Det har varit vår i luften idag och jag älskar våren, jag blir så glad och pigg, ja det blir vi nog allihop.

Jag brukar få samma känsla varje år när våren närmar sig och det är en känsla som kommer från förr när jag var liten.

Det är konstigt att det är precis samma, jag minns den så väl och det är egentligen inget speciellt minne.

Jag minns inte hur gammal jag var men det var en vårdag någon gång mellan 1985-1988

Solen sken och de hade precis sopat gatan utanför huset, mamma hade varit ledig denna dagen och huset luktade nystädat då jag kom från skolan. Fönstrena stod öppna, mamma brukade alltid tvätta fönstrena direkt efter att de sopat klart utanför. 

Jag minns att hon ropade på mig och bad mig komma in i vardagsrummet och där låg det en hög med kläder, hon hade varit i stan och vårhandlat. Detta var ju inget speciellt ovanligt så jag vet inte varför jag minns just denna vårdagen så väl. Jag hade iallafall tagit på mig mina nya skipants, nya mörk lila knähöga vårstövlar och en ny stentvättad jeansjacka. LYCKAN VAR TOTAL och jag kände mig så snygg. Ut i vårsolen och gick runt hela Färgelanda så att alla skulle se mig. Jag minns min glädje och hur pigg jag var denna dagen, jag bara gick och gick i flera timmar.

Det är denna känsla som kommer tillbaka varje år när våren närmar sig. Jag får lust att städa,öppna alla fönster och klä mig vårigt och bara gå ut och gå i flera timmar.

Det var så här jag kände när arbetsdagen började närma sig sitt slut,jag kände mig lycklig!

När jag kom hem hade Roger redan städat eftersom han varit ledig hela dagen så jag tänkte att då passar jag på att rensa i lite lådor. Jag har så mycket gamla papper liggande i bokhyllelådor och skrivbordslådor som jag tänkt rensa länge. Så där blev jag sittande och hittade mycket kul, gamla dagböcker och annat.

Så hittade jag en dagbok jag påbörjade efter pappas död och plötsligt kände jag mig inte lika lycklig längre.

Men jag log ändå när jag började läsa, man har ändå kommit långt om man kan le när man läser en dagbok som innehåller brev till sin avlidne far. Här kommer ett av dem:

Kära Pappa! 

Det finns någon som har sagt att tiden läker alla sår och om det nu är så då har min själ aldrig fått höra det.

I min själ och i mitt hjärta kommer såret för alltid finnas kvar. Jag kanske inte visar min sorg utåt men inom mig värker det varje sekund.

De som säger att allt som sker har en mening borde förklara för mig vad det fanns för mening med din död.

Hur jag än försöker så kan jag inte se en enda bra sak med att du lämnade oss.

Ibland önskar jag att jag kunde få möta dig i en dröm eller fick ett bevis på att du finns i min närhet.

Jag har hittills inte fått uppleva det och är kanske lite rädd för det innerst inne.

Det finns gånger som jag har velat lyfta luren och ringa dig, bara för att höra din röst men i samma stund kommer jag på, du finns ju inte längre.

När du fick reda på att du fått hudcancer så var jag säker på att det skulle försvinna, inte skulle du dö!

Då trodde jag aldrig att jag skulle ligga här i min säng och skriva brev som du aldrig skulle kunna läsa.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli arg på visdomsord som: -allting ordnar sig eller att man lever på hoppet.

När jag hör sådant så tänker jag:

-Hade vi för lite hopp och varför ordnade det sig inte för oss?

Kram// Rose-Marie

När jag läste detta och min lycka som jag känt tidigare blandades med känslan jag fick efter jag läst ur dagboken så visste jag inte längre vad jag kände. Glädje eller sorg, det var något mitt emellan eller jag kände mig tom.

Så började jag tänka på min syster som fick en son för 2 dagar sedan,det är hennes 3:e barn och imorgon kommer hon hem med lille Theo. Jag började känna mig glad igen och känner att det finns ändå glädje och lycka på våran väg och jag tror nog att han ser det där uppifrån,han finns nog med oss fast vi inte märker av det.

Jag kommer innan våren är här på riktigt uppleva min speciella vårkänsla fler gånger så trots att jag känner mig lite "snuvad" på den idag så känns det ändå inte som att jag ångrar att jag började läsa dagboken.

Det var nog meningen att jag skulle ge pappa en tanke just idag, kanske var det ett tecken att jag hittade den.

Kanske ville han visa att han var med oss nu när min syster fått ett barn!

Så vill jag tro iallafall, låter nog väldigt djupt och löjligt för er men that´s me!

Igår avslutade jag med att det blev beslutat att André skulle testa särskolan och starten gick över förväntan.

I september (2007) fick vi dessutom träffa en neurolog via habiliteringen och nu skulle det påbörjas en riktig utredning. Vi fick även träffa en jätte bra psykolog som tyvärr slutade efter ett tag för ett annat jobb,psykologer är som sagt efterfrågade. Vi fick även träffa en specialpedagog både via habiliteringen och via skolan.

Sen var det så bra eftersom fler barn i särskolan behövde logoped så därför kom habiliteringens logoped till särskolan och tränade med barnen och även gav råd till skolpersonalen. André tyckte plötsligt det var kul att språkträna för nu var han inte ensam om det längre.

Vi började också med medicinering,vilket folk har massa olika åsikter om. Vi valde att testa för jag hade varit på föreläsningar där vuxna berättat om hur medicin hade hjälpt dem.

Efter 3 månader började André att rita,han hade bara ritat "bebisteckningar" innan,han kunde inte rita tex gubbar och hus. Plötsligt började han kunna se mönster och kunna skriva bokstäver så han kunde skriva sitt förnamn.

Jag märkte också stor ändring i humöret och det tog längre tid innan han blev arg. Så för oss har det inte funnits något negativt med medicin. Medicin, hjälpen i skolan och mitt arbete med planering och struktur hemma gav stora och possitiva förändringar och vardagen började kännas enklare. Men det gällde att inte rubba på någonting för då rasade allt.

Under året gjordes nu en utredning för att se om André hade behörighet till särskolan och om han skulle skrivas in där eller inte. André ville inte börja i annan klass,han trivdes som fisken i havet.

När jag en dag skulle ringa habiliteringen för att få ett papper på hans diagnos till försäkringskassan så sa personen jag pratade med: ja vi kan skicka intyg till dig,han har ju en lindrig utvecklingsstörning samt aktivitet- och uppmärksamhetsstörning. Jag avbröt henne med: -en lindrig vaddå sa du?!

-Ja en utvecklinsstörning,jag trodde du visste det.

Saken hör till den att vi hade inte haft möte ännu för att gå igenom utredningen så jag trodde att hans diagnos var grav språkstörning samt aktivitet- och uppmärksamhetsstörning. Men jag hade ju fått indikationer av skolpsykologen att det lutade åt detta med lindrig utvecklingsstörning och hade läst mycket om detta,jag blev egentligen inte förvånad. Men tänk om jag var en ganska ovetande förälder som skulle bli helt chockad av ett sådant här besked och dessutom få det på telefon. Det kunde blivit fruktansvärt galet.

Personen i andra änden blev självklart väldigt generad och bad så hemskt mycket om ursäkt att hon läste upp detta utan att först se om vi gått igenom något. Så jag tror inte att hon kommer göra det en gång till.

Efter detta samtalet kontaktade jag logopeden och bad om att vi skulle ha ett möte snarast och så blev det.

Nu hade jag fått svar på mina frågor ang. Andrés svårigheter och det konstiga är att NU öppnade sig en helt ny värld,NU plötsligt hade man massa rättigheter. Det har man ändå men man får kämpa mer för sina rättigheter om man har ett barn med tex "bara" ADHD. Det finns barn med ADHD som har stora inlärningssvårigheter och de får inte hälften så bra hjälp som ett barn med låg begåvning.

André blev iallafall efter många möten och utredningar och bra information till oss föräldrar inskriven i särskolan.

Han lär sig och utvecklas men det går väldigt sakta så det är skönt att han får den tiden i skolan.

Om en månad fyller han 13 år och han väljer att gå på lilla fritids,där är barnen upp till 7 år tror jag.

Jag har frågat om han inte vill gå över till stora men det vill han inte,han är istället där och hälsar på ibland.

Jag tycker inte det spelar så stor roll om han väljer att leka med yngre barn för det är väl där han känner att han platsar in. Han har lite äldre kompisar också och går på idrotten ihop med 3:orna.

Eftersom han är över 12 år har han förlängd barnomsorg och förlängd vård av barn och jag låter honom ta det i sin takt,han kommer tala om när han är redo för att byta grupp eller kanske vara utan fritids på tex eftermiddagarna. Just nu säger han att han ska ha fritids tills han är 20 år men han kommer garanterat att ändra sig ;-)

Vi har tillsammans med habiliteringen börjat planera lite inför att träna på att klara morgonen själv men André visade tydligt att han inte var redo för det så det får bli ett nytt försök efter ett tag igen. Var sak har sin tid.

Jag har också nu på senare tid fått reda på hur mycket hjälpmedel det finns och detta har ingen talat om tidigare!!!

Det finns tex elektronisk almanacka där man lägger in bilder på dagarna UTAN att behöva klippa och klistra som jag gjort i alla år,man kan t.o.m tala in meddelanden på den som talar om exakt vad man ska göra och när man ska göra det. Ja som en liten extramamma ;-)

Det finns telefoner som talar om vem som ringer och med knappar där man sätter in kort på den man vill ringa.

En sådan köpte jag på teknikmagasinet när André var yngre och hans pappa blev sjuk en morgon. Vi kom då på att André inte kan ringa varken mig eller ambulans om det hade varit nödvändigt. Så vi köpte en telefon där man sätter in bilder i knapparna och så lagrar man in telefonnummer där. Han behöver bara trycka röd knapp och bilden på mig så ringer den mig. Dock talar den inte om vem som ringer och André svarar inte om han inte vet vem som ringer. Detta kunde vi alltså fått låna GRATIS om vi bara hade vetat om att det fanns.

Ja det är mycket rättigheter man har som man inte vet om och detta måste man också ta reda på själv,för ingen upplyser en om detta. Jag önskar så att det en dag blir bättre när det gäller att upplysa föräldrarna vad man har rätt till och vad som finns. Det är ju ändå för barnens bästa.

Jag känner inte idag att jag är en gråzonsmamma,allting är inte längre grått och trist. Det har regnat,haglat,åskat och blixtrat enormt mycket men så tittar solen fram mitt i detta och plötsligt kan jag se regnbågen.

Ja jag har fått skaffa mig egna paraplyer i regnskurarna och jag har fått bygga egna vindskydd i stormen men solen har funnits där bakom molnen hela tiden och ibland  när jag letat efter den och tittat riktigt noga så har den tittat fram.

Nu lyser den ofta på mig men jag vågar inte riktigt se mig som en solskensmamma ännu,jag kommer bli det sen,det är jag nästan säker på men jag har en bit kvar. Jag tror att jag kommer behöva min kämparglöd ett tag till. André ska gå klart skolan och sedan börja gymnasiet och sen ut i vuxenlivet. Men jag kommer njuta av solen nu när den finns här och under tiden ska jag börja planera och rusta upp mig ifall det kommer regn och blåst på vägen. Denna gången tänker jag försöka vara förberedd så det bara är att plocka fram paraplyer och vindskydd när det behövs.

Om jag tittar tillbaka på det jag berättat dessa dagarna så önskar jag att det sker förändringar i hur föräldrar behandlas. Det är klart att vi har ett ansvar som föräldar men man ska inte behöva stånga sig blodig eller hur?

BVC ska ta en på allvar,man ska bli informerad om vilken hjälp som finns att få och vilka rättigheter man har, skolan ska i tid göra utredningar om man tror att detta kan ändra planeringen för barnens skolgång, det borde finnas en kontaktperson som föräldrarna kan vända sig till och som kan stötta föräldrarna och sist men inte minst önskar jag att fokuset låg mer på barnet och dess behov än vad det ligger på ekonomin.

Jag lovar,man tjänar mycket pengar på att lägga in resurserna tidigt än att behöva ta det senare för då lär man få betala med ränta. Betalar man inte sina räkningar i tid blir det påminnelser,betalar man inte då blir det inkassokostnad och därefter kronofogden,på allt detta blir det ränta för varje dag. Man hade tjänat rätt mycket på att betala den i tid eller hur?

Vad vi än är, föräldrar, rektorer, lärare, vårdpersonal m.m så strävar vi ju ändå åt samma mål: Att barnet ska må bra och ha en fungerande vardag. Det är dessutom vårat ansvar att det fungerar. Varför inte försöka hjälpa varandra att komma dit?!

Jag hoppas att ni alla som kämpar där ute kommer få se regnbågen,den finns där fast det är svårt att tro.

Man måste bara få lite solstrålar mitt i regnet och då kommer ni se den.

Ni som jobbar med barn och föräldrar som lever i gråzonen,snälla hjälp dem. Du kanske tror att du inte kan hjälpa till men jag lovar det räcker med att bry sig,fråga hur det är,sträcka ut en hjälpande hand och motivera dem att orka kämpa. Kan du inte ge svar på frågorna de har så hänvisa dem till rätt person,hjälp dem med att visa vägen.

Det finns alltid något man kan göra för att vara den där lilla solstrålen och med många små solstrålar i regnet så tittar snart regnbågen fram. Du kanske blir den avgörande solstrålen som får dem att se den.

Låten nedan ger mig hopp :-)

Igår avslutade jag med att vi var påväg att flytta från Uddevalla till Färgelanda och hade försökt få en psykologutredning gjord på André för att se om det fanns någon bakomliggande problematik.

Det verkade ju stört omöjligt trots att logopeden skickat remiss till BVC. Eftersom vi nu flyttar till annan ort tycker BVC i Uddevalla att vi ska träffa psykolog i Färgelanda och eftersom det inte fanns någon i Färgelanda blev jag nu hänvisad till skolpsykologen.

Jag kände att eftersom jag kämpat så mycket så kunde jag inte bara lägga ner nu så jag tog tag i saken och ringde till skolpsykologen,när han frågade vad jag hade på hjärtat så brast allt för mig. Jag stod i telefon och grät samtidigt som jag förklarade våran situation. Det blev jätte pinsamt och jag misstänker att han tyckte det var jag som behövde en psykolog men han var förstående och sa att han skulle se vad han kunde göra. Träffas skulle vi absolut göra sa han för det behövdes. Detta var i November 2004 och vi hade precis börjat flytta in,André var inskolad på sitt nya dagis. Jag kallar det dagis för att lättare kunna skilja begreppen dagis (barnomsorg) och förskola (6 års grupp)

Det fungerade bra på dagis och de höll på att förbereda de barn som nästa år skulle börja förskolan,André var ett av dem. I februari 2005 började skolpsykologen på sin utredning och de träffades ett flertal gånger. Undertiden hade jag skickat en egenremiss till en logoped på barnhabiliteringen eftersom det verkade omöjligt att få träffa en logoped i Färgelanda,det fanns ingen och skolan kunde tydligen inte ordna någon. André behövde ju språkträning!!!

Jag blev väldigt glad när jag fick ett mail av en av de bästa logopederna de hade,detta hade jag hört via andra.

Hon hade läst mitt brev med stort intresse skrev hon och tyvärr var hon upptagen den närmsta veckan men lovade att försöka ordna ett möte snarast. För vi behövde hjälp tyckte hon. ÄNTLIGEN tänkte jag,ett ställe med alla resurser samlat under ett och samma tak,någon som kunde hjälpa mig genom denna djungel av frågor.

Nu kändes det som att mitt kämpande började ge lön för mödan. Solen började titta fram där i allt grått.

Vårat första besök på barnhabiliteringen var i Mars 2005 och den första hjälpen var ju att få träffa logoped som även skulle kunna handleda skolpersonalen och ge dem tips på hur de kunde träna. Hon skulle även kunna hjälpa mig vid möten på skolan. Logopeden blev min kontaktperson och nu kände jag att det fanns någon som jag kunde ringa vid frågor och som kunde vara ett stöd vid möten. Jag var inte ensam längre!!

I maj 2005 kom psykologutlåtandet och vi hade möte på skolan. Där satt jag,logopeden,rektor,personal från förskolan,personal från fritids och skolpsykologen, även om logopeden var där så kände jag mig hemskt ensam,det kändes som det var de mot mig. Jag kan inte förklara varför jag kände så men jag har hört fler föräldrar som upplevt att dessa möten känns jobbiga pga att det är så mycket folk med. Jag förstår att det kan behövas men det hade varit lättare om alla dessa hade möte själva först och kanske skickade en eller 2 representanter som träffade mig som förälder och logopeden.

Utredningen visade iallafall att André var svårbedömd pga sin språlstörning och skolpsykologen vågade inte säga så mycket om resultatet. André låg väldigt lågt och hamnade långt under normalvärde men detta kunde ju bero på språket. Rådet till mig blev att André skulle avvakta 1 år med att börja förskolan och kanske mogna lite tills nästa år. Detta var i Maj,skolan slutar i Juni och i Augusti skulle André börja förskolan,trodde han.

Det låg alltså på mig att avgöra detta,det låg på mig att tala om detta för André och det skulle vara jag som fick hans besvikelse. Han hade ju varit inne på förskolan och han hade pratat om detta bla vilka på dagis som skulle börja med honom efter sommaren.

Jag insåg ju ändå att det vore bäst för honom att få 1 år till på dagis och jag hoppades på att detta skulle göra att han kom ikapp till nästa år. Så blev det och det var tufft att ta det med André,han förstod ju inte varför och jag visste inte hur jag skulle förklara. Han stod ofta och tittade in i fönstret på förskolan och det är ytterligare en sak som var lite dumt,förskolan låg precis i byggnaden mitt emot dagis.Både bra och dåligt enligt mig,bra för att övergången inte blir så drastisk som om man byter skola helt men dåligt för att det är svårt för barnen att skilja på dagis,fritids och förskola.

Under denna tiden var det fortfarande lika tufft med Andrés humör och ilska som tidigare. Han blev arg och kunde hälla en hink lera över ett barn när det blev bråk,han blev arg på mig var och varanan dag.

Att ta med honom in i affären var inget jag gjorde om jag absolut inte måste. Man började avstå saker för att slippa ha det jobbigt,det var lättare att vara hemma. 

Och alla frågor: när ska vi göra det,hur många dagar är det kvar,hur länge ska vi göra det,vilken bil ska vi åka.ja allt allt allt skulle han veta exakta svar på och ändrades något blev han hysterisk.

Jaja 6-års trots har alla barn liksom det där med 3-års trots men när folk börjar tro att det är ett dåligt uppfostrat barn jag har så är det inte längre tal om 6-års trots. Hade jag sagt att jag skulle hämta honom med våran röda bil så vägrade han åka med om jag kom med den blå. Om vi var i affären och han inte fick det han ville ha så blev han hysterisk och rev ut saker. Det var bara att bära honom ut och lämna det man skulle handla. 

Jag började känna mig som en dålig förälder,hur gör alla andra? 

När jag bodde i Uddevalla hade jag kommit i kontakt med föreningen Attention som jag skrivit om i några tidigare inlägg. 

Denna föreningen fann jag då den andra "talknuten" la ner. I Attention arbetade de för barn och ungdomar med NPF problematik. (bokstavsdiagnoser)

Jag började mer och mer fundera på om André hade något liknande,dessa diagnoser går ju mycket hand i hand,språkstörning kan vara kombinerad med ADHD och inlärningssvårigheter.

Jag vände mig till logopeden och frågade om det inte var dags för en ordentlig utredning av André,jag måste få svar på vad det var. Jag trodde att man genom habiliteringen skulle slippa behöva tjata om saker,att allt skulle lösa sig genom dem. Jag insåg snart att det var likadant där,man fick tjata och ta reda på allt själv.

Psykologer är tydligen ett yrke som få utbildar sig till för de verkar vara vakanta överallt men jag kunde väl få träffa en specialpedagog eller en kurator. Ja någon som kunde ge oss verktyg och tips på hur vi skulle hantera André. Men jag fick inte mycket svar utan började söka själv på nätet. Det fanns en föräldrautbildning som heter COPE och den fick man via habiliteringen,varför har ingen sagt det? Den ville jag gå och när jag frågade om den svarade dem att ja den fanns men de ville inte säga det till föräldrar för det kunde uppfattas som att de var dåliga föräldrar. 

Men snälla,varför inte göra ett häfte till alla nya på habiliteringen där det står allt de kan hjälpa till med och sedan kan föräldrarna själv bedömma vad de kan ha nytta av.

Jag lärde mig massor på denna utbildningen, belöningsystem, planering, struktur, avleda konflikter, bemötande,

ja det fanns massor av nytta och jag fick även klart för mig att många gånger gjorde jag precis rätt och många av konflikterna kanske skapades av att jag gjorde fel och inte tänkte mig för. Det är helt naturligt,man är ju inte mer än människa.

Nu började en tid med mycket struktur,planering,bättre bildscheman med färger för varje dag,belöningssystem och ja jag gjorde t.o.m en skattjakt när vi handlade. Vi gjorde en inköpslista med bilder på allt vi skulle handla och André fick gå i affären och leta upp varorna. Genom detta kunde han även se redan hemma att det fanns inget godis med på listan så det blev inte lika mycket tjat i affären´sen. Nu började solen skina igen trots att det var ett enormt jobb jag fick lägga ner men det var heltklart värt det. 

André hade nu börjat förskolan och det var tufft i början för nu stod han i fönstret och tittade in på dagis istället,han hade istället för att komma ikapp snarare börjat känna sig mer bekväm bland de ännu yngre barnen.

Men efter ett tag så var han ändå med i gruppen fast fröknarna hade svårt att få med honom i arbetet.

Jag började ta med övningar från logopeden och hoppades på att personalen skulle ha nytta av dessa.

Nu kommer då en vädjan till skolpersonal,jag vill inte klandra någon men jag vill bara ge lite eftertanke.

Jag förstår att det är ont om tid,personal och stora barngrupper och det är svårt att ta ett barn för att träna.

Men detta är inget som jag som förälder vill höra ja iallafall inte som ett, pust och stön, detta har vi inte tid med.

Även om jag förstår så ger det mig dåligt samvete för att mitt barn kräver mer tid eller att jag belastar personalen.

Säg istället att ni ska ta upp detta med chefen och se om det går att lösa via någon resurs då och då eller föreslå att man kan spela spelen med flera barn eller be mig som förälder att hjälpa er trycka på hos chefen.

På detta vis inser jag som förälder att ni vill,ni försöker men ni vet inte hur ni ska få tid.

Det räcker för mig för att jag ska tycka att det är en jätte bra personal.

Nu var det iallafall dags att fundera på detta med 1:an och André var oerhört förväntansfull,de började prata om detta redan i Januari. Fröken på förskolan började dock förbereda mig på att det nog skulle bli jätte tufft för André,hon undrade om det var klart med någon utredning eller om skolpsykologen planerat någon utvecklingsbedömning av André. Jag kunde inte ge svar på någonting,för ingen hade sagt något.  

Hon lovade iallafall att hjälpa mig stöta på så att det skulle gå fortare.

I Mars fick jag veta att skolpsykologen skulle göra en bedömning av André och se vart han ligger i utvecklingen men han hade inte tid förrän i April.

Så återigen satt vi där, skolpersonal, förskolepersonal, rektor, skolpsykolog, specialpedagog, logoped och jag.

Återigen kände jag mig helt ensam. Nu fick jag beskedet om att André låg så lågt att det var tal om särskola.

Han låg på lätt utvecklingstörning och en vanlig klass skulle bli väldigt tuff för honom.

Det var återigen upp till mig att besluta vad det skulle bli,återigen skulle jag trycka ner André.

Han hade t.o.m hunnit vara inne i sitt klassrum med sina blivande klasskompisar. Ännu en gång sitter vi där i Maj och ska fatta ett sådant här beslut,jag hade fram till Juni på mig.

När jag var inne på särskolan och tittade så såg jag ju att de hade likadana bildscheman med samma färger för varje dag (det är standard) det var struktur,planering,man skulle lära sig genom att göra,de hade avgränsade platser och det fanns hörselkåpor vid varje plats,det gick nästan en lärare/elev. Ja det var som klippt och skuret för André,jag visste det. Men skulle han tycka det? Nä han blev hysterisk och var jätte ledsen.

Jag förstod honom och lovade att det bara var på prov och han skulle få gå på vanliga fritids för det var kraven jag ställde. André gick tillsist med på att prova och nu skulle vi njuta av ett härligt sommarlov!

3:e och sista delen för temat från gråzonsmamma till regnbågsmamma kommer imorgon kväll

Jag avslutar med lite bilder på saker jag gjorde som underlättade för oss här hemma

Efter att jag skrev ett inlägg om André den 12 januari (min son) så har jag fått frågor och meddelanden om hur jag fått hjälp och lite andra frågor kring ämnet. Jag har även märkt att inlägg som handlat om barn med dessa svårigheter har blivit uppskattade. För en vecka sedan avgick jag som ordförande i Attention och under denna veckan har det varit ganska mycket kring detta ämnet. Jag har dessutom i slutet av denna veckan hjälpt en kompis att skriva en sammanfattning så det är nog inte så konstigt att jag natten till igår drömde om att jag höll en föreläsning för lärare,vårdpersonal och föräldrar om hur det är att vara förälder och stånga sig blodig för att få hjälp.

Jag har aldrig hållt en föreläsning i hela mitt liv men i drömmen var det som om jag inte gjort annat.

När jag vaknade på morgonen så tänkte jag att ja det kan bli ett bloggtema. Det skulle bli för långt för att skriva i ett inlägg så jag tänkte att jag gör som med berättelsen om pappa,delar upp det i delar.

Här kommer därför första delen så fortsätter jag imorgon. Det blir kanske tråkigt för er som inte är intresserade men jag känner att det är guld värt om så bara en förälder läser och kanske av detta får kraft att orka kämpa eller en lärare,rektor,kurator,vård personal får en insikt i hur det är att vara förälder och behöva kämpa så mycket för att få hjälp. Jag gör inte detta för att på något sätt klaga eller lägga skuld på någon,absolut inte. Det är som sagt enbart för att väcka en aha-upplevelse och förhoppningsvis kunna förändra något.

Som jag skrev i inlägget: min son den 12 januari så var André ett oerhört lugnt och stillsamt barn då han var bebis.

Men när han var runt 9 månader började hans öroninflammationer och förkylningsastma att störa lugnet.

Strax efter han fyllt 1 år hade han opererat in rör och gick på astmamediciner. Nu började en tid då sjukdomarna kom och gick varannan vecka. Min dåvarande chef blev arg när jag ringde och anmälde vård av barn,han tyckte jag kunde stoppa i André vitaminer så han höll sig frisk. Jag tyckte mer synd om mig själv som var tvungen att anmäla vård av barn än vad jag tyckte om André som var sjuk. Jag började nästan t.o.m bli irriterad på André för att han var sjuk så ofta.

När André var runt 2 år började jag även oroa mig för hans språk eftersom han inte pratade och jag hade inte ens hört honom säga mamma. Jag tog kontakt med BVC som lugnade mig med att det kommer snart,plötsligt skulle han bara prata massor en dag. Jag kan säga att jag väntade väldigt på den där dagen då vi skulle vakna upp en morgon och han bara spottade ur sig massa ord. Det hände aldrig.

Vid 3-års ålder fick jag börja betala tillbaka för den lugna tiden vi hade när André var bebis.

Nu började en tid med hysteriska utbrott,konflikter och en daglig kamp.

Ja alla 3-åringar är jobbiga,jag vet. Men alla 3-åringar blir inte så arga att de sitter och dunkar huvudet i väggen och skriker ajajaj så att vi föräldrar måste ställa oss på balkongen för att visa grannarna att vi inte misshandlar honom. Alla föräldrar till en 3-åring väntar inte att polisen ska komma för att barnet skriker så fruktansvärt nar man tvättar håret på barnet. André skrek värre än vi badade honom i frätande syra.

Jag vet att 3-åringar är trotsiga men normalt brukar en trotsig 3-åring trots allt kunna tala om vad han/hon vill och behöver inte ha en mamma som tror att barnet tjatar om godis när det är kissa barnet vill. Barnet behöver inte höra mamma säga nej du får vänta tills lördag när han/hon är kissnödig på en måndag.

Nu började även dagmamman att reagera,dels för att språket inte fanns där och dels för att de andra barnen skyllde allt som hände på André,han kunde ju inte försvara sig. Han kunde heller inte lösa konflikter muntligt utan blev så arg att han slog dem istället. Jag förstår att de tyckte att det alltid var André som var dum.

På kyrkans barntimmar undrade de 2 fröknarna om André verkligen måste gå där,de klarade inte av att hantera honom och förstod inte vad han sa. Han ville heller inte vara med att sjunga. Nä han kunde ju knappt prata så sjunga var inte riktigt hans grej. Han kunde inte ens imse vimse spindel. Men jag trodde ändå att kyrkan tog emot alla barn med öppna armar.

Jag och dagmamman tog kontakt med BVC som sa att alla barn är jobbiga i denna åldern.

Vardagarna var nu mer eller mindre kaos och jag visste inte hur jag skulle hantera mitt eget barn,han mådde dåligt och vi föräldrar mådde dåligt.

Jag började söka på nätet och fann en föräldragrupp som kallades talknuten,den fanns i Uddevalla där vi bodde då. Jag bestämde mig för att gå dit och när mammorna där berättade om sina barn kände jag igen allt. Jag fick veta att det fanns något som hette språkstörning och att man kan skicka självremiss till logoped på sjukhuset.

Jag fick massa tips och råd,det var allt från bildscheman till tecken som stöd och jag tyckte dessa mammor var så kunniga. Så duktig skulle aldrig jag bli. Man måste ju vara specialpedagog för att orka detta tänkte jag.

Men de gav mig styrka och jag skickade en egenremiss till sjukhusets logoped och kort därefter fick jag hjälp.

Efter 4-5 tillfällen berättade logopeden för mig att André hade en språkstörning och jag borde fått hjälp för länge sedan.

I ett utlåtande skrev hon följande:

"André har en språkstörning som måste betecknas som grav, framförallt vad gäller fonologi och grammatik, eventuellet även innefattande semantiska och pragmatiska svårigheter."

Hon frågade mig om jag hade några frågor angående detta och jag ville verka duktig och sa nej inte just nu iallafall. Direkt jag kom hem skrev jag i ett forum på internet där det fanns en grupp för föräldrar med barn som hade språksvårigheter. Jag berättade om dagens logopedbesök och undrade vad diagnosen innebar.

Jag var inte speciellt duktig på svenskan och hade nog missat lektionen då man gick igenom orden fonologi,semantisk och pragmatisk. Jag fattade ingenting skrev jag.

Strax därpå ringde telefonen och det var Andrés logoped. Hon sa att hon ringde som privatperson och tyckte ärendet kändes högst prinsamt men hon hade läst mitt inlägg och förstod med en gång att det var jag trots att jag skrev ett alias. Hon brukade vara där inne och stötta föräldrar sa hon. Jag kände att det var en enorm tur att jag iallafall skrivit om hur bra hon var våran logoped.

Vi bestämde att vi skulle ha ett möte bara jag och hon så hon kunde förklara allt mer ingående.

Det blev inom några dagar och jag kände att det var skönt att sitta där utan André för nu kunde jag verkligen spotta ur mig allt. Hur jävliga dagarna var och hur tufft det varit under en lång tid.

Sådant ville jag inte ta när André satt bredvid,han hade det jobbigt som han hade och behövde inte höra sin mamma berätta hur jobbig han var.

Logopeden lyssnade och förklarade så fantastiskt bra och ville skicka remiss till BVC för att vi skulle få kontakt med en psykolog. Dels för att utreda om det fanns någon bakomliggande problematik och dels för att det bara var 1 år kvar tills André skulle börja förskolan och då avslutas kontakten med sjukhuslogopeden,då är det skolans uppgift att se till att barnen får träffa en logoped. Det brukar dock vara svårt att få igenom eftersom skolan ofta skyller på den dåliga ekonomin.

Sagt och gjort,jag hörde ingenting från BVC!!! Efter ett bra tag ringde jag själv och undrade vad som händer.

Jag fick till svar att psykologen på BVC var upptagen just nu så det var kö,dessutom planerade vi på att flytta till Färgelanda och då tyckte de att en Psykolog där skulle hjälpa oss. De lovade att skicka ärendet vidare dit.

Jag väntade i en månad och hörde ingenting så strax före vi flyttade ringde jag upp igen. Nu fick jag veta att BVC i Färgelanda inte hade någon psykolog för tillfället och eftersom det var ang. skolan så skulle jag nog vända mig till skolpsykolgen i Färgelanda. Dit skulle jag få ringa själv för det hade inte BVC med att göra.

Nu hade jag kommit till det läget att jag var på väg att ge upp,jag orkade inte mer. Jag jobbade heltid och efter jobbet gick all energi åt till att klara av vardagen,lösa konflikter,göra bildscheman,lära mig tecken som stöd och söka information på nätet. Jag orkade helt enkelt inte mer.

Jag avslutar här och fortsätter imorgon så det inte blir för långt och tungt att läsa.

Jag vill lägga in en dikt jag skrev till André i det läget jag befann mig i dagens slut på inlägget.

Jag tänder ett ljus

För dig mitt barn ett ljus jag tänder

 för att du utstår allt som händer

för att jag håller dig så kär

 Tänk så stark du egentligen är

För dig mitt barn ska lågan alltid brinna

 min kärlek till dig kommer aldrig att försvinna

Du kämpar även när det är svårt

 du skrattar och är glad fast livet kan vara hårt

För dig mitt barn tar glöden aldrig slut

 det är för din skull jag orkar att stå ut

Du möter motstånd varje dag

 men orkar du så orkar jag

Du står emot smärta och hårda ord

 du är min största hjälte på denna jord

För dig mitt barn ett ljus jag tänder

 för att du utstår allt som händer

När André var yngre testade han på lite olika idrotter så som fotboll,simning och Judo men inget av det fungerade eller passade honom.

När han började särskolan var det en i klassen som hade sitt kalas på ridskolan och efter det var han fast.

Det passade honom perfekt och han vill helst inte missa en enda lektion.

Det är så kul att se hur han växt i detta och det känns så skönt att han funnit sitt intresse.

Det fanns massa olika anledningar att de andra idrotterna inte fungerade och jag vet att det finns många barn som inte riktigt hittar sin grej.

Det är ännu svårare för barn med olika funktionshinder och det har gett mig en sådan enorm lust att starta något för dem.

Jag satt och tittade på gamla filer i min dator och hittade t.o.m en färdig mall jag gjorde för ett antal år sedan och en bra planering med vad jag ville göra men jag vågade inte sätta mina planer i handling.

Tänk om jag inte har nog med kunskap,att det inte finns behov i våran kommun och att allt bara blir ett fjasko?

Ja dessa tankar gjorde att jag la ner alltihop. Hur gör man för att starta något och vart vänder man sig,ska man betala med egna medel för att hyra lokal och redskap? Mina frågor var många och jag gjorde aldrig något för att ta reda på svaren.

Nej lika bra att strunta i det för om det hade funnits behov så hade ju någon redan gjort det.

Men ändå finns det fortfarande kvar i bakhuvudet,jag önskar så att jag var mer företagsam och att jag hade det där som jag tycker alla andra har. Lite mer mod och självkänsla,detta kan jag,jag kör på det!!!

Det finns många sådana där saker som jag skulle vilja göra som aldrig blir av,så många ideer som jag aldrig tar tag i. Mest för att jag inte vågar,för att jag tror att jag inte kan. Men tänk vad man skulle växa om man vågade testa.

Jag ser verkligen upp till alla er som verkligen gör det ni vill och som satsar för det. All heder åt er!!!

Jag vet inte om jag någonsin kommer ta tag i någon av mina planer men vem vet kanske dyker det där tillfället upp någon gång och kanske tar jag mig mod och satsar. Det kan gå åt helsike men det kan ju faktiskt lyckas också.

Vad är jag så rädd för egentligen?!

ALLA KAN!

Den finns där runt oss dagligen,på radion,på nätet,i våra mobiler och den ger tröst,glädje och återskapar gamla minnen.

Vi lyssnar på musik när vi kör bil,städar,är ledsna,är glada och har fest med våra vänner.

Jag tror vi alla har någon sorts relation till musik oavsett om vi är musiker eller "bara" lyssnare. Jag sätter bara inom citationstecken eftersom det faktiskt är vi lyssnare som gör att det finns artister,utan oss hade musiken inte varit till någon nytta. Musiken har alltid varit en del av oss sedan lång lång tid tillbaka men själva ordet musik har bara funnits i det svenska språket sedan 1916.

Hur många av er minns inte eran första kärlek och har låtminnen från det,man har minnen av musik tillsammans med vänner från förr och vi brukar säga att vi blir nostalgiska då vi hör låtar från olika tider i vårat liv.

Någon speciell kille eller tjej som man har en delad låt med eller en kär vän som man förknippar en låt med.

Musiken är något det flesta barn uppskattar och det brukar även rekomenderas att man sjunger för sitt barn redan i magen.

Mina första musikminnen är från jag var runt 6-7 år och pappa hade en vän som var duktig på gitarr,när det var kalas här hemma ville jag alltid att Kjell skulle sjunga godnatt sång till mig och det var alltid samma låt jag ville höra: I sagans land (jag tror det är Hep Stars som gjort den) jag minns den låten än idag och hur Kjell satt med cowboyhatt och sjöng på min sängkant.

Det var mycket musik med gitarrspel och munspel då det var kalas hemma,min pappa spelade munspel och han var väldigt intresserad av country så det spelade han ofta.

Jag började tidigt lyssna på hans kasettband och skivor som låg här och började sjunga med i låtarna så jag lärde mig många texter utantill. Det var bla Alf Robertson,Willie Nelson,Sir Douglas Quintet,Kicki Danielsson,Mats Rådberg m.m

Alf Robertson minns jag speciellt för mormor hade en skiva med honom och jag lärde mig massa texter som sitter än idag: Femöreskola och Nisse Karlsson minns jag speciellt och dessa sjunger jag även idag då jag sitter ensam.

På senare tid började jag även fastna för Inger Nordström och Tanya Tucker och lärde mig även dessa texter.

När pappa spelade munspel så var det även mycket andra gamla godingar som Lilla Vackra Anna och Alpens ros han spelade så jag ville lära mig texterna på sådana låtar också.

Folk kan nog tycka att jag är märklig i min musiksmak men det präglas helt av minnen från barndomen och jag har på senare år liksom pappa börjat lära mig dessa låtar på munspel,det är som dem bara hoppar ur när jag sitter där med munspelet. Som om pappa lever kvar i det.

När jag började högstadiet var jag dock inbiten hårdrockare för det var det man lyssnade på då och min klädstil var hårdrock. Den andra musiken höll jag hemlig för vad skulle vännerna säga om de visste att jag lyssnade på pappas musik när jag var själv?

Hårdrocken lever kvar i mig än idag och jag har under min tonårstid skaffat mig härliga minnen till den musiken också. Jag undrade lite om det var något fel på mig som faktiskt gillade båda dessa stilarna,alla andra verkade helt fast vid bara hårdrock eller bara disco och inget annat.

När jag i gymnasiet höll ett föredrag om country på en musiklektion förstod jag ändå lite av sammanhanget.

Jag läste på om countryn och studerade pappas musikvideor och jag fann att mycket av musikstilarna Rock n´roll,country och hårdrock liksom går lite hand i hand. Många av mina hårdrocks idoler hade liksom jag idoler som Willie Nelson och de hade liksom jag lyssnat på Elvis m.m

Jag skrev t.o.m brev till Inger Nordström för att ställa lite frågor,mamma och pappa träffade henne och bandet ute ofta så de tog med brevet och lämnade det till henne.

Hon har flera gånger bett om ursäkt för att hon inte svarat men jag är mest hedrad att hon faktiskt fortfarande minns detta. Det var en stor grej för mig och jag önskar så att jag hade följt med mamma och pappa ut när de var och lyssnade på henne. Jag var så avis att de träffat henne på riktigt. Men det vågade jag ju inte erkänna i den åldern.

När jag var mellan 20-25 år började jag och min dåvarande sambo umgås mycket med mamma och pappa och deras kompisar,vi firade alltid midsommar ihop och det spelades gitarr och munspel och sjöngs till det.

Jag började leta upp texterna till låtarna som spelades för att kunna sjunga med,det blev en sarlig blandning med country,dansband,Björn Afzelius,Cornelis,Ted Gärdestad och en och annan kritsen låt som tex pärleporten och barnatro.

Tänk om mina vänner visste detta tänkte jag då men idag är det faktiskt riktigt kul att kunna dessa låtar.

En låt som jag knappt kan höra idag utan att gråta är, Ljus och Värme för den spelade alltid pappa på munspel och den spelade vi på hans begravning. Det var pappas låt helt enkelt!

Jag är stolt över min musiksmak och att den är varierad för på så sätt kan jag njuta i varje sammanhang.

Ibland går jag på hårdrocksfester,ibland country och även på Rockabilly träffar.

Varje stil ger mig minnen från olika tillfällen och varje gång det är sång kring tex lägerelden så kan jag någon av låtarna som spelas. Vissa undrar hur jag kan ha så blandad musikstil och jag svarar att det är tack vare att jag alltid varit öppen för olika sorters människor.

Idag har jag en countryintresserad sambo som spelar gitarr och jag älskar att lyssna och även sjunga med,han försöker lära sig låtar som betyder något för mig och jag försöker lära mig låtar som han gillar. Vi har dock väldigt lika smak när det gäller countryn och även när det gäller att spela och sjunga för andra,vi är lite blyga då och spelar och sjunger helst när det bara är vi   

Ja vi har säkert alla någon sorts relation och olika minnen av musiken,oavsett vad du gillar för smak så stå för det och njut av det.

Jag gillar all sorts musik så länge den brör mig och tilltalar mig sen vilken stil det är,det bryr jag mig inte om.

Jag brukar numera säga att min musiksmak är lika blandad som innehållet i den första tonårsgroggen: Lite vin, bananlikör, sprit och cola som man skakar om till en härlig blandning i en och samma flaska.

Det passar inte ihop samtidigt men var och en för sig är det gott!

Här nedan kommer mitt första riktiga musikminne som barn,jag minns den än idag

Attention är som jag tidigare skrivit en förening för barn,ungdomar och vuxna med NPF problematik. NPF=neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Tex ADHD,Aspergers,tourette och läs- och skrivsvårigheter. Man har bla koncentration,uppmärksamhet och inlärningsvårigheter.Det är ett funktionshinder som inte syns utanpå men känns inuti.När jag kom till Attention första gången var jag väldigt behov av stöd,jag visste väldigt lite om min sons svårigheter och fick ingen hjälp någonstans.På mitt första möte skulle jag presentera mig och berätta om våran situation,mitt i detta brast jag ut i gråt.Det kändes väldigt pinsamt inför dessa nya människor som jag aldrig pratat med förr. Jag märkte dock snabbt att detta var inget ovanligt här,ingen tyckte jag var konstig. Jag fick kramar,förståelse och råd,jag insåg snabbt att dessa människor var eller har varit i precis samma situation. De visste precis hur jag kände det. På alla möten kunde jag vara mig själv och på familjeträffarna kunde barnen vara precis som de är. Ingen tittar snett eller undrar varför barnen gjorde som de gjorde.Jag lärde mig massor och började få förståelse för min son. När jag själv kände att våran vardag fungerade och jag hade mer koll så ville jag vara med och hjälpa andra som var där jag en gång varit.Jag gick med i styrelsen och efter några år blev jag ordförande. Förra året började jag dock känna att ordförandeskapet gjorde att jag hade mer fokus på möten och hålla koll på saker än vad jag gjorde praktiskt.Energin till det jag ville göra fanns inte och jag började känna att jag nästan fick panik när de andra i styrelsen lämnade förslag på massa aktiviteter,jag orkade inte engagera mig längre och gav nog lite negativ energi till de andra. Det var då jag insåg att det var dags att avgå,jag kan inte göra ett bra jobb när jag kände som jag gjorde.Så idag 12 feb. 2012 hade vi årsmöte och jag lämnade min post som ordförande och även min plats i styrelsen. Men mitt engagemang lämnade jag inte utan jag hoppas att istället kunna vara aktiv i bakgrunden och använda min energi till praktiskt arbete.Att finnas för styrelsen och underlätta deras arbete är guldvärt har jag lärt mig. Nu kanske jag kan lägga tiden på sådant jag vill göra och göra det för att det är kul.Jag har varit på många föreläsningar och träffat många människor med erfarenheter om NPF och man lär sig så mycket av det.Att se andras glädje när de finner någon som förstår dem eller se barnens glädje när de hittar en vän är det som får en att tycka det är så givande. För en vecka sedan kom en man upp till lokalen och berättade om sig själv,han hade ADHD och har haft eget företag men efter att han sålde det var han nu anställd. Han hade mycket kundkontakt och ett ansvarsfullt jobb. Han sa att han inte sagt till någon på företaget eller kunder att han har dessa svårigheter. Han hade skaffat sig olika metoder för att klara av jobbet utan att hans problematik märktes för mycket. Givetvis fanns det folk som tyckte han var speciell som han sa men det påverkade inte hans jobb.Däremot tyckte han själv att det krävdes så mycket energi att dölja detta och han kunde inte vara sig själv.Han var i våran lokal i ca 2 timmar och pratade och när han skulle gå så han: -tack,vad skönt det var att få vara den jag är utan att verka konstig.Jag har tänkt på denna mannen under veckan och undrat hur det skulle kännas att vara på jobbet 8 timmar varje dag och inte få vara sig själv. Det är nog så för många av barnen i skolan också och då är det inte konstigt att man släpper lös allt hemma där man känner sig trygg.Det är sådana här saker som gör att man vill fortsätta sprida information och kunskap och stötta andra för alla har väl rätten att kunna vara den man är. Ingen ska väl behöva skaffa sig metoder för att dölja sin personlighet och anpassa sig för att passa in. Med mer kunskap och förståelse kan dessa människor accepteras och få möjlighet till ett normalt liv.

En del av er har glädjande nog uppskattat mina dikter och för att man ska slippa gå igenom varje blogginlägg för att hitta dem tänkte jag vid jämna mellan rum ha ett blogginlägg med månadens dikter. Då är det lättare att hitta dem i arkivet sedan.

Här nedan kommer därför dikter som varit med mellan 10 januari 2012 (då bloggen startades) till idag 11 februari 2012.

Blogginlägg 11 Januari 2012, Varför kallar man en blogg för Rosetta. Här skrev jag lite om mitt intresse country/western och då kom pappa självklart påtal och jag avslutade med en dikt jag skrev till honom hösten 2003,några månader efter hans bortgång.

Vilken av stjärnorna är du?

När mörkret faller och stjärnorna tindrar
Lyfter jag blicken mot himlen och undrar
Vart ska jag mig vända för att få se dig
Hur högt ska jag ropa så att du hör mig

Vilken av stjärnorna är du
Jag undrar ser du mig nu
Om du hör mig så svara jag ber dig
Jag vill så gärna ta ner dig till mig

Jag känner mig ensam jag känner mig borta
De stunder vi hade de blev för korta
Hur högt ska jag klättra hur långt ska jag vandra
Så att vi sist får möta varandra

Vilken av stjärnorna är du
Jag undrar ser du mig nu
Om du hör mig så svara jag ber dig
Jag vill så gärna ta ner dig till mig

12 januari 2012 skrev jag om min son André och avslutade med en dikt till honom som jag inte minns när jag skrev men det var någon gång under hans tid i förskolan då var han 7 år eftersom han började förskolan 1 år senare än han skulle. (Nu är han snart 13 år)

Planering,rutin och struktur

Livet med dig lilla vän innebär mycket planering och rutin.

Blir något fel rasar vardagen likt en ruin.
På alla frågor krävs ett korrekt svar.
-ska vi åka bort imorgon och var?
-Vilken bil ska vi ta,den röda eller blå?
-ska vi cykla eller gå?
-hur länge ska vi stanna,hur många nätter ska vi sova?
Jag måste tänka på svaren,vågar inget lova.
Livet med dig lilla vän kräver mycket struktur.
Går något snett är det som att riva en mur.
Men när allt är ordning och reda då går allt så bra.
Ett liv utan dig skulle jag aldrig vilja ha!

Den 14 januari 2012 skrev jag om pappas sjukdom och bortgång,jag avslutade med en dikt som jag skrev för ett par år sedan när jag hade lite ångest över att jag var på graven så sällan. Jag ville visa att jag faktiskt tänker på honom ändå.

Har inte glömt dig pappa

Även om tiden rusar på och dagarna går

finns du kvar i mitt hjärta, tiden läker inga sår.

Tårarna som föll när du lämnade oss har inte torkat ut

När jag tänker på dig kommer de tillbaka de tar aldrig slut.

Trots att det känns lättare nu än vad det gjorde förr

önskar jag ändå att det till himmelen fanns en dörr.

Tänk om jag kunde hälsa på dig om bara för en dag

Skulle du känna igen mig och veta att det var jag?

Jag har inte glömt dig pappa vad du än tror

Jag kanske inte tänker lika ofta men saknaden är lika stor.

På något sätt försöker man gå vidare och glömma

Men jag brukar fortfarande om dig drömma.

Man tror att saker blir lättare om man förtränger

Men kanske blir det bara att man smärtan förlänger.

Plötsligt kommer sorgen bara på mig

Det är då det är så skönt att skriva till dig.

Jag vet att du aldrig kan läsa det här

Men det är skönt att få ut det jag inom mig bär.

Jag skriver ur mitt hjärta

Jag skriver bort min smärta.

Jag trodde inte att det skulle vara så här svårt

Trodde inte att det skulle kännas så hårt.

Tiden rusar på och dagarna går

Men ingenting läker några sår.

Du finns fortfarande kvar hos mig!

26 Januari 2012 skrev jag ett inlägg om gråzonsbarn,barnen som hamnar mellan stolarna eftersom de inte platsar in någonstans. Jag avslutade det med en dikt jag skrev till André när han precis börjat särskolan,då var han 8 år.

Förkrossande glädje

Mamma,mamma jag lekte kung,riddare och slav med de andra barnen idag!

Den 7 februari 2012 var en dag som började med kaos,ingenting blev rätt och eftersom jag var sen ur säng blev det stress redan på morgonen. Jag och André var ovänner redan från starten på dagen. Jag avslutade med en dikt jag skrev en liknade dag för några år sedan.

Kärleken till mitt barn