Alla inlägg under april 2013

Av Rose-Marie - 28 april 2013 20:50

Denna helgen fick jag en plötslig lust att använda min kreativa sida.
Jodå jag har en sådan och där har jag en enorm användning av min fantasi.
Det började med att vi igår (Lördag) var på veteranmarknad i Nossebro och en knalle lurade på mig en hästsadel. Han ville så gärna bli av med den så jag fick den för 200 kr.


Jag har sedan länge haft tanken att göra en barstol av en hästsadel till min saloon så egentligen var ju detta perfekt för mig.
Jag hade nu en hästsadel och barstol hade jag ju redan innan så det var ju bara att åka hem och skapa. Men vad ska jag göra hästryggen av?!
Hm.... Kalhyggen har vi gott om här så det borde ju finnas någon kvarglömd stock där ute tänkte jag.
Javisst fanns det precis vad jag sökte!
Efter en heldel sågande, spikande och slit så hade jag min barstol redan igår kväll. (Bild nr 1 i slutet)


Idag (Söndag) fortsatte tankarna och idéerna att flöda, nu handlade det om mina rabatter.
Jag har tagit bort rabatterna och lagt dit stenplattor för att slippa rensa ogräs och svära över sniglar och döda blommor men jag vill ju ändå ha lite fint vid husväggen. På ena sidan av trappan har jag nu använt mig av temat romantik i gammaldags stil
(bild nr 2 i slutet)


Den andra sidan har jag börjat rabatten med temat hav. Men jag hade ju så fula bedrövliga vita plastkrukor som stod där så jag tänkte att de kanske kan piffas upp med lite färgspray, jag hade ju blå spraylack i garaget. Jag testade på en kruka och ja den blev ju som ny. (Bild nr 3 i slutet)
De blå krukorna passade bra ihop med lite snäckor, en gammal hylla iform av en båt, en trädgårdsfigur iform av en mås och ett gammalt fågelbo som ser ut som en skärgårdsstuga. Som rabattkanter använde jag stenar.
Men detta räckte ju inte till hela rabatten så resterande kanter blev stockar och jag hade ju faktiskt kvar en bit av det jag använde som hästrygg. Den biten hade dessutom ett fint hål och jag har ju en järnpinne som man ska hänga en lykta på. Jag satte pinnen genom hålet och hängde dit en blomma istället för lyktan. (Bild nr 4 i slutet)
Längre än så kom jag inte idag så vad det blir för något i resten av rabatten återstår att se.


Nu är helgen snart över och jag känner mig rätt nöjd med vad jag lyckats med. Lite fantasi, idéer och skaparglädje så kan man få ihop både det ena och det andra, man tager vad man haver.



ANNONS
Av Rose-Marie - 26 april 2013 23:03

I Torsdags hade André med sig en kompis hem och vi började prata lite om Judo eftersom Andrés vän tränar i min gamla klubb och förra helgen hade de en tävling.
Jag frågade hur det hade gått för honom och han svarade lite ödmjukt att han kom etta.
Ja men det är ju fantastiskt sa jag, vad bra du är!
Han såg en aning stolt ut men svarade snabbt:
- Ja det kändes bra men jag blir då aldrig lika bra som dig!


Klart att jag kände mig stolt över detta, att barnen även idag vet att jag varit duktig i Judo. De säger ÄR men jag säger VAR. Jag undrar ibland hur länge man kan leva på de meriter som idag borde vara rostiga och bortglömda. Själv minns jag tiden som om den vore igår men att även många andra gör det känns ändå märkligt.
Ja barnen idag fanns ju inte ens då utan det är väl sådant de fått berättat för sig. Jag börjar känna mig ungefär som Jesus, man har hört talas om hans verk men aldrig sett det med egna ögon. Jag ler lite för mig själv samtidigt som jag sitter här med en pärm med tidningsartiklar från min tid.
Min egna bibel.
Vi var 3 stycken i samma klass, 9 C på valboskolan, som vunnit SM-guld i varsin idrott (Judo, badminton och bågskytte). Detta blev känt i hela Sverige och för ett ögonblick fick vi vara "kändisar". Tidningarna ringde och de dök upp på skolan för att få intervjua oss. Bohuslänningen, Aftonbladet, Expressen, Göteborgs Posten, Dagens Nyheter, ELA och ja t.o.m hemmets journal. Vi var med på Radion och ingen av oss förstod egentligen vad det var som var så stort med det hela. Samtidigt fick tidningarna även upp ögonen för oss inviduellt och för min del blev det nästan en nackdel eftersom jag blev så rädd att förlora, att göra folk besvikna. Tänk om jag inte var så bra som man antydde.
För även om det kan vara svårt att tro när man ser tidningsartiklarna och mina medaljer så tyckte jag nog aldrig att jag var riktigt så bra själv.
Precis som Andrés vän känner om mig så kände jag likadant om andra, jag blir aldrig lika bra som dig!


Det kanske är så att vi inte ser våra egna framgångar så stora som andra ser dem, att det alltid finns någon som verkar bättre, att alla andra kan så mycket mer. Kanske måste man alltid ha någon att se upp till för att hela tiden sträva framåt, det kanske är en gammal veteran som en annan, någon man "bara hört talas om" eller någon motståndare som man hela tiden kämpar för att vinna över. För mig var det ganska många som jag ansåg vara bättre, även om jag vann över dem så kände jag mig aldrig överlägsen. Jag kanske underskattade mig själv men jag gick aldrig upp på mattan med inställningen "jag är bättre än dig"
Dock fanns det nog många motståndare som liksom Andrés vän tänkte "jag blir aldrig lika bra som dig" men detta har jag inte insett förrän nu, ungefär 20 år senare.

ANNONS
Av Rose-Marie - 21 april 2013 22:12

Eftersom en blogg blir lite som en dagbok så kan man ju själv gå tillbaka i tiden och se vad man skrivit tex förra året, vilket jag tog mig tid att göra nyss. Rätt kul att ligga och läsa fast man själv skrivit det, framförallt ser jag att jag utvecklats lite vad gäller skrivandet
Dessutom inser man också vad mycket som hänt under året men även hur fort tiden går.


För lite mer än 1 år sedan var vi på våran första utredning på gyn i Bäckefors. Det var då vi fick veta att vi förmodligen inte skulle få barn på egen hand utan skulle behöva hjälp via provrörsbefruktning. Läkaren skulle skicka remiss till Sahlgrenska så skulle vi få vidare utredning där.
Den 17 April 2012 fick vi det första brevet från dem och det innehöll även en bok om hur allt skulle gå till och vad det innebär att vara ofrivilligt barnlös. Lilla boken B en bok om barnlöshet och olika behandlingar.
Jag minns att jag tyckte detta var hemskt skrämmande och skrev då blogginlägget med just namnet på boken.


http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/04/17/7759597-lilla-boken-b-en-skrift-om-barnloshet-och-behandling/


Då trodde jag nog att när vi väl fått gjort denna behandling så skulle vi få barn. Inte trodde jag att jag 1 år senare skulle ha gått igenom 2 misslyckanden och vänta på ett tredje försök.
Jag inser när jag läser det gamla blogginlägget att jag faktiskt gjort en 1-års lång resa utan att ens kommit fram till målet. Det har varit både psykiskt och fysiskt krävande, jag frågar mig själv om jag orkar lika länge till utan resultat.
Det svaret kan jag nog inte ge ännu för även om IVF-resan började då för ungefär 1 år sedan så var det ju inte förrän i November som vi gjorde det allra första försöket. Tänk vad tid allt tar och då hinner man inte med så många försök under året.
Jag hoppas nu att jag nästa år vid denna tiden kan ligga med ett litet underverk bredvid mig och läsa detta blogginlägg för skulle nästa försök gå vägen så blir det ju en liten bebis runt Februari-Mars.
Det kommer alltså krävas ytterligare en resa på minst 1 år för att nå målet, att uppfylla vår dröm om ett barn.
Men trots att våra biologiska klockor börjar ticka så har ju drömmar egentligen inga bäst före datum som tur är.

Av Rose-Marie - 15 april 2013 20:32

Min vän kroppen, som jag skrev om i mitt förra inlägg, verkade lyssna på min vädjan och skötte sig. Något senare än planerat men ändå före förra veckans slut.
Idag kunde jag ringa barnmorskan på Sahlgrenska och tala om att vi är på banan igen. Vi är i och för sig tillbaka på ruta ett men vi är iallafall ett steg framåt. Den 1 Maj börjar jag med hormonbehandling igen, då är det dags för nässpray i 2 veckor och därefter även de där bedrövliga sprutorna som ändå inte var så farliga som jag trodde.
Men jag tar ett steg i taget och väntar nu på att April ska vara över.


Jo jag lovade min kropp en belöning och det löftet håller jag. På onsdag har jag bokat tid för massage och på fredag blir det tjejfest.
Massagen har jag fått av älskade Roger och André i födelsedagspresent så egentligen är det väl de som ger min kropp denna underbara njutning.


Nu blickar vi framåt och försöker att låta bli att tänka på det som varit vad gäller tidigare försök på vägen till ett barn.

Av Rose-Marie - 11 april 2013 21:03

Ganska ofta hör och läser man råd som "lyssna på din kropp" "bli vän med din kropp" och just nu undrar jag om jag och min kropp kör någon form av envägskommunikation. Vore det för mycket begärt om den lyssnade på mig någon gång?
Vänner?! Jo jag tackar, med en sådan vän behöver jag minsann inga ovänner. Den senaste tiden verkar min kropp mest vilja straffa mig. Kanske för alla gånger jag inte lyssnat eller alla gånger jag förrått den. Men måste den verkligen vara så långsint och ha så svårt att förlåta?!


När vi var på Sahlgrenska sist, då efter att kroppen sårade mig mer än någon vän någonsin gjort så trodde jag att vi var överens om nästa steg.
Tydligen var bara jag, Roger och barnmorskan överens och hade en bra plan men min "vän" kroppen verkar inte alls vilja följa den.
För att kunna ta nästa steg på vägen mot ett barn så behöver kroppen hjälpa till nu. Jag borde fått mens igår för att kunna börja hormonbehandling den 28 April, det var ju så vi sa. Ja iallafall på ett ungefär. Några dagar extra kan jag stå ut med men det vore ju bra om kroppen slutar sura innan veckan är slut. Jag får nämligen inte påbörja behandlingen förrän exakt 18 dagar efter mensens första dag, därefter tar det ca 1 månad innan vi kan sätta in ett ägg igen. Ja förutsatt att kroppen samarbetar och producerar bra ägg som sedan blir befruktade.
Efter det gäller det att jag och min kropp är bästisar och verkligen gör allt vi kan för att behålla embryot och lyckas vara lika goda vänner tiden ut.


Så ja visst kära vän, jag ska lyssna på dig, vara vän med dig och försöka behandla dig väl men det vore trevligt om även du behandlade mig likadant.
Om vi förlåter varandra så kanske detta kan fungera, säger du förlåt så säger jag också förlåt. Du vet vad du behöver göra. Gör vad som krävs nu är du snäll så kan jag ringa barnmorskan på Sahlgrenska och tala om att vi blivit vänner igen, att vi är redo och "fit for fight".

Av Rose-Marie - 9 april 2013 21:37

Denna dagen hamnar inte i handlingarna som en av de bästa dagarna. Den är snart passerad och har ändå slutat helt okej.
Men ibland när man känner att man inte räcker till så tar man även småsaker som om de vore hur stora som helst, det är då det lätt går ut över andra. Någon som råkar säga något utan att mena illa får plötsligt ta allt som man under en tid hållt inom sig. Det har legat stilla som sanden i vattnet på en strand men när man trampar på den så blir det helt grumligt. Allt skit kommer upp till ytan och man ser inte lika klart längre.


Det var det som hände på jobbet idag, någon lyckades komma i vägen för mitt bottenskrap, någon råkade trampa upp den sand som jag lagt på botten inom mig.
Jag blev helt enkelt blind för hur situationen egentligen var och brusade upp helt i onödan. Sedan ångrade jag mig och blev ledsen. Varför blir jag alltid ledsen när jag blir arg?!
I alla fall när jag inte riktigt är i balans.
Det gör att jag känner mig svag och vek på något vis. Jag vet att man inte alltid måste vara stark och att man bara kan göra så gott man kan, jag vet att man ska räkna till tio men det är lättare sagt än gjort.
Det är lättare att ge andra råd än att följa dem själv.


Jag har egentligen inte speciellt mycket runt mig just nu, jag känner mig faktiskt ganska lugn.
Ja på jobbet har vi mycket nästan jämt men jag har ju klarat det plus massa annat på fritiden nästan utan problem förut.
Nu har jag ju hela kvällarna att återhämta mig. Men ändå finns känslan att jag inte räcker till.
Läkarbesök, tandläkarbesök och andra saker som gör att jag behöver be om ledigt, det känns som rutan för ledighet på tavlan är nedklottrad med mitt namn och jag vill därför göra bra ifrån mig när jag väl är på jobbet. Har ju nyss varit sjukskriven och framför mig har jag en ny omgång med turer till Sahlgrenska inför nästa IVF försök.
Ja om kroppen nu vill komma igång vill säga, jag behöver få mensen nu i veckan om vi ska följa plan men inte ens det verkar vilja gå min väg.
Vad jag än gör så känns det som jag misslyckas. Plötsligt börjar jag inbilla mig att även mina arbetskompisar tycker det jag känner, att jag inte gör saker tillräckligt bra, att jag inte räcker till. Jag får svårt att hålla irritationen inom mig och utan att ens försöka räkna till tio så brusar jag upp på helt fel personer.
Som tur är så kan jag lika snabbt be om ursäkt och just idag godtog personen ifråga detta. Idag blev allting bra innan jag lämnade jobbet.
Det känns skönt även om händelsen fortfarande ligger kvar i bakhuvudet.
Jag hoppas på en bättre dag imorgon.

Av Rose-Marie - 8 april 2013 22:29

Det är lätt att man ger ris när saker inte fungerar men man är sämre att ge ros när något är bra.
Jag vill inte att min blogg blir en missnöjesblogg utan jag vill även tala om när jag uppskattar saker.


Idag var jag med André till tandläkaren och sedan vi flyttade hit så har han haft samma tandläkare hela tiden. Faktiskt samma tandläkare som jag själv haft så länge jag minns. Även tandsköterskan har varit den samma i alla år. Jag är väldigt glad över detta, inte minst när det gäller André som pga mediciner behöver extra kontroller.


De känner André och jag behöver inte gång på gång förklara saker utan de har full förståelse för varför jag tex fortfarande följer med honom när han är 14 år. De förklarar också tydligt för André vad de ska göra och varför de gör det samt gör ingenting som han inte är förberedd på utan då får vi hellre en ny tid. På så sätt kan jag förbereda honom på vad som ska hända vid varje tandläkarbesök och inga jobbiga överraskningar dyker upp.


Jag måste även ge ros för att de faktiskt tar detta med ljus- och ljudöverkänslighet på allvar.
Jag vet att Attention i Uddevalla har träffat några tandläkare och upplyst om detta men jag trodde faktiskt inte att det skulle uppmärksammas så bra.


För några år sedan kunde André knappt ligga still i tandläkarstolen, han vred och vände på sig och vi förstod väl inte riktigt varför. Tandsköterskan sa att vissa barn gjorde det men att André verkade lite väl otålig och det blev svårt att undersöka honom.
Hon frågade honom om det var ljudet eller ljuset som störde och han svarade då att lampan var så stark. Hon bad oss vänta lite och kom sedan tillbaka med ett par solglasögon. Sedan dess har han legat helt stilla.
Jag fick även veta att de har hörselskydd om man är ljudöverkänslig.
Helt fantastiskt att så små saker kan göra en sådan skillnad och att man faktiskt uppmärksammat detta.


Ja jag är väldigt nöjd med tandvården som André får och från att ha haft ett helsike med detta går det nu hur bra som helst.

Av Rose-Marie - 7 april 2013 21:43

Av någon konstig anledning så har jag läst mycket idag om just detta med vad man bör och inte bör lägga ut på Facebook och i bloggar. Jag blev lite inspirerad av andra och hänger därför på med en risk för att bli kallad härmapa ;)


Jag har ju skrivit förut om att några tycker att jag lämnar ut för mycket både vad gäller André och barnplanerna. Men jag tycker inte att jag skadar någon med det jag skriver och för mig är detta inga hemligheter. Jag skäms inte över André och hans svårigheter och därför har vi även pratat mycket om detta hemma så att han själv ska känna att han kan vara den han är.
Vi bor på en ganska liten ort och det är omöjligt att undgå att få veta att han går på särskolan såvida de inte skulle lägga särskolan i en dold lokal långt från skolan, vilket jag är starkt emot.
Att vara öppen med varför han går där gör det mindre intressant för folk att spekulera själva. Vid tillfällen då det förekommer finns det alltid någon som tagit sig tid att läsa min blogg, finns bland mina vänner på Facebook eller är någon av dem jag umgås med som tar död på historierna genom att säga: -jag VET att det där inte är sant!
De har nämligen läst eller hört MINA ord, de ord som berättar sanningen. För jag är ingen skvallerreporter, jag skriver om vardagen och MITT/VÅRT liv. Jag bestämmer själv vad jag delar med mig av.


Samma visa med våra försök att få barn, där har jag också hört från andra att någon sagt si eller så om varför vi inte kan få barn (Rogers eller mitt "fel") och även där har uppmärksamma människor kunnat flika in med sanningen, mina ord om det hela.
De har läst om min låga ämnesomsättning och att jag har för få ägg och att det är mig det beror på.
Det har inget med att göra att "Roger inte skulle vara karl nog"


Det mest förvånansvärda jag hört är dock när någon sa att Andrés pappa hade dött, jag blev helt paff och undrade vart människan fått detta ifrån. Ytterligare en gång kunde personen som fick höra det, ta död på ryktet och få Andrés pappa att återuppstå eftersom hon hade mig på Facebook och visste att André brukade vara hos sin pappa varannan helg.
Antagligen har den andra fått allt om bakfoten, vi bodde i mitt barndomshem när vi gick isär.
Plötsligt syntes inte Andrés pappa till här längre och någon kanske har sagt att MIN pappa är död och lade ihop ett plus ett och fick det till tre. Vad vet jag.


Jag hävdar fortfarande att min Facebooksida är min och min blogg är min, jag skriver och lägger upp det jag känner för, hur ofta jag vill.
Så länge jag inte sårar andra eller sprider lögner och förtal.
Jag skriver inte om vare sig Andrés funktionsnedsättning eller våra barnplaner för att folk ska få medkänslor eller för att de ska få något att snacka om, jag skriver för att upplysa om hur det kan vara.
Som jag sagt förr så ger det mig så mycket peppning av andra samt att jag får skriva av mig, som en öppen dagbok.
Det märks ju uppenbarligen att folk ändå skaffar sig egna historier och spekulationer om saker och ting så varför inte ge dem sanningen istället? Då lär det inte bli lika kul och lätt att sprida rykten och osanning.


På Facebook finns det ju en möjlighet att gruppera sina kontakter och på så vis bara dela vissa inlägg med några i en viss grupp. Vilket innebär att man tex kan ha de under tex 18 i en grupp, nära vänner i en annan, bekanta och annat i en grupp för sig osv....
Det gäller bara att ta sig tiden att göra det men har man väl gjort det så är det lätt att sedan välja grupp när man skickar ett inlägg. Väldigt smart anser jag.
Stör man sig på att folk lägger ut saker som man inte vill se eller uppdaterar för ofta kan man även välja att dölja den i nyhetsflödet om det är någon man ändå vill ha kvar i kontakterna. För vänner kan man ju vara fast man inte är intresserad av just samma saker eller delar åsikter.


Vad jag menar är att istället för att hålla på att störa sig och reta sig på vad folk skriver och gör i denna cybervärld så gör ditt val för att slippa använda energin till att reta upp dig och klaga på allt. Vad folk skriver, vad de gör, tycker och tänker, hur de stavar osv.....
Att man har olika åsikter om saker tycker jag är helt okej om man även tillåter att andra inte delar dem. Diskussioner på ett bra sätt tror jag bara är nyttigt och bra.
Man är ju inte sämre människa än att man kan ändra sig om man får en annan syn på saken ifråga.



Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2013 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se