Alla inlägg under januari 2013

Av Rose-Marie - 26 januari 2013 19:08

Veckorna verkar numera innehålla Måndag, Fredag och helg. Trots att jag går här och väntar på att vecka 6 ska infinna sig så har tiden faktiskt gått riktigt fort. Frågan är om detta även kommer gälla nästa vecka. Då jag ska börja ägglossningstesta varje morgon och när den glada gubben dyker upp på testet så ska jag ringa Sahlgrenska. Då är det bara 2 dagar kvar tills jag får återförenas med en av de 3 eskimåerna (frysta embryon) som vi fick sparat efter IVF försöket (provrörsbefruktningen) i November.


Med tanke på hur jäkla svårt det verkar vara att bli gravid så är jag förundrad över hur detta kan funka. Hur man kan plocka ut ägg, befrukta dem i en "skål" och frysa dem för att sedan tina dem och återinföra dem i kroppen så att det till sist förhoppningsvis blir ett barn.


Men först och främst måste de klara upptiningen vilket inte är en självklarhet att de gör så i min beskrivning låter det nog mer simpelt än vad det är.
Jag har under resans gång fått mer och mer klart för mig att barn inte är någon självklarhet överhuvudtaget.


Jag fortsätter därför att ta ett steg i taget, fortsätter att vänta, hoppas och önska. Mer än så kan jag inte göra och jag tror att dagarna och väntan känns längre om jag hela tiden tänker, funderar och oroar mig. Att släppa tanken helt är i och för sig helt omöjligt och speciellt nu när jag börjar med ägglossningstesterna men samtidigt innebär det ett steg närmre målet.
Om min kropp vill fungera som den ska, vilket den inte riktigt gjort sedan förra misslyckandet, så borde vi få komma till Sahlgrenska nästa söndag. Som tur är har de öppet då vilket heller inte är självklart överallt och hade det varit stängt hade vi fått vänta en månad till.
Ja återigen inser jag innebörden bakom uttrycket "i väntans tider"
Fast nu hoppas jag att jag snart ska kunna använda det uttrycket av den anledningen som folk normalt brukar använda det till. Att man är gravid.

ANNONS
Av Rose-Marie - 19 januari 2013 18:19

Idag har vi varit och åkt slalom i backen i Åmål och jag mindes när vi brukade åka dit med skolan förr.
Ja det var då när man var ung, orädd och nästintill odödlig. Man slängde sig ut i backen utan att tveka och åkte mer än gärna i puckelpisten.
Vad kunde hända liksom?


Idag kände jag mig mer som Stig Helmer i Sällskapsresan. Ja det började redan vid skiduthyrningen då jag slet mig svettig för att få på mig pjäxorna och frågade killen vid uthyrningen om det ska sitta så hårt.
Precis som Stig Helmer så kände jag att jag fick cellskräck.
Jo jag har allt åkt skidor nu på senare år också men jag verkar glömma den där känslan för varje år.
Fötterna gjorde ont och benen domnade bort och man går ju som om man var gipsad upp till jumskarna.


Sen var det ju det där med liften då.
Jag stakade mig fram och tydligen utstrålade jag skräck för det kom snabbt fram en liftvakt för att hjälpa mig. Den hjälpen hade jag aldrig accepterat när jag var ung. Just nu såg jag honom mer som en livvakt än liftvakt.
På vägen upp så kände jag att benen nästan inte orkade bära mig, herregud hur ska det gå att åka ner sedan?


När jag var ung, orädd och odödlig så åkte jag zickzack i liften. Idag såg jag skyltarna "förbjudet att åka zickzack i liften" de kan väl inte ha funnits där förr? Var jag inte läskunnig då eller var jag så olydig?!
Att zickzacka nu fanns inte ens i tanken, jag stod som fastgjuten.
Undrar hur man tar sig därifrån sedan när man ska av? Det borde jag ha funderat på innan jag ens ställde mig i liften. Men jag kom av utan att väcka någon större uppmärksamhet.


Nu ska man ju bara ta sig ned också.
Återigen kände jag "Stig Helmer känslan" då det ena barnet efter det andra kastade sig ut i backen. De är unga, orädda och odödliga, tror de iallafall. Roger åkte en bit och stod sedan och väntade lite längre ned.
Jag började putta mig sakta framåt, å hej å hå å hej å hå..... Det gick ju sakta och säkert. Man kan ju faktiskt bryta varenda ben i kroppen om man ramlar tänkte jag. Undrar om jag hade hårdare skelett när jag var ung?
Då fanns iallafall ingen tanke på att bryta något, det fanns inte ens en tanke på att man kunde ramla.
Nu var ju iallafall benen bortdomnade så jag borde ju inte känna något om jag bröt dem.


Väl nere kände jag mig ändå rätt nöjd och dum som man är gör man ju om det hela om och om igen. Det var ju riktigt kul och det sista var jag faktiskt nja inte yngre men mindre rädd och rätt säker på att jag skulle överleva iallafall.
Jag har ju hållt på med Judo på äldre dar utan att vara rädd så nog sjutton ska jag klara av en vurpa om så skulle ske.
Det blev en trevlig dag i backen men jag kommer säkert ha glömt det till nästa gång då jag återigen kommer förvandlas till Stig Helmer för att efter några åk börjar inbilla mig att jag är..... Ung, orädd och odödlig.

ANNONS
Av Rose-Marie - 14 januari 2013 20:00

Meningen var ju att jag skulle skrivit här på 1 årsdagen den 10 Januari men som jag sagt förr så rusar dagarna så fort ibland.
Inte minst märker jag det nu när jag spånar tillbaka på gamla inlägg och tänker "det där var väl inte länge sedan jag skrev"
För ett år sedan idag så skrev jag ett inlägg om pappa. Det blev uppskattat av många, likaså mina inlägg om André.
När jag startade bloggen hade jag ingen aning om vad jag ville med den och jag kunde inte bestämma mig för att hålla mig till ett ämne. Jag ville bara skriva, ville kunna få ur mig saker som fanns i mitt huvud. Gamla minnen, händelser från dagen, glädje och sorg. Meningen är inte att få massa läsare för så intressant liv har jag inte och så bra skriver jag inte.
Vissa ämnen lockar fler och andra färre men huvudsaken är att något av det Jag skriver faller i några smaken. Ibland är det med budskap och ibland för att ge andra stöd men många gånger är det för att även jag får stöd, råd och tips i vissa frågor och ja t.o.m energi och en klapp på axeln.
Många är generösa med kommentarer och uppmuntrar mig med fina ord.

Det vore så klart inget roligt att skriva om man aldrig hade läsare och jag hade förmodligen lagt ned skrivandet helt om det inte vore för er som talar om att det jag skriver är bra många gånger.
Jag vill inte uppdatera flera gånger per dag eller ens varje dag om jag inte har något att skriva. Jag skriver när hjärtat och hjärnan talar om för mig att göra det. När stämningen i mig är upplagd för att skriva. Ibland händer det ofta och ibland finns känslan helt enkelt inte där. Det blir inte äkta, ingen känsla och ingen inspiration.
Då blir det heller inte intressant att läsa.
Så de gånger då bloggen inte är uppdaterad, lämna inte sidan utan gå gärna bakåt i tiden, kanske har du missat något inlägg.
Tyvärr visste jag inte hur man la in inläggen i ämnen så det gör det lite jobbigt att se vad just du vill läsa om men jag försöker att ge en talande rubrik.

Nu har det gått 1 år och jag tackar er läsare för det året och hoppas ni finns med mig även 2013. Min dröm för året är att kunna skriva att jag är gravid och att det nu troligtvis vecka 6 kommer att växa ett frö i mig.
Jag hoppas så att vi då kommer kunna sätta in ett av våra frysta ägg och att det kommer fästa och sedan bli vårat efterlängtade kärleksbarn.

Av Rose-Marie - 5 januari 2013 22:43

Allting har ett slut och mina 14 dagars ledighet är inget undantag, sista dagen imorgon och sedan tillbaka till vardagen. Julen och nyår tillhör nu det förflutna, imorgon packar jag ned pyntet och ställer det i förrådet tills första advent återigen knackar på min dörr.
På måndag är det jobb som gäller och man förväntas vara inne i de gamla rutinerna och vanorna.....
Vilket jag egentligen inte har något emot men jag har svårt att komma in i det den första veckan. Det är så oerhört svårt att ta sig upp på morgonen. Samtidigt som jag lider lite av denna ångest så känns det skönt att komma igång igen.
Snart är det ju dessutom dags att göra ett nytt försök att bli gravid, snart ska vi få sätta in ett av våra frysta ägg.
Ja förutsatt att något av dem klarar upptiningen. Årets första dröm ska få en chans att uppfyllas. Det blir nog första veckan i Februari och jag ger inte upp den drömmen ännu, jag har väntat på att få den uppfylld i 2 år nu i Januari.
Jag vet inte hur jag kommer reagera på ytterligare ett negativt resultat och jag vet inte hur jag kommer reagera om jag någon dag måste ge upp drömmen. Likaså vet jag inte vad jag ska drömma om ifall den till min glädje uppfylls.


Drömmar måste man väl ändå ha? Jag menar livet går väl ut på att drömma om något, längta, hoppas och tro på något. Vad händer om drömmarna tar slut? Slutar man leva då? Hur gör man om man i brist på fantasi och energi inte längre kan finna nya drömmar?


Jag har vad jag vet alltid drömt och hoppats på något. När jag var liten handlade mest om Judokarriären och skolan. Senare blev det mycket om framtiden, kärleken, jobb och hur man ville att livet skulle se ut.
De drömmarna har jag mer eller mindre uppfyllt, jag känner mig iallafall mer än nöjd med livet jag lever.
Jag har fortfarande några drömmar kvar så än går jag inte tomhänt. Den största är ju barn såklart och sedan handlar det mest om att skriva och kanske om jobb också.
Ja jag hinner nog finna fler drömmar innan jag uppfyllt de jag har.


För visst har vi väl alltid något att drömma om, visst har vi väl alltid något att hoppas på och sträva efter?
Alla har väl ändå ett kall här i livet, någon form av uppgift att utföra och en anledning att finnas.
Kanske har inte alla funnit den och många har nog inte möjligheten att uppfylla sina drömmar, alla har kanske inte chansen att komma på sin anledning att leva.
Jag inser hur lyckligt lottad jag är som fortfarande drömmer, hoppas och tror, jag vill aldrig tappa den glädjen och lusten att drömma.



Av Rose-Marie - 4 januari 2013 21:19

En tung dag blev det idag då det var dags för begravningen för vår vän "Kocken" Lennart Larsson.
Jag hade redan innan förberett mig på att tårarna skulle falla. Det gick ändå rätt bra att hälsa på vännerna och krama dem när vi kom fram till Ljusdals kyrka men när jag kom in och såg den vita kistan med ett foto på honom så brast det. Jag kunde inte ens se åt det hållet utan tittade mot ett litet bord med små stolar runt om, det var en liten hörna där barnen kunde sitta och rita.
Åh alla barn älskade kocken och han verkade älska dem tillbaka. Jag fick titta upp i taket istället och då kände jag en hand på min axel, en vän som satt bakom skänkte mig tröst men då kom tårarna igen.
Plötsligt hörde jag Country Roads spelas på orgeln och då rann de ännu mer. Jag vågade inte titta åt något håll utan stirrade ner i psalmboken.


Prästen pratade och det började kännas lite lättare, vi sjöng en psalm och sedan pratade prästen återigen.
Därefter var Martin upp och spelade på indiantrumma och sjöng till det. Det var en indianritual som fyllde hela kyrkan av en andlig stämning. Samtidigt som tårarna rann så fylldes jag av harmoni och någon form av glädje över att man faktiskt hedrar vår kära vän på detta sättet. De flesta i kyrkan var westernklädda och det fanns ingen tvekan om att Kocken själv skulle känna sig hedrad över sättet vi sa farväl på. Jag tror man fixat detta precis så som han önskade det.


Det blev mer psalm och ord från prästen, även han verkar ha förstått hur mycket westernlivet, arbete, barn och vänner betydde för kocken.
Jag tror att vi alla kände igen prästens beskrivning och i den stund insåg att det faktiskt var vår vän som låg där i kistan, det var på riktigt.
Jag har sett kocken dö många gånger men då i show och då har man enkelt kunna väcka honom med en puss på kinden eller genom att barnen i publiken ropar VAKNA!
Jag önskar så att detta även nu kunde fått honom att hoppa upp och vara full av liv igen men jag insåg att detta var ingen lek, detta var på riktigt.


Det svåraste av allt var att ta de där stegen fram till kistan, titta på fotot, lägga dit mina rosor och ta det där sista avskedet. Med tårar, skakiga ben och så stor sorg lyckades jag dock att gå det där varvet.
Jag satte mig i bänken igen och tänkte att nu var den jobbiga biten gjord.
Då klev Marina fram och läste upp så vackra rader, att han rycktes ifrån oss för tidigt, att han hade så mycket kvar att ge. Ja precis de orden man själv tänkt så många gånger efter olyckan.
Men som hon även sa "att vi får glädjas åt våra minnen och stunder vi haft tillsammans med vår vän"
Så sant, det tänker jag göra.


Väl ute ur kyrkan så lättade tårarna i alla fall och det var dags att hedra kocken ytterligare med en salut. Det är en självklarhet och inte minst när det gäller honom, våran skjutglada kamrat. Det blev en fantastik salut och därefter en av hans favoriter, bensinbomben. En rökfylld smäll som när den blir lyckad bildar en stor svart rökring och lyfter upp mot skyn. Jag såg den länge och tänkte, nu far hans själ som förvisso är allt annat än svart men i alla fall lika varm och fin som rökbomben, upp mot skyn. Upp till den värld där bara våran fantasi kan tala om för oss hur den ser ut. Vi har nog alla olika tankar om den världen men i kockens fall är vi nog eniga om att han kommer till en westernstad där alla westernlegender och westernvänner väntar på honom. Där de med glädje tar emot denna man och de kommer allt annat än sörja där. Vi andra får stanna kvar här nere och försöka göra det bästa av tiden. Kockens bamsekramar lär vi få ta del av sedan, när det är våran tur. Trots att jag längtar efter hans kramar så hoppas jag att det dröjer länge tills dess.
Vila i frid kära vän!



Av Rose-Marie - 1 januari 2013 20:25

Årets första dag har snart passerat och kommer sedan att tillhöra det förflutna.
Ingen speciellt händelserik dag så den kommer hamna i handlingarna som ganska obetydlig skulle jag tro.
2012 års sista dag som var igår blev lugn men ändå inte en dag jag glömmer. Man minns för det mesta hur man firat nyår i alla år. Igår var en trivsam kväll med svärmor, mamma, Roger och André. God mat och 100 kr i vinst på Bingolotto. Jag hade inga planer för nyår som jag har haft många tidigare nyårsaftnar, inga stora förväntningar och inga stressiga förberedelser, det kändes skönt. Framförallt var det skönt att vakna imorse och vara pigg.


Lika stillsamt som 2012 avslutades har jag tänkt att gå in i 2013. Utan visioner, planer, mål eller löften men dock inte utan drömmar. Drömmar vill jag ha och ambitioner att förverkliga dem hoppas jag också på. Men jag vill ta dem som de kommer och fånga tillfällena när de dyker upp. Jag vill inte binda upp mig vid att jag absolut måste göra något eller jaga tiden för att hinna förverkliga drömmarna.
Nej 2013 får bli ett plan- och Kravlöst år, ett år där jag tar saker som de kommer och fångar dagen. Kanske lite mer leva i nuet men med en viss röd tråd att följa för visst har vi alla saker vi måste göra, ett visst schema att gå efter. Jag vill ju behålla min vardag för jag har inte mycket att klaga på och inte mycket som behöver ändras i mitt liv, men däremot behöver jag nog sätta mer värde på det.
Man behöver inte alltid sikta mot guld när man tycker att vägen till silver tar mindre energi och gör en minst lika lycklig som guld. Även en guldmedalj har en baksida. För mig är inte längre valören det viktigaste utan min insats och betydelsen av medaljen känns mer viktig än vart på prispallen jag hamnar.


Många tycker nog att det låter som lättja och att man alltid ska satsa på det bästa men just nu ser jag inget behov av att sikta mot stjärnorna, jag ser inget skäl till att förändra det som jag redan är nöjd med. Jag vill hellre lägga energin på att behålla det jag har, att inte "gapa efter mycket".


Att få drömmar uppfyllda blir i så fall en bonus, att överraskas av oplanerade och roliga händelser blir som grädde på moset och jag kommer på så vis förmodligen uppskatta det mer än om jag strävar efter det. Att ha höga förväntningar och stora planer har oftast gett sämre resultat än om jag gjort saker spontant är min erfarenhet. Att satsa på silver men vinna guld gör mig till en ännu mer lycklig vinnare.


Så det får väl bli min vision och plan för 2013, att fånga dagen, leva i nuet och att ta ett steg i taget för att förverkliga de drömmar jag har. Jag ska ta vara på de möjligheter och tillfällen som dyker upp och gå den vägen som känns rätt för mig.
Med den planen känner jag mig redo för att sakta men säkert smyga mig in i år 2013 och framtiden.

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2013 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se