Alla inlägg under februari 2012

Av Rose-Marie - 29 februari 2012 21:15

Som jag skrivit flera gånger förrut så var Judon den sport jag föll för redan som 7-åring och av många idrotter jag testade på var Judon det jag fann som min grej. Det var det jag blev bra på och jag fick ett bra självförtroende genom den. Det har under i stort sett hela mitt liv varit mitt största fritidsintresse.



Min son André har testat på fotboll, simning och judo men fann tillslut ridning som det han föll för. Jag blev lite förvånad över valet och kände att detta kunde jag knappt någonting om men jag var glad att han hittade något som han ville göra på sin fritid. Jag tycker det är viktigt att man har ett intresse oavsett vad det är.

Nu hade han dessutom något jag inte visste mycket om, jag har inte ridit sedan jag var 11-12 år och hade nästan börjat bli lite rädd för hästar. Detta är något eget för honom och något som han är bättre på än mig.

När det gäller ridning så är det ju bra om man som förälder hjälper till med att göra iordning hästen innan lektion och det var det som skrämde mig lite. Hur skulle jag kunna hjälpa André?

Ja jag var helt enkelt tvungen att minnas tillbaka då jag höll på lite med hästar själv och fick återigen lära mig hur man sätter på en sadel och ett träns. Med andra ord lärde även jag mig något av hans intresse och nu tycker även jag att det är riktigt roligt fast jag inte rider själv.

I början var jag orolig över hur han skulle klara detta och jag var nästan lite överbeskyddande, tills han själv sa:

- Mamma gå du och sätt dig i cafét, det funkar bättre då.

Han hade helt rätt, han klarar detta så bra själv och under dessa 5 år har han lärt sig så otroligt mycket.



En häst bryr sig inte om ifall man inte kan prata rent, om man har funktionshinder, hur man ser ut eller hur man är. En häst accepterar en för den man är så länge man inte skadar den.

På en häst måste man vara skärpt och lyssna på ledaren, man kan inte sticka iväg eller göra något annat för man har ett ansvar över hästen. På någotvis fungerar detta och det har fått André att växa genom att han behövt ta det ansvaret.

Jag var lite orolig för hur det skulle bli när han närmade sig tonåren och barnen på skolan skulle tycka att ridning var "löjligt" eller en "tjejsport" så under åren har jag förberett honom på detta.

Jag har sagt att om någon säger något så fråga om cowboyar är löjliga, de rider ju och riddarna red.

Förr var det faktiskt killar som använde hästarna mest och tjejerna var nästan inte tillåtna att rida, det räknades som ofint. Ser man på travet så är det även där mest killar som är kuskar.

Han skriker väl inte ut på skolan att han rider men jag tror inte att han skäms över det heller.

Han ser dessutom upp till Roger (min sambo) som har haft häst och hållt på med wetsernridning och detta skryter han gärna om: - "min låtsaspappa är en cowboy"

Jag var även orolig för att första gången han ramlar av en häst så kommer han inte vilja kliva upp på den igen men detta hände för inte så länge sedan och han blev ledsen men var snabbt upp igen så det hade jag ju heller inte behövt oroa mig för.

Nu på senare tid har André även pratat på att han vill testa judo igen, han har ändrat sig fram och tillbaka flera gånger så vi får se hur det blir.

När han testade då han var yngre så var jag tränare och det fungerade inte alls varken för mig eller honom, nu är det en annan som tränar barnen så jag kan hålla mig utanför mattan.

Jag har aldrig velat "påtvinga" André judon även om det är en sport jag själv brinner för, jag vill inte att han ska känna att han måste följa mina fotspår för idrott är något man måste välja själv om man ska tycka det är roligt. Han får helt enkelt testa och se om det är något för honom och för mig behöver han inte välja mellan detta eller ridningen, man kan hålla på med båda delar.



Ett fritidsintresse måste ju heller inte vara en idrott utan kan ju vara så mycket annat, måla,musik,teater m.m

Ja det är ju upp till var och en vad det är. Det viktiga är ändå att man har ett intresse för någonting, det ger en självförtroende och får en att må bra. Man kanske hittar vänner med lika intresse och får en gemenskap i det.

Judon gjorde oerhört mycket för mig i mina barndomsår och inte minst i den jobbiga tonårsperioden.

Jag hittade en dikt jag skrivit som jag tänkte dela med mig av. Kom dock ihåg att jag var 13 år när jag skrev denna så det kanske inte är den bästa jag skrivit    men jag tycker ändå att den säger rätt mycket.


Judon är som balsam för själen

Jag skriver ord som jag sedan suddar ut, jag gråter tårar som aldrig tar slut.

Jag ber böner som ingen hör, morsan och farsan bara stör.

Det är jobbigt att vara 13 år, allt känns skit och skolan är svår.

På Judon är enda gången jag känner att jag är bra, på judon kan ja´ vara ja´

Judon får mig att må bra och den gör mig väl, Judon är som balsam för min själ.




Jag vill också idag hänvisa till min gamla tränare Tommy Widekärrs blogginlägg för idag, han har med säkerhet tagit upp betydelsen av detta med fritidsintresse, hur det känns när man så gärna vill vara med men inte kan pga av olika saker, som i hans fall denna veckan då han är sjuk (imorgon kväll kommer jag gästblogga i hans fantastiska blogg)

 http://tommywidekarr.blogspot.com/2012/02/saknad-och-nedstamdhet.html#!/2012/02/saknad-och-nedstamdhet.html




Jag avslutar dagensinlägg med några bilder på André och hästen Bambam. Han fick vara modell på ridskolan för Färgelanda fotoklubb.

     

 

Av Rose-Marie - 28 februari 2012 14:18

Idag har jag varit med André hela dagen på skolan och det var både trevligt och intressant.

När man är liten funderar man på vad man vill bli när man blir stor, inte alltför sällan vill barnen bli skådespelare, poliser eller artister. Jag minns inte vad jag ville bli men det var nog skådespelerska som stod högst på listan.

Det är inte ens lätt när man går i 9:an att göra sitt val för framtiden, man ska välja en gymnasieutbildning som kanske avgör resten av ens liv när man är 15 år och knappt börjat livet. Dessutom är det inte helt ovanligt att man i detta läget är så trött på skolan att man helst av allt vill slippa gymnasiet. Betygen kanske sätter stopp för det man verkligen vill bli och man väljer istället en utbildning som kräver lägre betyg, bara för att komma in.


Jag var inte den bästa eleven på skolan och brydde mig inte speciellt mycket heller, man inser inte hur viktigt det är och när vuxna säger som jag gör nu så tyckte man de var tjatiga.

- Det är ju 100 år tills jag ska börja jobba, varför bekymra sig om det nu?

Jag hade redan bestämt mig för att jag skulle gå Judogymnasiet utanför Örebro så det var min plan, jag behövde bara vara bra på Judo och inget annat. Längre än så tänkte jag inte just då.

Men så fick jag veta av syokonsulenten på skolan att man måste välja en linje också, vill jag gå Judogymnasiet måste jag även komma in på en gymnasielinje, alla mina medaljer räckte inte alltså!!!

Detta var i 8:an och jag fick smått panik över beskedet för några bra betyg hade jag inte, det var dags att börja plugga. För mig var det en tuff vändning och jag var dessutom tvungen att övertyga mina lärare om att jag faktiskt ville försöka. Jag blev ofta utslängd från lektionen innan jag ens hade kommit in i klassrummet.

Varför skulle jag sköta mig bättre nu undrade vissa lärare. När jag tänker tillbaka minns jag att det var riktigt svårt att bryta gamla mönster och svårt att sudda bort en stämpel. Men när jag väl visade vad jag kunde och lärarna förstod att jag verkligen tänkte försöka så gick det riktigt bra och det var så kul att få beröm istället för massa skit.


Jag fick väl medel bra betyg när jag slutade 9:an men det räckte ju inte till för att bli vad som helst. Det där med: "välj det du vill jobba med i framtiden" går inte ihop riktigt. Jag fick tänka: "Välj det du tror du kommer in på".

Jag valde barn och fritid och det var väl inte bara för att jag trodde jag hade en chans där utan för att jag varit tränare för barn på judon och kände att barn gillade mig och jag gillade dem.

Jag kom in både där och på judogymnasiet men hoppade av Judogymnasiet efter en termin (jag har skrivit lite om varför i inlägget:http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/01/25/7181036-fargelanda-judoklubb-30-ar-klubben-som-gett-mig-sa-mycket/ )

Jag fick då fortsätta läsa barn och fritid på Agnebergsgymnasiet i Uddevalla.


Jag hade hela tiden tänkt att jag ville bli idrottslärare eller fritidsledare och när vi kom till den terminen då vi skulle välja inriktning så valde jag fritid. Det fanns en inriktning för att jobba med barn med särskilda behov men då hade jag "fördomar" om att det bara handlade om gravt utvecklingsstörda barn och jag trodde inte jag skulle klara det psykiskt. Jag skulle nog bli för berörd av deras handikapp helt enkelt.

Jag tog studenten med hyfsade betyg 1996 och flyttade direkt till Stockholm tillsammans med min dåvarande kille som kom därifrån.

Här hade jag tänkt studera vidare men jag hade inte läst den matten och allt det andra som krävdes för högskolan så det blev inget av detta. När jag sedan flyttade tillbaka till Färgelanda så jobbade jag lite inom vården och hade även timvik på olika dagis. Men när jag flyttade till Uddevalla fick jag fast jobb inom städ, jag skulle bara vara där tillfälligt hade jag bestämt och sedan fortsätta läsa. Jag blev kvar på städet i 5 år och blev sen erbjuden jobbet jag har idag. Så nu har jag jobbat som truckförare sedan 2003 och under alla mina år har jag tänkt: -när jag blir stor så ska jag göra något jag vill.


De första åren med André var så jobbiga att jag bestämde mig för att jobba med barn var inte min grej, det var nog inte det jag ville ändå.

Nu på senare år när jag börjat intressera mig så inser jag hur fel jag hade, jag skulle så gärna vilja jobba med detta.

Jag vet inte riktigt med vad men kanske socionom eller något liknande. Jag vill kunna stötta familjerna och barnen i deras vardag. Finnas där för de som har det lika jobbigt som jag en gång hade, jag skulle vilja vara den där hjälpen som jag själv saknade och jag skulle vilja se framgången hos dessa barn.

När jag var med André i hans klass på särskolan idag fick jag ännu mer känslan av att jag vill jobba med dessa barn, de är helt underbara och det är så roligt att se lyckan när barnen lyckas. Jag var med på rasten och spelade bandy och det blev André och en kompis mot mig och en tjej i hans klass. Hon var lite försiktig i början men jag såg hur hon växte under den lilla tiden vi spelade. Jag passade bollen till henne och i samspel lyckades vi göra mål på killarna, hon sken upp som en sol.


Jag har många gånger slagits med tanken om jag kanske skulle ta tag i saken och läsa upp betygen så man kan söka vidare men det är ju inte bara tiden man ska ha utan man ska ju ha råd också. Den tråkiga biten för mig är att läsa upp betygen. Att läsa de ämnen man är intresserad av är ju bara kul så den biten tror jag att jag klarar galant.

Men det är ju inte illa att jag äntligen kommit fram till vad jag vill bli när jag blir stor, synd bara att det tog mig 35 år att komma fram till det. Jag var ju i alla fall på rätt spår då jag var 15 år och valde gymnasieinriktning, jag hade bara inte fattat det då.





Av Rose-Marie - 26 februari 2012 17:25

Igår var jag på auktion och innan jag åkte dit så tänkte jag mig det som när Emil i Lönneberga var på auktion, man köpte nödvändiga saker för en billig peng. Samtidigt som det var ett socialt evenemang, ett tillfälle att träffas.

Likaså var det vid marknader, alla kom, det var inte tal om annat. Det var en stor händelse och det fanns inga köpcentrum som idag.

När jag sen satt där på auktionen och de började med att ropa ut mattor:

- FÅR JAG 100 000 för denna stora fina handknutna matta?! Det är flera miljoner knutar på den och det tog flera år att göra denna, visst är den värd 100 000 kr, kom igen nu!

Jag tittade mig runt i salen bland ca 30 besökare, kommer någon här inne verkligen köpa denna matta?

Någon köpte den för 25000 och det var tydligen hemskt billigt.

Min bil är inte ens värd så mycket pengar!!!!

Min bild av en mysig auktion som på Emils tid försvann och jag insåg att vi lever i en helt annan tid nu, pengarna är inte längre lika mycket värda. Vi lever i en tid då man ska ha mycket pengar helt enkelt, prylar är status.

Jag har just nu satt mig inne i saloon och lyssnar på knastriga vinylskivor för att komma i rätt stämning för detta inlägg. Här är jag omringad av gamla möbler och gamla saker. Det enda som är helt fel är att jag har datorn här inne, ajabaja!!!!


I vardagsrummet sitter André och hans kompis Eric och leker med lego, de bygger efter sin fantasi.

-Titta jag har byggt en rymdfarkost hör jag en av dem säga.

Jag känner mig glad över att de använder sin fantasi och att ingen av dem ännu har tröttnat och vill spela TV-spel eller tycker att de har tråkigt.

André har nog aldrig lekt i flera timmar med någon utan att han tröttnat efter ett tag, han älskar lego och att leka med gubbar och det är inte så många som vill göra det utan det första man frågar är:

-Vad har du för TV-spel?

Jag har förstått att det är 2012 nu och att André kanske borde ha ett annat TV-spel än sitt playstation 1 för barnen rynkar på näsan när de ser det.

Men nu sitter de med hans stora låda med lego och använder sin fantasi. De bygger och dessutom leker med det de byggt.


Erics pappa Tommy var här på kaffe förut och då började vi prata om detta med tekniken och hur vi blir mer och mer styrda av datorer och annat. Man kan inte jobba utan datorn och vi är sociala genom datorn.

Jag är lika beroende av datorn och andra moderniteter som alla andra, ABSOLUT.


Jag tycker dock att det kan vara skönt att fly ibland,sätta mig i saloon och titta mig runt bland gamla saker jag har här inne. Fantisera mig bort till 1800-talet och tänka på hur de levde då.

Jag är inte intresserad av historia när det gäller gamla kungar och krig men däremot hur de levde, kläderna de hade, saker de använde och hur de kämpade för att klara vardagen.

Där var det knappast bekymmer om vart de skulle på semester, vad barnen skulle få i julklapp och vilket TV-spel man hade. Barnen blev t.o.m glada för en penna och ett skrivhäfte.

På söndagarna satt man inte som jag, vid en dator och skrev. Då var det en stor dag, man klädde sig fint och åkte häst och vagn till kyrkan. Man träffade byns alla invånare och vid fint väder hade man picknick efteråt tillsammans med alla andra familjer i byn.

I svåra tider hjälpte man varandra och det var inte som nu där jag sköter mitt och du sköter ditt.

Så länge jag har det bra så får alla andra ha det som de har det, det är inte mina problem.


Jag längtar till sommaren då vi återigen åker ut på westernäventyr och lever som på den tiden, bor i tält, klär oss som cowboys och cowgirls, lagar mat på öppen eld och klarar oss bra utan el. Det är ett skönt sätt att fly undan vardagen och låtsas att man levde som förr.

Samtidigt känner jag att jag är alltför beroende av dagens teknik och moderniteter att jag är tacksam att jag lever som jag gör. Men det hade varit mysigt att uppleva det gamla på riktigt, att leva som barnen i bullerbyn eller Emil i Lönneberga eller ännu bättre som familjen Ingalls i lilla huset på prärien.

Jag drömmer mig bort ett slag och vaknar till av att det är dags att vända på skivan. Det känns rätt bra att jag måste resa mig upp för att gå bort till skivspelaren för att göra detta.

Jag har ingen fjärrkontroll som sköter jobbet åt mig.


Plötsligt tystnar TV:n, André och Eric stängde av för de kunde inte leka annars hörde jag dem säga.

TV:n stängdes av och jag reagerade på det, den står alltid på i bakgrunden.

Återigen kände jag mig glad över att barnen valde sin lek med legot framför TV:n, Andrés liv styrs i vanliga fall av denna apparat.

Nu hör jag hur de diskuterar leken precis som när jag var liten och lekte med barbie.

- Nu gör du så och jag sa så och då hände detta........ de skrattar.....


Barnen börjar nu plocka bort legot och sätter på TV:n igen, de börjar diskutera vilka kanaler de har och vilket program som är bäst.

Jag inser att man måste hänga med i tiden ändå och det är dags för mig att återgå till 2012 och verkligheten.



Westernbyn Old Trail Town i Hällesjö (Jämtland) den är byggd på Rogers mark där vi har vårat fritidsboende här är min lekplats på sommaren och här finns ingen el, knappt någon mottagning på mobiler eller internet. Det är riktigt skönt att fly hit ibland.


 

     

Av Rose-Marie - 24 februari 2012 20:19

Det är Fredag och äntligen helg igen, förra fredagen så blev det inget bloggande för jag hade fullt upp hela kvällen.

Jag har fått ett meddelande från någon NN som tyckte att jag lurades med namnet på Fräcka Fredag - Den nakna sanningen om mig själv. Denna NN trodde nämligen att det var något sexuellt inslag och att jag skulle lägga ut nakenbilder på mig själv. Jag kan ju säga att DET kommer aldrig hända. Jag antar att NN förknippar namnet Fräcka Fredag med Malena Ivarssons program och den nakna sanningen om mig själv då skulle vara nakenbilder på mig. Jag hade ju dessutom skrivit i ett tidigare inlägg (varför kallar man en blogg för Rosetta) att jag var glädjeflicka så NN trodde nog att min blogg skulle vara lite sexig. Jag säger bara SORRY!!!

Jag tycker helt enkelt bara att Fredagar är fräcka och den nakna sanningen är små oskyldiga erkännanden om mig själv. Glädjeflicka är bara min roll i westernshowen.


Så NN idag ska jag glädja dig med ytterliggare en Fräcka fredag - den nakna sanningen om mig själv.

Håll tillgodo med dagens sanning: När jag var liten var jag säker på att jag skulle bli skådespelare.


Ja jag hade en otrolig fantasi som barn och jag älskade att leka rollspel men inte med andra utan jag var oftast alla roller själv. Jag hade ingen publik förutom alla mina nallar och dockor.

Jag spelade t.o.m in saltkråkan på kasettband,ja jag var alla rollerna i saltkråkan själv.

Jag är lite irriterad över att jag inte sparade detta.


När jag var hos mormor och morfar i Norge brukade jag leka Ronja Rövardotter och jag skulle ut i skogen och akta mig för att gå vilse,precis som Ronja gjorde. Sagt och gjort,jag gick vilse på riktigt.

När jag satt på en sten och grät så kom en man förbi, när jag förklarade varför jag grät så frågade han mig vad jag hette.

- Ronja svarade jag

- vart bor du då?

- I Svergie svarade jag

Mannen skrattade och undrade vad mina föräldrar hette

- Mattis och Lovis svarade jag övertygande (jag var ju Ronja)

Eftersom han hörde att jag pratade svenska så misstänkte han att jag var barnbarn till Jens och ja det är vad min morfar heter så han visade mig tillbaka och allt var frid och fröjd.

Man kan kanske tycka att jag ljög för honom men jag var så inne i min lek och fantasi att jag trodde på det själv.

Så var det ofta.


Min mamma har en farbror i Australien och jag hade hört henne berätta att hon hade kusiner där så jag låtsades att de var hemma hos mig. Jag kallade dem Polly och Susanne och spelade in när jag var mig,Polly och Susanne, jag pratade något språk som jag inte ens begrep själv.

Sedan spelade jag upp detta för min kompis och sa att jag hade haft besök från Australien.


En annan gång var jag helt säker på att jag skulle få en häst och berättade det för en kompis, jag pratade ofta om detta och trodde nog på min egen historia.

När min kompis sedan frågade mamma när jag skulle få den där hästen så blev mamma väldigt förvånad.

Jag skulle ju inte få någon häst och jag försvarade mig med att jag nog hade drömt det då.


Jag minns att jag brukade spela scener ur filmen GREASE också, jag mindes nästan allt och replikerna de hade.

Mamma trodde ibland att jag hade fullt med kompisar hemma men nä jag var som sagt alla roller själv och var helt själv inne i rummet.


Tyvärr blev det aldrig något av mina planer om att bli skådespelare men om ni hör mig gå runt att prata med mig själv så vet ni ju orsaken nu   


Jag valde drama som tillval på gymnasiet och det var riktigt kul, det var faktiskt ett ämne som jag var bra på också. Men det blev ändå inget mer av mina planer och jag vet inte om jag skulle vilja bli skådespelare idag trots att jag tycker det är kul med rollspel.

Det enda jag har kvar av mitt intresse att spela rollspel är ju i westernshowen då men numera spelar jag inte alla roller själv och spelar inte för mina nallar utan det är riktig publik.


Ha en bra Fredag allihop och hoppas ingen blir besviken för att jag inte är naken på nedanstående bilder, däremot är jag glädjeflicka så lite sexigt kanske det är   


  


 




Av Rose-Marie - 23 februari 2012 20:20

Det har varit vår i luften idag och jag älskar våren, jag blir så glad och pigg, ja det blir vi nog allihop.

Jag brukar få samma känsla varje år när våren närmar sig och det är en känsla som kommer från förr när jag var liten.

Det är konstigt att det är precis samma, jag minns den så väl och det är egentligen inget speciellt minne.

Jag minns inte hur gammal jag var men det var en vårdag någon gång mellan 1985-1988

Solen sken och de hade precis sopat gatan utanför huset, mamma hade varit ledig denna dagen och huset luktade nystädat då jag kom från skolan. Fönstrena stod öppna, mamma brukade alltid tvätta fönstrena direkt efter att de sopat klart utanför. 

Jag minns att hon ropade på mig och bad mig komma in i vardagsrummet och där låg det en hög med kläder, hon hade varit i stan och vårhandlat. Detta var ju inget speciellt ovanligt så jag vet inte varför jag minns just denna vårdagen så väl. Jag hade iallafall tagit på mig mina nya skipants, nya mörk lila knähöga vårstövlar och en ny stentvättad jeansjacka. LYCKAN VAR TOTAL och jag kände mig så snygg. Ut i vårsolen och gick runt hela Färgelanda så att alla skulle se mig. Jag minns min glädje och hur pigg jag var denna dagen, jag bara gick och gick i flera timmar.

Det är denna känsla som kommer tillbaka varje år när våren närmar sig. Jag får lust att städa,öppna alla fönster och klä mig vårigt och bara gå ut och gå i flera timmar.

Det var så här jag kände när arbetsdagen började närma sig sitt slut,jag kände mig lycklig!


När jag kom hem hade Roger redan städat eftersom han varit ledig hela dagen så jag tänkte att då passar jag på att rensa i lite lådor. Jag har så mycket gamla papper liggande i bokhyllelådor och skrivbordslådor som jag tänkt rensa länge. Så där blev jag sittande och hittade mycket kul, gamla dagböcker och annat.

Så hittade jag en dagbok jag påbörjade efter pappas död och plötsligt kände jag mig inte lika lycklig längre.

Men jag log ändå när jag började läsa, man har ändå kommit långt om man kan le när man läser en dagbok som innehåller brev till sin avlidne far. Här kommer ett av dem:


Kära Pappa! 

Det finns någon som har sagt att tiden läker alla sår och om det nu är så då har min själ aldrig fått höra det.

I min själ och i mitt hjärta kommer såret för alltid finnas kvar. Jag kanske inte visar min sorg utåt men inom mig värker det varje sekund.

De som säger att allt som sker har en mening borde förklara för mig vad det fanns för mening med din död.

Hur jag än försöker så kan jag inte se en enda bra sak med att du lämnade oss.

Ibland önskar jag att jag kunde få möta dig i en dröm eller fick ett bevis på att du finns i min närhet.

Jag har hittills inte fått uppleva det och är kanske lite rädd för det innerst inne.

Det finns gånger som jag har velat lyfta luren och ringa dig, bara för att höra din röst men i samma stund kommer jag på, du finns ju inte längre.


När du fick reda på att du fått hudcancer så var jag säker på att det skulle försvinna, inte skulle du dö!

Då trodde jag aldrig att jag skulle ligga här i min säng och skriva brev som du aldrig skulle kunna läsa.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli arg på visdomsord som: -allting ordnar sig eller att man lever på hoppet.

När jag hör sådant så tänker jag:

-Hade vi för lite hopp och varför ordnade det sig inte för oss?


Kram// Rose-Marie


När jag läste detta och min lycka som jag känt tidigare blandades med känslan jag fick efter jag läst ur dagboken så visste jag inte längre vad jag kände. Glädje eller sorg, det var något mitt emellan eller jag kände mig tom.

Så började jag tänka på min syster som fick en son för 2 dagar sedan,det är hennes 3:e barn och imorgon kommer hon hem med lille Theo. Jag började känna mig glad igen och känner att det finns ändå glädje och lycka på våran väg och jag tror nog att han ser det där uppifrån,han finns nog med oss fast vi inte märker av det.

Jag kommer innan våren är här på riktigt uppleva min speciella vårkänsla fler gånger så trots att jag känner mig lite "snuvad" på den idag så känns det ändå inte som att jag ångrar att jag började läsa dagboken.

Det var nog meningen att jag skulle ge pappa en tanke just idag, kanske var det ett tecken att jag hittade den.

Kanske ville han visa att han var med oss nu när min syster fått ett barn!

Så vill jag tro iallafall, låter nog väldigt djupt och löjligt för er men that´s me!


Av Rose-Marie - 21 februari 2012 20:13

Igår avslutade jag med att det blev beslutat att André skulle testa särskolan och starten gick över förväntan.

I september (2007) fick vi dessutom träffa en neurolog via habiliteringen och nu skulle det påbörjas en riktig utredning. Vi fick även träffa en jätte bra psykolog som tyvärr slutade efter ett tag för ett annat jobb,psykologer är som sagt efterfrågade. Vi fick även träffa en specialpedagog både via habiliteringen och via skolan.

Sen var det så bra eftersom fler barn i särskolan behövde logoped så därför kom habiliteringens logoped till särskolan och tränade med barnen och även gav råd till skolpersonalen. André tyckte plötsligt det var kul att språkträna för nu var han inte ensam om det längre.

Vi började också med medicinering,vilket folk har massa olika åsikter om. Vi valde att testa för jag hade varit på föreläsningar där vuxna berättat om hur medicin hade hjälpt dem.

Efter 3 månader började André att rita,han hade bara ritat "bebisteckningar" innan,han kunde inte rita tex gubbar och hus. Plötsligt började han kunna se mönster och kunna skriva bokstäver så han kunde skriva sitt förnamn.

Jag märkte också stor ändring i humöret och det tog längre tid innan han blev arg. Så för oss har det inte funnits något negativt med medicin. Medicin, hjälpen i skolan och mitt arbete med planering och struktur hemma gav stora och possitiva förändringar och vardagen började kännas enklare. Men det gällde att inte rubba på någonting för då rasade allt.

Under året gjordes nu en utredning för att se om André hade behörighet till särskolan och om han skulle skrivas in där eller inte. André ville inte börja i annan klass,han trivdes som fisken i havet.

När jag en dag skulle ringa habiliteringen för att få ett papper på hans diagnos till försäkringskassan så sa personen jag pratade med: ja vi kan skicka intyg till dig,han har ju en lindrig utvecklingsstörning samt aktivitet- och uppmärksamhetsstörning. Jag avbröt henne med: -en lindrig vaddå sa du?!

-Ja en utvecklinsstörning,jag trodde du visste det.

Saken hör till den att vi hade inte haft möte ännu för att gå igenom utredningen så jag trodde att hans diagnos var grav språkstörning samt aktivitet- och uppmärksamhetsstörning. Men jag hade ju fått indikationer av skolpsykologen att det lutade åt detta med lindrig utvecklingsstörning och hade läst mycket om detta,jag blev egentligen inte förvånad. Men tänk om jag var en ganska ovetande förälder som skulle bli helt chockad av ett sådant här besked och dessutom få det på telefon. Det kunde blivit fruktansvärt galet.

Personen i andra änden blev självklart väldigt generad och bad så hemskt mycket om ursäkt att hon läste upp detta utan att först se om vi gått igenom något. Så jag tror inte att hon kommer göra det en gång till.

Efter detta samtalet kontaktade jag logopeden och bad om att vi skulle ha ett möte snarast och så blev det.

Nu hade jag fått svar på mina frågor ang. Andrés svårigheter och det konstiga är att NU öppnade sig en helt ny värld,NU plötsligt hade man massa rättigheter. Det har man ändå men man får kämpa mer för sina rättigheter om man har ett barn med tex "bara" ADHD. Det finns barn med ADHD som har stora inlärningssvårigheter och de får inte hälften så bra hjälp som ett barn med låg begåvning.

André blev iallafall efter många möten och utredningar och bra information till oss föräldrar inskriven i särskolan.

Han lär sig och utvecklas men det går väldigt sakta så det är skönt att han får den tiden i skolan.

Om en månad fyller han 13 år och han väljer att gå på lilla fritids,där är barnen upp till 7 år tror jag.

Jag har frågat om han inte vill gå över till stora men det vill han inte,han är istället där och hälsar på ibland.

Jag tycker inte det spelar så stor roll om han väljer att leka med yngre barn för det är väl där han känner att han platsar in. Han har lite äldre kompisar också och går på idrotten ihop med 3:orna.

Eftersom han är över 12 år har han förlängd barnomsorg och förlängd vård av barn och jag låter honom ta det i sin takt,han kommer tala om när han är redo för att byta grupp eller kanske vara utan fritids på tex eftermiddagarna. Just nu säger han att han ska ha fritids tills han är 20 år men han kommer garanterat att ändra sig ;-)


Vi har tillsammans med habiliteringen börjat planera lite inför att träna på att klara morgonen själv men André visade tydligt att han inte var redo för det så det får bli ett nytt försök efter ett tag igen. Var sak har sin tid.

Jag har också nu på senare tid fått reda på hur mycket hjälpmedel det finns och detta har ingen talat om tidigare!!!

Det finns tex elektronisk almanacka där man lägger in bilder på dagarna UTAN att behöva klippa och klistra som jag gjort i alla år,man kan t.o.m tala in meddelanden på den som talar om exakt vad man ska göra och när man ska göra det. Ja som en liten extramamma ;-)

Det finns telefoner som talar om vem som ringer och med knappar där man sätter in kort på den man vill ringa.

En sådan köpte jag på teknikmagasinet när André var yngre och hans pappa blev sjuk en morgon. Vi kom då på att André inte kan ringa varken mig eller ambulans om det hade varit nödvändigt. Så vi köpte en telefon där man sätter in bilder i knapparna och så lagrar man in telefonnummer där. Han behöver bara trycka röd knapp och bilden på mig så ringer den mig. Dock talar den inte om vem som ringer och André svarar inte om han inte vet vem som ringer. Detta kunde vi alltså fått låna GRATIS om vi bara hade vetat om att det fanns.

Ja det är mycket rättigheter man har som man inte vet om och detta måste man också ta reda på själv,för ingen upplyser en om detta. Jag önskar så att det en dag blir bättre när det gäller att upplysa föräldrarna vad man har rätt till och vad som finns. Det är ju ändå för barnens bästa.


Jag känner inte idag att jag är en gråzonsmamma,allting är inte längre grått och trist. Det har regnat,haglat,åskat och blixtrat enormt mycket men så tittar solen fram mitt i detta och plötsligt kan jag se regnbågen.

Ja jag har fått skaffa mig egna paraplyer i regnskurarna och jag har fått bygga egna vindskydd i stormen men solen har funnits där bakom molnen hela tiden och ibland  när jag letat efter den och tittat riktigt noga så har den tittat fram.

Nu lyser den ofta på mig men jag vågar inte riktigt se mig som en solskensmamma ännu,jag kommer bli det sen,det är jag nästan säker på men jag har en bit kvar. Jag tror att jag kommer behöva min kämparglöd ett tag till. André ska gå klart skolan och sedan börja gymnasiet och sen ut i vuxenlivet. Men jag kommer njuta av solen nu när den finns här och under tiden ska jag börja planera och rusta upp mig ifall det kommer regn och blåst på vägen. Denna gången tänker jag försöka vara förberedd så det bara är att plocka fram paraplyer och vindskydd när det behövs.


Om jag tittar tillbaka på det jag berättat dessa dagarna så önskar jag att det sker förändringar i hur föräldrar behandlas. Det är klart att vi har ett ansvar som föräldar men man ska inte behöva stånga sig blodig eller hur?

BVC ska ta en på allvar,man ska bli informerad om vilken hjälp som finns att få och vilka rättigheter man har, skolan ska i tid göra utredningar om man tror att detta kan ändra planeringen för barnens skolgång, det borde finnas en kontaktperson som föräldrarna kan vända sig till och som kan stötta föräldrarna och sist men inte minst önskar jag att fokuset låg mer på barnet och dess behov än vad det ligger på ekonomin.

Jag lovar,man tjänar mycket pengar på att lägga in resurserna tidigt än att behöva ta det senare för då lär man få betala med ränta. Betalar man inte sina räkningar i tid blir det påminnelser,betalar man inte då blir det inkassokostnad och därefter kronofogden,på allt detta blir det ränta för varje dag. Man hade tjänat rätt mycket på att betala den i tid eller hur?


Vad vi än är, föräldrar, rektorer, lärare, vårdpersonal m.m så strävar vi ju ändå åt samma mål: Att barnet ska må bra och ha en fungerande vardag. Det är dessutom vårat ansvar att det fungerar. Varför inte försöka hjälpa varandra att komma dit?!

Jag hoppas att ni alla som kämpar där ute kommer få se regnbågen,den finns där fast det är svårt att tro.

Man måste bara få lite solstrålar mitt i regnet och då kommer ni se den.

Ni som jobbar med barn och föräldrar som lever i gråzonen,snälla hjälp dem. Du kanske tror att du inte kan hjälpa till men jag lovar det räcker med att bry sig,fråga hur det är,sträcka ut en hjälpande hand och motivera dem att orka kämpa. Kan du inte ge svar på frågorna de har så hänvisa dem till rätt person,hjälp dem med att visa vägen.

Det finns alltid något man kan göra för att vara den där lilla solstrålen och med många små solstrålar i regnet så tittar snart regnbågen fram. Du kanske blir den avgörande solstrålen som får dem att se den.


Låten nedan ger mig hopp :-)







Av Rose-Marie - 20 februari 2012 19:20

Igår avslutade jag med att vi var påväg att flytta från Uddevalla till Färgelanda och hade försökt få en psykologutredning gjord på André för att se om det fanns någon bakomliggande problematik.

Det verkade ju stört omöjligt trots att logopeden skickat remiss till BVC. Eftersom vi nu flyttar till annan ort tycker BVC i Uddevalla att vi ska träffa psykolog i Färgelanda och eftersom det inte fanns någon i Färgelanda blev jag nu hänvisad till skolpsykologen.

Jag kände att eftersom jag kämpat så mycket så kunde jag inte bara lägga ner nu så jag tog tag i saken och ringde till skolpsykologen,när han frågade vad jag hade på hjärtat så brast allt för mig. Jag stod i telefon och grät samtidigt som jag förklarade våran situation. Det blev jätte pinsamt och jag misstänker att han tyckte det var jag som behövde en psykolog men han var förstående och sa att han skulle se vad han kunde göra. Träffas skulle vi absolut göra sa han för det behövdes. Detta var i November 2004 och vi hade precis börjat flytta in,André var inskolad på sitt nya dagis. Jag kallar det dagis för att lättare kunna skilja begreppen dagis (barnomsorg) och förskola (6 års grupp)

Det fungerade bra på dagis och de höll på att förbereda de barn som nästa år skulle börja förskolan,André var ett av dem. I februari 2005 började skolpsykologen på sin utredning och de träffades ett flertal gånger. Undertiden hade jag skickat en egenremiss till en logoped på barnhabiliteringen eftersom det verkade omöjligt att få träffa en logoped i Färgelanda,det fanns ingen och skolan kunde tydligen inte ordna någon. André behövde ju språkträning!!!

Jag blev väldigt glad när jag fick ett mail av en av de bästa logopederna de hade,detta hade jag hört via andra.

Hon hade läst mitt brev med stort intresse skrev hon och tyvärr var hon upptagen den närmsta veckan men lovade att försöka ordna ett möte snarast. För vi behövde hjälp tyckte hon. ÄNTLIGEN tänkte jag,ett ställe med alla resurser samlat under ett och samma tak,någon som kunde hjälpa mig genom denna djungel av frågor.

Nu kändes det som att mitt kämpande började ge lön för mödan. Solen började titta fram där i allt grått.


Vårat första besök på barnhabiliteringen var i Mars 2005 och den första hjälpen var ju att få träffa logoped som även skulle kunna handleda skolpersonalen och ge dem tips på hur de kunde träna. Hon skulle även kunna hjälpa mig vid möten på skolan. Logopeden blev min kontaktperson och nu kände jag att det fanns någon som jag kunde ringa vid frågor och som kunde vara ett stöd vid möten. Jag var inte ensam längre!!

I maj 2005 kom psykologutlåtandet och vi hade möte på skolan. Där satt jag,logopeden,rektor,personal från förskolan,personal från fritids och skolpsykologen, även om logopeden var där så kände jag mig hemskt ensam,det kändes som det var de mot mig. Jag kan inte förklara varför jag kände så men jag har hört fler föräldrar som upplevt att dessa möten känns jobbiga pga att det är så mycket folk med. Jag förstår att det kan behövas men det hade varit lättare om alla dessa hade möte själva först och kanske skickade en eller 2 representanter som träffade mig som förälder och logopeden.

Utredningen visade iallafall att André var svårbedömd pga sin språlstörning och skolpsykologen vågade inte säga så mycket om resultatet. André låg väldigt lågt och hamnade långt under normalvärde men detta kunde ju bero på språket. Rådet till mig blev att André skulle avvakta 1 år med att börja förskolan och kanske mogna lite tills nästa år. Detta var i Maj,skolan slutar i Juni och i Augusti skulle André börja förskolan,trodde han.

Det låg alltså på mig att avgöra detta,det låg på mig att tala om detta för André och det skulle vara jag som fick hans besvikelse. Han hade ju varit inne på förskolan och han hade pratat om detta bla vilka på dagis som skulle börja med honom efter sommaren.

Jag insåg ju ändå att det vore bäst för honom att få 1 år till på dagis och jag hoppades på att detta skulle göra att han kom ikapp till nästa år. Så blev det och det var tufft att ta det med André,han förstod ju inte varför och jag visste inte hur jag skulle förklara. Han stod ofta och tittade in i fönstret på förskolan och det är ytterligare en sak som var lite dumt,förskolan låg precis i byggnaden mitt emot dagis.Både bra och dåligt enligt mig,bra för att övergången inte blir så drastisk som om man byter skola helt men dåligt för att det är svårt för barnen att skilja på dagis,fritids och förskola.


Under denna tiden var det fortfarande lika tufft med Andrés humör och ilska som tidigare. Han blev arg och kunde hälla en hink lera över ett barn när det blev bråk,han blev arg på mig var och varanan dag.

Att ta med honom in i affären var inget jag gjorde om jag absolut inte måste. Man började avstå saker för att slippa ha det jobbigt,det var lättare att vara hemma. 

Och alla frågor: när ska vi göra det,hur många dagar är det kvar,hur länge ska vi göra det,vilken bil ska vi åka.ja allt allt allt skulle han veta exakta svar på och ändrades något blev han hysterisk.

Jaja 6-års trots har alla barn liksom det där med 3-års trots men när folk börjar tro att det är ett dåligt uppfostrat barn jag har så är det inte längre tal om 6-års trots. Hade jag sagt att jag skulle hämta honom med våran röda bil så vägrade han åka med om jag kom med den blå. Om vi var i affären och han inte fick det han ville ha så blev han hysterisk och rev ut saker. Det var bara att bära honom ut och lämna det man skulle handla. 

Jag började känna mig som en dålig förälder,hur gör alla andra? 


När jag bodde i Uddevalla hade jag kommit i kontakt med föreningen Attention som jag skrivit om i några tidigare inlägg. 

Denna föreningen fann jag då den andra "talknuten" la ner. I Attention arbetade de för barn och ungdomar med NPF problematik. (bokstavsdiagnoser)

Jag började mer och mer fundera på om André hade något liknande,dessa diagnoser går ju mycket hand i hand,språkstörning kan vara kombinerad med ADHD och inlärningssvårigheter.

Jag vände mig till logopeden och frågade om det inte var dags för en ordentlig utredning av André,jag måste få svar på vad det var. Jag trodde att man genom habiliteringen skulle slippa behöva tjata om saker,att allt skulle lösa sig genom dem. Jag insåg snart att det var likadant där,man fick tjata och ta reda på allt själv.

Psykologer är tydligen ett yrke som få utbildar sig till för de verkar vara vakanta överallt men jag kunde väl få träffa en specialpedagog eller en kurator. Ja någon som kunde ge oss verktyg och tips på hur vi skulle hantera André. Men jag fick inte mycket svar utan började söka själv på nätet. Det fanns en föräldrautbildning som heter COPE och den fick man via habiliteringen,varför har ingen sagt det? Den ville jag gå och när jag frågade om den svarade dem att ja den fanns men de ville inte säga det till föräldrar för det kunde uppfattas som att de var dåliga föräldrar. 

Men snälla,varför inte göra ett häfte till alla nya på habiliteringen där det står allt de kan hjälpa till med och sedan kan föräldrarna själv bedömma vad de kan ha nytta av.

Jag lärde mig massor på denna utbildningen, belöningsystem, planering, struktur, avleda konflikter, bemötande,

ja det fanns massor av nytta och jag fick även klart för mig att många gånger gjorde jag precis rätt och många av konflikterna kanske skapades av att jag gjorde fel och inte tänkte mig för. Det är helt naturligt,man är ju inte mer än människa.


Nu började en tid med mycket struktur,planering,bättre bildscheman med färger för varje dag,belöningssystem och ja jag gjorde t.o.m en skattjakt när vi handlade. Vi gjorde en inköpslista med bilder på allt vi skulle handla och André fick gå i affären och leta upp varorna. Genom detta kunde han även se redan hemma att det fanns inget godis med på listan så det blev inte lika mycket tjat i affären´sen. Nu började solen skina igen trots att det var ett enormt jobb jag fick lägga ner men det var heltklart värt det. 


André hade nu börjat förskolan och det var tufft i början för nu stod han i fönstret och tittade in på dagis istället,han hade istället för att komma ikapp snarare börjat känna sig mer bekväm bland de ännu yngre barnen.

Men efter ett tag så var han ändå med i gruppen fast fröknarna hade svårt att få med honom i arbetet.

Jag började ta med övningar från logopeden och hoppades på att personalen skulle ha nytta av dessa.

Nu kommer då en vädjan till skolpersonal,jag vill inte klandra någon men jag vill bara ge lite eftertanke.

Jag förstår att det är ont om tid,personal och stora barngrupper och det är svårt att ta ett barn för att träna.

Men detta är inget som jag som förälder vill höra ja iallafall inte som ett, pust och stön, detta har vi inte tid med.

Även om jag förstår så ger det mig dåligt samvete för att mitt barn kräver mer tid eller att jag belastar personalen.

Säg istället att ni ska ta upp detta med chefen och se om det går att lösa via någon resurs då och då eller föreslå att man kan spela spelen med flera barn eller be mig som förälder att hjälpa er trycka på hos chefen.

På detta vis inser jag som förälder att ni vill,ni försöker men ni vet inte hur ni ska få tid.

Det räcker för mig för att jag ska tycka att det är en jätte bra personal.


Nu var det iallafall dags att fundera på detta med 1:an och André var oerhört förväntansfull,de började prata om detta redan i Januari. Fröken på förskolan började dock förbereda mig på att det nog skulle bli jätte tufft för André,hon undrade om det var klart med någon utredning eller om skolpsykologen planerat någon utvecklingsbedömning av André. Jag kunde inte ge svar på någonting,för ingen hade sagt något.  

Hon lovade iallafall att hjälpa mig stöta på så att det skulle gå fortare.

I Mars fick jag veta att skolpsykologen skulle göra en bedömning av André och se vart han ligger i utvecklingen men han hade inte tid förrän i April.

Så återigen satt vi där, skolpersonal, förskolepersonal, rektor, skolpsykolog, specialpedagog, logoped och jag.

Återigen kände jag mig helt ensam. Nu fick jag beskedet om att André låg så lågt att det var tal om särskola.

Han låg på lätt utvecklingstörning och en vanlig klass skulle bli väldigt tuff för honom.

Det var återigen upp till mig att besluta vad det skulle bli,återigen skulle jag trycka ner André.

Han hade t.o.m hunnit vara inne i sitt klassrum med sina blivande klasskompisar. Ännu en gång sitter vi där i Maj och ska fatta ett sådant här beslut,jag hade fram till Juni på mig.


När jag var inne på särskolan och tittade så såg jag ju att de hade likadana bildscheman med samma färger för varje dag (det är standard) det var struktur,planering,man skulle lära sig genom att göra,de hade avgränsade platser och det fanns hörselkåpor vid varje plats,det gick nästan en lärare/elev. Ja det var som klippt och skuret för André,jag visste det. Men skulle han tycka det? Nä han blev hysterisk och var jätte ledsen.

Jag förstod honom och lovade att det bara var på prov och han skulle få gå på vanliga fritids för det var kraven jag ställde. André gick tillsist med på att prova och nu skulle vi njuta av ett härligt sommarlov!


3:e och sista delen för temat från gråzonsmamma till regnbågsmamma kommer imorgon kväll

Jag avslutar med lite bilder på saker jag gjorde som underlättade för oss här hemma


 


 


     

 



Av Rose-Marie - 19 februari 2012 19:33

Efter att jag skrev ett inlägg om André den 12 januari (min son) så har jag fått frågor och meddelanden om hur jag fått hjälp och lite andra frågor kring ämnet. Jag har även märkt att inlägg som handlat om barn med dessa svårigheter har blivit uppskattade. För en vecka sedan avgick jag som ordförande i Attention och under denna veckan har det varit ganska mycket kring detta ämnet. Jag har dessutom i slutet av denna veckan hjälpt en kompis att skriva en sammanfattning så det är nog inte så konstigt att jag natten till igår drömde om att jag höll en föreläsning för lärare,vårdpersonal och föräldrar om hur det är att vara förälder och stånga sig blodig för att få hjälp.

Jag har aldrig hållt en föreläsning i hela mitt liv men i drömmen var det som om jag inte gjort annat.

När jag vaknade på morgonen så tänkte jag att ja det kan bli ett bloggtema. Det skulle bli för långt för att skriva i ett inlägg så jag tänkte att jag gör som med berättelsen om pappa,delar upp det i delar.

Här kommer därför första delen så fortsätter jag imorgon. Det blir kanske tråkigt för er som inte är intresserade men jag känner att det är guld värt om så bara en förälder läser och kanske av detta får kraft att orka kämpa eller en lärare,rektor,kurator,vård personal får en insikt i hur det är att vara förälder och behöva kämpa så mycket för att få hjälp. Jag gör inte detta för att på något sätt klaga eller lägga skuld på någon,absolut inte. Det är som sagt enbart för att väcka en aha-upplevelse och förhoppningsvis kunna förändra något.


Som jag skrev i inlägget: min son den 12 januari så var André ett oerhört lugnt och stillsamt barn då han var bebis.

Men när han var runt 9 månader började hans öroninflammationer och förkylningsastma att störa lugnet.

Strax efter han fyllt 1 år hade han opererat in rör och gick på astmamediciner. Nu började en tid då sjukdomarna kom och gick varannan vecka. Min dåvarande chef blev arg när jag ringde och anmälde vård av barn,han tyckte jag kunde stoppa i André vitaminer så han höll sig frisk. Jag tyckte mer synd om mig själv som var tvungen att anmäla vård av barn än vad jag tyckte om André som var sjuk. Jag började nästan t.o.m bli irriterad på André för att han var sjuk så ofta.


När André var runt 2 år började jag även oroa mig för hans språk eftersom han inte pratade och jag hade inte ens hört honom säga mamma. Jag tog kontakt med BVC som lugnade mig med att det kommer snart,plötsligt skulle han bara prata massor en dag. Jag kan säga att jag väntade väldigt på den där dagen då vi skulle vakna upp en morgon och han bara spottade ur sig massa ord. Det hände aldrig.


Vid 3-års ålder fick jag börja betala tillbaka för den lugna tiden vi hade när André var bebis.

Nu började en tid med hysteriska utbrott,konflikter och en daglig kamp.

Ja alla 3-åringar är jobbiga,jag vet. Men alla 3-åringar blir inte så arga att de sitter och dunkar huvudet i väggen och skriker ajajaj så att vi föräldrar måste ställa oss på balkongen för att visa grannarna att vi inte misshandlar honom. Alla föräldrar till en 3-åring väntar inte att polisen ska komma för att barnet skriker så fruktansvärt nar man tvättar håret på barnet. André skrek värre än vi badade honom i frätande syra.

Jag vet att 3-åringar är trotsiga men normalt brukar en trotsig 3-åring trots allt kunna tala om vad han/hon vill och behöver inte ha en mamma som tror att barnet tjatar om godis när det är kissa barnet vill. Barnet behöver inte höra mamma säga nej du får vänta tills lördag när han/hon är kissnödig på en måndag.


Nu började även dagmamman att reagera,dels för att språket inte fanns där och dels för att de andra barnen skyllde allt som hände på André,han kunde ju inte försvara sig. Han kunde heller inte lösa konflikter muntligt utan blev så arg att han slog dem istället. Jag förstår att de tyckte att det alltid var André som var dum.

På kyrkans barntimmar undrade de 2 fröknarna om André verkligen måste gå där,de klarade inte av att hantera honom och förstod inte vad han sa. Han ville heller inte vara med att sjunga. Nä han kunde ju knappt prata så sjunga var inte riktigt hans grej. Han kunde inte ens imse vimse spindel. Men jag trodde ändå att kyrkan tog emot alla barn med öppna armar.

Jag och dagmamman tog kontakt med BVC som sa att alla barn är jobbiga i denna åldern.


Vardagarna var nu mer eller mindre kaos och jag visste inte hur jag skulle hantera mitt eget barn,han mådde dåligt och vi föräldrar mådde dåligt.

Jag började söka på nätet och fann en föräldragrupp som kallades talknuten,den fanns i Uddevalla där vi bodde då. Jag bestämde mig för att gå dit och när mammorna där berättade om sina barn kände jag igen allt. Jag fick veta att det fanns något som hette språkstörning och att man kan skicka självremiss till logoped på sjukhuset.

Jag fick massa tips och råd,det var allt från bildscheman till tecken som stöd och jag tyckte dessa mammor var så kunniga. Så duktig skulle aldrig jag bli. Man måste ju vara specialpedagog för att orka detta tänkte jag.

Men de gav mig styrka och jag skickade en egenremiss till sjukhusets logoped och kort därefter fick jag hjälp.

Efter 4-5 tillfällen berättade logopeden för mig att André hade en språkstörning och jag borde fått hjälp för länge sedan.


I ett utlåtande skrev hon följande:

"André har en språkstörning som måste betecknas som grav, framförallt vad gäller fonologi och grammatik, eventuellet även innefattande semantiska och pragmatiska svårigheter."


Hon frågade mig om jag hade några frågor angående detta och jag ville verka duktig och sa nej inte just nu iallafall. Direkt jag kom hem skrev jag i ett forum på internet där det fanns en grupp för föräldrar med barn som hade språksvårigheter. Jag berättade om dagens logopedbesök och undrade vad diagnosen innebar.

Jag var inte speciellt duktig på svenskan och hade nog missat lektionen då man gick igenom orden fonologi,semantisk och pragmatisk. Jag fattade ingenting skrev jag.

Strax därpå ringde telefonen och det var Andrés logoped. Hon sa att hon ringde som privatperson och tyckte ärendet kändes högst prinsamt men hon hade läst mitt inlägg och förstod med en gång att det var jag trots att jag skrev ett alias. Hon brukade vara där inne och stötta föräldrar sa hon. Jag kände att det var en enorm tur att jag iallafall skrivit om hur bra hon var våran logoped.


Vi bestämde att vi skulle ha ett möte bara jag och hon så hon kunde förklara allt mer ingående.

Det blev inom några dagar och jag kände att det var skönt att sitta där utan André för nu kunde jag verkligen spotta ur mig allt. Hur jävliga dagarna var och hur tufft det varit under en lång tid.

Sådant ville jag inte ta när André satt bredvid,han hade det jobbigt som han hade och behövde inte höra sin mamma berätta hur jobbig han var.

Logopeden lyssnade och förklarade så fantastiskt bra och ville skicka remiss till BVC för att vi skulle få kontakt med en psykolog. Dels för att utreda om det fanns någon bakomliggande problematik och dels för att det bara var 1 år kvar tills André skulle börja förskolan och då avslutas kontakten med sjukhuslogopeden,då är det skolans uppgift att se till att barnen får träffa en logoped. Det brukar dock vara svårt att få igenom eftersom skolan ofta skyller på den dåliga ekonomin.


Sagt och gjort,jag hörde ingenting från BVC!!! Efter ett bra tag ringde jag själv och undrade vad som händer.

Jag fick till svar att psykologen på BVC var upptagen just nu så det var kö,dessutom planerade vi på att flytta till Färgelanda och då tyckte de att en Psykolog där skulle hjälpa oss. De lovade att skicka ärendet vidare dit.

Jag väntade i en månad och hörde ingenting så strax före vi flyttade ringde jag upp igen. Nu fick jag veta att BVC i Färgelanda inte hade någon psykolog för tillfället och eftersom det var ang. skolan så skulle jag nog vända mig till skolpsykolgen i Färgelanda. Dit skulle jag få ringa själv för det hade inte BVC med att göra.


Nu hade jag kommit till det läget att jag var på väg att ge upp,jag orkade inte mer. Jag jobbade heltid och efter jobbet gick all energi åt till att klara av vardagen,lösa konflikter,göra bildscheman,lära mig tecken som stöd och söka information på nätet. Jag orkade helt enkelt inte mer.


Jag avslutar här och fortsätter imorgon så det inte blir för långt och tungt att läsa.

Jag vill lägga in en dikt jag skrev till André i det läget jag befann mig i dagens slut på inlägget.


Jag tänder ett ljus


För dig mitt barn ett ljus jag tänder

 för att du utstår allt som händer


för att jag håller dig så kär

 Tänk så stark du egentligen är


För dig mitt barn ska lågan alltid brinna

 min kärlek till dig kommer aldrig att försvinna


Du kämpar även när det är svårt

 du skrattar och är glad fast livet kan vara hårt


För dig mitt barn tar glöden aldrig slut

 det är för din skull jag orkar att stå ut


Du möter motstånd varje dag

 men orkar du så orkar jag


Du står emot smärta och hårda ord

 du är min största hjälte på denna jord


För dig mitt barn ett ljus jag tänder

 för att du utstår allt som händer







Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7 8 9 10 11 12
13
14
15 16
17
18
19
20 21
22
23 24
25
26
27
28 29
<<< Februari 2012 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards