Alla inlägg under februari 2018

Av Rose-Marie - Lördag 24 feb 16:07

Då André nu är vuxen så tillhör han inte längre barn habiliteringen och vi har på vår begäran fått hem papper därifrån.
Jag har sedan vi började prata om körkort varit ihärdig med att se över och få bort diagnoser som inte längre är aktuella då jag upptäckte att de inte tar bort dessa per automatik utan de lägger bara till nya.
Självklart blir det under åren en himla massa diagnoser allteftersom nya utredningar görs.

Jag ställde mig redan från början frågande till hans ADHD-diagnos då den inte alls stämde med det som vi upplevde.
Att han som barn var utåtagerande var för mig inte alls konstigt eftersom han inte hade något språk och det var just den biten jag ville få hjälp med. Det säger sig självt att man blir frustrerad när ingen förstår vad man säger och dessutom förstod inte han alltid vad vi sa.
Hans diagnos då borde enbart ligga på språkstörning enligt mig då det var just språket som var boven i dramat.

När man sedan insåg att han hade så stora inlärningssvårigheter och utvecklades i väldigt långsam takt så gjorde man utredning för utvecklingsstörning och det visade sig vara en lindrig utvecklingsstörning som låg i grunden för hans svårigheter.
När jag läste om detta så stämde det överens med hur han var och den kändes rätt. Äntligen hade vi hittat rätt och vi kunde börja ordna hjälpinsatser och skaffa oss kunskap och stöd utifrån rätt diagnos.

Men nu hade han alltså diagnoserna ADHD, Språkstörning och lindrig utvecklingsstörning.
Jag reagerade inte på detta förrän för några år sedan när transportstyrelsen hängde upp sig på just ADHD.
Jag ifrågasatte då detta, han är ju helt tvärtemot.
Efter en utredning då så ströks denna och har ersatts med ADD vilket innebär ADHD utan hyperaktivitet. MEN i allt vad jag läst så borde det räcka med enbart lindrig utvecklingsstörning.
Det är fortfarande den som ligger i grund för hans problematik.
Så nu står det alltså Språkstörning, lindrig utvecklingsstörning, ADD samt att han har migrän.
Okej, jag lägger ingen större vikt i just ADD då den som sagt stämmer mer överens med verkligheten än ADHD
Men så såg jag att det där finns en diagnos till?. KRONISK ÖVERVIKT??. ?????
Visste inte ens att det fanns en sådan diagnos och med tanke på att han gått ner drygt 15 kilo och nu väger knappt 70 kilo och med sin längd så kan han knappast lida av kronisk övervikt.
Det är heller inget jag hänger upp mig på men jag blir väldigt förvånad hur de kan sätta diagnoser och sedan inte följa upp dessa.

Enda anledningen till att hans övriga diagnoser följs upp är ju för att det krävs när man går i särskola och då man behöver särskilda insatser från habiliteringen.
Samt att jag som förälder ligger i och vill ha uppföljningar.
Så om du också har barn med diagnoser eller kanske själv har diagnoser, se till att dessa följs upp och uppdateras vid ändringar. Förr eller senare kan det vara en nackdel att ha en rad gamla diagnoser som inte stämmer med verkligheten.

Nu börjar en ny kamp för oss med att lyckas få en läkare på vårdcentralen att skriva ett intyg så André kan övningsköra.
Vuxenhabiliteringen har inga läkare så där hänvisas man till vårdcentralen och jag förväntar mig ingen lätt process där.
Vi har ändå haft det väldigt bra och tryggt på barn habiliteringen måste jag säga.
Nu börjar livet som vuxen för André!

Av Rose-Marie - Fredag 2 feb 22:37

Årets första blogginlägg har låtit sig dröjas mest pga brist på inspiration.
2017 började bra med satsning på medalj, helst guld såklart, i veteran NM i Judo.
Det blev dock inte som jag hade hoppats men ändå en vinst och två förluster så en bronsmedalj blev det iallafall.
Jag insåg dock att min kropp inte skulle hålla för några tävlingssatsningar så därefter hade jag svårt att hitta motivationen med att träna Judo.

Jag grep i höstas eftet ett sista halmstrå och anmälde mig till Svenska Judoförbundets KUL-projekt  (Karriär, Utveckling och Ledarskap) som jag skrivit om i ett tidigare inlägg.
Dessa tre ord var dock inget som jag förknippade mig själv med just då men jag ville ändå se vart utbildningen kunde leda mig.

På första träffen skulle vi sätta upp ett mål och mitt mål blev då att hitta min roll i Judon utan tävling. Ett mål som kändes omöjligt men ändå viktigt.
Jag ville hitta mitt driv inom Judon, vad kan jag göra för att vilja hålla mig kvar i mitt Judointresse?

Jag brinner för barn och ungdomar och klubben har ett mål att lyckas behålla dem då de ofta slutar när de når en gräns där vi inte riktigt lyckats ge dem möjligheten att utvecklas. Vi har bla för få tränare och därav ingen grupp som de kan ingå i förutom vuxengruppen.
Jag brinner också för att vi ska behålla våra tjejer i klubben.
Men hur gör man?
Jag hade massa funderingar som jag inte kunde hitta lösningar på men samtidigt kunde jag inte släppa det.
Jag vill kunna ge dem allt det där som jag själv fått genom åren med Judo.

För ett tag sedan fick jag frågan om jag ville delta i ett utvecklingsprojekt som klubben skulle satsa på. Där skulle man bla ta upp just dessa frågor så av den anledningen tvekade jag inte när jag svarade ja.
Redan samma kväll började jag fundera ännu mer på vad man kan göra. Jag fick så mycket idéer att jag nästan kände mig lite påstridig och jobbig men jag har iallafall framfört dem och vi har tagit upp mycket av det i gruppen och massa annat som kommit upp.
Än är det i uppstartsläge så vi får se vad detta kan leda till. Känns iallafall spännande.

Samtidigt såg jag att man sökte en hjälptränare i barn/ungdomsgruppen då ordinarie skulle opereras och jag tänkte att detta kan ju vara en grej att testa för att se vad jag vill. Jag tyckte redan efter ett par gånger att detta var något jag skulle kunna tänka mig att göra.
Vi behöver en grupp för de som behöver utvecklas mer och jag har möjligheten och viljan att starta en sådan.
Varför inte?!
Men kritikern i mig sa snabbt att jag inte har vad som krävs. Det är 100 år sedan som jag gick instruktörsutbildningar och lika länge sedan som höll i en grupp....
Är jag verkligen rätt person?

Som tur är har jag en annan röst som säger "varför inte" "ett försök är det ändå värt"
"Klubben behöver dig och du behöver klubben"
Tankarna på att byta ut tävlingssatsningarna mot att "skola om till tränare" känns motiverande och spännande.
Att kunna ge allt det där som min tränare gett mig och fortfarande ger mig är något som känns lockande.

Här kan jag utvecklas och lära mig massa nytt inom Judon.
Igår satte jag mig därför med SISUs introduktionsutbildning för tränare online och det gav mig ännu mer inspiration.
Att läsa och se filmer om tränarskapet och vilken roll man har som tränare gjorde att jag än en gång började tänka på hur mycket min tränare har betytt och fortfarande betyder för mig.
Precis så skulle jag vilja att barnen minns mig, jag vill vara den personen som kanske gör den där skillnaden för någons framtid.
En guldmedalj är väl ingenting i jämförelse med det!

Med den fantastiska känslan vill jag satsa på att nå mitt mål "att hitta min roll i Judon utan att tävla"

Imorgon är det dags för del 3 av 5 i KUL-projektet och då ska vi bla vara på mattan och få metodikhandledning vilket passar utmärkt inför mitt mål.

Friskt vågat hälften vunnet!!!

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se