Alla inlägg under juni 2012

Av Rose-Marie - 25 juni 2012 20:09

Nu i midsommarhelgen var jag med familjen uppe i Jämtland där vi har vårat fritidsställe i en liten by som heter Hällesjö. Det är där Roger bodde innan han flyttade ner hit.

När jag var där skrev jag ett inlägg om västernstaden Old Trail Town men pga dålig internetuppkoppling så blev det något fel med det inlägget så jag får testa att göra om och hoppas på att det fungerar nu.


Old Trail Town är en västernstad som min mamma och hennes sambo Hans-Erik driver i Hällesjö, mitt emellan Sundsvall och Östersund (ca 10 mil till båda)

Den är byggd på Rogers mark och Hans-Erik har i många år pratat om att förverkliga sin dröm om en egen västernstad.

Jag tänker låta honom själv få berätta historien bakom drömmen genom att kopiera in hans egen skrivna historia, den kan man även hitta på Hällesjös hemsida www.hallesjo.se under fliken Old Trail Town där man även kan hitta info om öppettider och evenemang under sommaren.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hans-Eriks egna historia bakom drömmen om en västernstad



Drömmen om en Västernstad har funnits med sedan barndomen. Allt började med Bröderna Cartwright på TV i 7-åldern. Jag och mina barndomskamrater här i Hällesjö lekte sheriffer, banditer och byggde en liten stad av kojor.

Vi inspirerades av många västernserier på TV samt pocketböcker och serietidningar.


 "En händelse på ett västernavsnitt gav mig en idé som kanske inte sågs med blida ögon av min skolfröken.

Några äldre kamrater och jag hade blivit osams och jag såg på lördags-kvällens västern på TV hur en man som jagades av banditer spände  ett rep mellan träden på var sida av vägen och när de kom ridande ramlade hästarna och männen. Jag spände ett rep mellan stolpar på var sida av vägen och det fungerade ju lika bra, när mina för tillfället ovänner kom cyklande. Dagen efter vågade jag först inte gå till skolan och när jag till slut kom dit stod fröken och barnen ute och väntade. Inget blev sagt om detta på hela veckan men vi gick även halva lördagar i skolan på den tiden. När jag kom hem på lördagen var mamma skitförbannad, hon hade fått brev från min skolfröken där det stod att jag inte fick se på västernfilmer i TV därför att det gav mig så många dåliga idéer. Jag skulle inte heller leka cowboylekar med de andra barnen."


Ja, allt rättade till sig till slut, förutom att vilda västern-inspirationen aldrig gick över.



Nu tillbaka till Old Trail Town. Det hela startade med själva idén när Roger alias Mr Simson köpte sin gård och den tillhörande marken i slutet av 90-talet. Vi var några stycken som gick runt och tittade och idéerna runt den fina platsen började ta form. Men det skulle ta många år innan starten blev av. Jag började höra mig för runtomkring här om baracker på hjul och medar. Vissa fick jag köpa och andra blev skänkta bara jag hämtade dem. Det var mycket arbete med att bygga om en del uthus så att de stod på medar så att de kunde transporteras hit och bli fixade i ordning för att få den rätta stilen.


Namnet Old Trail Town kommer från en bok som, jag lånade av en vän som även han hjälper till med detaljer i staden. Mycket av grundtankarna bakom allt är ju också att kunna skapa en plats där alla, barn och vuxna ska trivas och tycka det är trevligt.


I arbetet med att bygga upp staden har många hjälp till och många har även skänkt saker. Utan er har drömmen om en västernstad som blev en verklighet aldrig varit omöjligt. Ett stort och varmt tack, ingen nämnd och ingen glömd.


Hans-Erik Pierre alias Morgan Cane, sheriff i Old Trail Town.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Någon gång under 2009 började Hans-Erik dra dit massa gamla bodar och annat "bröte" som jag kallade det då, ja jag undrade faktiskt vad det skulle bli av det hela, om det bara skulle bli liggandes där, det erkänner jag.

Men jag blev glatt överraskad då jag kom upp till Hällesjö våren 2010 och såg att här är en västernstad påväg att byggas upp. Tro på fan, gubben är envis och inget stoppar honom när han väl bestämt sig.

Den sommaren hade Old Trail Town invigning och jag tänkte att om det kommer 50 pers så är det ju bra i en liten ort som Hällesjö men att det skulle komma ca 500 pers kunde inte ens Hans-Erik själv drömma om, Hällesjö var fullt med bilar och Old Trail Town var fullt i besökare.

Man trodde att detta var av nyfikenhet och nyhetens behag men nu är det 3:e sommaren de driver västernstaden och på alla evenemang det varit så har det kommit uppåt 300 pers.

Även på vanliga dagar kommer det besökare, mamma har café, loppis och westernshop där under Juni-Aug och detta uppskattas av både barn och vuxna.

Jag tror inte de hade räknat med detta då de startade Old Trail Town och Hans-Erik byggde inte upp sin dröm för att tjäna pengar eller för att han trodde att det skulle bli succé, han byggde upp den för sin egen skull och för att det kanske kunde vara kul för oss Västern intresserade. Att det intresserade fler människor än så, ja det är bara en bonus och visar att han verkligen lyckats med sin dröm.


Jag beundrar verkligen människor som tar tag i sina drömmar oavsett om de är stora eller små, att man verkligen brinner så mycket för något att man inte låter något stoppa en.

Det är så lätt att krossa någons drömmar genom att säga:

"Men det där har du nog inte tänkt igenom, det kommer aldrig lyckas, lägg ner det. Sluta drömma och lev i verkligheten".

Ta ett exempel som Idol, javisst de kanske har rätt när de säger att en person inte kan sjunga eller kommer bli något men att personen ifråga slutar sjunga pga deras ord är ju fel, sjunga kan de göra ändå oavsett om folk gillar det eller inte. Ingen ska ju få en att sluta göra det man tycker om, sen kanske man inte gör succé men so what?!

Man har iallafall ett intresse.


Jag tror verkligen inte Hans-Erik hade lagt ner sin dröm för att andra tyckte den var dålig eller för att andra inte skulle tro på den. Han ville ju förverkliga den för sin egen skull och det lyckades han med, oavsett om det hade kommit besökare eller inte så har han ju byggt upp sin stad. De drömmar han haft som barn har han satt i verklighet och hur många av oss har inte drömmar kvar från barndomen?

Hur många av oss vågar satsa på den drömmen, hur många av oss vågar förverkliga våra drömmar?

Vad har vi att förlora egentligen?

En blomma växer inte utan att man först planterar ett frö och sedan vattnar den regelbundet för att hålla den vid liv.

Man kan inte vinna något om man aldrig spelar eller hur?

Likså blir en dröm aldrig verklig genom att man behåller den i huvudet!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

OLD TRAIL TOWN-

en lekplats för både stora och små- en stad som alltid växer

 

ANNONS
Av Rose-Marie - 20 juni 2012 23:31

Kära pappa!

Nu börjar snart midsommarhelgen och midsommar 2003 blev din sista midsommar, den 23 Juni  för 9 år sedan förlorade du kampen över hudcancern.

Sedan dess har midsommarna alltid blivit en påminnelse av denna jobbiga tid som vi gick igenom då.

De har heller aldrig blivit som de var förr, då när jag, André och Andrés pappa alltid visste vad vi skulle göra på midsommar. Vi firade många midsommrar med dig, mamma och några andra vänner, vi tog husvagnar och husbilar och firade oftast på campingen i ED. Det var god mat, munspel, gitarr och sång, det var midsommar.

Det var så midsommar var för mig och det var så jag trodde det skulle vara i många år till för du och mamma var ju inte så gamla, 48 år är ju ingen ålder.

Men så blev det inte och jag har inte riktigt kommit fram till hur min midsommar ska vara efter detta.

Det är olika varje år och det finns ingen riktig tradition längre.


Att sorgen blir lättare med åren är i och för sig sant men att tiden läker alla sår kan jag inte hålla med om och jag har aldrig förstått det uttrycket sedan du lämnade oss.

För ett tag sedan träffade jag en av dina bröder i affären och det var första gången på länge som jag faktiskt tyckte det kändes riktigt jobbigt att påminnas om dig, jag brukar numera kunna prata och skratta åt minnen jag har av dig men du och dina bröder är så lika att jag ser dig i dem. Utseende, rösten, sättet att vara på och olika uttryck är ni så fruktansvärt lika att det nästan gör ont.

Jag vet inte om han märkte det men jag kunde inte riktigt släppa blicken ifrån honom när vi pratade och jag stod bara och tänkte, sådär brukade pappa också säga.

Jag kände att tårarna var på väg men jag lyckades hålla dem inne ändå och efter att vi pratat en stund kändes det lite lättare.


Det har hänt mycket sedan du lämnade oss, brorsan har fått fler barn och syrran "lillungen" som du kallade henne har fått 3 st. Jag har separerat och har nu en ny sambo och vi planerar också barn. André är 13 år och jag vet inte hur mycket han minns av dig men vi pratar ofta om dig och tittar på kort och han minns vissa saker.

Begravningen minns han så jag är glad att han fick vara med på den och han kommer vara tacksam för det när han blir vuxen sen.

Syrrans pojk Oliver är snart 4 år och han har pratat en del om dig med Pernilla.

Vi har ju våran morfar kvar i livet och lille Oliver sa en gång till Pernilla:

" mamma, eftersom du inte har någon pappa och jag inte har någon morfar så kan du ju låna min pappa så kan jag låna din morfar" klokt sagt av en som inte fyllt 4 år ännu.

Barn är så naturliga och för dem är saker ganska enkla och jag önskar att man kunde tänka lite som dem ibland.


Trots att det nu gått 9 år och livet går vidare så känns det ändå så overkligt och orättvist, trots att man med tiden vänjer sig så kommer det alltid stunder då sorgen och saknaden dyker upp och skär sig in i en, den river upp gamla sår. Midsommar är en sådan stund, midsommar blir sig aldrig lik. De känslorna som man hade på midsommar för 9 år sedan kommer alltid komma fram, precis som glada minnen gör en glad så gör ledsamma minnen en ledsen.

Samtidigt vill jag inte glömma den tiden för det vore som att glömma en stund med dig, jag vill för alltid minnas de sista orden, den sista kramen och den sista dagen med dig för det är det allra sista minnet jag har av dig.

Det minnet gör ont men jag är så oerhört tacksam för att jag fick den stunden med dig, att jag kom förbi och hälsade på då den 22 Juni 2003, den allra allra sista dagen som jag fick se dig i livet. Söndagen den 22 Juni 2003.


Jag avslutar detta med den dikt mamma och Pernilla skrev till dig till din dödsannons och trots sorgen som midsommar numera påminner om så känner jag att jag kan dela denna dag med min familj och vänner och göra det till en trevlig helg, för det är det du hade velat. Det var vad du sa då för 9 år sedan "jag vill inte att folk ska ha tråkigt på midsommar bara för att jag är sjuk, jag vill att folk ska fira som vanligt" och jag vet att du menade vart enda ord. Du firade själv din sista midsommar med trevligt sällskap, god mat och det blev även lite musik trots att du inte orkade spela munspel. Jag ångrar lite att jag inte var där men du ville verkligen inte att vi skulle avstå några planer och jag vet att det inte bara var något du sa, det var din önskan.   


I mitt hjärta värker sorgen ont och sant

Det är ledsamt, vi känner alla likadant

Denna hemska, onda sjukdom har för evigt dig fört bort

Din tid i livet blev alldeles för kort


Om jag blundar så blir allt som förut

Jag känner glädje, du ser frisk och lycklig ut

En cowboy med sitt munspel är vad jag ser

Men när mina ögon öppnas så finns du inte mer


I 30 år har du stått vid min sida

Sov min älskling nu slipper du lida


 


ANNONS
Av Rose-Marie - 17 juni 2012 13:32

När jag var liten brukade jag färga blommor genom att hälla karamellfärg i vattnet och efter någon dag hade blomman ändrat färg. En vitsippa blev rosa när jag använde röd karamellfärg.

Den såg likadan ut som alla andra vitsippor fast den hade bara en annan färg, den var lite annorlunda fast de var lika ändå. Jag tyckte nästan min rosa vitsippa var finare än de andra men jag undrade om jag fortfarande kunde kalla den vitsippa.

Idag tänker jag att vi människor är ju fortfarande människor oavsett hur vi ser ut, vilken färg vi har, hur vi är och vad vi kan. Alla är vi olika men vi är människor ändå, min rosa vitsippa var fortfarande en vitsippa fast den var inte likadan som de andra.


När jag var på Andrés skolavslutning i Fredags så pratade prästen om en påse skruvar som hon hade med sig, hon sa att alla skurvar i påsen var exakt lika och när de tillverkas så kastar man bort alla skruvar som inte har blivit rätt, de kan man inte använda till något och behövs inte.

Hon plockade sedan fram en påse med lönnlöv och sa att hon tittat på alla löven men ingen av dem var exakt lika, det var trots det fortfarande lönnlöv.

Många tyckte nog att hennes tal var lite märkligt men jag satt där och tyckte ändå att det var en perfekt jämförelse med oss människor. Ingen är den andra lik.

Tänk om vi skulle göra som med skruvarna, kasta bort de som var annorlunda, de som inte passade in.

Ja vi är i och för sig på god väg om man tänker på debatten med att man gör prov för att kunna göra abort om fostret har en avvikelse. Jag är kluven i den debatten och anser att visst ska vi ha valfrihet men blir lite skrämd ändå över att dessa prover ser mer och mer "mindre fel" på fostret. Vad kommer vi välja bort i framtiden?

Jag såg en debatt på TV.n där en tjej med downsyndrom säger:

-jag måste också få finnas, hur skulle samhället se ut annars. Tänk om alla var exakt lika" 

Hon sa de klokaste orden av alla i debatten och hon anses vara den som man ska välja bort.


Att prästens ord satte sig djupare i mig än i många andra på avslutningen beror givetvis på att jag har en son som anses vara annorlunda om man tittar på de ramar man följer. Hur många skulle välja bort honom?

Han går i särskolan och det är en liten klass, några av dem pratar inte så mycket och det är därför svårt för dem att ha sång som framträdande så istället valde de att spela Xylofon i kyrkan. Förra året sjöng de lilla katt och använde teckenspråk till sången. Förra året stod André bakom en fröken och gömde sig, han kände sig annorlunda och ville inte visa sig för de andra i kyrkan. I år stod han väl synlig och spelade på Xylofonen, jag såg att han var hemskt nervös men de gjorde det jätte bra enligt mig. Det är minsann inte så lätt att spela Xylofon och har man dessutom inlärningssvårigheter och kort arbetsminne så är det ännu svårare. Man ska komma ihåg exakt vart och i vilken ordning man ska slå med pinnen för att det ska bli rätt.


Efter framträdandet så sa min syster att hon tyckte alla andra barn i kyrkan var så tysta och ingen av dem verkade tycka att det konstigt eller så.

Jag är helt ärligt inte speciellt orolig för vad andra barn tycker, de pratar om detta med att vara olika i skolan och de träffar André och hans klasskompisar dagligen.

Jag är faktiskt mer orolig för vad andra vuxna tänker, ja så är det faktiskt.

Vi vuxna har mer fördomar än barn och vi vuxna är de som sätter gränsen för vad som anses vara normalt.

Det är vi vuxna som rynkar mest på näsan och viskar mest till varandra och barnen gör som vi gör.


I sådana här lägen är jag ändå glad att jag bor där jag bor, i ett mindre samhälle där vi känner varandra och att man kan vara öppen och tala om hur saker och ting är.

Det skapar en mer förståelse och jag känner inte alls att varken jag eller André behöver "gömma oss", jag skulle heller aldrig aldrig någonsin välja bort André mot något annat barn.

Frågan är bara vad jag hade gjort om läkarna sa när jag var gravid att jag skulle få en son som skulle få inlärningsvårigheter och skulle hamna efter i utvecklingen. Hade jag valt bort honom då?


Om jag fick veta att min rosa vitsippa inte ansågs vara en vitsippa, hade jag kastat bort den då bara för att andra tyckte den var mindre värd? Skulle den räknas som ogräs kanske?

Eller skulle den vara lite mer värd eftersom den var annorlunda och lite speciell?

Precis som lönnens löv är vi människor helt unika och olika varandra, ingen är den andra lik och jag hoppas att vi kan låta det vara så för precis som tjejen i debatt sa: hur kommer samhället se ut om vi alla är exakt lika?


 

Av Rose-Marie - 15 juni 2012 22:12

Citat ur Disneyfilmen Micke och Molle:

"Du är min bästis Micke!"

"Du är min med Molle.

Och vi kommer alltid vara vänner för evigt?"

"Ja, för evigt!


Vänner för evigt, tänkte jag på idag då jag såg traktorerna utanför kyrkan, det var ju skolavslutning idag och här är det som på många andra ställen en tradition att man åker traktor runt i samhället när man slutar 9:an.

Jag mindes tillbaka då jag själv slutade 9:an och jag skulle efter sommaren börja Judogymnasiet i Frövi, utanför Örebro. Det innebar att jag skulle flytta 30 mil och skulle därför behöva ta farväl av mina vänner den sommaren.

Det finns självklart mer än en vän som betytt väldigt mycket för mig i min ungdom men just detta inlägg kommer handla om en av dem. En vän som funnits i mitt liv sedan jag var 14 år och som trots att vi bott på olika ställen den största delen av våra vuxna liv ändå finns kvar i mitt liv, Min kära vän Pia.

Den dagen jag slutade 9:an så stod vi strax utanför matsalen vid skolan och skulle ta farväl, jag skulle nämligen åka till Stockholm över sommarlovet så vi skulle inte ses innan jag flyttade till Frövi.

Vi kramades och grät och jag gav henne en ring som jag hade på mig och i den stunden lovade vi varandra evig vänskap. Det låter jätte barnsligt men det är faktiskt ett väldigt fint minne för mig.


Jag och Pia har gjort så mycket ihop att det skulle krävas en bok för att kunna skriva ner allt men det där med vänner för evigt verkar hålla i sig.  Jag har under våra år som vänner berättat mycket i förtroende för Pia och vad jag vet så har allting stannat hos henne.

Pia fanns där med öppna armar när jag kom hem från Judogymnasiet och hon fanns där på min student, jag var med på hennes året efter min. Vi var på Hultsfredsfestivalen ihop och fick magknip ihop eftersom vi båda vägrade att gå på toaletten under våra dagar i Hultsfred. (Vi hade hört talas om bajsmannen som välte bajamajor)

Pia fanns även där då jag separerade med Isac och hon åkte t.o.m hela vägen från Färgelanda till Stockholm för att stötta mig den sista tiden innan jag flyttade hem. När jag flyttade hem till Färgelanda igen så fanns hon där då jag kände mig ensam och ledsen, hon bodde nästan hos mig den tiden.

Hon var med när jag träffade Andrés pappa och när André var bebis.

Sedan flyttade hon till Kalmar och det tog ett par år innan vi sågs igen men när vi väl gjorde det så var det precis som förr. Vi hade lika mycket att prata om och vi hade lika kul som förr, inget hade förändrats i vår vänskap.

När pappa dog så ringde Pia och sa: -Du vet att jag finns! Och ja jag tror faktiskt att hon skulle komma till mig om jag så ringde mitt i natten, hon skulle lösa det på något vis för det är sådan hon är.

Jag tror faktiskt jag skulle kunna ringa henne även om jag hade behövt henne idag, hon hade gjort allt hon hade kunnat för att finnas för mig.

Hon bor i Norrköping nu så vi träffas inte så ofta som jag hade önskat och ja man är dålig på att ta sig tiden att hälsa på även om man säger att nu måste vi. Men trots det så vet jag att hon finns och jag vet att när vi väl ses så kommer det vara som förr. Vissa vänner är det ju så med, man behöver inte träffas så ofta, man är vänner ändå på något vis. När man väl ses så känns det helt naturligt och inte alls som om man varit ifrån varandra i flera år.

Man är vänner för evigt helt enkelt!


Om Pia läser detta så kommer hon få en liten rynka mellan ögonen och snyfta och skulle jag sitta bredvid henne så hade hon kramat mig och sagt något i stil med: "åh gumman vad fiiiiint, jag älskar dig"

Hon är nämligen lika känslig som mig, vi har suttit och gråtit till många filmer, ja t.o.m lilla grisen Babe.


Vänner för evigt Pia!




Av Rose-Marie - 14 juni 2012 23:00

I morgon är jag ledig för då ska jag på Andrés skolavslutning i Färgelanda Kyrka, det är alltid lika stämningsfullt och jag får alltid samma känslor som när jag var barn och själv satt där i kyrkan för att fira det kommande sommarlovet.

10 veckor med ledighet och förhoppningsvis sol, det låter ju som ljuv musik nu på äldre dagar.

Känslan när man skulle klä sig fint och samlas i skolan för att gå gemensamt upp till kyrkan med klassen, alla blommor och all den glädje och förväntan man kände inför denna stora dag. Sången i kyrkan och rektorn som sa några ord om hur året varit och hur vi ska ta vara på vår lediga tid för att samla nya krafter inför nästa termin.

Ja då när man hoppat upp en årskull och av det automatiskt blir lite äldre än vad man var innan sommaren.

Jag minns hur rörd jag blev när vi alla i kyrkan tillsammans sjöng den blomstertid nu kommer och än idag blir jag rörd av det. En berörande glädje sprids inom mig när jag hör barnen sjunga och man ser de förväntansfulla ögonen de har.

Jag hade aldrig insett att föräldrarna faktiskt kände liknande känslor som vi elever gjorde, det var först när jag själv satt där på Andrés första skolavslutning som jag insåg detta. Jag är inte bara där för hans skull utan faktiskt även för min egen, för att jag vill vara där och dela denna dag med honom och alla andra i kyrkan.

Det är en vacker dag och en dag då man minns tillbaka på sin egen barndom, en dag som man inte vill missa.


Jag minns en avslutning speciellt mycket, det var 1989 när jag skulle sluta 6:an och sedan skulle börja högstadiet, man blev lite extra stor då på något vis. Vi fick dessutom byta skola och byta klass så detta var ju ännu mer spännande men det var egentligen inte det jag minns mest av denna avslutning utan det var mitt framträdande denna dag. När jag började 4:an så började jag spela gitarr och ville nu på denna skolavslutning spela något i kyrkan men detta skulle jag inte få göra för någon tyckte att gitarr inte passade in. Jag blev verkligen jätte besviken, vad då inte passade in?

Vem säger att det bara är tvärflöjt och fiol som kan framföras på avslutningarna?

Jag var inte speciellt bra på gitarr inser jag idag och borde nog tacka den eller de lärarna som satte stopp för mitt uppträdande. Det enda jag minns att jag lärde mig under dessa 2 år var vad strängarna hette, min musiklärare lärde mig nämligen en ramsa: EHalv Groda Dansar Aldrig Ensam och den satte sig liksom många andra ramsor som lärare printat in i huvudet på en. (Aldrig stavas aldrig med 2 L, alltid stavas alltid med 2 L osv....)

Men just i denna stund då jag ville spela så tyckte jag att jag kunde och jag hoppas verkligen inte att det var för att lärarna tyckte jag var dålig som jag inte fick spela.

Jag krävde iallafall att få läsa upp en dikt jag skrivit inför denna dag och efter att min lärare läst den så fick jag godkänt. Den kommer självklart i slutet av detta inlägg, jag vet dock inte vilket som var sämst, mitt gitarrspel eller min dikt. Fast jag var och är nog bättre på dikter än på gitarr måste jag erkänna.


Nu verkar det dock som tiderna har ändrats för i morgon ska André och hans klass spela Xylofon och det ska bli väldigt spännande att höra detta i kyrkan för det måste ju klinga väldigt vackert i en kyrka.

André är givetvis jätte nervös och är livrädd för att spela fel men helt ärligt när vi föräldrar sitter och lyssnar på barnen denna dag så låter ju allt vackert oavsett. Kan man någonsin sitta på en skolavslutning och se dessa uppklädda, förväntansfulla, nervösa och glada barn uppträda utan att tycka det är rörande och vackert?

Nej jag tror inte det!

Så nu är det dags för mig att få lite sömn så jag kan vakna upp i morgon och vara pigg inför denna dag, blommorna till Andrés fröknar står här och doftar gott, kläderna som André ska ha hänger klara på stolen i hans rum och allt är planerat in i minsta detalj för att det ska bli en fin dag att minnas för André.

I morgon börjar sommarlovet!


Min dikt som jag skrev inför skolavslutningen 1989

(tänk på att jag inte var så gammal hehe)


Jag ligger på stranden i den varma sanden.
Jag lyssnar på fåglarnas vackra sång,hoppas denna sommar blir lång.
Titta där! en fisk hoppar upp, jag tror jag går och tar ett dopp. 
En varm sommar är härlig men om det regnar är den förfärlig.

Barnen fångar fisk i en håv,de har kul nu med sommarlov.
Många åker till sina stugor,där finns det många flugor. 
Men sen kommer snön och det blir jul,fast det är ju också kul.
Sitt nu inte bara där i kyrkbänken och sov,jag vill önska er alla ett trevligt sommarlov!


Av Rose-Marie - 9 juni 2012 19:05

Denna veckan har det både varit nationaldag och student vilket självklart får mig att minnas den 6 Juni 1996 då jag själv tog studenten. Att det även var nationaldag var inget jag tänkte på, det enda som fanns i mitt huvud var att jag äntligen var fri från skolan. Nu fanns det inget som band mig här hemma längre utan jag kunde uppfylla min dröm om att flytta till Stockholm tillsammans med min dåvarande kille Isac.

Vi hade varit ett par sedan i slutet av 7:an så det var ju några år vi hade bakom oss. De första åren pendlade vi och jag trivdes som fisken i havet då jag var i Stockholm på helger och lov, jag var fast besluten om att vi skulle bo där när jag tagit studenten. Isac flyttade ner till mig efter sin student och hela tiden pratade vi om hur det skulle bli då vi äntligen kunde bo i Stockholm, något annat fanns inte i planerna.

Men före dess var det ju studenten då och det var en vacker dag med sol och värme.

Den började som för många andra med champangefrukost med klasskompisarna och sedan var det dags för utsläpp. Mina vänner, släkt och familj fanns där den dagen, ja t.o.m min judotränare Tommy och tränarkompisen Linda var där. Det var en fantastisk dag som jag alltid vill minnas, det var nu livet skulle börja på riktigt.


 



 


Helgen efter studenten åkte jag, Isac, min klasskompis Theres och hennes kille Jonas till Danmark.

Det skulle bli en avskedsresa och vi hade planerat för detta ett bra tag så vi var självklart eld och lågor när vi for iväg mot Aalborg i Danmark.

Vi kom fram till Hotellet och ja det såg ju inte riktigt ut som på bilden men det gjorde inte så mycket för vi skulle ju ändå bara sova där. Jag gick fram och skulle checka in då hon i receptionen sa något på danska till mig, jag skrattade och eftersom mina resekamrater trodde att jag förstod danska så skrattade de också för hon sa ju säkert något kul. När de frågade vad hon sa svarade jag: -jag vet inte och fortsatte skratta.

De undrade ju självklart varför jag stod och skrattade då jag inte ens visste vad hon sa och jag fick förklarat att det lät så kul när hon pratade så jag kunde inte hålla mig.

Ja så började denna helg och vi fick fram att hon i receptionen försökt förklara för mig att rummen inte var klara så vi skulle få vänta en stund.

När vi tillsist fick rummen och kom in i dem så såg vi varför våran resa var så billig, färgen från taket började flagna bort och tapeterna var trasiga, det såg mer ut som ett rum i någon knarkarkvart.

Men som sagt vi skulle ju bara sova där och det fanns ju pool så vi tog med oss champangeflaskorna som stod på rummen och gick ner för att sätta oss alla fyra i poolen och bara slappa efter resan och efter detta skulle vi göra stan.

Vi gick återigen till damen i receptionen och bad om nyckeln in till poolen, hon tittade lite konstigt på oss och sa att vi bara fick bada 1 timme. Det räckte gott och väl tyckte vi och gick in till poolen, tittade konstigt på varandra och började skratta hysteriskt då vi såg att det var ett hörnbadkar som man fyller på med vatten och trycker på en knapp så bubblorna börjar, 2 pers fick ju plats iallafall så jag och Theres hoppade i.

Champangen hoppade vi över och vi gick ganska snabbt ur badkaret eftersom det började lukta bränt och blev en svart fläck på väggen.

Då konstaterade vi att vi nog skulle skippa solariet som skulle finnas på hotellet, vi drar på stan helt enkelt!


 


 


Därefter blev faktiskt helgen en riktigt trevlig upplevelse med krogrunda och tivoli dagen därpå.

Trots starten så blev det ju bättre tillslut och idag minns jag det med ett leende på läpparna.


 


När vi kom till Uddevalla så var det dags att ta farväl för nu var det snart dags för mig och Isac att uppfylla våran dröm och flytta till Stockholm.


 


 


Det var med en stor glädje jag vinkade hejdå till mamma och pappa då flyttlaset skulle gå upp till Stockholm och det var en enorm känsla att få flytta in i våran lägenhet i Hagsätra. Det skulle bli ett tillfälligt boende tills vi hittade något närmre stan.

Första tiden var bara massa lycka och glädje men efter ett tag så började jag få hemlängtan, Isac jobbade mycket och jag satt mest ensam hemma på dagarna. Jag hade tröttnat på att åka in till stan och gå runt ensam, jag hade tröttnat på att inte våga gå ut efter klockan 18. För att komma till tunnelbanan var man nämligen tvungen att gå igenom en tunnel där det alltid satt massa konstiga människor så jag vågade inte gå där själv.

Jag hade också tröttnat på att folk tittade konstigt på mig då jag i den lilla mataffären som låg ganska nära oss gick och sa hej till alla för det var så man gjorde hemma i Färgelanda.

Jag hade pga allt detta även börjat fundera på om jag verkligen skulle vilja bo i Stockholm resten av livet, ville jag uppfostra barn där? Var jag tillräckligt kär fortfarande?

Svaret blev tillslut nej och det var ett stort steg att bryta upp med Isac som hade varit en del av mitt liv sedan 6 år tillbaka. Hela min ungdomstid var förknippat med Isac och det är klart att det inte var ett lätt beslut att flytta hem igen men så blev det. När sommaren var över så började mitt nya liv, kärleken var över, skolan var över, jag hade kastat mig ut i en helt ny värld som jag inte visste någonting om, jag befann mig nu i en stor ovisshet, vad ska hända nu?

Men den sommaren 1996 är ändå en sommar som jag aldrig kommer att glömma, den sommaren fick mig att stå på egna ben och den sommaren var mitt första steg ut i vuxenlivet. Det var tufft och är förmodligen likadan för alla som tar studenten, som har drömmar om vad man ska göra efter skolan och för alla som kanske känner ovisshet inför detta steget. Vad händer nu?


Jag tror vi alla har längtat efter den där tiden då skolan är över, den dagen då man tar studenten och jag tror vi alla efter den dagen ändå känt lite rädsla, för vad kommer hända nu? vem är jag utan skolan?

Den sommaren 1996 fattade jag ett beslut som raserade alla mina drömmar om vad jag skulle göra efter studenten, jag hade ingen reservplan, jag hade aldrig tänkt i några andra banor.

Men det är ändå endel av orsaken till att jag är den jag är idag, vem hade jag varit annars?

Jag ångrar ingenting och jag skulle nog göra om samma sak om jag fick spola tillbaka tiden för jag är glad för den jag är idag, jag är lycklig för det jag har och hur mitt liv sett ut efter studenten, jag skulle inte göra något annorlunda.


Livets väg  (skriven av mig)

Vägen i livet är inte en enda rak nedförsbacke, för livets väg är inte alltid lätt att gå,

Livet är inte bara ett enkelt prov där man har facit som svar för ibland finns det inga svar att få.

Det kommer dagar då vi måste göra olika val, ett val som kanske ändrar våra liv,

ett val som är svårt att ta, ett val som innebär ett jätte kliv.

Hur rak din väg genom livet ändå verkar vara så kan det komma en väg som delar sig,

det finns ingen annan som kan fatta ett beslut, det finns ingen som kan välja åt dig.

Det kan hända att du går vilse ibland, det kan hända att du går åt fel håll,

även om du har karta och kompass så har du ingen koll.

Den vägen du tänkt att gå visar sig vara helt fel,

då måste du följa ditt hjärta för att du tillslut ska kunna känna dig hel.




.

 




Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2012 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se