Alla inlägg under april 2012

Av Rose-Marie - 26 april 2012 21:36

Idag kom en handläggare från LSS hit för att få lite info. kring André och varför han behöver förlängd barnomsorg så åter igen har jag suttit och dragit upp allting från början till nu. Jag ville nästan hänvisa till min bloggserie från "gråzonsmamma till regnbågsmamma" så kunde hon ju läsa där.

Jag satt där med alla mina papper från det att han var 3-4 år och försökte sammanfatta så gott jag kunde, jag kan ju det där utantill nu men när man väl sitter där så blir man lite stressad också. Plötsligt börjar man glömma saker man tänkt säga. För att inte tala om tidsuppfattningen man har, herre gud tiden har ju gått så fort.

Hon skulle prata med André också men han ville bara se på TV, tillslut kom han ut till oss i köket och det kändes nästan som jag hade hjärntvättat honom för vad hon än frågade så svarade han:

-Jag vill gå på fritids


På fritids har de gjort en mycket bra plan på hur de ska inskola André på Galaxen, fritids för de större barnen.

Detta påbörjades innan vi visste att man måste gå via LSS för att få fritids efter man fyllt 13, vi trodde att det skötte sig automatiskt när man gick i särskola men så är inte fallet.  

Dessutom fick jag veta idag att det inte är säkert att lösningen blir fritids utan kanske annan tillsyn.

Jag sa klart och tydligt att André kommer gå i taket om han inte får gå med sina kompisar.

På senare tid har han ju blivit väldigt bra kompis med Eric och de passar verkligen för varandra när de leker och de kan leka i flera timmar. Detta hade kanske inte hänt om André inte haft fritids.


Som tur är verkade handläggaren fullt införstådd i vårat behov och tyckte själv att vårat önskemål verkade vara helt rätt för André så detta skulle hon föra vidare. Men det kunde ta lite tid och hon hoppades vara klar före semestern.

Hjälp tänkte jag, ja jag hoppas verkligen att det blir klart före dess.

Jag förstår ju att det absolut inte är deras fel att detta blev så sent påbörjat, det blev fel någonstans helt enkelt och nu är det som det är. Det är bara att hoppas på att det blir bra vad det än blir.

André var ju inte införstådd i att han kanske inte kommer få gå på galaxen efter sommarlovet som vi planerat, detta kom fram nu idag. Efteråt var han ledsen och frågade mycket om detta, varför, hur det kommer bli, vem som bestämmer osv.... Jag hade inga svar att ge honom och har nästan samma frågor själv.

Dock har vi många som stöttar oss i detta, specialpedagog, fritidspersonal och skolpersonal så jag tror nog att vi kan komma fram till ett bra beslut som passar André. Det är ju honom det gäller och det är ju honom det ska passa.


När vi avlsutade mötet idag så frågade handläggaren lite förbigående vad jag jobbade med och när jag svarade truckförare så skrattade hon lite och sa att det inte var vad hon trodde. Hon trodde jag jobbade med just det vi pratat om idag, barn med olika svårigheter. Det borde du göra sa hon sen.

Jag funderar lite på om jag verkligen är befogad allt det många säger just om detta, ibland blir jag orolig att folk tror mer om mig än vad jag egentligen förtjänar. Jag menar alla föräldrar skulle gjort samma sak som mig, det tror jag iallafall. De föräldrar som jag mött som har barn med funktionshinder kämpar lika mycket och lägger ner lika mycket energi som mig. Vissa får kämpa ännu mer, jag har nästan haft det lätt om man jämför med många andra. Dels så måste man göra det för att det ska fungera och sen så blir det liksom naturligt i vardagen så man tänker inte så mycket på det. För mig har det även blivit ett väldigt intressant ämne så därför har jag kanske fördjupat mig lite mer i det. Men någon "superhjältemamma" är jag knappast.

Andra föräldrar oavsett om barnen har svårigheter eller inte lägger ner massa energi på tex barnens fritidsaktivitet, de är ständigt med på tävlingar, arbetar aktivt i föreningsarbete och annat.

Så finns det massor av föräldrar som lägger ner extra energi på skolan, de ordnar aktiviteter, ställer upp på discon, tipspromenader och är aktiva klassföräldrar. Det är säkert många gånger tufft även för de här föräldrarna fast det blir på olika sätt. Jag beundrar verkligen dessa engagerade föräldrar.

Jag tror att man gör det man är intresserad av och det kan man gärna lägga ner extra energi på, man gör det för att man tycker det är viktigt och även roligt många gånger.

Nu tycker jag inte det är speciellt kul att jag har behövt kämpa så oerhört mycket när det gäller André, jag hade önskat att det flytit på bättre allting från början men nu är det som det är och jag har lärt mig mycket av det.

Om jag nu kan använda mig av det jag lärt mig till att påverka och kanske t.o.m hjälpa så betalar det tillbaka den tiden och energin jag tidigare lagt ner.


Ja jag tycker det är skit jobbigt ibland, jag har blivit förbannad många gånger och visst har jag funderat på att bara ge upp och låta saker bli som det blir men så har nog alla föräldrar känt lika ofta som mig.

Men vi ger inte upp, vi vänder inte våra barn ryggen och varje gång vi tänker tanken på att ge upp så ångrar vi oss strax därefter. Vi älskar ju våra barn och kan gå genom eld för dem oavsett vad.  

Vi får känna vrede, ilska, utmattning och total hopplöshet, ingen förälder är ensam om detta.

Vi pratar bara inte om det, vi håller det inom oss för alla vill vi vara perfekta föräldrar, ingen vill göra fel.

Men den som aldrig gör fel, gör nog ingenting alls!




ANNONS
Av Rose-Marie - 25 april 2012 21:18

Jag läste en gammal anteckning jag skrev på Facebook i Juni 2009 och tänkte idag dela med mig av den här.

Jag hade haft ett ganska jobbigt år då jag under ett årstid hade försökt hitta mig själv efter att jag separerade med Andrés pappa. Jag hade under det året även mycket glädje då jag var nykär i Roger men vi hade ju 75 mils avstånd som jag skrivit tidigare och det var mycket saknad och pendlande. Jag hade även tagit upp kontakten med gamla vänner och också träffat många nya. Ja det var en intensiv tid och mitt i detta hittade jag en knöl i bröstet.

Jag tänkte först att det förmodligen inte var något men besökte ändå vårdcentralen för att vara riktigt säker.

Jag vet ju hur det var med pappa som väntade för länge innan han gick till läkaren med sitt födelsemärke.

När jag kom till vårdcentralen så fick jag inte alls det svar jag väntat mig utan hon ville skicka remiss till bröstcentrum för kontroll. Som med allt annat var det ju 3 månaders väntetid och det var under den tiden jag började fundera mycket. Förr trodde jag nästan att cancer bara drabbade folk man inte kände eller iallafall inte någon som stod en nära men efter pappas bortgång tyckte jag att det var fler och fler i min omgivning som drabbats av denna grymma sjukdom.

Jag visste att det kunde drabba vem som helst, ingen går säker. Detta gjorde nog att jag oroade mig extra mycket och gjorde min ensamhet ännu jobbigare än vad den behövde vara.

Men då i Juni när jag skrev anteckningen satt jag på tåget på väg hem från Roger, det var en härlig sommardag och tankarna blandades med massor av olika känslor på en och samma gång vilket resulterade i följande text:


 


Jag väljer livet 

Jag sitter på tåget mellan Jämtland och Bohuslän. Det är ca åtta timmar att åka. Man hinner fundera en hel del då man sitter och lyssnar på musik och tittar ut på den underbara naturen utanför fönstret.

Jag älskar verkligen naturen. Skulle vilja hoppa av tåget och rusa ut på den där ängen. Skrika av glädje, skrika av sorg och skrika av rädsla. Ja bara skrika....

Jag har så mkt att vara glad över i livet fast det kan kännas tufft och hårt ibland. Ibland oftare än vanligt.

Nu det sista har det känts mer hopplöst än det brukar. Man överlever ändå, det roliga tar ut det tråkiga.

Kärleken, vännerna, solen, naturen ja allt det där gör att saker inte känns lika jobbigt.

Jag har en fasa inom mig också, det finns en skräck i mig som gör att jag kanske upplever saker som mer jobbigt än annars. Men snart får jag veta, snart får jag svar. Det är förmodligen inget jag behöver oroa mig för men det är ovissheten som är värst. Att inte veta, att vänta.

Ibland tror jag livet spelar oss ett litet spratt bara för att vi ska se glädjen i det vi har. Livet skrämmer oss lite för att vi ska vakna upp och tänka efter. Vad gör jag med mitt liv? Är jag rädd om det? Sätter jag värde på det?

Jag tittar ut genom fönstret på tåget. Vi närmar oss stockholm nu. Jag ler och tänker:

Nej allt är så härligt, underbart och fantastiskt. Jag tänker inte älta bort mitt liv, tänker inte låta jobbiga saker ta över mitt liv! Nej, Jag väljer livet och jag väljer att leva!


   


Efter ett tag fick jag iallafall komma till bröstcentrum där de gjorde mammografi och även där såg de att det var något i bröstet, jag minns att jag började kallsvettas då de sa att jag skulle sätta mig i väntrummet för att sedan få komma in för att göra ultraljud så de kunde se bättre vad det kunde vara. Väntan var enormt lång kan jag säga och i väntrummet satt vi några tjejer tysta och tittade på varandra då och då, de undrade säkert som jag varför just de var där.

Tillslut kom jag in till doktorn igen och han tittade en stund, så sa han: -

-Jaha där har vi den lilla rackaren

Jag stelnade till men blev snabbt lugn då han sa:

- Den tar vi lätt bort, den ska du inte gå hem med.

Det visade sig vara en liten ofarlig cysta och efter en kvart hade han gått in med en liten nål och fått bort den.


Jag inser att alla inte har den turen som jag hade och jag kan inte i min vildaste fantasi sätta mig in i hur det skulle vara att lämna sjukhuset med ett annat besked den dagen.

Det jag kände bara under de 2 timmarna jag var där på bröstcentrum, oron, tankarna ja allt som snurrade runt i huvudet upplever många under mycket längre tid. För mig var det över på 2 timmar, jag kunde återgå till mitt liv som det var innan, jag kunde le när jag lämnade sjukhuset. Jag kunde andas ut.

För alla blir det inte så, för många ändrar detta besök hela deras liv!


 



ANNONS
Av Rose-Marie - 24 april 2012 19:27

Satt precis och läste en artikel skriven av Calle Schulman där han skriver om detta med män och kvinnor och debatten kring jämställdhet och jag håller med honom om att det går till överdrift alltihop.

Okej att man kämpar för lika löner och lika behandling på jobben och att man inte ska bli anställd pga sitt kön.

När det gäller sådant är jag fullkomligt med i kampen men när man börjar överdriva det hela och nästan påtvingar folk att göra saker man inte vill eller är bra på bara för att det ska vara jämställt då blir jag återigen fröken tvärtemot.

Flickor är flickor och pojkar är pojkar, man föds så, så är det menat och vi är olika.

Sen om man som flicka väljer att leka med bilar eller dockor eller tvärtom det väljer man väl själv. Jag tänker inte köpa en docka till min son bara för att det ska vara jämställt. Man märker ganska tidigt vad barnen är intresserade av att leka med och då köper man också de leksaker som verkar mest intressant.

Själv lekte jag med både dockor och bilar, jag lekte även med både flickor och pojkar, vi lekte ibland tjuv och polis och ibland mamma, pappa, barn. Nej just det, det får man knappt heller göra nu i denna moderna tid.

Men alltså om man nu växer upp och det visar sig att man är intresserad av personer av samma kön, ja då gör man det och då har man rätt till det och får man då familj anser jag att man fortfarande är mammor och pappor och inte det nya ordet mappor. Är man pojke är man en han och är man en flicka är man en hon och ingen hen oavsett vilken läggning man har.


Om man som tjej inte vill raka sig under armarna, sminka sig eller ha klänning ja då låter man bli men vill man detta så gör man det. Hur svårt kan det vara?

Här hemma gör jag och min sambo det vi är bra på och det vi är intresserade av och skiter fullständigt är om det är emot principerna. Vi delar på hushållsarbetet och skulle vi få barn ja då vill vi själva kunna välja hur vi vill lägga upp föräldrarledigheten. Valfrihet kanske man skulle kämpa mer för än att det ska vara exakt lika.

Valfrihet är viktigare än jämställdhet i vissa sammanhang, jag vill själv kunna välja hur min vardag ska se ut och hur jag ska leva mitt liv. Jag vägrar att rätta mig efter att någon bestämmer saker bara för att det ska vara jämställt.


Ta saker som tex mamma barn träning, herre gud vilken grej det kan bli för att någon bestämmer sig för att ha träning för enbart mammor och deras barn. Varför inte pappa barn eller föräldrar barn träning? Jo det är helt okej, starta en sådan grupp du som vill. Nu råkar det vara så att detta just är mamma barn träning och finns behovet så gör det. En sak utesluter ju inte det andra, jag vill kunna välja själv vilken grupp jag vill ingå i.

Jag gillar att träffas med bara tjejerna ibland och då gör jag det oavsett om andra anser att det är fel mot killarna, de får väl träffas själva och vill man ha blandat så kan man ha det en annan gång. Vad är problemet?

Att gnälla på att HÄR GÅR MAN skylten visar en man??? HALLÅ, jag säger bara lyssna: 

HERR GÅR MAN (HÄÄR GÅÅÅR MAAAN) vitsen försvinner ju om det är en kvinna på skylten.

Snart ska vi väl ha blandade omklädningsrum på badhusen och alla affärer får ändra sina benämningar på damkläder och herrkläder. Det kanske ska heta henomklädningsrum och henkläder istället?!

Alltså var någonstans ska vi sätta gränsen, när blir vi nöjda? När är det jämställt nog?


Egentligen bryr jag mig inte så mycket om debatten men när man måste tänka på precis allt man säger för att inte någon ska känna att det är diskriminering då blir jag plötsligt ofrivilligt indragen i det.

När jag inte längre kan göra mina egna val för att min valmöjlighet försvinner pga att ALLT ska vara jämställt ja då måste jag ofrivilligt följa bestämmelserna.

Jag kommer inte vara nöjd förrän vi ändrar till VALFRIHET och slutar koncentrera oss så jäkla mycket på jämställdhet. Vi är alla olika, tycker olika, har olika intressen, olika liv och ja vi måste få vara olika helt enklet, hur vore världen annars. Att vi är olika måste innebära att vi har valfrihet och att vi behandlas efter hur vi är som personer. Det är väl det jämställdhet handlade om i från början, att vi blev sedda som en person och inte ett kön?

Nu har debatten mer och mer gått över till att man på något vis MÅSTE göra tvärtemot vad som anses vara manligt och kvinnligt bara för att.


Nej kära vänner, var dem ni är, gör det ni gillar och se till att ni har valfriheten att göra det!

Tack för mig   


 

Av Rose-Marie - 19 april 2012 23:42

Jag kör idag en liten sammanfattning av mina dikter jag haft med i bloggen från 19 Februari till 19 April.

Jag har tidigare kört en sammanfattning på Dikter som varit med från starten fram till 11 februari och de kan du läsa här http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/02/11/7305268-dikter-som-varit-med-i-min-blogg-mellan-10-januari-och-11-februari-2012/


 


 





19 Februari 2012 skrev jag en serie i 3 delar som hette från gråzonsmamma till regnbågsmamma och i del 1 http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/02/19/7370634-fran-grazonsmamma-till-regnbagsmamma-del1/  hade jag med följande dikt till André


Jag tänder ett ljus


För dig mitt barn ett ljus jag tänder

för att du utstår allt som händer


för att jag håller dig så kär

Tänk så stark du egentligen är


För dig mitt barn ska lågan alltid brinna

min kärlek till dig kommer aldrig att försvinna


Du kämpar även när det är svårt

du skrattar och är glad fast livet kan vara hårt


För dig mitt barn tar glöden aldrig slut

det är för din skull jag orkar att stå ut


Du möter motstånd varje dag

men orkar du så orkar jag


Du står emot smärta och hårda ord

du är min största hjälte på denna jord


För dig mitt barn ett ljus jag tänder

för att du utstår allt som händer


 


 



 


29 April skrev jag ett inlägg som handlade om fritidsintressen och betydelsen av det http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/02/29/7444995-fritidsintressen-ar-som-balsam-for-sjalen/ där finns nedanstående dikt med och den skrev jag när jag var runt 13 år så det är väl kanske inte den bästa av alla :-)


Judon är som balsam för själen

Jag skriver ord som jag sedan suddar ut, jag gråter tårar som aldrig tar slut.

Jag ber böner som ingen hör, morsan och farsan bara stör.

Det är jobbigt att vara 13 år, allt känns skit och skolan är svår.

På Judon är enda gången jag känner att jag är bra, på judon kan ja´ vara ja´

Judon får mig att må bra och den gör mig väl, Judon är som balsam för min själ.


 





 


Den 13 Mars skrev jag om hur berörd jag blev då Engla blev mördad http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/03/13/7532622-ofattbara-tankar/ och den dagen jag fick höra om detta skrev jag följande dikt.


Kära barn vad jag är lycklig som har dig!


Någon tog sig rätten att avsluta en flickas liv!

Varför gnäller jag över våra gnabb och våra små kiv?

Alltför sällan visar vi kärleken vi känner,

Varför bråkar vi istället för att vara vänner?

Min son jag älskar dig, jag håller dig så kär,

Jag hade inte kunnat leva utan dig här.

Jag tittar in i ditt rum,du sover så sött,

Det hugger i hjärtat, en liten flicka i din ålder har dött.

En tår från kinden faller ner,

Tänk om jag aldrig skulle få krama dig mer!

En tanke jag sänder till Englas mor och far,

Jag kysser dig god natt och tänker: vilken underbar son jag har!


     







Den 20 Mars skrev jag ett inlägg om att ligga vaken på nätterna  http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/03/20/7578291-vakna-natter/ natten före detta hade jag just en sådan natt och den resulterade i följande dikt. 


Vakna nätter

Det blir mörkt och tyst och så fridfullt runt omkring,

jag ligger vaken och tänker på allt och ingenting.

Bredvid ligger min älskade och sover sött,

mina ögon vill inte blunda, jag är inte trött.

Jag vrider och vänder mig gång på gång,

ännu en natt som kommer att bli väldigt lång.

Täcket är knöligt och kudden känns inte bra,

jag börjar fundera på hur mycket räkningar jag kan ha.

Hur mycket ska jag betala och hur mycket får jag över,

vad måste handlas hem, är det något vi behöver?

Trista tankar, det ordnar sig, de suddar jag ut,

jag kommer istället på en dikt men hittar inget slut.

Jag tittar på klockan, likt en bomb räknas tiden ner,

låt mig somna nu, jag orkar inte ligga vaken mer.

Jag stänger ögonen och somnar djupt och sött,

plötsligt ringer klockan, jag vill inte, jag är ju så trött!


 


 






Den 12 April satt jag och tänkte tillbaka på förr när man var liten http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/04/12/7726626-om-det-till-barndomen-fanns-en-dorr/ och skrev då nedanstående dikt.


Om det till barndomen fanns en dörr (skriven av mig just nu i denna stund)


Ibland kan man sitta och längta tillbaka till förr,

ibland kan man önska att det till barndomen fanns en dörr.

Då när man var liten och bara leken fanns,

då när allt kändes lätt och livet var en dans.


När smärta försvann med ett plåster på sina sår,

när man såg framåt och inte tänkte på igår.

Du vet när du fick din kärlek genom att skriva en lapp,

när du anlände till skolan genom att springa ikapp.


Ja ibland kan man sitta och längta tillbaka till förr,

ibland kan man önska att det till barndomen fanns en dörr.


 


 






Och slutligen den 17 April 2012 skrev jag om svårigheten att få barn http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/04/17/7759597-lilla-boken-b-en-skrift-om-barnloshet-och-behandling/ avslutade det inlägget med en dikt jag skrev då.



Hoppet är det sista man får förlora (skriven av mig just i denna stund)



Det är ju så lätt att plantera ett frö - men inte lika lätt att få det att gro


Det är ju så lätt att hoppas - men inte lika lätt att tro


Det är ju så lätt att drömma - men inte lika lätt att få drömmen sann


Det är ju så lätt att cykla - men inte lika lätt för dem som inte kan


Det känns inte längre lätt när drömmar dör och frön inte gror


Det känns inte längre lätt när man ramlar med cykeln och när man inte längre tror


Men man får aldrig ge upp eller överge drömmar man har


Det finns alltid lite glädje så länge hoppet finns kvar.


 


 


Vill ni läsa fler dikter så kan ni som sagt klicka på översta länken i början av detta inlägg, där finns dikter från bloggstart till 11 februari









Av Rose-Marie - 18 april 2012 17:13

Jag ser mig i spegeln och jag ser hur jag ser ut, jag känner mig själv och jag vet vem jag är.

Jag vet vad jag har för åsikter och vad jag tänker och känner men jag vet inte alltid om jag vågar stå för det.

För herre gud vad ska andra tänka och tro?!

Jag vet inte hur jag uppfattas av andra och hur de ser på mig, jag vet inte vad andra tycker och tänker.

Jag vet att ibland gör jag rätt och ibland gör jag fel, det gör vi alla då och då.

Jag vet också att jag inte kan älska och bli älskad av alla men vi borde ändå respektera varandra för den man är.

Saker som andra tycker, tänker, känner och gör kanske inte är det jag tycker är rätt men det är väl rätt för dem.

Ändå tänker vi mer på hur andra uppfattar oss än hur vi uppfattar oss själva, vi är hellre som andra vill att vi ska vara än att vara oss själva. Vi bryr oss mer om vad andra tycker om oss än vad vi tycker om oss själva.


Ibland har jag fått kommentarer att jag är för öppen, att jag lämnar ut för mycket av mitt liv.

Speciellt när det gäller min son André. Det ska liksom hållas hemligt att han går i särskola och varför han gör det.

Som om de flesta i detta samhället inte redan vet det, som om det vore något fult och hemskt.


När pappa dog och jag träffade vissa människor tex i affären så gick de omvägar eller så stannade de och frågade hur det var men när man blev lite tårögd och började prata så fick de plötsligt väldigt bråttom.

Vad förväntar de sig?    

Jag anser att det inte är jag som är för öppen utan vissa människor är för rädda och osäkra på hur de ska hantera situationen.


Att barn med funktionshinder skulle "gömmas undan" är ett sätt för de som inte vet något om det att slippa hantera det. Men om man är öppen med det så blir det inte så konstigt.

Det är ungefär som att man behöver glasögon eller tandställning eller kryckor när man har svårt att gå, konstigare än så är det inte. Skillnaden är att vi vet varför man bär glasögon, varför man har tandställning och varför man har kryckor och vet vi inte så är vi inte rädda för att fråga det.

När någon inte följer det normala i utvecklingen så blir vi genast osäkra och ingen vågar fråga varför.

Därför berättar jag det öppet, för att det inte ska bli så konstigt och hemligt, för att det ska bli lika naturligt som en tandställning. Ibland behöver vi hjälpmedel för att vardagen ska bli lättare och särskolan är ett hjälpmedel.


Att människor som bär sorg ska behöva dölja den för andra är också ett sätt för att de som är rädda för det ska slippa hantera situationen. Vore vi mer öppna med detta så skulle vi inse att man inte behöver anstränga sig så mycket mer än att bara stå kvar och lyssna, visa lite medkänsla och låta andra få sörja.

Ingen förväntar sig att alla ska förstå och ingen förväntar sig att de ska kunna "bota" sorgen utan man förväntar sig bara lite omtanke. Mer än så kan man inte göra och mer än så krävs det inte.


Jag tror att allting handlar om rädsla och okunskap och att slippa hantera jobbiga situationer.

Vi är så rädda att göra fel att vi väljer att inte göra någonting alls, vi är så rädda för vad andra ska tycka att vi hellre flyr. Vi är så rädda att se saker som vi inte kan hantera att vi hellre blundar.

Framförallt är vi så rädda att folk ska se oss som svaga att vi inte vågar be om hjälp.

För det är väl så det är: Sköt du ditt så sköter jag mitt.

Gud hjälpe den som råkar falla, trampa snett och göra fel, Gud hjälpe den som någon gång måste be om hjälp.

Vad skulle andra tro om oss då?


Det konstigaste av allt är ändå att vi nu sitter väldigt många människor och tycker precis det jag skrivit här och ändå kommer vi fortsätta att vara rädda för vad alla andra ska tycka om oss, vad alla andra ska säga.

Tänk att de flesta man pratar med inkl. jag alltid talar om för andra att de ska skita i vad andra tycker, att man ska göra det man själv vill och inte bry sig så mycket om vad andra säger bakom ens rygg.

Men själva sitter vi och undrar, vad ska alla andra säga om jag gör så här?


  


Av Rose-Marie - 17 april 2012 21:12

Denna helgen var jag fullt upptagen med mina 2 små syskonbarn, ja jag och Roger fick äran att passa min systers dotter 1 år och 4 månader och lille Neo som bara är 2 månader. Min syster har 3 barn och den "stora" är 3 år så det kan bli mycket för henne och hennes man ibland och då gör man rätt i att be om hjälp.

Jag och Roger är ju inte ledsna över att få låna barn då och då, nu fick vi en hel helg då vi kunde "leka mamma, pappa, barn"

Samtidigt fick vi känna på detta med att inte kunna göra precis vad man vill och när man vill, sätta sig vid datorn och blogga tex eller att få en sammanhängande sömn på natten.

Jag har ju känt på detta med min son men man glömmer snabbt och jag erkänner att jag var väldigt snurrig i huvudet i söndags kväll. Men det är ändå inget vi skulle välja bort och jag upplever det mer än gärna igen. 

För min syster och hennes man är det ju en helt annan situation eftersom det är tätt mellan barnen och att de 2 små vaknar på natten vid olika tider såklart. Jag förstår att de har det jätte kämpigt och där är jag nog inte så avis kanske. Det var ju inte riktigt planerat att det skulle bli så tätt med sista barnet men nu är det så och det är helt säkert inget som de idag ångrar trots att det är kämpigt. Barnen är värda att kämpa för men ibland kan det vara bra att få lite hjälp när det känns som värst. Det behöver vi alla av olika anledningar någon gång i livet  och att våga be om hjälp är en styrka.


Idag när jag kom från jobbet hade det kommit ett brev från kvinnokliniken i Göteborg och det var en bekräftan på att de mottagit remissen om att vi behövde hjälp för att utreda varför det inte blir något barn.

Med brevet följde det med en bok, Lilla boken B - en skrift om barnlöshet och behandling.

Jag började läsa och stannade upp lite när jag läste att vi fått denna bok pga ofrivillig barnlöshet.

Jag har läst på familjeliv om detta och jag har tyckt så synd om dem som skrivit om hur det känns och hur de kämpar. Jag har själv en sida där och man kan välja olika "statusar", jag har kryssat i: "Planerar barn" på min profil. Och jag skriver i forumet: "för oss som har svårt att bli med barn".

Det är ju det vi gör, vi planerar barn men har svårt för att få barn. Efter att ha läst Lilla boken B insåg jag plötsligt att vi faller i facket "ofrivillig barnlöshet", det de skrivit på familjeliv under det forumet är samma som för oss. Jag har egentligen inte tänkt tanken OM vi får barn utan mer NÄR vi får det.

Nu plötsligt började man mer inse att det kanske handlar mer om OM än NÄR men jag ger inte upp förrän de säger att det är kört eller att det gått så långt att det inte längre känns som att vi bör bli föräldrar, jag tänker då på åldern. Säga vad man vill men jag vet faktiskt inte om jag verkligen vill bli mamma efter 40 och heller inte om Roger är beredd att bli pappa när han närmar sig 50. Det finns ändå en biologisk klocka som tickar och ett barn kräver mycket tid och energi.


När jag sedan fortsatte läsa Lilla boken B så insåg jag också hur otroligt mycket det kommer krävas av oss under denna utredning och OM det skulle bli tal om provrörsbefruktning som läkaren rekomenderade.

Detta är minsann inte gjort på en mysig kväll med räkor och vin, nej här krävs det att man har ork och energi att kämpa. Det krävs timmar med sjukhusbesök och resor fram och tillbaka till Göteborg, hormonbehandlingar och kontroller.

Ska man utstå detta så måste man verkligen vilja det och ja det vill vi, vi utstår detta för att vi hoppas på att vi en dag kan slippa använda ordet ofrivillig barnlöshet. Det stod att det krävs mycket av förhållandet och att man är stabila som par och jag anser att har vi klarat att hålla ihop de 2 åren som vi pendlade 75 mil enkelt väg så nog sjutton klarar vi av att ta oss igenom detta. Vi gör det ju tillsammans.

Så nu återstår då bara att jag får klarhet i hur mycket mina hormonproblem spökar för oss och väntetiden för vårat första besök, max 3 månader enligt vårdgarantin. Efter det besöket hoppas jag att vi kommer få klarhet i vilken behandling som ska passa oss. Ovissheten är värst, den tär mest på en.

Men vi ger inte upp!!!


Hoppet är det sista man får förlora (skriven av mig just i denna stund)


Det är ju så lätt att plantera ett frö - men inte lika lätt att få det att gro

Det är ju så lätt att hoppas - men inte lika lätt att tro

Det är ju så lätt att drömma - men inte lika lätt att få drömmen sann

Det är ju så lätt att cykla - men inte lika lätt för dem som inte kan

Det känns inte längre lätt när drömmar dör och frön inte gror

Det känns inte längre lätt när man ramlar med cykeln och när man inte längre tror

Men man får aldrig ge upp eller överge drömmar man har

Det finns alltid lite glädje så länge hoppet finns kvar.


 



Av Rose-Marie - 12 april 2012 22:50

Blev sittande och läste ur mina första år där mamma flitigt skrivit om de första 3 åren i mitt liv, jag var redan då snäll och lugn   och tydligen väldigt trött för jag sov bort det första året verkade det som så ja det är som jag brukar säga: - jag är född trött  

Denna tiden minns jag ju ingenting av själv men däremot kan man ibland tänka tillbaka på tiden då man var yngre och när man gick i skolan. Tänk att man tyckte saker kunde vara jobbiga då, trots att man hade så lite bekymmer. 

Man gjorde ju inte mycket annat än var ute och lekte och bara njöt av livet. Egentligen borde man leva lite mer så även i vuxen ålder. Kanske säga upp sig som vuxen för en dag, ge sig ut i sandlådan eller till lekplatsen och bara njuta av dagen. Leka jage och hoppa hopprep och cykla som en galning genom samhället. 

Ja bara ta dagen som den kommer och inte tänka så mycket på saker som hänt igår eller ska hända imorgon.

Det skulle vara fantastiskt roligt att gå hem till någon av mina gamla barndomsvänner och knacka på och fråga om vi ska leka, ska vi hoppa hage? eller kanske hoppa tvist? 

Jag undrar vad de skulle sagt om jag gjorde det     


Om det till barndomen fanns en dörr (skriven av mig just nu i denna stund)


Ibland kan man sitta och längta tillbaka till förr,

ibland kan man önska att det till barndomen fanns en dörr.

Då när man var liten och bara leken fanns,

då när allt kändes lätt och livet var en dans.


När smärta försvann med ett plåster på sina sår,

när man såg framåt och inte tänkte på igår.

Du vet när du fick din kärlek genom att skriva en lapp,

när du anlände till skolan genom att springa ikapp.


Ja ibland kan man sitta och längta tillbaka till förr,

ibland kan man önska att det till barndomen fanns en dörr.



Jag när jag var liten

  



Av Rose-Marie - 11 april 2012 21:56

För första gången på länge känner jag att jag inte riktigt har något som jag känner att jag vill skriva om eller jag känner mig liksom sådär tom och fantasilös. Jag kan ibland tycka om uttrycket "ära vare den som inget har att säga men ändå har förmågan att hålla käften" och det kanske är just det jag borde efterleva just nu. Jag känner mig liksom varken glad eller ledsen, jag känner ingenting egentligen.

jag borde vara full av energi efter en avkopplande ledighet där jag faktiskt verkligen haft tid att koppla av, jag har inte haft några måsten eller saker som jag känt att jag legat efter med. Jag har bara varit bortrest, långt hemifrån och inte haft tankarna varken på jobbet eller hemmet. Jag borde vara full av energi och lust.


Kanske är det så när man kommer tillbaka till vardagen att det tar ett tag att ställa om sig och kanske har man förträngt saker så bra under ledigheten att man får lite panik när man kommer hem.

Jag hade visst några datum jag var tvungen till att komma ihåg men de har jag glömt, jag vet att LSS skulle komma hem någon dag i slutet av denna månaden, klockan 15:00 var det men vilken dag?

Äsch det kan jag ringa och kolla hur svårt är det.

Under ledigheten tillät jag mig själv att koppla av och ändå var det just då jag besvärades av magkatarr men det kanske är då man hinner lyssna på kroppen, då när man har tid att lyssna, när det inte gör något om man känner sig lite hängig för jag är ju ändå ledig. Annars har man inte tid att vara sjuk.

När vi kom hem blev jag även påmind om att André ville ha barnkalas och självklart ska han få ha det men jag fick sänka mina ambitioner om det kalaset lite, jag hade massa planer tidigare men med närmare eftertanke så blir han glad av att ha några vänner här hemma och äta gott och ha det trevligt en stund. Varför ta på sig mer jobb än vad som krävs? Det krävs inte så mycket energi att ordna en trevlig stund i goda vännerslag.

Jag fick även idag hem ett brev från min läkare, det var svar på proverna jag tog strax före ledigheten, det där hade jag glömt bort när jag var ledig. Jag trodde t.o.m att min magkatarr kanske var tecken på att jag var gravid men nu i verkligheten så vet jag bättre.

Brevet innehöll iallafall väldigt lite information, det stod bara att mina värden fortfarande inte var bra och att han skickat remiss till Göteborg för vidare utredning och förslag till behandling. Mer än så stod det inte.

Sådant leder till egna spekulationer och internet är både på gott och ont en bra plats att söka på.

Jag är lika dum varje gång det är något jag undrar över. När pappa blev sjuk sökte jag massa info. om hudcancer och hittade mest folk som hade dåliga erfarenheter, de som hade förlorat en nära anhörig.

Det var ju inte det jag ville hitta, jag sökte solskenshistorier, precis som att om jag hittade en enda sådan så var det så det skulle gå för pappa. Alla sjukdomar är olika och allas öden är olika, det kan man inte läsa om på nätet.

När jag läser om förhöjt Prolaktin, magkatarr och mina symtom så hittar jag oftast att orsaken är en godartad tumör på hypofysen. Men jag vet bättre och jag vet att det finns massa andra orsaker bla stress och min låga ämnesomsättning, lätt fixat när man väl kommer fram till orsaken. Det är bara den där väntan som är jobbig, dessa jäkla köer. Sen tycker jag att det är ganska onödigt att skicka ett sådant brev med så lite information, varför inte ringa istället så man kan ställa frågor. Jag försökte ringa min läkare men det gick inte få tag i honom idag så det får bli ett nytt försök i morgon, bara för att. Jag vill kunna fråga saker och få ett ungefärligt besked om hur lång väntetid det kan vara. Jag är lite av ett kontrollfreak och det måste jag nog vänja mig av med för när jag försöker ha koll på ALLT så glömmer jag det mesta istället, det blir som när vatten droppar ner i en burk, tillslut blir den full och då rinner det över fast för mig välter ofta hela burken och allt rinner ut.

Burken blir helt tom, ungefär så som jag känner nu. Jag är tom på fantasi och energi och hur var det nu?

"ära vare den som inget har att säga men ändå har förmågan att hålla käften"


Ja jag tystnar där och hoppar i säng, i morgon är det en ny dag och den kan vara helt tvärtemot denna dagen.

Det är det som är vardagen för oss alla, ibland är den toppen och ibland är den mindre bra, eller hur?


Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17 18 19
20
21
22
23
24 25 26
27
28
29
30
<<< April 2012 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se