Alla inlägg under januari 2012

Av Rose-Marie - 31 januari 2012 20:46

Dagens blogginlägg blev hastigt påkommet för en stund sedan när jag läste några kommentarer till min kompis på facebook. Hon var och avlivade sin sjuka katt idag och hade lagt ut en bild när katten var sövd och låg inlindad i en handduk. Det var helt enkelt en bild på en katt som sov i en handduk,ingen död katt och ingen hemsk bild.

Jätte fin var den.

Någon kommenterade detta med att det var ingen lämplig bild på facebook för det finns barn som kan se den.

Vissa höll med men de flesta tyckte att bilden inte alls var farlig. 

Jag har sett bilder vandra runt på facebook där katter är hängda,hundar som är misshandlade och en hund som fått käken söndersprängd och inte en enda har kommenterat detta med att det vore olämpligt för barn!

Varför är en bild på en sövd katt i en handduk olämplig? och varför är det så hemligt med döden inför barn?


När min pappa dog var min son 4 år och jag hade egentligen bestämt att han inte skulle vara med på begravningen och jag tror att det var mest för att jag ville ha lugn och ro den stunden.

Min kompis var snäll och körde mig hem till mamma då mamma hade ringt om att pappa somnat in och på vägen berättade kompisen att när hon var i Andrés ålder var hon med på sin mormors begravning och hon mindes det som något fint.

Det var då jag bestämde att André visst skulle få vara med,jag kom ihåg när min farfar dog och allt var så hemligt.

Ingen pratade om det och jag fick inte vara med på begravningen. Då var jag 9 år och jag trodde att när man dör så går man sönder. Man är blodig och ser ut som ett hemskt spöke. Jag vågade inte prata med mamma och pappa om hur farfar dog,varför han dog och om han hade ont osv.... Det var ju så hemligt allting. Jag visste inte ens att han varit sjuk.


När jag kom hem till mamma hade hon och min syster gjort pappa jätte fin,han dog hemma efter en jobbig sjukdomstid i cancer. Han såg så fridfull ut och hade en blomma i handen. Han såg frisk ut och inte alls som jag trodde att en död människa såg ut. Han var den första döda jag sett. Alla bekymmer från hans ansikte var som bort blåsta och han såg ut som att han sov fridfullt.

Saken är den att dagen före hade vi varit där och hälsat på,André var med och pappa var jätte dålig den dagen. Han såg verkligen lidande ut och jag misstänkte att snart var allt över. Jag tror André också märkte detta för han sa -moffa ont,moffa fuk, när vi satt i bilen hem.

När jag satt där och tittade på pappa nu när han såg så smärtfri och fridfull ut så ville jag att André skulle komma och få se honom. Ja många tycker säkert det är helt bedrövligt att man låter en 4-åring se sin döda morfar men jag ville att han skulle få en fin bild av pappa och inte minnas honom som att han hade ont och var sjuk som han sa dagen innan.

Andrés pappa kom med André och jag tog med honom in i rummet där pappa låg,jag förklarade lite försiktigt att nu skulle inte morfar ha ont mer och jag sa att han var död och skulle inte finnas hos oss längre men att han skulle slippa vara sjuk.

André tittade på pappa och tittade på mig så tittade han på pappa igen och sa: -Hejdå Moffa och sen sprang han ut och lekte. Jag pratade mycket om vad han sett och vad som händer sedan,att det skulle vara begravning och då kommer morfar till himlen,vilket jag själv vill tro att man gör. 


André var med på begravningen och han var jätte lugn och han tröstade mig när jag grät och sa: -Moffa inte ont nu,moffa himlen och pekade upp mot en blå himmel.

Jag bestämde att vi avslutar med begravningen så urnsättningen var han inte med på. Jag tänkte att det skulle krångla till allting,först ligger de i en stor kista och ska upp till himlen och sen ligger de i en liten kruka som ska ner i jorden. Det blev för svårt att förklara. André pratade mycket om pappa både före och efter han dött,när pappa var sjuk och André såg sjukhusskyltar så sa han Moffa men nu efter begravningen så sa han Moffa varje gång han såg en kyrka.


Detta var vad vi valde och det som kändes rätt för oss och många tycker säkert att barn inte ska behöva veta så mycket om detta med döden men jag tycker det är synd om man gör döden till något fult.

Jag ville inte att André skulle tro att pappa led även efter sin död,jag ville att han skulle få en bra bild och det tror jag att han fick. Han minns inte så mycket idag (han är snart 13 år) men när vi pratar om det så minns han lite iallafall och det är huvudsaken.

ANNONS
Av Rose-Marie - 30 januari 2012 19:29

Idag läste jag i tidningen att vi svenskar är mest egoistiska i världen och vi är de som blir minst lyckliga av att hjälpa andra. Jag nickade lite för mig själv och minns hur irriterad jag var i fredags när jag åkte hem från jobbet och en bil körde av vägen. Inget allvarligt men den hamnade på sned ner i diket. Före mig var det minst 10 bilar som bara for förbi utan att knappt bromsa in trots att ingen klev ur bilen som låg i diket.

Jag är inte någon ängel men i ett sådant läge stannar jag,det är inte ens någon tvivel om det. Alla äger inte en mobil och det kunde varit en pensionär som hade svårt att ta sig ur bilen eller någon som blev chockad eller kanske fick en stroke m.m

Jag stannade och då klev en kille ur bilen,jag stämde av med honom att allt var bra och att han hade en mobil så han kunde ringa hjälp och frågade om det fanns något annat jag kunde hjälpa till med. Han svarade att allt var okej och jag kunde köra vidare,det tog knappt 5 minuter av min Fredag. Jag undrar vad alla de andra hade så bråttom till,vad var egentligen viktigare än att hjälpa en medmänniska? Vad det än var så hade de nog inte blivit halshuggna av att de kom några minuter sent.

Jag tänkte att jag ska minsann aldrig bli så stressad att jag inte har tid att vara en god medmänniska,aldrig!!!


På kvällen satt jag och tittade på filmen: The day the earth stood still som handlade om att jorden fick besök av utomjordingar som skulle utplåna mänskligheten- för att rädda jorden från att bli förstörd av människan.

De tyckte vi var destruktiva,själviska och satte inte värde på det vi hade. Jorden var inte våran och vi skulle lära oss att ta hand om den. Ja jag vet det är bara en film men budskapet var ändå att få oss att tänka till. 

De har ju rätt,inte förrän vi står vid ruinens kant är vi beredda att ändra på oss,eller hur?

Ta en sådan sak som separationer,det är först när vår partner är beredd att lämna oss som vi börjar be om en chans och säga att vi ska ändra oss bara de stannar kvar. Det är först då man funderar på var någonstans det gick fel.

Vi skrattar när forskare säger att jorden ska gå under men vad gör vi den dagen en forskare har rätt?

Vårt klimat har ju ändå ändrats,det är bevisat. För att inte tala om all stress vi utsätter oss och våra barn för, det är först när vi går in i väggen som vi stannar upp och funderar på hur vi kan ändra situationen. 

På jobben är det pengar som räknas mest,tid är pengar och hur folk mår är inte lika viktigt.

Har man tex tid inom äldrevården att ta ut en boende på en promenad så är man förmycket personal.

Äldre människor med hemtjänst,städar själva för att hemtjänsten istället ska ta sig tid att sitta och prata för det är viktigare för dem. 


När jag och min sambo pendlade 75 mil enkel väg för att ses så sa vi alltid: Åh vi skulle kunna bo ett skjul ute i skogen bara vi fick vara med varandra varje dag. Inget annat betyder något. Men idag när vi bor ihop och åker upp till vårat fritidsställe i Jämtland så gnäller vi över vattnet som frusit eller här hemma om TV:n gått sönder eller annat dumt. Plötsligt glömmer man det där, "bara vi får vara tillsammans är vi lyckligast i hela världen,ingenting annat betyder något." 


När någon blir sjuk eller dör inser vi hur mycket den personen betyder/betydde och det är då vi ångrar att vi inte tog oss mer tid till den personen,innan det tar man dem ofta förgivet.

Jag minns tex min före detta svärfar,han ringde ofta när han ville ha hjälp med något och ibland kände man sig "tvungen" att åka dit,vadå TVUNGEN?! Vi hade så fullt upp med allt annat att vi inte hade tid att besöka honom så ofta. När man väl gjorde besök så var det ofta för att hjälpa honom med något. Det är klart att vi åkte för sällskap många gånger också men man borde prioritera det mer än allt annat onödigt man gjorde istället. 

Vi hjälpte honom och fanns där så fort han behövde så jag säger inte att han på något sätt skulle vara missnöjd med det,han var jätte tacksam och jag är glad att vi iallafall fanns där när han ville ha en hjälpande hand och tröst.

Jag känner ändå att vi kunde gjort det även när det inte behövdes,bara för att.


Jag menar inte att vara en moralkärring och är som sagt inte rätt person att döma men det viktiga är ändå att vi tänker efter,man kan inte göra allt men man kan göra något. Det krävs inte mycket för att tex stanna vid en bilolycka,inte kasta skräp i naturen,gå korta sträckor istället för att ta bilen (vilket jag är väldigt kass på) ja små saker som egentligen inte kräver så mycket energi av oss. Men kan göra ganska mycket för andra människor och naturen.

Och fram för allt, vi kanske ska ta och stanna tiden ibland och tänka till, Vad kan jag göra för att vara mindre egoistisk? Vad kan jag göra för att vara en god medmänniska? Vad är extremt viktigt för mig och vad skulle jag gjort om jag förlorade det? Är den fina bilen det viktigaste jag har i mitt liv eller skulle jag kunna offra den om jag var tvungen. Är jag viktigare än någon annan människa?

Jag såg en annan film en gång som jag inte minns namnet på men den handlade om att ett par fick valet att få flera miljoner kronor mot att en för dem okänd människa dog. Det var helt säkert att de aldrig träffat denna och heller inte hade vänner som kände denna personen. Vad skulle du välja? Tänk först och läs sen vidare. 



Det är ju ganska frestande om man har dålig ekonomi och tänk allt man skulle kunna göra för de pengarna,leva ett härligt liv mot att en annan okänd människa dör. Kan ju vara en 90-åring som ändå ligger dödssjuk.

Men nu när du funderat på detta,tänk om något annat par också får detta erbjudande,ett par som du absolut inte känner och ingen av dina vänner känner dem heller. Det paret väljer pengarna och låter någon okänd dö.

Du,din sambo,era barn,era nära och kära är okända för dem.

ANNONS
Av Rose-Marie - 27 januari 2012 19:38

Nu har det varit ett par inlägg som varit lite jobbiga och ledsamma men idag är det Fredag och då är det dags för lite roligt som fräcka Fredag-den nakna sanningen om mig själv.

Fast jag märker att av någon anledning gillar folk när det är sorgligt bättre än när det är kul.

Det tar mig rakt in på dagens avslöjande om mig själv,JAG ÄR EN RIKTIG LIPSILL!


Ja jag har alltid haft lätt till tårar ända sedan jag var liten. Jag grät när jag såg Pippi Långstrump då hon skulle åka med sin pappa och lämna Tommy och Annika. När mamma såg att jag grät frågade hon varför.

Jag ville ju självklart prata bort det och sa att jag nog var allergisk mot våran katt.

För att inte tala om när jag såg filmen Lassie herre gud vad tårarna rann. Barn borde inte få titta på detta sa jag.

Jag gillade ändå sorgliga böcker och filmer,på biblioteket här visste bibliotekarien exakt vad jag ville ha och ibland kom hon med en nyinkommen sorglig bok som passade mig. Det var mycket om djur som sprungit bort och barn som for illa.

Men det var inte bara böcker och sorgliga saker,brorsan fick mig att grina jämt genom att retas och ge små tjuvnyp,gärna vid middagsbordet. När mamma då satte oss långt ifrån varandra så fortsatte jag grina för brorsan satt och gjorde grimarser åt mig. Han brukade även blåsa upp munnen och så sa han: ROOOOSAAA POOOSAA SKET I TROOOSAAA. Då började jag också grina. Stackars mamma tänker jag nu.

Men ibland höll vi ihop också,jag minns en gång när brorsans kompis hade tappat kedjan på sin cykel och brorsan skulle hjälpa honom. När han hade fingrarna mellan kedjan och kugghjulet så trampade hans kompis så brorsan fastnade med fingrarna i kedjan. Han lyckdes tillslut ta sig loss och sprang gråtande hem till mamma, efter kom jag och tårarna sprutade värre än på brorsan. Mamma frågade vad som hade hänt mig då och jag svarade hysteriskt:

-Jag grinar för att Rino grinar!

Ja jag hade väldigt mycket sympati för andra och grät när jag såg nyheterna och de visade svältande barn.


Men jag är likadan idag,jag älskar sorgliga böcker och filmer och tårarna sprutar även åt lyckliga filmer.

Som tur är så är min sambo nästa värre än mig så jag behöver inte hitta på några dumma bortförklaringar längre.

Men när jag var på bio med min son och såg rädda willy så sa André: -mamma sluta gråta det är pinsamt!!!

Jag blir sällan arg för när jag blir arg blir jag ledsen och det kan bli väldigt pinsamt när man ska skälla på någon och man börjar gråta istället.

Om folk är för snälla emot mig börjar jag också gråta och berörande tal kan jag absolut inte hålla.

Om folk slutar på jobbet eller flyttar är det också skit jobbigt,jag kan inte ta farväl utan att börja gråta.

Vi har haft ganska stressigt på jobbet och då kan jag samla på mig massa frustration men kommer någon och frågar snällt hur jag mår egentligen så brister jag ut i gråt.

Ja jag är riktigt blödig och en riktig lipsill helt enkelt men som tur är har jag lika lätt till skratt som till tårar.


Nu ska jag också  gråta en skvätt för nu ska jag gå och hacka lök till kvällens Tacomys.

Undrar om det är någon sorglig film på TV ikväll   

Ha en mysig Fredag allihop!!!

Av Rose-Marie - 26 januari 2012 21:39

Igår på judon pratade jag och Tommy om att våra barn kunde träffas och leka någon dag,våra söner leker mycket på fritids och varje gång vi har judoträning så vi tänkte att de skulle tycka det vore kul att träffas hemma också.

Jag sa till André att denna veckan blir det inte men kanske nästa vecka.

När vi satt i bilen påväg hem från judon frågade André: Mamma när är nästa vecka?

Jag svarade att ja det är ju veckan efter denna,efter söndag. Ja men NÄR är det nästa vecka frågade han lite irriterat.

Men nästa vecka är ju nästa vecka,det som kommer efter söndag upprepade jag.

André blev mer irriterad och frågade är det Måndag eller tisdag eller vilken dag är nästa vecka?!

Jag fick förklara att det kan vara vilken dag som helst,nästa vecka är alla dagar hela veckan.

Jag började fundera lite på det där med saker som är så självklara för de flesta inte är så självklart för alla.

Hur lätt det blir missuppfattningar och hur lätt det påverkar människor med särskilda behov.

Det finns de som skrattar åt nyheter i klartext men tänk vad bra det är för de som behöver det.


Försök att sätta dig in i hur det skulle vara om folk säger saker som du inte begriper,folk pratar på och räknar med att alla ska förstå. Du kanske inte är så stark att du vågar fråga vad de menar,de kanske tycker du är konstig om du inte förstår. De kanske skrattar åt dig.

Tänk att du sitter i ett stort klassrum med 25 andra barn och fröken frågar dig en för de andra väldigt enkel fråga,du förstår inte vad fröken menar och vad hon/han vill ha för svar. Samtidigt blir du orolig för att dina 25 klasskompisar ska skratta om du svarar fel. Vad hade du gjort?

För många av de här barnen blir det kanske att de försöker göra sig lustiga istället eller kanske blir trotsig mot fröken. Ber fröken hålla käft eller rusar ut ur klassrummet. De här barnen gör allt för att slippa avslöja sig som att de skulle vara dumma.

Pga uppståndelsen som blev,blir nu fröken arg och börjar skälla för sådär beter man sig inte och du ställer alltid till med bråk. Fröken ringer hem till dina föräldrar som självklart också blir arga och även de tycker att det börjar bli jobbigt med allt du ställer till med. Nu får du skärpa dig säger dem,kanske blir du bestraffad med extra läxa eller mindre tid vid TV:n och det får dig att bli ännu argare. Det är ju ingen som fattar någonting,alla är emot dig och ingen tycker om dig. Livet är bara skit!!!

Det är sådana här små saker som kan förstöra en hel dag,bara för att ingen ser,ingen förstår och ingen frågar varför det blir som det blir. Barn är experter på att dölja deras svaga sidor med att spela clown eller bråka istället.

Ingen vill ju vara annorlunda eller hur? Alla ska ju vara som normen,alla ska vara normala och jag undrar vad är normalt? Vem säger vad som är normalt?

Om du inte kan dansa så avstår du från att dansa genom att säga nej tack om du blir uppbjuden men man kan inte säga nej tack i skolan. Man kan inte säga nej jag avstår matten för jag kan inte matte. Då måste du lära dig och hur ska du kunna lära dig när ingen tar sig tid att förklara i klartext. Hur ska man lära sig att dansa om man kommer in i en grupp där alla redan kan och läraren kör på i den takten som de andra lär sig,de ligger långt före dig och du hinner inte komma ikapp.


Tänk dig att du är förälder till ett barn som har svårare att förstå självklara saker,att du alltid i klartext måste förklara saker och ting som för dig är självklart. Tänk dig att det blir stora konflikter för sådana små saker.

Omgiviningen förstår inte och de tycker ditt barn är jobbigt och störande i skolan,ditt barn är konstigt. Du är nog en dålig förälder och har uppfostrat ditt barn dåligt.

Du gör allt du kan för att vardagen inte ska vara totalt kaos och du griper efter varje halmstrå för att hitta hjälp,för att inte bryta ihop. Du börjar själv fundera på om du kanske är en dålig förälder och vad du gjort för fel.

Ditt barn kanske inte kan vara med på idrottsaktiviteter eller andra sammanhang där de behöver extra stöd,tydliga instruktioner och rutiner för det finns inte tillräckligt med kunskap eller resurser för att tillgodose ditt barns behov.


Om man inte följer normen eller om man behöver extra hjälp så hamnar man lättare utanför i samhället man platsar inte in och man hör inte hemma någonstans för du är ändå för "normal" för att det ska finnas rätt hjälp för dig.

Det finns inget mellanting.

Det är dessa barn som hamnar i gråzonen,de hamnar mellan stolarna och platsar inte in någonstans.

Ingen vill egentligen känna att de är deras ansvar,det finns inget fack att stoppa dem i,det finns ingen regel för vem som ansvarar för dessa barn.


Man kan jämföra det med en person som ser dåligt,utan glasögon kan han/hon inte läsa,inte skriva och kanske snubblar på saker. Om ingen upptäckte att detta beror på synen så skulle denna personen snart börja känna sig annorlunda och kanske också börjar dölja detta genom att hävda sig.

Med ett par glasögon blir vardagen och livet mycket enklare och man kan leva ett normalt liv.

Omgivningen förstår att utan glasögon som hjälpmedel är den här personen funktionshindrad.


Vem tar ansvar för att ge gråzonsbarnen ett par "glasögon" vem tar ansvar för att dessa barn ska kunna leva ett normalt liv???

På dessa barn syns det inte utan på och det som inte syns finns inte eller?


Min son har fått bra hjälp så jag gnäller inte för det men jag har kämpat för den och frågan är ska man behöva göra det? Ska man behöva krypa fram på knäna för att få hjälp för att man tillslut ska få ett par "glasögon"???


Avslutar med ännu en dikt till min älskade son (skriven för väldigt länge sedan vill jag tillägga)

 

Förkrossande glädje


Mamma,mamma jag lekte kung,riddare och slav med de andra barnen idag!

Jag fick vara med dem och slaven det var jag.

Jag skulle göra som de ville och hämta det de ville ha.

Mamma jag har vänner, det är väl bra?

-Så ont det gör i hjärtat mitt,så svårt det är att höra.

Ska jag säga vad jag tror,nej det kan jag inte göra.

Kan inte krossa din glädje och sudda ut ditt skratt.

Åh, Vad svårt det är, min kära lilla skatt!





Av Rose-Marie - 25 januari 2012 22:06

Nu är sista träningspasset gjort på Judon för denna veckan och på Lördag ska det bli väldigt trevligt för då firar klubben 30 år. Detta fick mig att börja tänka bakåt i tiden igen :-)

Själv började jag då jag var runt 6-7 år (1983-1984) så jag var inte helt med från början men Judon är och kommer förbli en stor del av mitt liv. Jag har så mycket minnen från Judon och inte bara träning och tävling utan alla vänner man träffat under alla dessa år och rivalerna man minns. För att inte tala om kärleken ;-)

Oj vad vi sprang runt på tävlingarna och spanade grabbar jag och min bästa judokompis Marlene.


Min första riktiga kärlek träffade jag genom Judon,han bodde i Stockholm så det var också ett distansförhållande.

Jag var 14 år då och vi var tillsammans tills jag var 19,bodde ihop ett tag men när jag flyttade till stockholm så trivdes jag inte och det tog slut.


Men det är så mycket Judon gett mig och skulle jag skriva ner allt så skulle det bli en hel bok.

Men jag tror att det är viktigt att man hittar ett intresse i ungdomen och att man känner sig delaktig i någonting.

Judo var väl inte det alla anda höll på med utan helst skulle man träna handboll eller fotboll för att vara mer som alla andra. Jag testade ganska många olika sporter men Judon var det jag kände mig bra i,det var jag och där hade jag självförtroende. När det gick som bäst för mig och folk här på orten började känna till mig så tyckte kompisarna också att Judon var min sport,det skulle jag hålla på med.

Jag hade inte super betyg i skolan och var absolut inte intresserad av skolan de första åren i högstadiet men när det började närma sig 9:an och jag insåg att för att komma in på Judogymnasiet så räckte det inte att vara duktig på Judon,jag måste ha betyg för att komma in på en gymnasieutbildning också.

Detta fick mig att kämpa extra i skolan också och ja jag hade hyfsade betyg då jag slutade.


Jag kom in på Judogymnasiet och lyckan var enorm,min dröm blev sann och allt kämpande gav resultat.

Jag flyttade till Frövi strax utanför Örebro.

Det blev inte som jag tänkt mig,från att ha kommit från en klubb där gemenskapen var tajt och man kände sig välkommen och uppskattad så kom jag till ett ställe där jag fick prestationsångest och kände mig utanför.

Jag säger inte att människorna där gjorde det så men jo det fanns ett par tjejer som av någon anledning inte gillade mig (tror jag) Jag mådde skit och ville inget annat än därifrån.

Mitt självförtroende var i botten och inte ens en plats i landslaget gav mig det tillbaka. Jag kände mig helt kass och idag kan jag ju undra hur sjutton jag kunde känna så när jag var bland de bästa.

Vissa sa att dessa tjejerna bara var avundsjuka men det hjälpte mig inte mycket,jag ville bara hem.

Jag var 16 år och 30 mil hemifrån och jag ringde mamma var och varanan dag och grät.

Hade det inte varit för min klubbkompis Linda och en kille som heter Janne som gick sista året på Judogymnasiet då jag gick första, så vet jag inte om jag ens kämpat mig igenom första terminen.

De stöttade mig jätte mycket och jag är hemskt tacksam för det. Detta var första gången i mitt liv som jag undrade om jag verkligen platsade in i Judon. Om jag inte tränar Judo vad ska jag då göra? Vem är jag utan Judon? Det enda som jag någonsin känt mig bra i och som gett mig självförtroende var Judon och nu var det totalt raserat. Och om jag flyttade hem igen,tänka vad besvikna alla skulle bli på mig då. Vad skulle min tränare Tommy säga och vad skulle alla kompisar säga när jag var totalt misslyckad?

Efter en tids kämpande och många samtal till mamma så flyttade jag iallafall hem efter första terminens slut och det var ingen som tyckte att jag gjorde fel. Alla tog emot mig med öppna armar och i min klubb var de bara glada att jag var tillbaka. Jag började tycka Judon var rolig igen och självförtroendet började komma tillbaka.

Jag tävlade och lyckades lika bra som tidigare,glädjen var tillbaka.


Jag började träna barnen och började se dem bli duktiga och först då förstod jag min tränare Tommys glädje i att se sina elever på tävlingar. Jag hade aldrig fattat det innan,han la ner så otroligt mycket tid på oss och åkte med på läger och tävlingar var och varanan helg. Han var ju inte så gammal då så nog måste det funnits något roligare att göra på helgerna. Festa och träffa tjejer tex

Men när man ser sina elever bli duktiga och se deras glädje och ja även en heldel ilska på tävlingar så ger det en belöning för att fortsätta. Barnen ser dessutom upp till en och för dem är man betydelsefull och viktig.

Jag insåg också att det var inte framgångarna i sig som gjorde att man tyckte det var roligt att träna barnen utan det var deras kämparanda och sammanhållning. Hur de stöttade och peppade varandra på tävlingar och tröstade varandra när det gick mindre bra. Det var precis som när jag var yngre. Härlig känsla!! 

Jag förstod då att mitt misslyckande på Judogymnasiet var inget misslyckande i Tommys ögon,jag gjorde så gott jag kunde helt enkelt.


Idag ångrar jag inte att jag hoppade av men det störde mig ganska länge att jag gav de där 2 tjejerna den stora glädjen. Jag tror helt ärligt att det är som många sa,de såg mig som ett hot helt enkelt. Japp såpass kaxig är jag och kan säga att jag tror faktiskt det.


Det är med glädje jag går på 30 års jubileumet på Lördag för där kommer mina sanna Judovänner vara,de som stöttat mig i vått och torrt och som alltid trott på mig.

Vi är inte den största Judoklubben i Sverige och har kanske inte samma möjligheter som de stora klubbarna men vi har fått fram många jäkligt bra Judo tjejer och killar,vi har bra meriter och framför allt vi har en sammanhållning och glädje i klubben där ingen lämnas utanför, ingen är mer eller mindre värd än någon annan.

Det är det som gör att jag vill hålla på och har så svårt att hålla mig därifrån när jag av och till gjort uppehåll.

Det är inte i min Judo jag har självförtroendet utan det är med mina kompisar i klubben,det är de som stöttar,peppar och alltid är glada att se mig som ger mig självförtroende.

Tack till er alla gamla och nya medlemmar i Färgelanda Judoklubb

Av Rose-Marie - 24 januari 2012 21:24

Idag tänkte jag slå ett slag för kärleken,jag och min sambo Roger är ett exempel på kärlek utan gränser och att kärleken kan övervinna allt.


Vi träffades för 3,5 år sedan genom vårt gemensamma intresse country och western.
Ja egentligen träffades vi långt före det men eftersom jag hade ett förhållande då så var det som vänner och ingen av oss tänkte på varandra på det viset som nu. 

Jag hade varit tillsammans med min sons pappa sedan jag var 19 år och hade egentligen tänkt att så skulle det vara resten av livet men någonstans på vägen tappade vi bort varandra och jag antar att vi började ta varandra förgivet vilket nog är ganska vanligt efter många års förhållande.

Jag började i alla fall mer och mer känna att jag inte mådde bra och något måste ändras i mitt liv.
Det var inget lätt beslut att bryta upp 12 års förhållande och dessutom vara den som splittrade familjen.

Min son André var fruktansvärt ledsen och hans pappa likaså. Jag kände mig hemsk och lovade mig själv att inte träffa någon ny förrän jag var helt säker på att det var rätt

Men så åkte jag iväg och levde westernliv en helg med Peacemakers westernshow och det var där jag första gången såg Roger på ett annat sätt än bara som vän.
Men nej jag hade lovat mig själv att inte rusa in i något och dessutom bodde Roger i Jämtland vilket är 75 mil från mig. Det skulle aldrig funka så det var lika bra att glömma det direkt.

Det kändes ändå lite ledsamt att säga hejdå och åka åt varsitt håll,jag fick verkligen ljuga för mitt eget hjärta och tänka att nej han är inget för mig.
När jag kom hem så kände jag dock att jag måste skicka ett sms och tacka för en trevlig helg men problemet var att jag inte fått hans nummer och han hade inte fått mitt.
Hur många med hans namn kan det finnas på den lilla orten i Jämtland som han bodde på?
Jag sökte helt enkelt på eniro och körde en chansning och träffade rätt!
Efter det skickade vi nog sms till varandra varje dag och pratade timtals i telefon.
Japp jag föll och det skulle dröja en hel månad innan vi kunde ses igen.
Jag slogs ändå med tankarna på avståndet,det skulle ju helt enkelt inte funka. 

Jag har en son att tänka på och kan inte flytta hur som helst och Roger hade en gård och häst och hur lätt är det att bara flytta sådär?

Man ska ju hitta jobb också,ja ursäkterna var många och jag var påväg att ge upp innan vi ens hade påbörjat något.


När det hade gått en månad var det dags för nästa peacemakerträff och både jag och Roger hade längtat efter detta enormt mycket.
När vi väl träffades var det som om vi redan var ett par,det kändes så naturligt på något vis och nu hade jag åkt dit på riktigt. Vi bestämde oss för att försöka och se vart det ledde,funkar det så funkar det och ja det måste lösa sig helt enkelt,det fanns ingen annan utväg.

Nu började en tuff och kämpig tid med saknad,längtan och resande (150 mil tur och retur.)

Vi träffades i snitt var tredje vecka och oftast bara några dagar varje gång eftersom vi båda hade jobb.
Det bästa var ju när man var långledig och kunde umgås en hel vecka,det var lyx!!!

Jag ska inte säga att det var lätt,det var fruktansvärt och jag hatade att ta farväl av Roger varje gång vi for ifrån varandra. Tårararna rann och André tyckte det var jätte jobbigt att se mig så ledsen. Han brukade också börja gråta,han visste att jag var ledsen och sörjde med mig.

Han gav mig uppmuntrande ord: -Mamma ni ses ju snart igen,det går fort och så kan ni prata i telefon.
Det gjorde ju att jag började grina ännu mer,bara för att han var så gullig,min goa lilla pojk.

Jag och roger kämpade på och längtade,saknade,pendlade,njöt av tiden vi hade tillsammans och hatade varje gång vi skulle ta farväl.
Oftast åkte vi bil men ibland kom man över billiga tågbiljetter och jag måste säga att en tågbiljett är hejdlöst dyrt,en normal biljett tur och retur skulle kosta 3200 kr för mig!!!

De billiga gick på ca 600 kr tur och retur så det var bara att ragga på nätet helt enkelt.
Men så hände det som inte fick hända och jag hade varit orolig för det varje lång bilresa jag gjorde.

Jag var påväg till en westernhelg i Holmsveden (i närheten av Bollnäs) och fick sladd på bilen,det blev en rejäl smäll och jag tackar gudarna för att både jag och André klarade oss utan större skador.

Jag skadade nacken och hade väldigt ont länge efter detta och speciellt när jag körde långt,jag hade dessutom fått en helt annan respekt för detta med långkörning. 

Om man kör 10-11 timmar i sträck klarar man inte att vara koncentrerad hela tiden,det säger sig själv. 

Men vi fortsatte pendla och jag började ta längre raster på vägen och hade även hittat ett billigt övernattningställe i Arboga så där brukade jag och André sova ibland. 

Det gjorde resan mycket mysigare också.

Dock var jag fruktansvärt trött på att inte se något slut på vårat kämpande och något måste hända,det hade gått nästan 2 år!!!


Det var då det hände,Roger blev erbjuden jobb som inhyrd svetsare där jag jobbar (volvobussar i Uddevalla) och nu började man få lite lön för mödan.

Så i slutet av Maj 2010 flyttade han hit,det var helt underbart och allt funkade så bra. 

Vi bestämde oss för att behålla gården i Jämtland för både min och Rogers mamma bor där uppe och det kan vara skönt att ha något eget att komma till när vi ska upp på besök. 

Jag älskar naturen där uppe och de människor jag träffat är helt underbara och gästvänliga så jag har absolut inga problem med att åka dit så ofta vi kan,nu är vi dessutom 2 som kör vilket gör resan betydligt lättare.

Roger har bott här i snart 2 år och jag var orolig för att han skulle vilja flytta upp igen eftersom det är lite skillnad på att bo i en liten by i Jämtland med ganska långa avstånd till stan och komma ner hit där det är lite mer liv och rörelse. 

Jag vet det eftersom jag själv flyttade här ifrån och upp till Stockholm när jag var yngre. 

Jag gillar Stockholm och jag älskade att vara där innan jag flyttade dit,jag trodde att jag skulle trivas kanonbra men så blev det inte. Jag fick hemlängtan och flyttade hem igen.

Det var detta jag var orolig med Roger,tänk om det inte funkar nu när vi väl har kommit dit vi ville.

När vårat kämpande äntligen är slut.

Men det fungerar bra och vi åker som sagt upp så ofta vi kan vilket blir flera gånger under året och så blir det ju längre tid under semestern.
Vi förlovade oss 17 juli 2010 och hoppas på att vi kan utöka familjen också men det verkar vara lättare sagt än gjort fast det är en en annan historia. Vi har iallafall varandra,det betyder mest!

Även om det var en jätte tuff tid då vi pendlade så var det nog ganska bra för min del,jag hade nästan aldrig bott själv och trodde nog inte att jag skulle klara det men nu fick jag testa detta under 2 år och ändå känna att jag inte var helt ensam. 

Jag hade min frihet och kunde hitta mig själv trots att jag samtidigt hade kärleken.

Jag insåg mycket under den tiden som tex hur mycket man inte ser vad ens partner gör förrän han/hon inte finns där längre. Plötsligt stod jag ensam med ALLT (klippa gräs,städa,tvätta osv) det var allt lättare när man var 2.

Jag tror att jag blivit mer tacksam för småsaker och jag tror (hoppas) inte att jag ska ta någon förgiven igen.
Både jag och Roger är noga med att inte falla in i det där berömda ekorrhjulet. Men det gäller att hålla det också även när det gått 10-15 år,det gäller att stanna upp ibland och fundera över vart man är påväg egentligen. 
Ingen vet vad framtiden har att ge men man kan påverka framtiden lite själv också och jag hoppas att vi ska ha kvar våran kämparglöd även i framtiden. Den där envisheten och bestämdheten som vi hade då när vi totalt trotsade avståndet emellan oss. 

Vi fick t.o.m höra av andra att detta kommer aldrig fungera,hur har ni tänkt att hålla liv i detta och hur ska ni orka,det är ju jätte lång väg?!

Det fanns några som aldrig trodde att Roger skulle flytta, -Du kommer aldrig få Roger att flytta ner,glöm det!!!

Jag säger bara tack till er för det var en liten spark i arslet som gjorde att vi blev ännu trotsigare.

Vi skulle minsann visa att våran kärlek övervinner allt,det är kärlek utan gränser helt enkelt! Vi ger inte upp!

Av Rose-Marie - 20 januari 2012 18:27

Ja då var det Fredag igen,så underbart med helg men ja just det jag ska ju jobba övertid imorgon  

Jaja det är ändå fredag och det innebär ett nytt avslöjande om mig själv.

Idag tänkte jag ta upp en av mina rädslor,alla är vi väl rädda för någonting?!


Jag erkänner,jag är fruktansvärt mörkrädd och har alltid varít det och kommer nog alltid vara det.

Det finns dock några tillfällen som min rädsla för mörker blivit mer eller mindre överdriven.


När jag var 14-15 år satt jag och en kompis och tittade på skräckfilmer från 18:00-01:00 och jag lovar,jag sprang väldigt fort hem den natten.

 Mamma och pappa hade somnat och jag smög in i mitt rum,kröp ner i sängen och försökte somna.

Det gick inte för så fort jag somnade drömde jag mardrömmar och jag låg som ett litet barn under täcket och nästan grät. Det slutade med att jag inte stod ut så jag, hör och häpna, gick och väckte mamma och frågade om jag kunde sova där!!!!


Något år senare när jag gick Judogymnasiet och bodde i Frövi (några mil från Örebro) så var jag hemma hos en kompis och återigen såg på skräckfilm,jag måste säga att trots att jag är mörkrädd så är jag vansinnigt förtjust i skräckfilmer.

När vi hade sett klart denna filmen var det dags för mig att cykla hem och hon bodde lite utanför samhället så det var en mörk ödslig väg att cykla. Det första man fick passera var ett vårdhem för psykistsjuka och ja vi var fula nog att kalla det "dårhuset" på den tiden. Jag hade hört så mycket historier om de som bodde där (antagligen påhittade) så jag var livrädd,jag trodde de skulle komma springande och putta av mig från cykeln och sno den.

Jag trampade för livet helt enkelt. Lite längre bort kom nästa fasa,kvinnofängelset och jag hade ju inte hört mindre skrämmande historier om detta. Då var jag helt säker på att nu jäklar skulle jag bli mördad av en kvinnlig massmördare.

Jag trampade ännu snabbare och hjärtat slog så det höll på att hoppa ur kroppen på mig,jag tror knappt jag andades.

Väl hemma pustade jag dock ut och kände mig trygg. Det var sängdags så jag kröp ner i sängen och skulle precis somna när jag hörde att det knackade på balkongdörren!

Ja det var självklart!!! nu hade någon dåre eller en av de hemska kvinnorna förföljt mig hem!!

-knack,knack,knack........ jag vågade inte öppna och när jag tittade mot balkongfönstret såg jag skuggan av en enormt stor människa. Hjärtat slog värre än det gjorde under cykelturen hem.

Jag kröp ned under täcket och låg och lyssnade på den ihärdiga knackningen mot fönstret,fan skulle människan aldrig lämna mig ifred.

Jag måste iallafall ha somnat tillslut för jag vaknade på morgonen och vände mig mot balkongfönstret,nä det verkade lugnt nu iallafall så jag gick dit och tittade.

Jag blev väldigt irriterad när jag fattade att jag legat vaken halva natten pga skuggan av min Judodräkt som jag hängt på tork där ute och det var givetvis den som slog mot fönstret av vinden.


Nu på senare år är jag inte lika tuff och ser på så mycket skräckisar men jag gillar dem fortfarande,jag är bara modig nog att våga erkänna att jag inte bör se dem.

Fast när jag hade separerat med min sons pappa så var det jätte jobbigt på nätterna även om jag inte ens sett hemska filmer,jag sov med nattlampa ända till Roger flyttade hit och jag blev väldigt glad varje gång min son ville sova hos mig. Han har aldrig fått veta att jag är mörkrädd för jag är rädd att det ska smitta av sig på honom.


Ja det var en av mina hemligheter och nästa Fredag kommer det nya avslöjanden,nu ska jag vara lite social mot min sambo och tidigt i säng blir det eftersom jag som sagt ska jobba imorgon.

Hoppas bara att mina hjärnspöken håller sig borta så jag kan sova inatt  


Av Rose-Marie - 19 januari 2012 20:12

Igår var jag på tok för stressad för att blogga och idag hade jag idétorka och frågade på Facebook om tips till min blogg och någon skrev katter.

Vissa människor kan skriva om vad som helst och få det jätte intressant de kan t.o.m be folk dra åt helvete och folk ser med glädje fram emot resan. Ja så duktig är inte jag på att skriva men eftersom jag skriver mycket om gamla minnen och saker som hänt i mitt liv så tänkte jag att ska jag skriva om katter får det bli om min kära barndomsvän Rasmus.

Han var en stor kolsvart bondkatt och fanns i mitt liv ända tills jag var 14-15 år och det var tufft när han dog.


Jag försöker dra mig till minnes om jag har något sådär första minne av honom men han fanns ju i familjen redan när jag var nyfödd så jag vet inte hur gammal jag var då jag minns honom först.

Han älskade att ligga i mitt dockskåp men gillade inte lika mycket att bli runtkörd i min dockvagn.

Jag minns att jag ofta satte på honom dockkläder och en gång så smet han och var försvunnen i flera timmar så jag gick runt och frågade grannarna om de sett en katt med kläder på.

Han var ganska duktig på att försvinna och jag vet inte hur många gånger vi sprungit runt i Färgelanda och letat efter honom.De gånger vi skulle åka till sommarstugan i Norge var han väl medveten om detta och eftersom han hatade att åka bil så stack han gärna dagen före avresa. Men ett tillfälle minns jag extra mycket och det var på vintern,han hade varit borta i flera dagar och jag hörde mamma och pappa prata om att han kanske blivit överkörd.

Jag var så ledsen och var ute och letade i flera timmar,det var kallt och mörkt när jag bestämde mig för att sluta leta. När jag kom hem satte jag mig i en snöhög och tittade på stjärnorna,det var en sådan där fin stjärnklar vinterkväll. Jag bad till gud,ja så där som man gjorde som barn,om du uppfyller min önskan sak jag alltid tro på dig.

Jag reste mig ur snöhögen och bestämde mig för att gå in. Plötsligt kom Rasmus springande som från ingenstans.

Jag var överlycklig och grät,han satte sig och slickade mina tårar. Han var bra på att trösta när man var ledsen,precis som om han förstod att jag var ledsen. Idag vet jag bättre,katter gillar salt och tårar är salta.

Det där jag ska alltid tro på dig gud tog jag dock tillbaka men använde det massa gånger under min  uppväxt.


Pappa brukade alltid gnälla på "den där katten" som han sa ibland och vara lite sådär anti fast med kärlek.

Man märkte tydligt att pappa faktiskt brydde sig om honom för på natten låg han t.o.m utanför kudden för att Rasmus skulle få plats också.

Han klättrade t.o.m jätte högt upp i ett träd för att hjälpa Rasmus ned,när pappa väl kom upp så hoppade Rasmus ner utan problem. det blev svårare för pappa att komma ner kan jag säga.

Påtal om pappa och Rasmus så var det en gång mamma hade köpt kattgodis som såg ut som lakritsfiskar och pappa öppnade en påse,tog en hel näve och stoppade i mun. Han trodde det var just lakritsfiskar,han spottade och svor rejält efter detta.


Rasmus var ett riktigt matvrak,han åt allt och stod jämt och skrek vid matskålen.

En dag stod mamma och lagade middag och jag stod bredvid och tjatade om smörgås,mamma blev självklart irriterad och sa att det blev inget före middagen. Mitt i detta kom Rasmus och skrek vid matskålen och liksom åt mig röt mamma ifrån och sa: -Ska du också komma och tjata nu!!!!

Detta gjorde mig jätte arg så jag talade om för mamma att jag skulle rymma och jag skulle ta Rasmus med mig för i detta huset fick varken katter eller ungar mat. Jag skulle rymma till mammas kompis Monica.

Grejen är den att Monica var livrädd för katter och speciellt stora som Rasmus.

Men jag tror man kunde göra vad som helst med honom utan att han gjorde någonting.

Jag kan inte ens komma på att han någon gång rivit eller bitit mig och ja som jag skrev,jag satte t.o.m på honom dockkläder och tryckte ner honom i min dockvagn.

Han var t.o.m rädd för kråkor och en sommar såg jag honom högt uppe i ett träd och kråkorna stod nere på marken och det såg ut som de skrattade åt honom.


Jag minns faktiskt inte så mycket tiden då han blev sjuk men han slutade äta och magrade av snabbt.

Eftersom det var väldigt olikt honom att inte äta så blev mamma orolig och efter ett tag blev hans tunga gul så mamma tog honom till vetrinären.

Det var något med levern så mamma tvingades ta beslutet att avliva honom. Jag minns iallafall att hon kom hem med en låda och ville inte att jag skulle titta i den. jag förstod självklart att det var Rasmus och att han var död.

Den dagen blev han begravd bakom vårat garage och han hade haft ett bra liv,han hade levt hos oss sedan han var kattunge och var ju över 15 år så det var väl inte så oväntat att han skulle lämna oss inom snar framtid men det blev tomt efter honom.


Många tycker det är löjligt att man gråter över djur mindre än hundar men lever man med djur en lång tid så blir de ens familjemedlem. Jag har haft flera katter efter Rasmus och alla har de olika personligheter.

Alla djur har ju en personlighet och har man djur som sällskapsdjur så blir de en del av familjen.

Ja så är det iallafall för mig,jag tyckte t.o.m att det var skit jobbigt när Andrés marsvin Molle dog för några år sedan.

Då lovade jag mig själv att aldrig mer skaffa ett djur.

Men när Roger flyttade in här för 1,5 år sedan så kunde jag ju självklart inte neka honom att ta med katten Tirsha och jag var ju redan fäst vid henne. Så ja nu har vi en katt här och tyvärr är hon uppåt 15 år så jag våndas inför den dagen hon lämnar oss. För mig är det inte bara en katt för mig är det ett kärt sällskap och hon blir glad när jag kommer från jobbet,hon pratar med mig (på sitt sätt),somnar och vaknar vid min sida.

Hon finns i min närhet varje dag precis som Roger och André gör. Hon tillhör min familj!!


Nu ska jag ta lilla Tirsha och min älskade Roger med mig till sängen och sova.

Imorgon är jag tillbaka här med Fräcka Fredag!!!




Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Senaste kommentarerna

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11 12 13 14
15
16 17
18
19 20
21
22
23
24 25 26 27
28
29
30 31
<<<
Januari 2012 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se