Jag hade verkligen sett framemot denna Onsdagskväll, André skulle följa med sin kompis Eric på Judon för klubben har "ta med en kompis vecka" och eftersom André velat prova så passade detta utmärkt.

Jag såg framemot att för första gången i mitt liv få vara förälder och sitta i cafeterian och titta genom fönstret på min son som tränade den sport som betytt så mycket för mig genom åren. Denna gången skulle det inte vara jag som var tränare eller tränade själv. Jag skulle få känna på den andra sidan.

Men som vanligt var det en stressig dag på jobbet och det börjar bli mer och mer vanligt än ovanligt numera.

Jag undrar hur mycket man ska pressa sig för att kunna göra ett bra jobb?

Jag förstår att företag måste spara, dra ner och göra förbättringar för att överleva som det ser ut idag, jag inser hur lätt det är att det går som för SAAB och andra industrier men jag undrar hur länge jag orkar vara förstående över detta. Kanske måste jag ändra kraven på mig själv, kraven på att göra ett bra jobb.

Kanske måste jag gå över till att tycka att halvdant och halvgjort jobb är bra nog, jag klara nog inte av att hålla 100% länge till. Ju mer det dras ner ju sämre jobb gör man, man hinner ju inte med att vara noggrann om saker ska gå fortare än man hinner med. Så vart går gränsen? Bara lite till........ ja men det gick ju bra då tar vi bara lite till...... och sen liiite till..... när brister det totalt?

Jag har alltid försökt göra saker till 100% och gå in för det jag gör, där är kanske felet, jag kanske ställer för höga krav på mig själv. Jag vill ha total koll och vill kunna vara serviceinriktad och med ett leende på läpparna göra mitt jobb. Jag vill inte vara som det senaste året då jag varit sur, irriterad och negativ på jobbet.

Denna sinnesstämning har jag dessutom den senaste tiden tagit med mig hem och den drabbar min familj och min omgivning. Är det värt det?

Jag förstår att man måste göra förbättringar och tänka på ett sätt som gynnar företaget och jag tycker att vi gör det men det tar liksom aldrig slut, det ska alltid bli bättre och bättre.

Jag kan gå med på det om inte alltid bättre betyder nerdragningar och mer stress. Bättre för mig innebär att det blir bättre för alla, bättre arbetsmiljö, bättre arbetsförhållanden och ordning och reda. Detta genererar också i pengar vågar jag påstå. Ordning och reda skapar lugn och minskar tidslöseri och onödiga kostnader, bättre arbetsmiljö minskar sjukskrivningar och bättre arbetsförhållanden gör att vi är mer noggranna och motiverade på jobbet. Nej det kanske inte tar bort lika mycket personal men är det verkligen bara det som räknas?

Jag kan ingenting om att sköta ett företag så jag är inte rätt person att diskutera det, jag känner bara att jag inte längre känner att jag gör ett lika bra jobb för jag har inte möjligheten till det.

Jag känner att jag inte längre är lika glad efter jobbet och det passar mig inte att ständigt vara sur och irriterad.

Jag har oftare huvudvärk och är alltid väldigt trött, jag har även svårare att ta mig upp på morgonen och jag ser saker som mycket jobbigare än jag gjort förr.

Så min kväll som jag hade sett framemot så mycket, då jag med glädje skulle följa med André till Judon och sedan få sitta där och vara judoförälder för första gången, blev totalt misslyckad.

Jag var sur, trött, irriterad, hade huvudvärk och ville helst bara ligga hemma i soffan för att jag haft så fullt upp hela veckan, för att jag känt mig misslyckad på jobbet och känner mig otillräcklig som arbetare, sambo och mamma.

Jag följde självklart ändå med André och jag hoppas att min sinnesstämning inte märktes alltför mycket för honom trots att den märktes tydligt för de tränare, föräldrar och mina judokamrater som var där.

När jag suttit där en stund kände jag ändå att efter att jag fått gnällt av mig lite och fått lite leenden och sett barnen träna så började jag sakta känna mig bättre. Tankarna kring jobbet och annat försvann mer och mer.

När min grupp skulle in och träna blev jag nästan lite avundsjuk och ångrade att jag inte hade dräkten med mig men kände ändå att jag fattat rätt beslut att avstå dagens träning.

Innan jag tog med mig André och åkte hem så skulle vi överraska Ellinor som fyller år idag så vi bjöd henne på skönsång med ja må hon leva.

Jag sa sedan hejdå och gick, när jag passerade fönstret för dojon tittade Tommy ut, knackade, vinkade och log.

Han fick en slängkyss av mig och den besvarades glatt. Jag lämnade Judon och kom hem till Roger som en väldigt mycket gladare och trevligare tjej än den som lämnade honom ett par timmar tidigare.

 

badkarsmusik.bloggplatsen.se

28 mars 2012 22:11

Hej! Mycket intressant blogg att läsa. Som lite kuriosa kan jag berätta att jag faktiskt städar på Borås judoklubb! Kolla gärna in min blogg om du hinner och så får du gärna rösta ifall cannabis borde legaliseras eller inte. Allt gott önskar Thomas!

Rose-Marie

29 mars 2012 16:38

Jaha ja men det ska jag göra, tränar du också eller är det "bara" städ?
I våran klubb får vi turas om att städa själva.

 

Jessica

29 mars 2012 08:45

Usch för denna jobbstress. Jag jobbar inte på något industri, jobbar med människor. Men även där är det neddragningar på personal, samtidigt som arbetsbelastningen ökar. Man kan helt enkelt inte vara en roboot och göra hur mycket som helst. Nånstans måste man sätta stopp.
Flera på mitt jobb har gått in i väggen och det har öppnat mina ögon. Jag tänker inte bli nästa offer, kommer att söka mig till annat arbete. Förr kändes mitt jobb meningsfullt och jag kände mig nöjd när jag gick hem, nu hinner jag inte ens göra allt som jag har på mig att göra...Då är det inte värt det längre.
Jag hoppas din situation på jobbet förbättras, alternativt att du hittar en annan väg att gå. För nej, det är inte värt att slita ut sig.Det kan aldrig sluta bra.
Ha en fin dag och sköt om dig .

http://missjess.bloggplatsen.se

Rose-Marie

29 mars 2012 16:36

Ja urs jag tycker det är ännu värre när man jobbar med människor, där kan man ju inte bara strunta i vissa arbetsuppgifter liksom!
Där borde det nästan vara otillåtet att dra ner!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...