Alla inlägg under november 2012

Av Rose-Marie - 28 november 2012 19:43

När man lägger mycket tid på en sak och går in i sig själv för mycket så blir det lätt att man försummar det som man faktiskt har framför sig. Sådant som man nog tar förgivet alltför ofta. Jag väcktes lite ur min dvala idag av min kloka underbara son som verkligen har haft ett stort tålamod under IVF-perioden. Jag är medveten om att rökstopp, hormonbehandling och nu ett misslyckande inte direkt gynnat varken honom eller Roger. Jag har väl inte varit så jätte sällskaplig, jag glömmer saker och ja jag blir liksom okoncentrerad.


André har inte undanhållits våra planer om ett barn utan jag har talat om för honom att vi får hjälp av doktorn och varför jag tar sprutor osv...
Han har varit väldigt förstående på alla sätt och vis.
Idag var han lite arg och grinig när vi kom hem från fritids och när jag frågade varför så svarade han bara att han var trött. Sedan förklarade han att det nog var ungefär så som jag har varit när jag varit arg och irreterad.
-Då har ju du också sagt att du varit trött mamma.
Och han har ju helt rätt, varför skulle det vara okej för mig att vara grinig när jag är urbalans och inte för honom?
Har vi vuxna ensamrätt på att vara trötta och sura och kunna skylla på det? När barn är likadana så talar vi om för dem att sluta upp med det beteendet. Varför undrar jag?!
Måste man alltid vara glad och trevlig?


När jag lät honom vara en stund precis så som jag själv vill när jag är trött och sur så började det gå över. Det slutade med att han och Roger gjorde maten och med en enorm mättnadskänsla sitter jag nu och njuter av lugnet. Tackade André för maten och blev varm i hjärtat när han sa:
-Tur att du har mig mamma!


Ja jag inser verkligen det nu, vilken tur jag haft som fått ett barn.
En underbar go och klok son!

Av Rose-Marie - 25 november 2012 12:39

Jag skulle varit med på ett tåg men av någon anledning måste jag ha ramlat av någonstans i början av resan för jag står kvar här ensam på en perrong. I 9 månader hade jag planerat att vara ombord på tåget och jag skulle vara trygg och säker.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra istället, just det tåget kommer nog inte igen förrän om ett par månader så jag blev plötsligt förvirrad. 
Jag kan inte heller skylla på SJ och be dem skicka en ersättningsbuss eller stoppa tåget jag missade. Det tåget är passerat och det enda jag kan göra är att vänta. Jag hatar att vänta, jag har inte gjort annat än väntat den sista tiden.


Jag får fundera ut en annan resa undertiden, ta ett annat tåg för att inte bli stående här på perrongen och frysa. Något som får tiden att gå och som får mig att tänka på annat.
Det närmar sig jul så det kan ju inte vara så svårt att få tiden att gå egentligen. Julen är ju den mest händelserika tiden på året. Det är då man har så mycket att planera och stå i. Julstök och julhandel, marknader och julbord, planering och längtan. I år kommer min bror och hans familj som bor i Tyskland. Ja äntligen ska jag få träffa hela hans familj med barnen. Mamma kommer också ner från Jämtland och alla ska vi samlas hemma hos min syster med familj. Det blir en riktig jul i år, en sådan jul som jag hade som liten. När alla är samlade och man har allt man behöver precis framför sig. Därefter åker vi upp till Jämtland där Roger kommer ifrån, där han har sin mamma och sina nära vänner. Det knyter ihop säcken så den blir total.
Vi avslutar året där och sen är det Januari och inte så långt kvar tills mitt tåg kan komma och hämta upp mig. Jag hoppas att jag stannar kvar på det den gången, att 2013 får en bra början. 
Men först hoppar jag på tåget som ska avsluta 2012. Ja så får planen bli, min ändrade resplan eller egentligen skulle mitt första tåg även  ta mig till detta resmålet. Att avsluta 2012 med nära och kära fanns med i den resplanen men jag skulle ha både och hade jag tänkt. Nu blir det ett snabbtåg direkt till julstök, julmarknader, julbord, julhandel, julfirande och nyårsfirande istället och tur är ju ändå att man har allt det att se fram emot så slipper jag stå kvar här på den kalla tomma perrongen och vänta.

Av Rose-Marie - 24 november 2012 21:50

Det har blivit endel tjat om barntillverkan här i bloggen det sista och vissa gillar det medans andra vill ha annat. Eftersom bloggen handlar om min vardag, minnen och annat i mitt liv så faller det sig naturligt att ämnet blivit vägen mot ett barn rätt intensivt nu mitt uppe i provrörsbefruktningen.
Detta blir dock det sista inlägget om detta för ett tag framåt misstänker jag.
Men jag känner att jag vill dela med mig även av de sista dagarna. Inte för att alla nödvändigtvis måste veta och inte heller för att få medömkan. Nej helt enkelt för att jag under några dagar sökt och sökt om allt som har med graviditet, blödningar och smärta att göra. Jag är säker på att jag inte är ensam där ute om att göra det.


Ja precis som när pappa blev sjuk i cancer har jag rört omkring på alla forum och alla bloggar som handlar om ämnet. Jag har läst, letat, googlat och frågat runt bara för att försöka finna en smula hopp. Även försökt att hitta info om vad som händer, hur går det till och varför? Sådan info som jag borde fått av någon barnmorska kan man tycka. Ända fram tills idag hade jag det där lilla hoppet fast jag egentligen visste åt vilket håll det gick.


Ända sedan i Tisdags och fram tills idag visade graviditets testerna GRAVID, starkt och tydligt. Efter de kraftiga smärtorna och rikliga blödningarna i Onsdags så förstod jag att detta kommer gå åt fel håll men jag kontrollerade ändå och det var fortf. positivt. Under har ju skett förr så varför inte. Igår blödde jag inte och det var fortfarande plus. Jag kände lite hopp igen och trots att alla spänningar i brösten och alla möjliga små tecken på graviditet var som bortblåsta så inbillade jag mig att jag kunde vara gravid. Då började jag blöda på nytt och jag vaknade upp ur min fantasi.
Gjorde för en timma sedan ett nytt test som klart och tydligt visade negativt.


På någotvis kände jag en lättnad, jätte konstigt jag vet men det är som att jag nu kan släppa saken och sluta leta solskenshistorier för det är bara de jag velat hitta.
Så var det när pappa var sjuk också, jag sökte och sökte men inte efter sanningen. Det var inte sanningen jag ville hitta, jag ville hitta det sista hoppet. Ju mer tid jag la på det desto sämre mådde jag men samtidigt kunde jag inte släppa det. Inte förrän läkarna konstaterade att det inte gick att göra mer. Nej jag mådde inte bättre av det men jag fick iallafall svar. Jag förstod att jag inte behövde leta på nätet för våran historia var den enda sanningen för oss, hur mycket jag än ville ändra på den. Hur bra eller dåligt det gått för andra så var det så här våran verklighet var.


Jag ville inte till läkarna i onsdags för att få se hjärtljuden eller se om barnet mådde bra. Jag vet att man inte kan se det så tidigt. Jag ville bara få prata och att de skulle ta blodprov för att mäta hcg även att de skulle följa upp mig efter ett par dagar för att ta ett nytt blodprov och se om det blivit lägre eller högre. De kan se sånt det vet jag.
Blodprov ser hcg nivåerna på ett annat sätt än graviditetstesten, på dem får man inte veta någon klar nivå på hormonet.


Nu vet jag efter att ha läst på alla forum som finns att man kan få positiva graviditetstest några dagar efter tidiga missfall och ända upp till 9 veckor efter senare missfall. Jag visste att jag inte kunde lite på de testerna men kunde inte släppa det förrän jag fick ett negativt. Det kan tyckas att det inte spelar någon roll egentligen men för oss som försöker och längtar gör det det. Ovisshet är fruktansvärd.
Att ligga och fundera och försöka hålla hoppet uppe när man inte riktigt kan tro på det är värre än att ha facit i hand. Jag har gått ett steg bakåt på vägen mot ett barn men jag kan åtminstone börja planera för ett nytt steg framåt. Jag står iallafall inte och stampar i ovissheten, jag kan släppa tankarna och trots att jag är tillbaka på ruta ett så kan jag använda energin för att ta mig därifrån.


Att jag är öppen om våran väg hjälper också mycket. Många vill hålla det hemligt men jag hade inte orkat kämpa om jag inte fått stöd från andra, jag hade exploderat av känslor om jag hade behövt hålla dem inom mig.
Jag får styrka av vännernas hjärtan, styrkekramar och lyckönskningar på Facebook, stödet på jobbet och av er läsare här i bloggen.
Ni är ju de som verkligen ger mig hopp och energi. Jag behöver inte hålla det hemligt för er för jag behöver er!



Av Rose-Marie - 20 november 2012 18:28

Allt har känts så bra, hela tiden har jag känt att denna gången blir det ett barn.
Jag har haft värk av och till i magen, ja som mensvärk ungefär. Men jag kände mig nog ändå rätt säker när mensen inte dök upp i söndags. Den har ju nästan alltid varit som en klocka. Förr har jag gjort graviditetstest några dagar före mens och inget har någonsin visat positivt. Förutom ett svagt svagt plus på midsommar 2011. Nu är mensen förbi och jag tänkte att man borde ju se om det tagit sig.
Måste man vänta ända till Torsdag-Fredag?


Igår kväll kom det lite blod och jag testade positivt. Kan man vara gravid och blöda?! Mensvärken blev värre och värre men 2 positiva test kan ju inte vara fel?! Jag sökte på nätet och det verkade vanligt med en sk nidblödning så jag lugnade ner mig lite men inte såpass att jag vågade vara glad för testen. Nä jag ville allt avvakta testresultatet som jag ska meddela Sahlgrenska på Fredag morgon.
Så det var med blandade känslor jag gick och la mig igår men jag kunde ändå sova utan problem och i morse kändes det bra, kom lite lite blod men det kan ju vara vanligt som sagt.


Väl på jobbet började det göra ont igen, jag sprang på toa hela tiden och blödningen började märkas mer och mer men ändå inte som vanligt.
Dock ändå såpass att jag varken kunde hålla oron eller tårarna borta.
Så fort jag var på toa började jag gråta.
Om det släpper nu, vad gör jag då?
Jo vi har 2 försök kvar men hur länge orkar man? Klart att jag inte ger upp än men tankarna snurrar runt hela tiden, jag ville ju så gärna lyckas.
Uppenbarligen kan vi få befruktade ägg och av testresultatet att dömma kan jag bli gravid men min kropp verkar inte vilja behålla det. Är det det som hänt varje gång? När mensen sätter igång stöter det bort ägget? Vad gör man åt det?


Nej ännu är det inte helt kört, ännu är inte hoppet ute och jag kan fortfarande vara gravid. Men min förtvivlan känns större än hoppet just nu. Min önskan är starkare än tron. Och tårarna tar över leendet. Jag kan inte ta ut glädjen i förskott ens för att vara glad i onödan, jag kan inte släppa oron.
Jag ringer Sahlgrenska imorgon och hoppas på att få göra ett ultraljud för att få svar på vad som sker.
Hänger det lilla fröet kvar där inne eller ska vi hoppas på någon av de 3 eskimåerna i frysen?
Jag vill iallafall ha svar så jag slipper undra.

Av Rose-Marie - 15 november 2012 22:13

Att alltid se saker positivt är lättare sagt än gjort, att inte oroa sig i onödan är lätt att säga till andra.
Men om man gång på gång reser sig och sedan faller om och om igen så börjar man tillslut att använda sig av div skyddsutrustning. Då gör det kanske mindre ont när man faller.


Jag har flertal gånger under denna tiden vi försökt få barn trott att jag varit gravid men sen fått en käftsmäll av att mensen kommit. Jag var t.o.m så säker att jag var gravid midsommar 2011 att jag inte tog en droppe alkohol för att dagen därpå i och för sig slippa baksmällan av alkoholen men jag fick en fet smäll av att jag faktiskt inte var gravid. Tillslut gav jag upp hoppet en smula och tog det mer som det kom, jag var tvungen att ge upp lite för att orka.


Nu har återigen hoppet kommit tillbaka och efter att ha ett embryo insatt i kroppen ger en ju än mera hopp och önskan. Jag har nog aldrig känt efter så mycket som nu. Alla symtom kan tyda på graviditet men det kan även vara alla hormoner efter behandlingen, det kan vara så att det är dags för den trista veckan. Ja det kan betyda så mycket att man inte vågar tro någonting alls men ändå vill man analysera minsta grej man känner.
Känner jag inget blir jag orolig men känner jag något blir jag också orolig.
Samtidigt blir man glad och hoppfull, hur ska det kännas?! Google.... Allting finns på nätet..... Både på gott och ont.
Varför inte bara koppla av och ta det för vad det blir?
Man är så jäkla nyfiken, som ett barn på julafton. Väntan, väntan, väntan.....


Ena stunden tror jag och känner att ja det har lyckats, det måste det ha gjort.
I nästa stund tappar jag hoppet och tror att nu jäklar, nu kommer snart käftsmällen.
Jag tror det är ett sätt att skydda sig, en skyddsutrustning för att smällen inte ska kännas så hård.
Om jag inte hoppas för mycket så kan det ju inte göra så ont.
Jag tror dock att det kommer kännas lika mycket ändå.
Hur som helst vet jag att jag har många runt mig som tar emot mig i ett eventuellt fall och samma människor hoppas med mig och får mig att tro.
Där behöver jag inte tvivla det minsta lilla, jag vet att jag är såpass lyckligt lottad att det är flera personer som finns för mig.

Av Rose-Marie - 12 november 2012 12:44

Det var en fullproppad vecka förra veckan så det blev inga uppdateringar här.
I Tisdags var vi på Sahlgrenska och plockade ut 15 ägg, 10 mer än de trodde det skulle vara. Det var inte helt smärtfritt men med morfin och lokalbedövning så kändes det nästan ingenting. Jag kände heller inget efteråt mer än lite mensvärk.
Däremot när all bedövning släppte framåt kvällen så var jag inte så kaxig och inte heller dagen därpå fast jag kunde iallafall jobba.


På Torsdagen var det dags att återinföra ett av äggen som blev befruktat. Av 15 ägg blev 4 st befruktade så ett sattes in och 3 blev nedfrusna för att kunna användas om det nu inte lyckas på första försöket eller om vi i framtiden vill ha ett barn till vilket jag tvivlar på att det blir med tanke på våran ålder. Det är därför en stor önskan och dröm att detta nu kommer att fungera för vi har tiden lite emot oss också känner jag.
Själva återinförandet skedde utan bedövning och kändes inte speciellt mycket. Inte heller dessa dagar som gått har jag haft några problem. Jag är dock hemma från jobbet en vecka för att kunna ruva i lugn och ro utan massa stress.
Tanken att ha ett befruktat ägg i sig som snart bör fästa och börja gro är rätt oroväckande i sig. Tänk om det inte fäster och tänk om vi måste börja om?! Tänk om tänk om inte fanns.....
Återigen fylls dagarna med väntan, väntan på att få göra graviditetstest den 23 november och då få svar om det blir en liten där inne. Därefter kommer den nya oron över missfall och ny väntan på att 9 månader ska gå utan att något går fel på vägen.
" i väntans tider" har fått en helt ny betydelse under våran väg mot ett barn. Väntan och oro är 2 ord som jag fått helt nya perspektiv på.
Nä man ska inte oroa sig så mycket, man ska vara positiv och njuta så länge det varar. Som vi säger i våran lilla IVF Facebook grupp: "Man ska vara glad i förskott för det ända som händer är att man varit glad i onödan" men det är svårt ändå. Det är svårt att hoppas och svårt att våga tro utan att det då och då kommer in negativa och oroliga tankar. Tänk om......
Man kan nog inte förstå det förän man varit där. När jag var gravid med André var min enda oro smärtan vid förlossningen. Att förlora barnet fanns inte i mina tankar.


Att jag oroar mig mer nu är nog för att jag på något vis sätter mer värde på att faktiskt kunna bli gravid. Missförstå mig rätt, jag satte stor värde på graviditeten med André också men det var så självklart då att man bara kunde bli gravid. Den självklarheten ser jag inte längre. Det är ingen självklarhet och det är ingen bagatell, det är ett mirakel, ett underverk.
Jag undrar idag hur det ens är möjligt att bli oönskat gravid, det borde ju vara omöjligt med allt som ska klaffa rätt har jag förstått.
Men tydligen hör inte teori och praktik ihop överhuvudtaget verkar det som.


Nu tänker jag iallafall anse mig vara gravid fram tills motsatsen bevisas för hur som helst vet jag att ett befruktat ägg finns i min kropp och jag hoppas att det tänker stanna kvar där.



Av Rose-Marie - 4 november 2012 19:45

Jo jag vet att min rubrik låter hemsk men det är lite så jag sammanfattar denna helg. Egentligen så vacker men ändå så skrämmande och sorglig.
Alla hegons helg, vissa väljer att kalla det halloween. Jag protesterar likt en sur kärring som vill bevara det vackra och sorgliga för denna helg. Jag hävdar bestämt att halloween är 31 oktober och ingen annan dag. Egentligen spelar det ingen roll om barnen klär ut sig och knackar dörr på någon annan dag än just den 31:e men jag vill veta vad som gäller, jag vill slippa köpa hem godis från fredagen före 31 oktober till lördagen efter 31 oktober. Jag vill slippa fundera över vilken dag de kan tänkas komma. Jag tycker nämligen det är lite mysigt och jag vill göra det lite extra häftigt för de barn som kan tänkas komma men jag vill att alla är enade om NÄR detta ska ske. År efter år kör jag samma propaganda och blir less och tillslut principfast, en grinig kärring.
Själv hade jag en jätte trevlig spökkväll igår, den 3 november.
Jag bryr mig inte om huruvida det är halloween kalas, disco och fest andra dagar än den 31 oktober men det är dörrknackningen jag vill ha klarhet över.


Alla helgona helgen är vacker och mysig med alla ljus och alla vackra tankar och minnen vi skänker våra änglar. Jag var liksom många andra uppe på kyrkogården och gjorde det fint på min pappas grav. Tände ljus och skänkte honom några extra minuter. Men ändå känner jag att det blir tillgjort. Det blir mer äkta alla de gånger jag tänker på honom spontant.
Direkt efter jag varit där skyndade jag mig hem och klädde ut mig till svarta Madame och Roger var en död och återuppstådd hotellportier. Vi skulle på fest och fira halloween.
Från att med allvar och sorg pynta pappas grav vände jag till att humoristiskt driva med döden och dessutom gå på fest.
Kan ju tyckas vara dubbla budskap men samtidigt ser jag det som en lättnad att vi kan se lite lättsamt på det mörka och tunga. Att vi kan släppa sorgen emellanåt och tillåta oss leva.
Att den mest sorgsna helgen kan ljusas upp med ljus och maskerad.
Vi kan på något vis blanda ihop dessa 2 saker och göra något fint och roligt av det som att vi skapar en jätte fest för våra änglar och för en enda kväll kan låtsas att de återuppstår och är med oss eller är det vi som tar oss till dem med våra spöklika utstyrslar?!
Hur som helst så knackade döden på min dörr denna helg och det är nog enda gången som jag med ett leende hälsar den välkommen.


Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
<<< November 2012 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards