Alla inlägg under februari 2013

Av Rose-Marie - 25 februari 2013 22:04

Idag var det dags för en träff på skrivföreningen igen och dagens tema var "mitt perfekta liv". Jag kom inte på något att skriva först men hittade tillslut på en historia om en tjej som såg pengar och saker som grunden till ett perfekt liv fram tills den dagen då en gammal sjöman berättade om alla orättvisor han sett runt om i världen.
Barn som svälter, krig och andra saker han hade upplevt på sina resor.
Jag kommer inte lägga ut berättelsen här för den blev lång och när jag kom hem efter denna kvällen då vi pratat om det perfekta livet så inser jag att jag lever ett perfekt liv.
Jag hade inte behövt hitta på någon historia utan jag hade kunnat använda två ord som sammanfattning av dagens tema, det hade räckt att skriva "min familj"


Visst vill man vinna den stora lottovinsten och visst vill man kunna köpa allt man önskar sig. Men jag inser ändå att hur mycket lyx jag än hade kunnat unna mig i livet så betyder ingenting mer än min familj, min släkt och mina vänner.
Inget gör mig så ledsen och rädd som tanken att förlora någon av dem.


Jag kan nog inte få något som är mer dyrbart än dem. De är ovärderliga och ingen kan någonsin sätta ett pris på dem. Förlorar jag någon i familjen, släkten eller en vän så kan ingenting ersätta denne. Var och en är unik och den enda i sitt slag, det finns bara en av dig och det är du som man sjunger i sången "det finns bara två av oss"


Så med vetskapen om att jag faktiskt lever ett perfekt liv ska jag snart bädda ner mig i sängen och glädjas över en ny dag i morgon. En ny dag i mitt perfekta liv och jag hoppas på många många fler dagar, veckor, månader och år tillsammans med familj, släkt och vänner.

Av Rose-Marie - 21 februari 2013 20:00

En del tycker nog att jag verkar rätt likgiltig över plusset på graviditetstestet, att jag inte visar tillräckligt med glädje över det. Har man kämpat i över 2 år och genomgått IVF behandling med ett misslyckande så borde man ju verkligen hoppa av glädje och springa runt och vara överlycklig hela tiden.


Sanningen är att jag inte vågar det, jag är överlycklig inom mig. Njuter av varje sekund och längtar tills det börjar kännas och synas. Men jag är samtidigt så rädd att det går fel så jag vågar inte tro för mycket och har väl heller inte fattat riktigt ännu. Jag bara längtar tills 13 Mars så vi får se det "på riktigt"
Just nu är varje dag ett steg närmre en seger. Varje dag som går utan att något händer är jag så tacksam för.
När jag ska sova så är det det sista jag tänker "tack gode Gud för att jag fortfarande verkar vara gravid"


Man måste nog veta hur det är att behöva kämpa för en graviditet eller behövt avsluta den utan sitt barn i livet för att man ska förstå hur sjutton man kan oroa sig så mycket. Hur man kan ha så svårt att våga tro och glädjas fullt ut.
Eller varför man inte bara slappnar av och flyter med, låter det som sker ske och vara glad för stunden.


Det är verkligen svårt att slåss med så olika känslor som glädje och oro på samma gång. Att vilja tro på något men ändå inte våga tro för mycket.
Så ja jag kommer nog ha mitt stoneface ett tag till. Med tiden kommer jag nog mer och mer börja fatta och då även våga visa min glädje. För inom mig är jag så tacksam, så glad och så förväntansfull som man bara kan vara.

Av Rose-Marie - 19 februari 2013 17:39

Idag har vi varit på barn och ungdomshabiliteringen igen, det var dags för en hab.planering och utvärdering av förra året. André hatar sådana där "pratmöten". Jag kan förstå honom för det krävs att man både plockar fram det positiva och det negativa. Vad går bra och vad går dåligt, hur ser vi på framtiden och vad bör vi göra härnäst?
Det är jobbigt både för mig och för honom, även om det flyter på och går bra så som det är så måste vi se framåt. Vi kan ju inte bara stå still här utan man ska hela tiden utvecklas.

André är tonåring (snart 14 år) i kroppen men långt därifrån när det gäller insidan. Hela tiden jämförs han med vad en 14 åring bör kunna. Själv vet jag inte alls vilka krav jag borde kunna ställa på honom, är han 14 eller 10? Vilket ska man gå efter egentligen? Jag menar det är en stor skillnad om jag tittar på ungdomarna som går i 7:an och på en som går i 4:an. Inte konstigt att det blir svårt för André att veta vad han räknas som när knappt jag vet.
Jag har helt ärligt inte tänkt så mycket på det eftersom det flyter på och fungerar men som vi sa idag, tiden går fort och om några år förväntas han klara mer än så här. Det är dags att börja förbereda. Hur gör man det med en som inte vill? Hur tvingar man någon att stå på egna ben när de inte känner sig redo själva?

Om André själv får välja så kommer det aldrig någonsin att ske, han har bara en önskan och det är att behålla fritids.
Att tänka på vuxenlivet finns inte just nu och att förbereda inför detta blir därför så mycket svårare.
Jag har heller inte tänkt förrän idag hur mycket han kommer att utvecklas.
På habiliteringen sa de att man aldrig vet, det kan finnas ett tak. Kanske ökar klyftan mellan honom och hans jämnåriga ännu mer senare i åren, ingen vet förrän vi är där.
När jag ser hur han utvecklats genom åren så går det i och för sig långsamt men han har ju hela tiden utvecklats. Att det kan ta stopp har jag aldrig haft en tanke på, den tanken väcktes idag och det gör att jag än mer vill träna inför framtiden. Jag vill ge honom så stora förutsättningar det bara går att kunna leva ett så normalt liv som möjligt men det är så svårt när han inte vill själv. Ibland känner jag mig nästintill maktlös.

Man får börja med de viktigaste sakerna som tid, planering, ekonomi och socialt. Vad är okej och vad är inte okej när man är bland andra människor. Ta en sådan sak som tjejer, hur förhåller man sig tex när man tycker om någon och hur gör man för att inte vara för påstridig osv...
Vissa saker kommer naturligt när vi växer upp till tonåringar, man liksom vet vad man bör göra och inte. Kanske har man lärt sig via vännerna eller ja jag vet inte hur man vet vad som är "pinsamt" och inte. Man bara visste det liksom. För alla är dock inte detta naturligt, alla vet inte vart de gränserna går. Det är det som märks tydligast nu i tonåren. Det märks om man är för barnslig och det märks om man är annorlunda.
Jag har alltid förespråkat att man ska vara sig sjäv och stå för det men tyvärr är det inte alltid så det fungerar.
Vissa saker kan vara bra att veta att "så kan man inte göra" "så kan man inte säga" ibland har vi oskrivna sociala regler som man bara ska veta om. Det är inte alla som kan tyda dem.
Jag insåg idag att om 4 år blir André 18 år, då räknas han som vuxen.
Eftersom hans funktionsnedsättning inte syns utan på kommer folk räkna med att han uppför sig som en vuxen, att han kan alla oskrivna sociala regler.

Av Rose-Marie - 17 februari 2013 21:10

I November skrev jag om tåget jag ramlade av, hur jag stod övergiven kvar på en kall perrong och insåg att det inte skulle stanna något mer tåg år 2012. Min resa till lyckan blev alltför kort och jag fick försöka ändra min resplan. Just då kändes väntan evig, det gör det alltid när man ser framåt.
Jag har varit på väg i över 2 år nu och hela tiden sett hur alla andra klivit på tåget och rest mot lyckan. Jag har även sett så många som kommit fram till målet. Sett resultaten av deras resa, samma mål som mig. Alla som blivit gravida och alla som fått barn under dessa 2 år. Varför fick inte jag vara en av dem?
Jag glädjs samtidigt som jag känner en viss skamsen avund.


Men nu äntligen kanske det är min tur, mitt tåg kom tillslut och jag har bara påbörjat resan ännu. Har nätt och jämnt lämnat perrongen bakom mig och har långt kvar att åka. Jag kan ramla av när som helst och även om jag använder tågets säkerhetsbälten så känner jag mig allt annat än säker.
Första målet är att hålla mig kvar på resan till 13 Mars då det är dags för kontroll på Sahlgrenska. Då först kan man se om något hjärta slår, då först kan vi få svar på att det finns liv där inne. Fram tills dess är det bara att återigen vänta och hoppas.
13/3-13 låter som ett otursdatum för många men det ska det inte vara för oss. Jag har aldrig varit skrockfull och tänker inte vara det nu heller.
13/3-13 hoppas jag blir dagen då vi för första gången ser vårat barns hjärta slå.
Jag får försöka sitta lugnt på tåget fram tills dess. Det finns inte mycket annat jag kan göra.

Av Rose-Marie - 16 februari 2013 15:01

I Söndagskväll anlände en vän från westerngänget hit till mig och Roger.
Han stannade tills Onsdagen för att senare åka vidare.
Han fick för sig att göra en Road trip genom delar av vårt avlånga land.
Ordnade ett evenemang på Facebook där vänner och bekanta kunde skriva att de ville ha besök.
Hur smart är inte det?! Alltså då är det ju folk som faktiskt vill att man kommer och man behöver inte alls känna sig påträngande eller att man stör. Så blir det ju en spridning av vännerna också, man kan bo nästan vart som helst för den som är på resande fot har nog inget emot en liten omväg.


Vi hade några trevliga dagar trots att jag och Roger jobbade och jag hade inte förberett några roliga utflykter heller. Men det var kul att bara sitta och snacka, umgås i den riktiga världen och inte bara via Facebook.
På tal om Facebook så gnäller många ang. detta påhitt och visst det kan bli att man bara pratas via datorn, att man tappar den riktiga sociala samvaron men samtidigt har sidan sina fördelar. Som tex det ämnet jag skriver om idag, det är ju ett fantastiskt sätt att fixa sin egna Road trip! Man slipper ringa runt till folk som kanske säger ja fast de inte vill och samtidigt når man ju ut till alla bekanta, inte bara nära vänner och släkt.


Ser man spridningen på sina vänner på Facebook så tror jag de flesta av oss faktiskt har vänner lite överallt i Sverige och kanske t.o.m i andra länder.
Just nu är det inte läge för någon Road trip för min del men jag kommer helt klart att ha det i tankarna.
Kanske några läsare i bloggen vill ha besök? Tack kära vän för ditt besök och den smarta idén

Av Rose-Marie - 14 februari 2013 19:48

Första gången vi satte in ett ägg i November så var jag full av hormoner och kände då massor av graviditetssymtom. Jag var då nästan säker på att vi skulle lyckas.
Levde enligt alla regler, inte för mkt kaffe, inga bad och ja allt jag kunde snappa upp som kunde öka chanserna. Ja visst blev det ju plus som innebar gravid men den lyckan varade inte många dagar.


Denna gången satte vi in ett embryo som varit fryst och jag hade inga extra hormoner i kroppen, kände inga symtom mer än magsmärtor som påminde om mensvärk. Jag var tidigt övertygad om att detta inte skulle gå vägen och har därför inte tänkt så hemskt mycket på det. Jag har nästan mer planerat för nästa hormonbehandling och allt det innebär att börja om på nytt. Men i början av veckan väcktes hopp då mensen uteblev. Jag hade redan innan bestämt mig för att testa idag på självaste alla hjärtans dag. Testdagen är egentligen i morgon.
Men hör och häpna, det visade gravid!! Jag har fortfarande inte fattat det och än är det tidigt så jag vågar inte hoppas för mycket.
Många tycker nog att det är dumt att gå ut med det men många har ju varit med under resans gång och jag har haft stöd av det. Går det inte vägen så lär jag ändå skriva och prata om det, dels för att få stöd och dels för att få kraft att börja om.


Jag har vänner som gått långt in i graviditeten, ja t.o.m hela tiden ut och ändå fått det sorgliga beskedet att det inte gick bra. Man är aldrig säker hur länge man än väntar med att gå ut med det. Så jag glädjs gärna så länge det varar. Jag suger åt mig av lyckönskningar och vill leva på lyckoruset av att få räknas som gravid.
Samtidigt som jag bär på rädslan att jag tar ut seger och glädje i förskott.


Ett steg i taget och första målet är uppnåt, det blev ett plus!
Imorgon ska jag ringa Sahlgrenska för att få tid till ett tidigt ultraljud och se så det finns ett liv där. Det är nästa mål.
Om några veckor skulle jag tro att det blir för innan dess kan de inte se något hjärta slå. Ännu en ny väntan att härda ut. Väntan på det definitiva beskedet att jag faktiskt är gravid. En orolig väntan men samtidigt spännande.
Jag hoppas verkligen det går vägen nu. Hoppas att vi i början av November kan få ha ett litet liv i våra armar.
Stanna kvar nu vårt efterlängtade, önskade plustecken.

Av Rose-Marie - 7 februari 2013 20:19

Det är ju lätt att man sjunker för djupt in i sig själv när man är mitt uppe i provrörsbefruktning och väntan.
Lätt att man glömmer bort det som finns runt omkring och som betyder mycket för en. Tankar, hopp och önskan tar överhand och det som man har tas lätt som en självklarhet.


Det är ändå tur att Andrés svårigheter inte yttrat sig så mycket just denna tiden och att allt verkar fungera både på skola och fritids, ja även här hemma går allt som på räls trots mitt svängande humör. Man kan ju tycka att det borde vara nu han tillkallade uppmärksamhet och ville märkas lite extra men så har det inte varit och det är jag tacksam för.


Idag hade vi tid hos läkaren på barn- och ungdomshabiliteringen och det är ett under att jag inte har glömt bort detta. André själv hade nog föredragit att jag hade glömt men det gick bra, han var medgörlig och svarade på läkarens frågor så besöket gick fort.
Dock tycker han det är jobbigt att de alltid byter läkare och att han inte har möjlighet att välja en manlig läkare. Jag kan inget annat än att hålla med för det byts väldigt ofta. Att han vill ha en manlig kan jag också förstå för han är tonåring nu och vissa kontroller är lite känsliga i denna åldern.
Jag vet att habiliteringen själva inser problemet och att de önskade att situationen vore annorlunda.
Jag vet att det enda svar jag skulle få om jag tog upp det hela skulle vara
- tyvärr kan vi inget göra åt det som läget ser ut nu.
Därför gör jag mig inte ens besväret att säga något utan vi tackar för oss och går.


Det är vid sådana här tillfällen som jag stannar upp och kommer på att André behöver min tid ibland, tid med mig och kunna få hela min uppmärksamhet utan att jag har massa andra tankar eller måsten som stör. Så när vi sätter oss i bilen så säger jag:
- Vi åker till Mc Donalds och sen går vi och tittar på nya ridbyxor.
Jag har lovat honom nya ridbyxor i flera månader nu men inte tagit mig tiden att hålla mitt löfte. Nu var det minsann dags!


Mätta i magen och med ett par nya ridbyxor for vi sedan hemåt för att avsluta "Mamma - André dagen" med ridskolan där de nya byxorna invigdes.


Ibland bör man stanna upp och tänka efter, ta sig tiden att släppa alla andra tankar och måsten för att se det man har.

Av Rose-Marie - 6 februari 2013 22:16

Är nu inne på Ruvardag 6 som man kallar det när man satt in ett befruktat ägg. Sist gång gick jag på hormoner och då kände jag massor av graviditetssymtom. Jag är medveten om att hormonernas biverkningar var liknande graviditetssymtom men då kändes det iallfall mer verkligt.
Just nu känner jag ingenting och det kanske är bra för i en normal graviditet så tar det ju några veckor innan man känner något. Ja för de flesta iallafall. Visst kan man känna som mensen är på väg men det har jag gjort sedan de satte in ägget. Den känslan vill jag inte ens känna för den skrämmer mig så fruktansvärt mycket.
Jag är livrädd för att det ska blöda nu och jag är livrädd för mensvärk.


Fördelen med att jag inte känner så mycket är att jag har lättare att koppla bort tankarna och den eviga väntan på testdag. 15 februari ska jag ringa Sahlgrenska med testresultatet. Jag kommer nog testa redan den 14:e för då är det ju alla hjärtans dag. Inget skulle glädja så mycket som ett plus då..... Inget skulle heller göra mer ont än ett minus då.
Sist gång blev det ju plus men den lyckan varade inte länge så jag vet inte om jag kommer kunna glädjas fullt ut. Allt kan hända och oron kommer nog vara kvar tills vi gör tidigt ultraljud och säkert ända tills man har en bebis i sin famn. Hur ska man kunna koppla av? Hur ska man våga tro när man vet hur snabbt allt kan förändras?


Så tänkte jag inte när jag väntade André, inte en enda gång. Men det sätter sina spår när man måste kämpa för att ens bli gravid. Att vänta, hoppas och önska ger sina små blåmärken i själen och man tappar modet att våga tro för mycket. Tänk om man tar ut segern i förskott och snubblar på mållinjen. Eller tänk om jag aldrig får chansen att ge mig in i loppet.
Att "vara glad i onödan" är inte alltid så lätt att leva upp till.
Just nu känner jag ingenting varken i kropp eller själ. Jo rädsla men den försöker jag förtränga.

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards