Kära pappa
Ibland händer det att jag börjar plocka i en låda med saker som jag inte riktigt vet varför jag har sparat.
Saker som bara blivit kvar varje gång jag tittat i lådan, så även idag.
Jag plockar upp dem funderar en stund och sedan hamnar dem av okänd anledning tillbaka ner i lådan igen.
Kanske för att en del av sakerna är från dig, sådant som du en gång har sparat och kanske har även du frågat dig varför.

Men vissa saker är bra, pärmen med alla papper tex en del är dock skräp så som kvitton och annat som bara blivit kvar men där finns papper över historian för huset jag bor i, mitt barndomshem. Papper och ritningar från det att ni köpte det nybyggt,1980, tills idag då även jag har för vana att arkivera allt i pärmen.
Det är något som är gemensamt med dig på något vis, den där pärmen... Du och jag...

Men i lådan ligger också en medlemsbok från LO, att den är kvar är nog bara för att du skrivit i den och för att du aldrig har slängt den. Nu är det en sådan grej som även för mig gång på gång hamnar tillbaka i lådan bara för att. Det är samma i dag, den åker tillbaka.

Ditt Judopass!!! Idag tänker jag att det ska absolut inte ner i lådan igen, det ska självklart finnas på hyllan bland mina Judomedaljer. Att jag ens började Judo beror ju på att du gick där, självklart tillhör ditt pass min Judohistoria, du är en del av den.
Från och med idag hamnar det på judohyllan.

Så kommer jag till de där gamla fotona, foton som gestaltar en del av min historia, anledningen att jag ens finns till är ju bla just det som bilderna visar... Din barndom....
Och det är nu när jag sitter med dessa foton som jag så innerligt önskar att du fanns vid min sida, att vi kunde tittat på dem tillsammans och du kunde berätta om dem.
Vilka är människorna och vilken koppling har vi med dem?
Kanske har du gjort det en gång i tiden men då var jag förmodligen inte tillräckligt intresserad för att lyssna och lägga det på minnet. Något jag idag inte kan förstå, hur kan man vara ointresserad av sin egen historia?
Idag hade jag Kunna ge vad som helst för att få höra dig berätta.
Jag kan säkert få veta mycket genom släktingar som jag har kontakt med och kanske till och med av mamma men det är inte samma sak som om du skulle kunna berätta.

Vad som sker på bilden, hur du upplevde det där och då, för du är med på flera av dem.
Du skulle kunna ge din alldeles egna version om dem så som ingen annan kan.
Jag kommer dock att ta reda på mer, just för att en dag kunna berätta för Tristan och André.

Förmodligen kommer de heller inte vara speciellt intresserade eller lägga min berättelse på minnet men kanske kommer de en dag att sitta precis som jag gör idag. Kanske kommer även de ha en låda med saker vars existens bara finns kvar för att låta minnet leva vidare.
Jag hoppas då att dessa saker är en del av vad deras låda kommer innehålla och jag hoppas då att när de tittat klart så gör de samma val som jag gör nu..... funderar en stund för att sedan stoppa tillbaka det i lådan och låta det ligga där tills nästa gång då jag vill vara lite extra nära dig.

Kära pappa.....
Det var ett tag sedan jag skrev till dig nu.
Jag kan inte skylla på att jag tappat bort din adress för jag har ingen adress att skicka mina texter till, jag vet inte ens om något av det jag skrivit nått fram till dig.
Jag skriver ändå......

Överallt just nu påminns jag om min saknad efter dig, till helgen är det allahelgonsdag och nästa helg är det farsdag.
Det märks tydligt i affärerna och på media,det går inte att undgå.
Jag kan inte göra som affärerna uppmuntrar och köpa något av alla de saker de gör reklam för inför farsdag.
"Tänk på far köp något fint"
Jag får istället titta på grav dekorationer eller gravljus.....
Men mina tankar finns hos dig oavsett om det är allahelgona, farsdag, födelsedag eller din årsdag då du lämnade oss, mina tankar finns hos dig jämt.....
Ibland är de dock tyngre att bära.

Kära pappa......
Det finns så mycket som jag skulle vilja berätta för dig, så mycket som jag skulle vilja visa dig och så mycket jag skulle vilja göra med dig.
Jag vill slippa sitta och skriva massa texter, tänka massa tankar och jag skulle vilja slippa sakna dig.
Jag vill prata minnen MED dig och inte behöva berätta om mina minnen av dig här i min blogg.
När jag ser alla insamlingar eller alla evenemang som har med cancer att göra så vill jag slippa veta hur det känns att förlora någon man älskar av just denna fruktansvärda sjukdom.
Jag önskar att du inte vore en av alla offer i statistiken, jag önskar att jag inte behövde påminnas om dig varje gång jag smörjer in mig själv eller barnen med solkräm.
Jag vill inte ha erfarenheten av att vem som helst kan få hudcancer, till och med den man minst anar.
Jag vill inte bli påmind och arg inför varje sommar när jag läser rubrikerna SOLA SÄKERT I SOMMAR!

Kära pappa.....
Jag skulle göra allt för att bara kunna få ge dig en kram och en trisslott på farsdag.
Sista gången du skrapade en trisslott var på sjukhuset och det enda du ville vinna var de där åren.
Du sa då:
-Jag skiter i pengarna varje månad men jag vinner gärna de där 25 åren!
Tyvärr fick du en nitlott den gången.......

Med en risk att det blir tjatigt om morfar som vi begravde igår så känner jag ändå att jag behöver skriva av mig lite.....
Det är ju bla det min blogg är till för.
Jag har tänkt så mycket idag och jag anade inte att morfar innebar så otroligt många och starka minnen.
Han var som en länk på någotvis, sommarstugan, alla sommarlov som jag har tillbringat där, havet, båt, fiske och måsarna ja allt det där är morfar.
Kanske känns det extra mycket då dessa minnen kommer upp eftersom de då även väcker liv i minnena av mormor och pappa.
Det är främst sommarstugan på Ön Asmaløy på Hvaler i Norge jag minns och även om jag inte haft tiden eller varit så engagerad i att åka dit de senaste åren så har det på någotvis inte känts så starkt förrän nu när minnena kommer upp.
Jag försöker ta till mig min systers mans kloka ord när vi pratade om detta igår.
Han är också uppväxt med en stuga och massa minnen därifrån men deras stuga är nu såld och som han sa så är det minnena från det förflutna som ger en känslorna för i vuxen ålder fanns inte de känslorna kvar.
Det stämmer för när jag sitter och tänker tillbaka så är det minnen från barndomen och tonåren som lockar mig dit, inte de senaste årens minnen. Allt är så förändrat där på ön nu och det är egentligen bara sommarstugan som är sig exakt lik, mina gamla teckningar, några leksaker och lite annat finns där.
Men inte mormor,morfar eller pappa, inte min lillasyster och bror som barn och inte heller alla andra barn runt omkring för de är liksom jag vuxna nu. Inte ens den lilla butiken finns kvar för idag har de byggt en stor affär där, även campingen har blivit större..... Det är inte mycket som är kvar av idyllen vi hade förr.
Som Anders (min systers man) sa:
-man får skapa nya minnen åt barnen och de minnena man har finns ju alltid kvar.
Det är sant, jag försöker tänka så jag också.
Just nu är det kanske de minnena som gör ont, de minnena plockar fram saknaden av så mycket, mormor, morfar, pappa och ja allt det förflutna.....
Minnena från barndomen!
Morfar var länken till alla de där minnena och de kommer fram nu!
En dag hoppas och tror jag att det gör mindre ont att minnas.
Men just nu känns det tungt.......

Jag hade redan i Januari funderat på om jag inte skulle delta i Girls Wellness Academys träningshelg på Isabergs Mountain Resort denna helgen (22-24 April 2016), i Februari bestämde jag mig och bokade plats. Jag har ju deltagit på detta i höstas så jag visste att det var ett säkert kort och att ledarna Emma Igelström och Marie Spetz är lätta att ha att göra med. 
Däremot kändes det lite pirrigt att åka ensam och att jag skulle dela stuga med helt okända tjejer, tänk om de inte skulle trivas i mitt sällskap. Det där är en känsla som jag har försökt arbeta bort hela livet, en dum egenskap jag har som förminskar mig själv. Varför skulle jag inte duga åt andra och vad spelar det egentligen för roll vad de tycker, jag är mig själv och mer än så kan jag inte göra. 
I detta fallet blev det iallafall inga problem alls och det kändes inte ens som om de var okända, vi var där för samma sak - att träna och ha kul!
Det var precis vad vi hade och vi var ett helt gäng tjejer som har tränat och haft kul denna helgen.......

Jag är så förundrad över att man av okända människor kan få en sådan kraft och energi, att folk man inte känner peppar en och stöttar en utan att de själva vinner något på det.
I Lördags morse kl 7:30 hade jag tre val eller egentligen fyra.... jag kunde ligga kvar i sängen, ta en promenad, gå på morgonyoga med Marie eller ta en morgonjogg med Emma. 
Jag hade ju allafall inte kommit dit för att sova även om det lockade efter Fredagens träning men det föll helt klart bort och yogan hade jag egentligen bestämt mig för att ta på Söndag så trots att jag visste att joggingrundan skulle bli runt 6 km så blev det mitt val.
Otroligt nervöst eftersom jag knappt klarat 6 km utan att känna mig död efteråt och nu skulle jag jogga med ingen annan än Emma Igelström, en grymt duktig idrottare och en av mina inspirationskällor. 
Men som sagt, hon är rutinerad både som idrottare och coach så hon kunde lätt se till att jag och den andra tjejen som var med inte tog ut oss för tidigt och hon peppade oss till att klara detta.

"Detta fixar ni lätt"
Rundan slutade på runt 7,5 km och jag hade till och med ork kvar efteråt, ork nog att njuta av hotell frukosten som väntade på oss. Jag kände mig grymt stolt!

Dagen rullade på med träning och föreläsning och det fanns även tid för egna aktiviteter där jag hade spanat lite på hög höjds banan. Men ja det fanns ju ett stort hinder....... Min höjdskräck! 
När vi kom på Fredagen så höll Emma och Marie en presentation och då bad de oss att vi skulle våga utmana oss själva denna helg, släppa alla våra hämningar och oro, vi skulle göra detta till en minnesrik helg.
Jag ville så gärna fixa denna banan där man klättrar bland hinder i träden och åker linbanor men frågan var om jag skulle fixa det ensam..... återigen dök den där känslan upp att jag inte ville besvära någon eller tränga mig på. Återigen var mina tankar mitt största hinder att våga göra något som jag faktiskt ville.
Som om någon läst mina tankar så var det två tjejer till som skulle ge sig på denna utmaning och de tvekade inte ens på att ta med mig. "Klart vi hänger ihop, detta fixar du, vi gör det tillsammans!"
Och jag gjorde det, jag var livrädd men med deras stöd så gjorde jag det, de peppade mig, väntade på mig och hejade på mig. Helt okända tjejer som gjorde detta för att jag skulle fixa det, okända tjejer som blev glada för min skull. Det är något som jag tar med mig av denna helg!

Det var flera som undrade hur jag vågade åka iväg på detta helt ensam och mitt svar är att jag åkte dit ensam men jag har inte känt mig ensam en enda minut och jag kommer aldrig tveka på att göra om detta.

Innan jag åkte hem idag så åkte jag upp till toppen på skidbacken som finns på Isaberg, inte helt ända upp till högsta backens start men så långt jag kom och där kunde jag klappa mig själv på axeln och konstatera att denna utmaningen var avklarad, jag fixar mer än jag tror!

Jag startade min bil och lämnade Isaberg med stolthet, när jag hade åkt en bit så kom jag till ett ställe som jag kört förbi flera gånger de senaste åren. Jag har ofta velat stanna men det är så starka minnen där och jag har alltid känt att första gången jag ska sätta min fot där igen så ska jag vara helt ensam..... 
Det heter Kroksjön och är en fiskecamp strax söder om Tranemo. Där var vi några gånger med husvagnen förr och oftast tillsammans med mamma och Pappa. Sist jag var där med dem och några gemensamma vänner så var pappa rätt dålig pga cancern. Det var sista helgen i Maj 2003 och vi satt i en grillstuga vid sjön och grillade och hade det mysigt. En månad senare dog pappa....... 
Det är på platser som Kroksjöns fiskecamp som jag minns honom som bäst och det är i de tillfällena som jag vill minnas honom. 
Jag stod en stund och tittade ut över sjön, grillstugan som vi hade för 13 år sedan var upptagen idag så jag fick nöja mig med att stå på håll och titta bort mot den, se röken som steg ur skorstenen, höra rösterna från de som var där.

Idag skapade några andra sina minnen där i den stugan, just i den stugan där pappa satt då i slutet av maj för 13 år sedan..... Jag gick tillbaka till bilen, startade och for vidare med insikten att jag fixat rätt mycket denna helgen....            

Idag har vi firat farsdag här hemma, Roger fick en lite annorlunda present, jag köpte en upplevelseburk från upplevelseburken.se.
Den innehåller 30 uppdrag som man ska utföra som familj ute i naturen.
Jo jag skulle kunna göra en egen men detta sparar tid och massa funderingar på vad jag ska ha för uppdrag och dessutom blir det spännande för mig också när jag inte vet vad som väntar oss.
Man drar en lapp ur burken, packar med sig det som behövs och ger sig ut med hela familjen för att utföra uppdraget man dragit. En kanonbra farsdagpresent som varar länge och ger tid med familjen med en bonus att det sker utomhus.

Min pappa är död sedan 2003, han blev 48 år...... fuck cancer!
Jag hade gjort vad som helst för att få utföra massa familjeuppdrag med honom och han älskade liksom jag naturen så det hade nog varit något som även han skulle uppskatta. Man minns sådana saker som man gjort tillsammans, jag uppskattar iallafall de stunderna väldigt mycket nu när han inte finns med oss. Vi åkte skidor på elljusspåret och hade med varmchoklad och ostmackor, vi var ute på isen och fiskade, vi var på sommarstugan i Norge och på senare år var vi ofta tillsammans då han och mamma hade husbil och jag och min dåvarande sambo hade husvagn.
Jag minns alla de där stunderna tydligt och jag är så tacksam för dem.

Alla har inte så bra relationer med sina föräldrar och alla uppskattar inte sina minnen. För mig spelar det ingen roll att det är farsdag, det är mest ett jippo för butiker och annat men jag firar det gärna ändå.
Det får en att vakna upp och tänka efter, det får en att verkligen ta sig den där tiden att visa sin uppskattning även om man borde göra det året runt. Vi kanske behöver de där dagarna ändå, vi kanske behöver en anledning att stanna upp och ge av våran tid till en speciell person.
Idag är det far och i mitt fall så blir det att tända ett ljus för pappa i himlen vilket jag förvisso gör ganska ofta under året....... tänder ett ljus och minns honom, saknar och sörjer honom.

Roger som är pappa till Tristan och en uppskattad bonuspappa till André finns här hos oss, alldeles full av liv och ger av sin tid till dem så honom firar vi här på jorden med present och fika.
För att det inte bara ska bli idag så passar presenten - upplevelseburken perfekt, vi kommer ge varandra som familj tid och gemenskap flera gånger under året.
Jag tycker det ska bli riktigt spännande och jag tror att vi alla i familjen kommer få fina minnen utav detta. Dessutom lär det ge mig massa bra blogginlägg att skriva här i bloggen :-)
Farsdag må bara vara 1 gång per år men familjedagar kan man ju aldrig få för många av tycker jag.

Min pappa

Minnen från barndomen

Kära pappa!
Nu är det den där tiden på året igen då man tänker som mest tillbaka på tiden då du lämnade oss. Den där midsommaren 2003 då cancern besegrade dig.
Förbannade cancer!
Jag minns det som igår och jag minns tomheten, smärtan och saknaden......
Hur man varje dag var tvungen att tala om för sig själv att du var borta, att vi aldrig mer skulle ses och att jag aldrig skulle få höra din röst igen.
Det är inte bara tiden runt midsommar som jag slåss med dessa minnen utan även som igår, 1 Juli då det är din födelsedag och därefter kommer begravningsdagen.
Ja alla dagar på året saknas du men denna tiden är helt klart värst.
Varje år likadant, tiden läker inga sår, de rivs ständigt upp om och om igen.
Jag vet inte ens om jag vill att de ska läka.

Varje år vid denna tiden får jag också klart för mig hur älskad du var av andra, hur många minnen du gett till din omgivning.
Det är fint, jag tycker om att höra folk berätta sina minnen av dig.
Det bevisar att du inte passerat obemärkt förbi.
Jag ser dig även i mina barn, Tristan och André. André fick du iallafall träffa även om han inte minns dig så mycket.
Jag önskar att du fått träffa Tristan och dina barnbarn på Pernillas och Rinos sida.
Jag önskar att vi kunde fira dig när du fyllde 61 år igår. Jag önskar att du kunde varit med när vi var på high chaparral förra helgen. Att du kunde se Tristan och André som går i dina fotspår.
Till och med på chaparral fick jag höra om folk som mindes dig.
-Sten-Åke Tell, ja han minns vi.....

Jag kan inte påstå att jag springer ner din grav men jag minns dig på så många andra ställen, där vi brukade vara och där jag vet att du trivdes som bäst.
Jag tror att din närvaro är som starkast då.
Jag tror att det är så du vill att vi ska minnas dig.
Ja du kära pappa det har hänt massor sedan du lämnade jordelivet men jag tror nog att du vet det också.
Du finns nog där någonstans som en vakande ängel över oss.
Du skulle aldrig lämna oss helt!

Jag önskar bara att jag på någotvis kunde få det bekräftat även om den tanken samtidigt skrämmer mig.
Det är väl så vi fungerar, vi vill tro men är på samma gång rädda för det som vi inte vet något om. Rädda för det som är onaturligt och oförklarligt.
Hur det än är pappa så kommer minnena av dig föralltid att finnas kvar, du kommer alltid leva vidare med dem.

"Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå men det kan vara svårt att tro om man inte ser den"........
För mig är det för tillfället tvärtom, det regnar men jag ser ändå en blå himmel.
Jag måste medge att det är svårt att låta andra känslor än lycka finnas i mitt sinne just nu.
Idag är en tung dag, pappa skulle fyllt 60 år, nu i midsommar var det 11 år sedan han lämnade oss och både midsommar och födelsedagen har varit tunga dagar med jobbiga minnen.

Idag gick jag med barnvagnen till affären och köpte rosor, jag gick med BARNVAGNEN upp till graven och satte dessa rosor från mig, Tristan och André.
Mig, Tristan och André......
Det regnade och pappa saknas men just det där med att kunna gå med barnvagn, att vara mamma till Tristan och André känns så underbart ändå. Jag inser att om inte pappa varit avliden så hade Tristan inte funnits för då hade jag inte träffat Roger.....
Det känns konstigt och det känns kluvet att känna den lyckan samtidigt som jag stod där vid pappas grav.
Han saknas.....

När jag sedan skulle gå vidare så besökte jag en vän som haft det lite tufft, jag funderade på vägen om jag verkligen ska komma oanmäld. Så gör man sällan nu förtiden. Spontanbesök uppskattas inte alltid och kanske än mindre om man inte mår bra. Eller så är det just då man behöver det, det är ett lotteri men jag chansar hellre än att skita i det.
Min vän blev glad över besöket och vi hade ett par trevliga timmar tillsammans.
Tristan var dessutom på sitt strålande humör och hans leende och glädje är en bra medicin för en ledsen själ.
Återigen insåg jag att jag förmodligen inte hade gått till henne om jag inte skulle till graven.

Påväg hem så regnade det fortfarande, ett stilla, tunt och fint sommarregn. Det bekom mig inte alls att det regnade. Jag tittade på ett av husen som jag gick förbi, där brukade jag vara hos en kompis när jag var liten. Tänk så många gånger jag gått här.
Jag fick plötsligt en trygg och varm känsla inom mig. Tänk att jag bor här som jag är uppväxt, där jag har alla barndomsminnen. Ja till och med i samma hus. Jag kan erbjuda mina barn samma miljö som jag själv hade.
Tänk att jag nu går med en barnvagn på den väg som jag så många gånger gått och cyklat som barn.
Men pappa fattas, hade han inte gjort det så hade jag förmodligen inte bott här.
Ja regnet föll där jag gick, tankarna på pappa kändes tunga men i samma ögonblick kände jag en enorm lycka inombords och samtidigt som regnet föll så var himlen blå.

Kvällarna som varit det senaste har mest tillbringats i sängen eller soffan.
Jag är fruktansvärt trött men samtidigt som det är jobbigt så är det ett härligt tecken på graviditet. Jag känner även att jag har lätt för att bli nedstämd och det är väl hormonerna antar jag så det är väl också goda tecken.

Just ikväll blev det en kväll med musik och alldeles nyss hörde jag låten "Om Black Jim" med Thåström.
En fantastisk låt med en fantastisk text som alltid får mig att tänka på pappa.
För att kunna hänvisa till det jag tycker är så bra i texten så måste jag kopiera in den här:

Dom kommer från fabriken för att ta med Black Jim hem
Dom har ett jobb dom fått att göra ikväll på ett Klara natthotell
Dom kommer ner för bergen för att ta med Black Jim hem
Kan nån ringa receptionen be dom väcka mannen som sover i rum tjugotre

För ibland har dom ingen koll alls på vem dom ska ta med
Det är som om dom vore druckna som om dom spelat spel
Det är som om dom inte bryr sig om vad dom tar och vad dom ger
Det är som om dom dragit lott

Och från himlen trillar spik ner när vi ser dom gå förbi
Kanske tar dom han allt för tidigt kanske borde han fått några fler år till
Eller är det just den frid han söker som han kommer få i natt
I vilket fall som helst ska han med dom hem till Himmelmora kam

I vilket fall som helst tar dom med han när dom går
Det är som om dom måste visa att allting här är ett lån
Det är som om dom bara fyller upp en kvot som dom har fått
Det är som om dom dragit lott

Som om det vore nån tröst alls för en fattig Finnmarksbror
Så vet jag att dom är demokrater det är ett sympatiskt drag dom har
Ingen kommer undan ingen vet än hur man slipper från
Som om det vore någon tröst alls tar dom aldrig nått betalt

Inga pengar i världen hjälper inga mutor ingen bön
Det är som om dom vore blinda det är som om dom inte hör
Det är som om dom inte vet om vad dom tar och va dom ger
Det är som om dom har spelat spel.


När jag hör sången så blir jag så förbannad, när jag lyssnar på texten tänker jag "precis så är det" "så orättvist känns det"
Som om de dragit lott, som om de inte bryr sig, som om de inte hör eller förstår vilken skada de orsakar oss som blir kvar. Oss som älskar, saknar, gråter och längtar.
Ser de oss? Bryr de sig om våra böner? Eller gör de bara det de ska och tar den de vill? När de vill? Hur de vill?

Sitter de och kastar tärning om vems tur (otur) det är nästa gång?
Är vi deras marionettdockor, gör de vad de vill med oss?
För ingen verkar gå säker, ingen kan köpa sig fri.
Det får mig att inse hur värdefullt livet är.

http://m.youtube.com/watch?v=HitvrauCoew