Alla inlägg under april 2018

Av Rose-Marie - 11 april 2018 22:13

Kära pappa
Ibland händer det att jag börjar plocka i en låda med saker som jag inte riktigt vet varför jag har sparat.
Saker som bara blivit kvar varje gång jag tittat i lådan, så även idag.
Jag plockar upp dem funderar en stund och sedan hamnar dem av okänd anledning tillbaka ner i lådan igen.
Kanske för att en del av sakerna är från dig, sådant som du en gång har sparat och kanske har även du frågat dig varför.

Men vissa saker är bra, pärmen med alla papper tex en del är dock skräp så som kvitton och annat som bara blivit kvar men där finns papper över historian för huset jag bor i, mitt barndomshem. Papper och ritningar från det att ni köpte det nybyggt,1980, tills idag då även jag har för vana att arkivera allt i pärmen.
Det är något som är gemensamt med dig på något vis, den där pärmen... Du och jag...

Men i lådan ligger också en medlemsbok från LO, att den är kvar är nog bara för att du skrivit i den och för att du aldrig har slängt den. Nu är det en sådan grej som även för mig gång på gång hamnar tillbaka i lådan bara för att. Det är samma i dag, den åker tillbaka.

Ditt Judopass!!! Idag tänker jag att det ska absolut inte ner i lådan igen, det ska självklart finnas på hyllan bland mina Judomedaljer. Att jag ens började Judo beror ju på att du gick där, självklart tillhör ditt pass min Judohistoria, du är en del av den.
Från och med idag hamnar det på judohyllan.

Så kommer jag till de där gamla fotona, foton som gestaltar en del av min historia, anledningen att jag ens finns till är ju bla just det som bilderna visar... Din barndom....
Och det är nu när jag sitter med dessa foton som jag så innerligt önskar att du fanns vid min sida, att vi kunde tittat på dem tillsammans och du kunde berätta om dem.
Vilka är människorna och vilken koppling har vi med dem?
Kanske har du gjort det en gång i tiden men då var jag förmodligen inte tillräckligt intresserad för att lyssna och lägga det på minnet. Något jag idag inte kan förstå, hur kan man vara ointresserad av sin egen historia?
Idag hade jag Kunna ge vad som helst för att få höra dig berätta.
Jag kan säkert få veta mycket genom släktingar som jag har kontakt med och kanske till och med av mamma men det är inte samma sak som om du skulle kunna berätta.

Vad som sker på bilden, hur du upplevde det där och då, för du är med på flera av dem.
Du skulle kunna ge din alldeles egna version om dem så som ingen annan kan.
Jag kommer dock att ta reda på mer, just för att en dag kunna berätta för Tristan och André.

Förmodligen kommer de heller inte vara speciellt intresserade eller lägga min berättelse på minnet men kanske kommer de en dag att sitta precis som jag gör idag. Kanske kommer även de ha en låda med saker vars existens bara finns kvar för att låta minnet leva vidare.
Jag hoppas då att dessa saker är en del av vad deras låda kommer innehålla och jag hoppas då att när de tittat klart så gör de samma val som jag gör nu..... funderar en stund för att sedan stoppa tillbaka det i lådan och låta det ligga där tills nästa gång då jag vill vara lite extra nära dig.

Av Rose-Marie - 8 april 2018 21:57

Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst....
Det är så citatet lyder men jag har för detta blogginlägg valt att byta ut älska mot beröm just för att vi ofta ger varandra och oss själva beröm och klapp på axeln när vi gör bra saker.
Inte minst när det gäller träning och hälsa. Kanske är det också så att man gärna delar med sig av just sådana saker, prestationer inom idrott eller recept på nyttig och god mat tex.
Jag vet med mig att jag gärna berömmer mig själv när jag gjort just sådana saker och jag delar gärna med mig av det.
Däremot är jag inte lika upplysande när jag har sämre stunder.
Det är inte för att jag vill ge sken om att jag alltid mår bra, det är nog ingen som alltid har det bra.
Nej det är mer för att det inte är så motiverande för andra att höra om hur jag mår, jag vill ju inspirera och motivera och inte dra ned folk.

Men kanske är det just i de där sämre stunderna som man själv har mest nytta av att dela med sig, det är då man behöver de där peppande orden och all beröm.
Det är då man behöver få veta att även de där små sakerna man gör har betydelse.
Det är också just vid de stunderna som små prestationer kan vara så mycket större än de sakerna man gör när man mår bra och när man har medvind.
Att springa i en uppförsbacke med medvind och viljestyrka är ju egentligen inte alls en lika stor prestation som att ta sig upp för den där backen i motvind och när man verkligen helst vill slippa.

Jag har haft en lång och tung period, allt annat än förra året vid denna tidpunkten då siktet mot NM var det enda som gällde.
Jag kände mig fokuserad och målmedveten, jag var i bra form både fysiskt och psykiskt. I skrivandets stund så känns det nästan overkligt och jag förstår inte varför.
Jag kan inte begripa hur jag kan vända från allt till nästan inget bara sådär.

Jag skyller på höst och vinter, jag tillåter mig med all rätt att vila, men när vilan mer börjar övergå till att jag gått i ide, när jag har tillåtit mig själv att ta igen mig för länge och när jag inte längre kan skylla på höst eller vinter då känns det inte som att jag bör tillåta mig själv den där vilan längre.

När inte ens solen, ljuset och alla vårtecken får mig att vakna ur idet, då känns det som att det är något helt annat än höst/vinter trötthet och då är det god tid att ta tag i det.
Jag vet att det inte bara är att rycka upp sig, vore det så enkelt så hade ju självklart ingen människa hamnat i sådana här lägen.
Man hade snubblat och sedan rest sig, jag har haft sådana tillfällen också och dem ser jag sällan som några problem.
Men nu känns det som att kroppen ständigt är utsatt för en influensa, den värker, den är trött, ostabil och nedstämd.

Jag är dock av den sorten som anser att man trots allt har ett val att antingen acceptera eller ta tag i saken och försöka gå till botten med problemen för att hitta en orsak.
Jag tänker inte göra valet att acceptera för sist jag gjorde det så gick det så långt att jag till slut hade en övervikt på nästan 30 kilo och så ont i kroppen att jag vissa dagar knappt kunde gå. Då hade jag förvisso haft en lång och jobbig kamp för att bli med barn, vilket är en annan historia som finns att läsa här i bloggen.

I mitt fall kan det ju vara så att min hypotyreos (för låga ämnesomsättning) är grunden till mitt mående då symtomen just är värk, trötthet och allt det där som jag känner av just nu. Det liknas ofta med just hösttrötthet eller utbrändhet.
Åtminstone hoppas jag på att det är så för det är lätt att åtgärda då mina hormonvärden isåfall går att reglera med ändrad dos på min medicin.
Först då kan jag jobba med att ta mig uppåt igen.
Mitt första steg är nu att jag har beställt tid så jag hoppas få ta ett blodprov nästa vecka.
Jag vet också att rörelse och bättre kost påverkar mitt mående avsevärt och nu när vi går mot ljusare tider så är det ju mer lockande att komma igång med promenader vilket jag gjorde med familjen idag.
Tristan 4 år cyklade 6 km utan stödhjul, vi letade vårtecken och fann en hel del.
Sådant gör också att man i alla fall för stunden mår så mycket bättre och det var en prestation för mig att välja detta före soffan, inte minst med tanke på att jag igår gick upp kl 05:30 för att spendera en heldag i Varberg för att se på Färgelanda Judoklubbs duktiga barn när de tävlade.

Judon är också en sådan sak som håller mig igång, inte för att jag kan skryta med några större prestationer där, jag har inte direkt tagit ut mig på de få pass som jag deltagit i men jag har ändå tagit mig till de där passen.
Jag har lagt ner ganska mycket tid på att få igång en Torsdagsgrupp för några av våra barn/ungdomar vilken jag också har hållt några pass för och jag har även varit med som hjälptränare varje onsdag sedan en tid tillbaka.
För min del är det viktigt att ha något som driver mig för att inte hamna alltför långt ner i gropen.
Trots att detta och jobbet är ungefär vad jag känner att jag mäktat med just för tillfället så känner jag för att klappa mig själv på axeln.
Det är just därför som jag tycker att citatet som mitt inlägg började med passar så bra.

"Beröm mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst!"

Av Rose-Marie - 5 april 2018 08:45

Med anledning av skolsituationen i Färgelanda Kommun där man inte kan enas om huruvida man ska rusta upp Höjdenskolan, Utöka Valboskolan eller rent av bygga en helt ny skola.
Min personliga åsikt i frågan tänker jag inte diskutera då mina önskemål inte passar alla men jag tror att vi är många som kan skriva under på det jag skriver nedan:


-Jag vet inte.......
Är nog ett av de sämsta svaren man kan få, ovsett vad det gäller men än värre när det gäller svar till barn.
Oavsett om man gillar svaret eller inte så är iallafall ett svar bra mycket bättre än ”Jag vet inte”
Alla som har barn vet att de bubblar av frågor och att frågorna kräver svar, ibland vet man kanske inte alltid svaret och visst barnen ska lära sig att hantera även det.

MEN när ”jag vet inte” blir ett svar på barnens fråga angånde deras skolgång,  när ”jag vet inte" blir ett svar månaderna innan skolavslutning och barnen ska förbereda sig inför nästa årskull, då har vi problem.
Färgelanda Kommun har haft  1 år på sig att ta tag i skolsituationen och diskussionerna kring Höjden och Valbo.
Vi var några föräldrar som var med på ett KF-möte med allmänhetensfrågestund i våras (2017) strax före skolavslutningen då man plötsligt skulle starta upp Höjden redan efter sommaren.
Även då var svaret ”jag vet inte” ett återkommande svar angående barnens skolgång.
Vad man VISSTE var att Höjden var funktionsduglig för att åtminstonde kunna starta upp för förskoleklassen och att man under året skulle renovera så att man kunde ha lågstadiet där.
Det var iallafall vad de svarade oss då .
Föräldrar,barn och personal kunde förbereda sig inför detta och när man väl får ett svar då blir man också lugnare, man kan smälta in tankarna och vänja sig och förbereda inför den förändring som kommer att ske.

NU helt plötsligt, återigen strax före skolavslutning, när man ska förebereda sig som mest inför hösten och barnen är förväntansfulla inför sin nya årskull,då har man snarare gått ett steg bakåt än ett steg framåt. Nu är svaret återigen ”JAG VET INTE”
Barnen som förberett sig på att börja på Höjden ska nu tänka om och ta till sig tanken att de ska vara kvar på Valbo för att sedan ev flytta till Höjden OM MAN HAR LYCKATS LÖSA DET DÅ........
Därefter ska vissa av dem flytta tillbaka till Valbo för att de ska börja 4.an där.
Barnen som rena nu har börjat och går i förskoleklass på Höjden, ja de ska flyttas till Valbo för att kanske något år senare flytta tillbaka till Höjden och därefter flytta till Valbo i 4.an
Låter det rörigt?
Ja fundera då kring hur det känns för barnen och personalen.

Tänk tanken att detta gällde ditt jobb och att du skulle byta arbetsplats efter varje semester och att du dessutom får ett besked ett par månader innan semestern att efter semestern ska du var någon annanstans.
När du frågar din chef vart du ska, svarar denne: ”Jag vet inte”
Svaret får du precis innan din semester börjar.


Mitt uppe i all denna röran och ovissheten undrar man varför barnen verkar stressade och okoncentrerade, varför de inte verkar lära sig det de förväntas att lära sig.
Vi föräldrar påminns ständigt om vår viktiga föräldrarroll och får info om hur vi kan skapa trygga barn, vikten av struktur och rutiner i hemmet och hur vi skapar en lugn och trygg miljö.
Men i detta fallet känner man sig ganska så maktlös och vi kan omöjligt förbereda våra barn för det viktigaste av allt SKOLAN.
För ”VI VET INTE”...........


Nu är det dags att Färgelanda Kommun börjar SAMARBETA, något som vi lär barnen tidigt....
Strunta för ett litet ögonblick i partitillhörigheter, principer och vad det nu må vara som hela tiden bomsar.
Sluta med att hälla bensin på elden och arbeta istället aktivt med att släcka elden på bästa möjliga sätt så att den inte sprider sig. Ta sedan och arbeta med att brandsäkra helt.

Se nu till att barnen får högsta prio för en trygg och bra skolgång.


Jag har sagt det förr och står fast vid det:
Barnen är vår framtid och framtiden ska man satsa på!!!!!

 

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards