Inlägg publicerade under kategorin Hälsa och välmående

Av Rose-Marie - Onsdag 11 april 22:13

Kära pappa
Ibland händer det att jag börjar plocka i en låda med saker som jag inte riktigt vet varför jag har sparat.
Saker som bara blivit kvar varje gång jag tittat i lådan, så även idag.
Jag plockar upp dem funderar en stund och sedan hamnar dem av okänd anledning tillbaka ner i lådan igen.
Kanske för att en del av sakerna är från dig, sådant som du en gång har sparat och kanske har även du frågat dig varför.

Men vissa saker är bra, pärmen med alla papper tex en del är dock skräp så som kvitton och annat som bara blivit kvar men där finns papper över historian för huset jag bor i, mitt barndomshem. Papper och ritningar från det att ni köpte det nybyggt,1980, tills idag då även jag har för vana att arkivera allt i pärmen.
Det är något som är gemensamt med dig på något vis, den där pärmen... Du och jag...

Men i lådan ligger också en medlemsbok från LO, att den är kvar är nog bara för att du skrivit i den och för att du aldrig har slängt den. Nu är det en sådan grej som även för mig gång på gång hamnar tillbaka i lådan bara för att. Det är samma i dag, den åker tillbaka.

Ditt Judopass!!! Idag tänker jag att det ska absolut inte ner i lådan igen, det ska självklart finnas på hyllan bland mina Judomedaljer. Att jag ens började Judo beror ju på att du gick där, självklart tillhör ditt pass min Judohistoria, du är en del av den.
Från och med idag hamnar det på judohyllan.

Så kommer jag till de där gamla fotona, foton som gestaltar en del av min historia, anledningen att jag ens finns till är ju bla just det som bilderna visar... Din barndom....
Och det är nu när jag sitter med dessa foton som jag så innerligt önskar att du fanns vid min sida, att vi kunde tittat på dem tillsammans och du kunde berätta om dem.
Vilka är människorna och vilken koppling har vi med dem?
Kanske har du gjort det en gång i tiden men då var jag förmodligen inte tillräckligt intresserad för att lyssna och lägga det på minnet. Något jag idag inte kan förstå, hur kan man vara ointresserad av sin egen historia?
Idag hade jag Kunna ge vad som helst för att få höra dig berätta.
Jag kan säkert få veta mycket genom släktingar som jag har kontakt med och kanske till och med av mamma men det är inte samma sak som om du skulle kunna berätta.

Vad som sker på bilden, hur du upplevde det där och då, för du är med på flera av dem.
Du skulle kunna ge din alldeles egna version om dem så som ingen annan kan.
Jag kommer dock att ta reda på mer, just för att en dag kunna berätta för Tristan och André.

Förmodligen kommer de heller inte vara speciellt intresserade eller lägga min berättelse på minnet men kanske kommer de en dag att sitta precis som jag gör idag. Kanske kommer även de ha en låda med saker vars existens bara finns kvar för att låta minnet leva vidare.
Jag hoppas då att dessa saker är en del av vad deras låda kommer innehålla och jag hoppas då att när de tittat klart så gör de samma val som jag gör nu..... funderar en stund för att sedan stoppa tillbaka det i lådan och låta det ligga där tills nästa gång då jag vill vara lite extra nära dig.

ANNONS
Av Rose-Marie - Söndag 8 april 21:57

Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst....
Det är så citatet lyder men jag har för detta blogginlägg valt att byta ut älska mot beröm just för att vi ofta ger varandra och oss själva beröm och klapp på axeln när vi gör bra saker.
Inte minst när det gäller träning och hälsa. Kanske är det också så att man gärna delar med sig av just sådana saker, prestationer inom idrott eller recept på nyttig och god mat tex.
Jag vet med mig att jag gärna berömmer mig själv när jag gjort just sådana saker och jag delar gärna med mig av det.
Däremot är jag inte lika upplysande när jag har sämre stunder.
Det är inte för att jag vill ge sken om att jag alltid mår bra, det är nog ingen som alltid har det bra.
Nej det är mer för att det inte är så motiverande för andra att höra om hur jag mår, jag vill ju inspirera och motivera och inte dra ned folk.

Men kanske är det just i de där sämre stunderna som man själv har mest nytta av att dela med sig, det är då man behöver de där peppande orden och all beröm.
Det är då man behöver få veta att även de där små sakerna man gör har betydelse.
Det är också just vid de stunderna som små prestationer kan vara så mycket större än de sakerna man gör när man mår bra och när man har medvind.
Att springa i en uppförsbacke med medvind och viljestyrka är ju egentligen inte alls en lika stor prestation som att ta sig upp för den där backen i motvind och när man verkligen helst vill slippa.

Jag har haft en lång och tung period, allt annat än förra året vid denna tidpunkten då siktet mot NM var det enda som gällde.
Jag kände mig fokuserad och målmedveten, jag var i bra form både fysiskt och psykiskt. I skrivandets stund så känns det nästan overkligt och jag förstår inte varför.
Jag kan inte begripa hur jag kan vända från allt till nästan inget bara sådär.

Jag skyller på höst och vinter, jag tillåter mig med all rätt att vila, men när vilan mer börjar övergå till att jag gått i ide, när jag har tillåtit mig själv att ta igen mig för länge och när jag inte längre kan skylla på höst eller vinter då känns det inte som att jag bör tillåta mig själv den där vilan längre.

När inte ens solen, ljuset och alla vårtecken får mig att vakna ur idet, då känns det som att det är något helt annat än höst/vinter trötthet och då är det god tid att ta tag i det.
Jag vet att det inte bara är att rycka upp sig, vore det så enkelt så hade ju självklart ingen människa hamnat i sådana här lägen.
Man hade snubblat och sedan rest sig, jag har haft sådana tillfällen också och dem ser jag sällan som några problem.
Men nu känns det som att kroppen ständigt är utsatt för en influensa, den värker, den är trött, ostabil och nedstämd.

Jag är dock av den sorten som anser att man trots allt har ett val att antingen acceptera eller ta tag i saken och försöka gå till botten med problemen för att hitta en orsak.
Jag tänker inte göra valet att acceptera för sist jag gjorde det så gick det så långt att jag till slut hade en övervikt på nästan 30 kilo och så ont i kroppen att jag vissa dagar knappt kunde gå. Då hade jag förvisso haft en lång och jobbig kamp för att bli med barn, vilket är en annan historia som finns att läsa här i bloggen.

I mitt fall kan det ju vara så att min hypotyreos (för låga ämnesomsättning) är grunden till mitt mående då symtomen just är värk, trötthet och allt det där som jag känner av just nu. Det liknas ofta med just hösttrötthet eller utbrändhet.
Åtminstone hoppas jag på att det är så för det är lätt att åtgärda då mina hormonvärden isåfall går att reglera med ändrad dos på min medicin.
Först då kan jag jobba med att ta mig uppåt igen.
Mitt första steg är nu att jag har beställt tid så jag hoppas få ta ett blodprov nästa vecka.
Jag vet också att rörelse och bättre kost påverkar mitt mående avsevärt och nu när vi går mot ljusare tider så är det ju mer lockande att komma igång med promenader vilket jag gjorde med familjen idag.
Tristan 4 år cyklade 6 km utan stödhjul, vi letade vårtecken och fann en hel del.
Sådant gör också att man i alla fall för stunden mår så mycket bättre och det var en prestation för mig att välja detta före soffan, inte minst med tanke på att jag igår gick upp kl 05:30 för att spendera en heldag i Varberg för att se på Färgelanda Judoklubbs duktiga barn när de tävlade.

Judon är också en sådan sak som håller mig igång, inte för att jag kan skryta med några större prestationer där, jag har inte direkt tagit ut mig på de få pass som jag deltagit i men jag har ändå tagit mig till de där passen.
Jag har lagt ner ganska mycket tid på att få igång en Torsdagsgrupp för några av våra barn/ungdomar vilken jag också har hållt några pass för och jag har även varit med som hjälptränare varje onsdag sedan en tid tillbaka.
För min del är det viktigt att ha något som driver mig för att inte hamna alltför långt ner i gropen.
Trots att detta och jobbet är ungefär vad jag känner att jag mäktat med just för tillfället så känner jag för att klappa mig själv på axeln.
Det är just därför som jag tycker att citatet som mitt inlägg började med passar så bra.

"Beröm mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst!"

ANNONS
Av Rose-Marie - Fredag 30 mars 15:59

Jag är inte förtjust i snö och kyla men när man kan göra sig en solsäng i snön och bara ligga i solen och njuta av värmen som den ger, ja då är vintern helt fantastisk.
Jag befinner mig just nu på vårt fritdsställe i Hällesjö uppe i Jämtland, långt ifrån vardagen och alla måsten.
Här firar vi påsken så som alltid.
Jag skriver detta utomhus, liggande i snön.
Snö finns det i mängder och sol likaså, det är varmt och likt en sommardag ligger jag ute på vår gård, lyssnar på fåglarna, tar mig ett glas vin och Tristan leker, han åker pulka, skrattar och sjunger.
Ingen fryser, inget gnäll vi bara är.... här och nu.....

Av Rose-Marie - Söndag 11 mars 17:20

Jag är precis hemkommen från en Judotävling där min roll plötsligt inte var som tävlande utan som coach.
Det är en ny erfarenhet för mig och det är en viss skillnad att stå bredvid och peppa, hålla koll och se till att den som tävlar får allt mitt fokus.
Det är inte mig det handlar om nu utan om mina judoelever.

För mig är det viktigt att de känner att jag finns där för dem även utanför vår dojo, utanför de där fasta dagarna i veckan då jag håller i träningen. För mig är det viktigt att de får visa mig vad de lärt sig och även vad jag mer kan lära dem.
Som tränare vill jag också att de ska veta att jag finns för dem även när det inte är Judorelaterat, de ska kunna känna att jag bryr mig om dem i alla lägen, känna att jag är en person som de kan lita på och ty sig till om det behövs.

Jag vill vara den tränare och coach som min tränare Tommy Widekärr alltid varit för mig.
Nu gör vi även detta tillsammans och även nu lär jag mig saker av honom fast i en helt annan roll för min del, samma miljö Som vi är vana vid men med helt andra tips och råd än vad jag fått tidigare.



Av Rose-Marie - Lördag 10 mars 23:02

Detta är kanske ett av mina viktigaste inlägg i alla fall så känns det som att det är ett behövligt inlägg.

Det undgår kanske inte så många, i alla fall inte dem som har Facebook, att Melodifestivalens final precis är avslutad och att en vinnare är korad.
Vinnaren enligt Europajuryns OCH folkets röster är utan tvekan Benjamin Ingrosso, säga vad man vill om låten och huruvida man gillar den eller inte. Där har vi rätt att tycka olika.

MEN det verkar som att folk kommenterar artisten som framför bidraget mer än låten som faktiskt är det tävlande bidraget. Här sparar vissa minsann inte på sina innersta tankar, man bara spottar ur sig de mest vidriga man kan komma på att skriva.
Allt för att såra och få medhåll av likasinnade.
Människor som är gamla nog att vara föräldrar och till och med mor- och farföräldrar till en ungdom i Benjamins ålder. "äcklig liten snorunge" "jäkla tönt" "lat och bortskämd" "en skam för sverige" ja elakheterna har inga gränser.
Jag kan inte låta bli att kika in på vissas fb-sidor och fasar över att de jobbar på socialtjänst, är familjehem, jobbar på skola osv...
Vad lär dessa människor barnen de jobbar med?!

I Judon försöker jag lära barnen Judons fina värdegrund med en förhoppning om att de tar med sig den även utanför dojon.
Jag vill och försöker att vara en god förebild och föregå med ett gott exempel. Jag hoppas att orden vi pratar om inte bara förblir ord skrivna på ett papper utan att de har en betydelse för dem, att de tar med sig värdegrunden in i vuxenlivet och delar den med sina barn i framtiden.
Jag hoppas också att jag aldrig någonsin får se några liknande elakheter skrivna av dem utan att Judons värdegrund finns med i både tankar och i hjärtat för resten av livet.

Det märktes tydligt att de som skrivit dessa elakheter om Benjamin INTE har lärt sig Judons Värdegrund. De brast i alla dess punkter!!!

Artighet: att alltid hälsa och vara hjälpsam och vänlig mot andra människor

Mod: att vara rättvis och skydda dem som är svagare

Ärlighet: att säga vad man tycker utan att såra någon eller ljuga

Ära: att hålla vad man lovar
Ödmjukhet: att vara självkritisk och inte skryta

Respekt: att vara lyhörd, tålmodig och respektera andra människor

Självkontroll: att i alla situationer kontrollera sitt uppförande och humör

Vänskap: att skapa en miljö som motverkar negativt grupptryck och mobbning



Av Rose-Marie - Torsdag 8 mars 22:32

Idag är det internationella kvinnodagen och jag läser den ena artikeln efter den andra där kvinnor är arga för att man säger Grattis på kvinnodagen. Man anser att det är som att säga grattis till att du är diskriminerad. Jag ska ärligt talat medge att jag inte vet så mycket om bakgrunden till denna dag och jag är inte så pass intresserad att jag tänker forska i det heller. Jag vet heller inte hur jag ska ställa mig till den riktigt.
Det är som med alla andra dagar, morsdag, farsdag och alla hjärtans dag. Jag gillar att bli uppvaktad men behöver jag speciella dagar för det egentligen?

Jag känner mig varken diskriminerad eller tar ett Grattis som något negativt snarare tvärtom, jag är stolt över att vara kvinna och jag är imponerad över alla starka kvinnor som en gång i tiden och även idag ser till att jag kan vara stolt över det.
Vi har kommit långt om man ser tillbaka och även om det finns saker att jobba med än idag så anser jag inte att jag är ett offer.

Jag bidrar kanske själv med att förminska oss kvinnor med att säga saker som "kvinnoyrke" och "mansyrke" jag säger även ibland att judo är en typisk killsport.
Ja det är fler män som jobbar på fabriken där jag jobbar och det är fler män inom Judon men det kanske beror på att kvinnor väljer bort detta?
Det är ju inte så att vi är ovälkomna, vi är mer än välkomna men verkar ju själva inte vilja eller kanske ska jag säga våga.

Jag vill egentligen inte vara någon positiv procent i statistiken och heller inte få ett jobb för att jag är kvinna. Jag vill att man ser vad jag kan och jag vill inte bli klappad på axeln för att jag är kvinna och gör något bra.
Jag bidrar gärna med att få bort vissa gränser som tex att jobba för att vi en dag kommer vara lika många kvinnor inom Judon som det är män.
Men jag gör inte det för att jag annars känner mig diskriminerad utan för att vi ska sluta bli förvånade över att vi har kvinnor i sporten och för att jag tycker att Judo är en bra sport oavsett kön. Jag tror också att många vill men inte vågar.

Ikväll delade jag tex en bild på mig och 2 tjejer som höll i ett träningspass för barnen, jag "skröt" om att vi var 3 KVINNLIGA instruktörer. Jag bidrog alltså indirekt med att tala om att vi var unika som var 3 kvinnor och inte att vi var unika med att vara 3 instruktörer.
Utan att jag egentligen tänkte på det så talade jag om att vi höll på med en killsport. Jag gör det väl mest i hopp om att inspirera och locka fler men kanske blir det tvärtom, kanske gör det att andra inte vågar för att det verkar vara speciellt att kvinnor tränar Judo. Men en dag hoppas jag att vi inte alls är speciella för att vi är instruktörer OCH KVINNOR, en dag hoppas jag att vi klappar oss på axeln för att vi är duktiga instruktörer och därefter avslutas inlägget med en punkt.
Det finns ingen bild på klubbens facebook där det står WOW titta vi är 3 manliga instruktörer på mattan idag, vad bra vi är!
Det är sådana saker som jag tänker på och det är av den anledningen som jag gärna tar ett Grattis och ser det som "Grattis för att du är en kvinna som kan vara stolt över hur grymma ni är på att ta för er"

Av Rose-Marie - Lördag 24 feb 16:07

Då André nu är vuxen så tillhör han inte längre barn habiliteringen och vi har på vår begäran fått hem papper därifrån.
Jag har sedan vi började prata om körkort varit ihärdig med att se över och få bort diagnoser som inte längre är aktuella då jag upptäckte att de inte tar bort dessa per automatik utan de lägger bara till nya.
Självklart blir det under åren en himla massa diagnoser allteftersom nya utredningar görs.

Jag ställde mig redan från början frågande till hans ADHD-diagnos då den inte alls stämde med det som vi upplevde.
Att han som barn var utåtagerande var för mig inte alls konstigt eftersom han inte hade något språk och det var just den biten jag ville få hjälp med. Det säger sig självt att man blir frustrerad när ingen förstår vad man säger och dessutom förstod inte han alltid vad vi sa.
Hans diagnos då borde enbart ligga på språkstörning enligt mig då det var just språket som var boven i dramat.

När man sedan insåg att han hade så stora inlärningssvårigheter och utvecklades i väldigt långsam takt så gjorde man utredning för utvecklingsstörning och det visade sig vara en lindrig utvecklingsstörning som låg i grunden för hans svårigheter.
När jag läste om detta så stämde det överens med hur han var och den kändes rätt. Äntligen hade vi hittat rätt och vi kunde börja ordna hjälpinsatser och skaffa oss kunskap och stöd utifrån rätt diagnos.

Men nu hade han alltså diagnoserna ADHD, Språkstörning och lindrig utvecklingsstörning.
Jag reagerade inte på detta förrän för några år sedan när transportstyrelsen hängde upp sig på just ADHD.
Jag ifrågasatte då detta, han är ju helt tvärtemot.
Efter en utredning då så ströks denna och har ersatts med ADD vilket innebär ADHD utan hyperaktivitet. MEN i allt vad jag läst så borde det räcka med enbart lindrig utvecklingsstörning.
Det är fortfarande den som ligger i grund för hans problematik.
Så nu står det alltså Språkstörning, lindrig utvecklingsstörning, ADD samt att han har migrän.
Okej, jag lägger ingen större vikt i just ADD då den som sagt stämmer mer överens med verkligheten än ADHD
Men så såg jag att det där finns en diagnos till?. KRONISK ÖVERVIKT??. ?????
Visste inte ens att det fanns en sådan diagnos och med tanke på att han gått ner drygt 15 kilo och nu väger knappt 70 kilo och med sin längd så kan han knappast lida av kronisk övervikt.
Det är heller inget jag hänger upp mig på men jag blir väldigt förvånad hur de kan sätta diagnoser och sedan inte följa upp dessa.

Enda anledningen till att hans övriga diagnoser följs upp är ju för att det krävs när man går i särskola och då man behöver särskilda insatser från habiliteringen.
Samt att jag som förälder ligger i och vill ha uppföljningar.
Så om du också har barn med diagnoser eller kanske själv har diagnoser, se till att dessa följs upp och uppdateras vid ändringar. Förr eller senare kan det vara en nackdel att ha en rad gamla diagnoser som inte stämmer med verkligheten.

Nu börjar en ny kamp för oss med att lyckas få en läkare på vårdcentralen att skriva ett intyg så André kan övningsköra.
Vuxenhabiliteringen har inga läkare så där hänvisas man till vårdcentralen och jag förväntar mig ingen lätt process där.
Vi har ändå haft det väldigt bra och tryggt på barn habiliteringen måste jag säga.
Nu börjar livet som vuxen för André!

Av Rose-Marie - Fredag 2 feb 22:37

Årets första blogginlägg har låtit sig dröjas mest pga brist på inspiration.
2017 började bra med satsning på medalj, helst guld såklart, i veteran NM i Judo.
Det blev dock inte som jag hade hoppats men ändå en vinst och två förluster så en bronsmedalj blev det iallafall.
Jag insåg dock att min kropp inte skulle hålla för några tävlingssatsningar så därefter hade jag svårt att hitta motivationen med att träna Judo.

Jag grep i höstas eftet ett sista halmstrå och anmälde mig till Svenska Judoförbundets KUL-projekt  (Karriär, Utveckling och Ledarskap) som jag skrivit om i ett tidigare inlägg.
Dessa tre ord var dock inget som jag förknippade mig själv med just då men jag ville ändå se vart utbildningen kunde leda mig.

På första träffen skulle vi sätta upp ett mål och mitt mål blev då att hitta min roll i Judon utan tävling. Ett mål som kändes omöjligt men ändå viktigt.
Jag ville hitta mitt driv inom Judon, vad kan jag göra för att vilja hålla mig kvar i mitt Judointresse?

Jag brinner för barn och ungdomar och klubben har ett mål att lyckas behålla dem då de ofta slutar när de når en gräns där vi inte riktigt lyckats ge dem möjligheten att utvecklas. Vi har bla för få tränare och därav ingen grupp som de kan ingå i förutom vuxengruppen.
Jag brinner också för att vi ska behålla våra tjejer i klubben.
Men hur gör man?
Jag hade massa funderingar som jag inte kunde hitta lösningar på men samtidigt kunde jag inte släppa det.
Jag vill kunna ge dem allt det där som jag själv fått genom åren med Judo.

För ett tag sedan fick jag frågan om jag ville delta i ett utvecklingsprojekt som klubben skulle satsa på. Där skulle man bla ta upp just dessa frågor så av den anledningen tvekade jag inte när jag svarade ja.
Redan samma kväll började jag fundera ännu mer på vad man kan göra. Jag fick så mycket idéer att jag nästan kände mig lite påstridig och jobbig men jag har iallafall framfört dem och vi har tagit upp mycket av det i gruppen och massa annat som kommit upp.
Än är det i uppstartsläge så vi får se vad detta kan leda till. Känns iallafall spännande.

Samtidigt såg jag att man sökte en hjälptränare i barn/ungdomsgruppen då ordinarie skulle opereras och jag tänkte att detta kan ju vara en grej att testa för att se vad jag vill. Jag tyckte redan efter ett par gånger att detta var något jag skulle kunna tänka mig att göra.
Vi behöver en grupp för de som behöver utvecklas mer och jag har möjligheten och viljan att starta en sådan.
Varför inte?!
Men kritikern i mig sa snabbt att jag inte har vad som krävs. Det är 100 år sedan som jag gick instruktörsutbildningar och lika länge sedan som höll i en grupp....
Är jag verkligen rätt person?

Som tur är har jag en annan röst som säger "varför inte" "ett försök är det ändå värt"
"Klubben behöver dig och du behöver klubben"
Tankarna på att byta ut tävlingssatsningarna mot att "skola om till tränare" känns motiverande och spännande.
Att kunna ge allt det där som min tränare gett mig och fortfarande ger mig är något som känns lockande.

Här kan jag utvecklas och lära mig massa nytt inom Judon.
Igår satte jag mig därför med SISUs introduktionsutbildning för tränare online och det gav mig ännu mer inspiration.
Att läsa och se filmer om tränarskapet och vilken roll man har som tränare gjorde att jag än en gång började tänka på hur mycket min tränare har betytt och fortfarande betyder för mig.
Precis så skulle jag vilja att barnen minns mig, jag vill vara den personen som kanske gör den där skillnaden för någons framtid.
En guldmedalj är väl ingenting i jämförelse med det!

Med den fantastiska känslan vill jag satsa på att nå mitt mål "att hitta min roll i Judon utan att tävla"

Imorgon är det dags för del 3 av 5 i KUL-projektet och då ska vi bla vara på mattan och få metodikhandledning vilket passar utmärkt inför mitt mål.

Friskt vågat hälften vunnet!!!

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Senaste kommentarerna

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se