sahlgrenska IVF-kliniken. 2 år efter vårt första IVF-försök.

Av Rose-Marie - 7 september 2014 11:38

En vän kämpade i flera år för att få sitt efterlängtade barn, tillslut nådde hon målet med hjälp av surrogatmamma i Indien.
Flera andra vänner har adopterat från olika länder, barn som fick en helt ny möjlighet i sina liv.
Flera vänner fick hjälp med IVF då de är samkönade och inte kunde få barn på "naturlig" väg.
Ofta ser jag dessa vänner på facebook, lyckliga med deras familjer, deras ledsna ansikten har bytts ut mot leenden och glädje. Deras fb loggar pryds liksom min med bilder på ett skrattande barn, barn som lyfter huvudet, barn som äter gröt, barn som lär sig sitta......

De har liksom jag haft drömmen om ett barn som det största och enda målet.
De har liksom jag gråtit, kämpat, hoppats och varit nära att ge upp.
De har liksom jag fått hjälp för att nå sitt mål.

Synd att det finns folk som står för att möjligheten till deras lycka skulle tas bort. Just mina vänner har turen att kämpat i en tid då man fortfarande tycker det är acceptabelt att man adopterar från andra länder och att samkönade får hjälp att skaffa barn.
Den möjligheten har inte alltid funnits här i Sverige, det är något några kämpat sig till för att få igenom.
EN möjlighet eller rättare sagt en rättighet som vissa nu vill ta bort.
Jag röstar på att vi ska gå framåt i tiden och inte bakåt.

Av Rose-Marie - 28 juni 2014 00:42

Oj vad tiden går fort, det är en månad sedan jag skrev sist. Min blogg handlar om min vardag och ni läsare måste ju tycka att den är oerhört innehållslös om jag inte haft något att skriva om på en hel månad.
Sanningen är den att jag nog aldrig haft en mer givande vardag än nu.
Jo självklart hade jag det väldigt bra innan Tristan kom också men han förgyller dagarna lite extra det måste jag medge.

Jag kände mig osäker på vad jag gav mig in på när vi först planerade barn. Orkar jag bli småbarnsförälder igen?
Hur ska det bli nu när André äntligen börjar klara sig så bra utan mig hela tiden?
Har jag tålamod? Ja tankarna var många men de försvann mer och mer ju längre tiden gick. När vi fick kämpa så oerhört för att ens få barn så förvandlades all tvivel till en stark vilja. Under graviditen kom frågorna tillbaka då och då.
Det är en förändring att få barn det kan man inte sticka under stolen med. Men för oss har det enbart varit en positiv förändring.
Jag ångrar ingenting och att bli mamma igen nu vid 37 års ålder är det bästa som hänt mig. Tänk att jag alltid sagt att efter 35 år är det stopp, inga barn då inte. Det har jag helt ändrat uppfattning om nu.

Jag lever mest i ett lyckorus tillsammans med mina pojkar. Dagarna går fort och jag försöker att bara njuta och inte ha massa krav på mig själv.
Jag måste säga att jag är rätt bra på att koppla av hemma i soffan när det behövs men jag tycker också att det är väldigt trevligt att träffa andra mammor så det blir både barnvagnspromenader och mamma-barnträning varvat med hemmamys.
Tristan växer och blir mer och mer social och vill vara med. Han jollrar och skrattar. Ett smittsamt skratt som man inte kan låta bli att dras med i. När han skrattar stannar världen upp helt och hållet. I det ögonblicket kan ingenting ta bort mitt lyckorus.

Av Rose-Marie - 20 maj 2014 00:48

Den sista tiden under min graviditet så pustade och stönade jag för att det var jobbigt att vända mig i sängen, gjorde ont att sitta i soffan, svårt att ta mig ur bilen och det var tungt att bära hem matkassarna.
Ja slutet av graviditeten är mest tung och jobbig men jag var så oerhört glad över att jag lyckats bli gravid och jag var därför tacksam över allt det där jobbiga.

Nu när Tristan är född så njuter jag av varje sekund men ibland kan jag tycka att det är lite jobbigt om jag behöver laga mat och han inte vill ligga vid babygymmet eller sitta i babysittern. Det kan också vara lite störande om han gråter när jag ska se på TV eller prata i telefon. Men jag är ändå tacksam, jag skulle aldrig aldrig vilja ha tillbaka mitt gamla liv trots all egentid jag hade.
Den tacksamheten jag känner är för att jag överhuvudtaget fått ett barn. Jag lyckades!

Men igår blev jag tacksam för något helt annat. Jag läste en artikel om några som byggt ett hem under en bro i Uddevalla, inte så långt från Färgelanda.
En av kvinnorna ska ha barn i Augusti!
Plötsligt kändes det lyxigt att jag ens kunde få gnälla över att det var jobbigt att vända sig i sängen, sitta i soffan, ta mig ur bilen och bära matkassar.
Plötsligt känns det överflödigt att behöva tystnad för att se på TV och prata i telefon.
Jag har åtminstone allt det där att gnälla över.
Ja jag vet, man ska inte ha dåligt samvete över att man har det bra. Det har jag inte heller, jag är bara så förbannat tacksam!
Ännu mer tacksam än vad jag var i förrgår.

Jag vinner aldrig på lotterier brukar jag klaga över. Vi vill alla vinna de där miljonerna eller hur? Det skulle sitta fint och jag vill fortfarande göra det.
Självklart vill jag det!
Trots att jag i mångas ögon har det mest värdefulla man kan få, barn och välmående. Jag har tak över huvudet, mat på bordet och det viktigaste av allt så kan jag ge mina barn detta. För de under bron är jag otroligt rik, vad är väl en en miljonvinst?
Jag har ju redan vunnit en högvinst....
Högvinst i livets lotteri!

Av Rose-Marie - 31 mars 2014 14:19

Ni kan reta mig till vansinne när ni har dåliga dagar, vilket fömodligen mina dåliga dagar även gör med er.
Ni kan få mig att sväva bland molnen med er kärlek, vilket förmodligen min kärlek även får er att göra.
Ni kan få mig att skratta av glädje av lyckoruset ni ger mig, såsom förmodligen även jag ger er lyckorus då och då.

Känslorna jag har för er är obeskrivliga, jag kan inte med ord tala om hur ni får mig att känna.
Glädje, ilska och rädsla, rädslan att förlora er. Den känslan är hemsk, vad vore jag utan er? UTAN ER....... tanken får mig att rysa.
Min underbara familj, ni är mitt allt.
I ilska, sorg, rädsla och glädje så finns ni alltid vid min sida och jag hoppas att det så kommer att förbli.
Ingenting i världen väcker så mycket känslor inom mig som ni gör.
Det är obeskrivliga känslor, min älskade familj.

André och Tristan, mina underbara barn.

Roger min underbara sambo

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se