Alla inlägg under april 2016

Av Rose-Marie - 24 april 2016 18:55

Jag hade redan i Januari funderat på om jag inte skulle delta i Girls Wellness Academys träningshelg på Isabergs Mountain Resort denna helgen (22-24 April 2016), i Februari bestämde jag mig och bokade plats. Jag har ju deltagit på detta i höstas så jag visste att det var ett säkert kort och att ledarna Emma Igelström och Marie Spetz är lätta att ha att göra med. 
Däremot kändes det lite pirrigt att åka ensam och att jag skulle dela stuga med helt okända tjejer, tänk om de inte skulle trivas i mitt sällskap. Det där är en känsla som jag har försökt arbeta bort hela livet, en dum egenskap jag har som förminskar mig själv. Varför skulle jag inte duga åt andra och vad spelar det egentligen för roll vad de tycker, jag är mig själv och mer än så kan jag inte göra. 
I detta fallet blev det iallafall inga problem alls och det kändes inte ens som om de var okända, vi var där för samma sak - att träna och ha kul!
Det var precis vad vi hade och vi var ett helt gäng tjejer som har tränat och haft kul denna helgen.......

Jag är så förundrad över att man av okända människor kan få en sådan kraft och energi, att folk man inte känner peppar en och stöttar en utan att de själva vinner något på det.
I Lördags morse kl 7:30 hade jag tre val eller egentligen fyra.... jag kunde ligga kvar i sängen, ta en promenad, gå på morgonyoga med Marie eller ta en morgonjogg med Emma. 
Jag hade ju allafall inte kommit dit för att sova även om det lockade efter Fredagens träning men det föll helt klart bort och yogan hade jag egentligen bestämt mig för att ta på Söndag så trots att jag visste att joggingrundan skulle bli runt 6 km så blev det mitt val.
Otroligt nervöst eftersom jag knappt klarat 6 km utan att känna mig död efteråt och nu skulle jag jogga med ingen annan än Emma Igelström, en grymt duktig idrottare och en av mina inspirationskällor. 
Men som sagt, hon är rutinerad både som idrottare och coach så hon kunde lätt se till att jag och den andra tjejen som var med inte tog ut oss för tidigt och hon peppade oss till att klara detta.

"Detta fixar ni lätt"
Rundan slutade på runt 7,5 km och jag hade till och med ork kvar efteråt, ork nog att njuta av hotell frukosten som väntade på oss. Jag kände mig grymt stolt!


Dagen rullade på med träning och föreläsning och det fanns även tid för egna aktiviteter där jag hade spanat lite på hög höjds banan. Men ja det fanns ju ett stort hinder....... Min höjdskräck! 
När vi kom på Fredagen så höll Emma och Marie en presentation och då bad de oss att vi skulle våga utmana oss själva denna helg, släppa alla våra hämningar och oro, vi skulle göra detta till en minnesrik helg.
Jag ville så gärna fixa denna banan där man klättrar bland hinder i träden och åker linbanor men frågan var om jag skulle fixa det ensam..... återigen dök den där känslan upp att jag inte ville besvära någon eller tränga mig på. Återigen var mina tankar mitt största hinder att våga göra något som jag faktiskt ville.
Som om någon läst mina tankar så var det två tjejer till som skulle ge sig på denna utmaning och de tvekade inte ens på att ta med mig. "Klart vi hänger ihop, detta fixar du, vi gör det tillsammans!"
Och jag gjorde det, jag var livrädd men med deras stöd så gjorde jag det, de peppade mig, väntade på mig och hejade på mig. Helt okända tjejer som gjorde detta för att jag skulle fixa det, okända tjejer som blev glada för min skull. Det är något som jag tar med mig av denna helg!

Det var flera som undrade hur jag vågade åka iväg på detta helt ensam och mitt svar är att jag åkte dit ensam men jag har inte känt mig ensam en enda minut och jag kommer aldrig tveka på att göra om detta.

Innan jag åkte hem idag så åkte jag upp till toppen på skidbacken som finns på Isaberg, inte helt ända upp till högsta backens start men så långt jag kom och där kunde jag klappa mig själv på axeln och konstatera att denna utmaningen var avklarad, jag fixar mer än jag tror!


Jag startade min bil och lämnade Isaberg med stolthet, när jag hade åkt en bit så kom jag till ett ställe som jag kört förbi flera gånger de senaste åren. Jag har ofta velat stanna men det är så starka minnen där och jag har alltid känt att första gången jag ska sätta min fot där igen så ska jag vara helt ensam..... 
Det heter Kroksjön och är en fiskecamp strax söder om Tranemo. Där var vi några gånger med husvagnen förr och oftast tillsammans med mamma och Pappa. Sist jag var där med dem och några gemensamma vänner så var pappa rätt dålig pga cancern. Det var sista helgen i Maj 2003 och vi satt i en grillstuga vid sjön och grillade och hade det mysigt. En månad senare dog pappa....... 
Det är på platser som Kroksjöns fiskecamp som jag minns honom som bäst och det är i de tillfällena som jag vill minnas honom. 
Jag stod en stund och tittade ut över sjön, grillstugan som vi hade för 13 år sedan var upptagen idag så jag fick nöja mig med att stå på håll och titta bort mot den, se röken som steg ur skorstenen, höra rösterna från de som var där.

Idag skapade några andra sina minnen där i den stugan, just i den stugan där pappa satt då i slutet av maj för 13 år sedan..... Jag gick tillbaka till bilen, startade och for vidare med insikten att jag fixat rätt mycket denna helgen....            

ANNONS
Av Rose-Marie - 19 april 2016 23:02

Oftast sägs det att man inte ska tänka på det förflutna utan se framåt, att man hela tiden ska fokusera på målet.
Men jag kan många gånger tycka att man kan använda sig av sitt förflutna för att driva sig framåt. Hur ska man kunna mäta framgångar om man inte jämför med det förflutna? Hur ska man lära sig av sina misstag? Hur ska man vet vad som fungerar?
Jag har nyligen gjort en favorit i repris då jag i helgen deltog i Lane Loges training camp vilket var mitt första mål förra året, min första utmaning till mig själv. I år räknade jag det inte som en utmaning utan som en belöning och bonus. Likaså kommer det vara nu i helgen då jag ännu en gång ska på träningshelg med Girls Wellness academy som drivs av Marie Spetz och Emma Igelström. Två kvinnor som imponerar starkt på mig, ja jag ser upp till dem helt enkelt.
Jag behöver sådana här saker för att drivas framåt, lite bränsle på vägen.

Idag hittade jag lite bilder som är 3 år gamla och jag insåg då hur mycket mitt jävlaranamma faktiskt har gjort för mig, jag fick helt plötsligt ett bevis på att det jag gjort har lönat sig. Nu känner jag ännu mer driv!
Jag klarar ju faktiskt en hel del med att bara ge mig sjutton på det.


Hösten 2013


Sommaren 2013


Sommaren 2013


Sommaren 2015



Emma, jag och Marie (GWA helg september 2015


Medalj 3:e plats första judotävlingen i min comeback Mars 2016

ANNONS
Av Rose-Marie - 13 april 2016 23:07

Jag tycker det är så roligt med alla tillbakablickar som facebook bjuder på om man har valt att få upp något som heter
"den här dagen".
Då får man se saker i sin logg som man lagt upp för dagens datum fast flera år bakåt.
Igår fick jag upp att jag varit på lane loge trainingcamp för ett år sedan och det roliga är att jag ska dit igen på Söndag.
Då skrev jag att detta var min första utmaning/uppdrag till mig själv för att ha en morot att fortsätta kämpa med viktnedgången.
Jag var oerhört nervös inför detta minns jag och jag skrev ett stolt blogginlägg efter genomfört "uppdrag"
Jag hade gett mig själv detta, vårruset, strandjoggen och träningshelgen med Girls wellness academy som olika utmaningar och jag genomförde dem alla galant.
I år har jag tänkt göra det samma fast ännu bättre och vad jag inte kunde ana då var att nu, ett år senare,så ger jag mig själv utmaningar som att delta i veteran EM i Judo. Ja det borde ju visa att man tagit sig en bit framåt åtminstonde.

Här är länk till blogginlägget för ett år sedan

http://rosetta.bloggplatsen.se/2015/04/12/11070990-skam-den-som-ger-sig/

Jag och Syrran på Lane trainingcamp för ett år sedan.

Här inne kommer veteran EM hållas om jag förstått rätt på infot

Veteran EM hålls i Kroatien under midsommarhelgen

Av Rose-Marie - 10 april 2016 15:25

Väldigt ofta dyker det upp artiklar om attityden kring barnens tävlingar.
Man läser den ena berättelsen efter den andra och fasas över hur illa det faktiskt kan vara på tävlingarna. Det är inget nytt fenomen det är jag helt övertygad om, det som är nytt är att vi nu kan komma hem från en tävling och berätta om våra upplevelser direkt ute på sociala medier. Spridningen blir enorm och åsikterna är många.
Vissa tycker att man helt ska sluta med tävlingar för barn och i den åsikten kan jag inte riktigt hålla med. Varför ska inte barnen få åka på tävlingar för att VUXNA inte kan hantera detta?! Kanske borde vi införa vuxenförbud på barnens tävlingar istället?
Ja ni hör ju själva hur dumt det låter......
Det är inte att hantera problemet eller hur.
Vi slutar tävla och problemet är löst......

Hur vore det om vi vuxna faktiskt lärde oss vett och etikett vad gäller tävlingar?
Jag har erfarenheter av tävlingar och började tävla i Judo när jag var 8-9 år.
Självklart vill man vinna, det är ju lite därför man ställer upp och jag var en dålig förlorare men inte så att det gick ut över andra.
Jag blev arg på mig själv och ingen annan. Skillnaden för mig är att jag hade vuxna runt mig som stöttade och berömde mig oavsett hur det gick. Jag hade ingen som gapade och skrek eller spädde på min besvikelse. Efter en stund var min förlust glömd och man kunde ta nya tag.
Det var roligt att vinna men det var ingen som krävde att jag skulle göra det. 

Vad vi ska ta upp med barnen är nog snarare allt annat runt omkring tävlingarna. Vad ger det oss? Är det kul och varför?
För min del gav det mig kunskap om vad jag behövde träna mer på och vad jag var bra på. Men framförallt gav det mig gemenskap, tillhörighet och empati för andra.
Jag lärde mig åka tåg, buss och till och med flyg. Jag lärde mig geografi och jag lärde mig att passa tider.
Det viktigaste av allt, det har gett mig så otroligt många minnen, skratt och vänner som jag aldrig hade träffat annars.
Idag när jag pratar med gamla klubbkompisar om vår judotid från förr så minns vi inte om vi vunnit eller förlorat en viss match med 7 eller 10 poäng. Vi pratar inte om det utan det vi minns är allt det där som jag nämnde innan, resan till och från tävlingarna, stunderna före och efter matcherna. Det är vad vi tagit med oss från tävlingarna och det är kanske det vi ska fokusera på med barnen. Inte hur de kunde gjort för att göra en bättre insats. Det kan man träna ändå utan att man just behöver tala om varför.

När man sedan börjar komma upp i åldern och när man närmar sig eliten ja då kan man kanske mer gå in och peta i vad man behöver och inte behöver göra för att vinna men ändå på ett sätt som lyfter idrottaren snarare än sänker.
Jag skrev själv tävlingsdagbok för att kunna se vad som lyckades bra och mindre bra.
När satsningarna blir på ännu högre nivå så tror jag också att det är viktigt med någon form av rådgivning i hur man ska hantera pressen som kommer. För den kommer och för vissa blir den värre än andra och det är därför vi behöver en bra grund, bra erfarenheter redan från barnsben.
Vi behöver inte börja med att bli pressade, gapade på, nedtryckta och lära oss att man vinner till varje pris för att det viktigaste är att vinna.

Jag är övertygad om att det egentligen är ganska lätt att lära barnen ett bra beteende i tävlingssammanhang, den svåra biten är att lära de vuxna detta.
Vad ger man barnen för signaler när man sitter hemma och tittar på idrott tex....
Hur beter man sig?
Ska vi verkligen behöva införa barnförbud vad gäller idrott?!
Nej jag tror att vi behöver jobba mer aktivt med problemet, liksom man försöker i skolan mot mobbning. En nolltolerans mot idottshets  där vi alla som har med idrott att göra sätter ned foten. Vi kanske behöver åtgärdsprogram i klubbarna för att redan tidigt tala om vår ställning och att de som inte kan hantera barnens tävlingar faktiskt inte får delta.

En sådan sak skulle även hjälpa ledarna inte minst yngre ledare, jag förstår att det är svårt att ensam säga till någon att de måste tagga ned. Jag var själv en ung ledare och jag skulle nog haft svårt för att sätta en förälder eller annan ledare på plats.
Men med ett åtgärdsprogram så hade jag vetat vad jag skulle göra för att gå vidare med problemet. Det är lättare om man är fler.

Tillsist vill jag berätta om en ny händelse vad gäller detta och som är ett bra exempel på hur barnen tar efter vårt beteende:

För någon månad sedan var jag på tävling och min son Tristan 2 år var med.
Han satt med min sambo på läktaren och när han såg andra som hejade på deltagarna på mattan så gjorde han exakt samma sak.
Ställde sig upp med armarna i luften och ropade JAAAA!!!!
Detta var ju en rätt gullig syn tyckte både jag och sambon men tänk er att de personerna han efterapade betedde sig på ett helt annat sätt än att visa glädje!

Av Rose-Marie - 8 april 2016 20:59

Den senaste veckan har varit minst sagt en tid av massa tankar som snurrat runt i mitt huvud. Jag fick nämligen ett ryck att bara följa min impulsivitet och kasta mig ut i det okända, jag bestämde mig för att prova en väg som för mig är okänd på många sätt men jag tror inte att jag kommer ångra mig, snarare tvärtom, jag kommer kanske aldrig kunna gå den vägen igen.
Jag bestämde mig för att delta i veteran-EM i Judo som kommer vara i Kroatien på midsommar.
För det första så har jag aldrig rest utomlands förrut eller jo, Norge, Danmark och Tyskland men inte flugit och jag gör det själv. Jag har heller aldrig varit med på en tävling i utlandet mer än en gång i Norge och det största mästerskapet är SM.......
Internationellt var största Stockholm Open där jag kom trea.
Förvisso är det nu veteran jag ställer upp i men å andra sidan kan det vara värre.
Erfarenheter och kunskaper som många av dem besitter ska man inte underskatta.
Det finns nog fler än jag som undrar vad sjutton jag ger mig in i men samtidigt så känner jag att jag gör detta för att det är en kul grej, ett äventyr och det kommer bli ett minne som jag aldrig kommer att glömma. Oavsett hur det kommer gå så kommer det vara en stor seger för mig att ställa mig på mattan och vara med på detta.
Det är helt ärligt en stor grej att jag ens har bestämt mig, bokat boende och flyg.
Det krävdes massor av inre övertalan och ja även uppmuntran från vissa i min omgivning, de vet nog vilka de är.

Jag gör detta även för att jag hoppas att om det finns några kvinnor där ute som drömmer om att få gå upp på tävlingsmattan igen eller kanske bara ta steget ut på träningsmattan som en comeback eller kanske en nystart så gör det bara. Tänk inte så mycket på om och men..... Utan prova en gång, känn efter hur det kändes och prova sedan en gång till för att vara riktigt säker på om den första känslan var rätt. Därefter kan du bestämma dig för om det var positivt eller negativt det du kände. Oftast har man ingenting att förlora av att pröva.

Jag har precis påbörjat min comeback, har tränat sedan Januari i år och tävlat två gånger med resultat en tredje plats och sist ingen placering alls vilket även det var en ny erfarenhet och som jag skrev då så var det inte så farligt att inte hamna på pallen.
Jag har tävlat i senior båda gångerna för det verkar som sagt inte finnas tillräckligt med veterandamer i Sverige som går i min viktklass.
Jag känner dock att jag inte riktigt är färdigtävlad och jag har mer att ge men behöver självklart mer träning om jag ska kunna förvänta mig några högre placeringar mot dessa erfarna tjejer som jag mött.
Det är stort av mig att inse det, att faktiskt se att jag gör något bra trots att jag inte står som segrare. Med tanke på hur få tjejer i min ålder som gör detta så bör jag inte underskatta mig själv ett enda dugg!

Jag håller tummarna för att fler vill och vågar....... 


 


 

Av Rose-Marie - 5 april 2016 21:17

Idag har jag och André varit på mobilitetscentret i Göteborg.
Där kan de bla göra tester för att se om man är lämplig för att övningsköra när man har en funktionsnedsättning. När läkaren inte kan göra den bedömningen själv så skickas en remiss till mobilitetscentret som sedan ger läkaren en rekommendation utifrån deras tester. Dock är det ändå läkaren som ger det slutliga beskedet.

André tyckte det var väldigt orättvist att han skulle behöva göra alla dessa tester när de flesta andra ungdomar inte behöver det och jag är faktiskt benägen att hålla med honom, ALLA borde göra detta innan man får ett körkorts tillstånd. Det var inga simpla test och det höll på under två timmar.
Även jag skulle tappa koncentrationen efter så lång tid när man måste fokusera och tänka så intensivt under tidspress.

Testerna kollar bla reaktionsförmåga, snabbhet,minne, koncentration och uppmärksamhet.
Javisst det är vad man behöver kunna ute i trafiken och det är just sådana saker som framförallt personer med NPF-diagnoser har svårt med MEN jag tror att det är en svårighet för många fler även utan diagnos så därför borde alla genomgå dessa test enligt mig.

André var otroligt duktig idag och kämpade på trots att han var väldigt trött efter någon timme. Vissa övningar var svåra att förstå men arbetsterapeuten var rutinerad och såg direkt när han hade missuppfattat hennes instruktion och förklarade då på nytt så att han kunde genomföra testet.
Slutresultatet blev att hon vill ge honom en chans att kunna få ett körkort så jag håller tummarna för att även läkaren godkänner detta.

Det kan vara bra som förälder till ungdomar med funktionsnedsättning att veta om att detta finns. Det är tyvärr sällan man får reda på sådana här saker innan man söker körkotstillstånd utan oftast gör man alla steg i ansökningarna och skickar in dem precis som alla andra gör. Skillnaden är att våra ungdomar oftast får ett brev tillbaka att vi ska skicka in ett läkarintyg och då kan det ännu längre tid att få sitt tillstånd.
Bla för att det är köer till mobilitetscentret.
Vet man om detta redan innan man tänkt börja övningsköra så kan man be läkaren skicka remiss så man får klart alla papper och därefter gör ansökan.

Man kan läsa mer på
www.mobilitetscenter.se

Här är en av övningarna där man testar reaktionsförmågan

Av Rose-Marie - 3 april 2016 10:04

   Igår 2/4-16 blev jag en erfarenhet rikare, kanske ingen rolig erfarenhet men ändå nyttig och bra för mig trots allt.
Jag lämnade en judo tävling för allra första gången utan medalj. För övrigt var detta min 40:e tävling men inte sista.
Jag har faktiskt varit rädd för den dagen då detta skulle ske, jag vet inte varför men så är det.
Idag vaknade jag upp hemma och mitt liv ser, hör och häpna, likadant ut som förut.
Det var ju inte så farligt..... Det kanske till och med var bra för mig för jag kan faktiskt känna att jag gjort ett bra motstånd ändå. Min grupp innehöll 6 mycket bra motståndare och det är tjejer som är hälften så gamla som mig, de har tränat och tävlat regelbundet under några år. Flera av dem deltar både i damer under 21 år och senior (över 17 år tror jag) medans jag deltar i senior och veteran (över 30 år) tyvärr blev det ingen veterangrupp för min del då min motståndare hoppade av. Men jag känner faktiskt inte att jag inte platsar in bland seniorerna trots att det är åldersskillnad, jag känner inte ens av den skillnaden.
Jag har ju för sjutton nyss påbörjat min comeback, jag har tränat sedan Januari i år och tävlat 1 gång för ett par veckor sedan då jag faktiskt kom trea och även då gjorde bra motstånd.
Igår tog jag till och med poäng och ingen av mina motståndare var överlägsna mot mig, absolut inte och med mer träning och erfarenhet så borde dessa tjejer inte vara oövervinnerliga.

Igår var också min tränare Tommy med mig så som han alltid varit under min 30 åriga Judotid.
Vi kan bli griniga på varandra, jag är fortfarande omöjlig att diskutera med under tävling men efter att man fått tänka en stund så har Tommy alltid rätt ;-)
Vi skulle heller aldrig låta skitsaker förstöra något mellan oss.
För mig har det av någon anledning alltid varit viktigt vad han tycker, att han tror på mig och att han vill samma saker som jag.
Igår insåg jag att han faktiskt finns där även fast jag inte tar medalj. Han tror på mig och beundrar mina insatser lika mycket som om jag hade tagit guld. Dessutom lyckas han att återskapa min självkänsla även när jag som igår kände mig lite besviken.
Nu kan det ju bara bli bättre!
Jag kommer fortsätta delta i seniorklasserna men jag hoppas även på fler damer i veteran så jag kan delta i veteran SM i November.
Nu kör vi!!!!




Bild på mig och Tommy (till höger SM i Bollnäs 1992) (till vänster Sörmlandsträffen 2/4 2016)

Man är trots allt lite stolt över att kunna titulera sig som veteran/master men jag hoppas på fler deltagare bland damer.

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2016 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se