Inlägg publicerade under kategorin Barn med särskilda behov (bla om min son)

Av Rose-Marie - 18 augusti 2016 22:24

På Måndag börjar min stora grabb André på gymnasiet, han ska gå Hantverk på särgymnasiet och jag hoppas och tror att han får en lika lyckad skolupplevelse där som de 9 år han gått på grundsärskolan i Färgelanda.
Jag tvekade när det först pratades om att han skulle avvakta ett år med att börja förskoleklass och jag tvekade även när det efter föreskoleklass trots avvaktandet pratades om att han skulle behöva gå särskolan..... Det var vår vilja som skulle avgöra vilket det skulle bli så ingen tvingade oss. Vi valde att prova och det visade sig vara ett lyckat val. André har alltid trivts i skolan och han har aldrig velat börja i "vanlig" klass även om han har kunnat ta det valet i stort sett när som helst.

Jag har ibland fått kommentarer som att jag inte borde vara öppen med att han går i särskola och när jag får sådana kommentarer så ryser jag, det är vuxna människor som sagt detta och jag undrar vilka fördomar de har.
Inga barn eller ungdomar har ifrågasatt hans skolgång, för dem har det varit naturligt. Man går där för att man behöver extra hjälp och stöd vilket han har fått.
Skulle han gått i vanlig klass så befarar jag att han hade haft en betydligt sämre skolupplevelse och även då hade förmodligen vuxna människor ifrågasatt hans skolgång.

Anser man att särskolan borde finnas i hemlighet? Ska man gömma barnen så ingen märker att de går där eller hur tänker de? Vi bor på en liten ort så folk hade istället pratat bakom ryggen på oss.
Nu är det som sagt helt naturligt och mycket tackvare öppenhet.
När han började 1:an så skulle jag ringa skolan och gjorde som med vilken klass som helst, kontaktade kommunens växel där man inte kunde hitta något nummer till särskolan. 7-9:an som särskolans högstadie heter låg i en lokal en bit bort från det vanliga högstadiet, ingen visste knappt att vi hade en särskola över huvudtaget.
På senare år har särskolan 1-6 och 7-9 legat på valboskolan där alla andra elever går, de delar skolgård, matsal, slöjd-, hemkunskap- och gymnastiklokal som alla andra barn och ungdomar.
André har aldrig känt sig mobbad och han berättade ofta om killar och tjejer i högstadiet som brukar prata med honom, erbjuda honom plats i matsalen och jag ser honom ofta prata med dem i affären osv.... Han har förvisso inte massa vänner utanför skolan men å andra sidan har han aldrig verkat lida av det. Han har umgåtts med dem som han känner sig tryggast med och dem som har lika intressen som han själv. Det är ju så vi alla gör på vår fritid.
Han har dessutom haft det så bra att han fått LSS fritids efter att han fyllde 12 år och fram tills nu. Inte för att han inte klarat sig själv hemma utan för den sociala biten.
Där har han haft en yngre fritidsledare som har fungerat som vän och förebild.
De har spelat spel, gjort läxor, tittat på film och bara umgåtts..... André har trivts fantastiskt bra och jag är tacksam för att kommunen ordnat det så bra.

Vi ska vara stolta över att vi har en särskola i kommunen, vi ska lyfta fram den och få den lika naturlig som vilken skolgång som helst.
Bor man på en mindre ort som vi gör så brukar man oftast få resa en bit för att kunna gå i särskola, det är få förunnat att ha den möjligheten på hemorten.

Nej jag tänker inte hålla tyst, hemlighetshålla eller låta folk få det att verka som något skamset.
Jag tänker vara stolt och tacksam för att André slapp bli en i gråzonen i en sk vanlig klass där man inte hade kunnat ge honom den hjälp han hade behövt, där han hade känt sig misslyckad och utanför.
Jag är stolt över hans framgångar och jag är stolt över att jag har en tonåring som lyckats, som lärt sig empati och vet att alla är olika men lika mycket värda!
Nu ser jag framemot att följa honom genom gymnasietiden!

ANNONS
Av Rose-Marie - 5 april 2016 21:17

Idag har jag och André varit på mobilitetscentret i Göteborg.
Där kan de bla göra tester för att se om man är lämplig för att övningsköra när man har en funktionsnedsättning. När läkaren inte kan göra den bedömningen själv så skickas en remiss till mobilitetscentret som sedan ger läkaren en rekommendation utifrån deras tester. Dock är det ändå läkaren som ger det slutliga beskedet.

André tyckte det var väldigt orättvist att han skulle behöva göra alla dessa tester när de flesta andra ungdomar inte behöver det och jag är faktiskt benägen att hålla med honom, ALLA borde göra detta innan man får ett körkorts tillstånd. Det var inga simpla test och det höll på under två timmar.
Även jag skulle tappa koncentrationen efter så lång tid när man måste fokusera och tänka så intensivt under tidspress.

Testerna kollar bla reaktionsförmåga, snabbhet,minne, koncentration och uppmärksamhet.
Javisst det är vad man behöver kunna ute i trafiken och det är just sådana saker som framförallt personer med NPF-diagnoser har svårt med MEN jag tror att det är en svårighet för många fler även utan diagnos så därför borde alla genomgå dessa test enligt mig.

André var otroligt duktig idag och kämpade på trots att han var väldigt trött efter någon timme. Vissa övningar var svåra att förstå men arbetsterapeuten var rutinerad och såg direkt när han hade missuppfattat hennes instruktion och förklarade då på nytt så att han kunde genomföra testet.
Slutresultatet blev att hon vill ge honom en chans att kunna få ett körkort så jag håller tummarna för att även läkaren godkänner detta.

Det kan vara bra som förälder till ungdomar med funktionsnedsättning att veta om att detta finns. Det är tyvärr sällan man får reda på sådana här saker innan man söker körkotstillstånd utan oftast gör man alla steg i ansökningarna och skickar in dem precis som alla andra gör. Skillnaden är att våra ungdomar oftast får ett brev tillbaka att vi ska skicka in ett läkarintyg och då kan det ännu längre tid att få sitt tillstånd.
Bla för att det är köer till mobilitetscentret.
Vet man om detta redan innan man tänkt börja övningsköra så kan man be läkaren skicka remiss så man får klart alla papper och därefter gör ansökan.

Man kan läsa mer på
www.mobilitetscenter.se

Här är en av övningarna där man testar reaktionsförmågan

ANNONS
Av Rose-Marie - 15 februari 2016 22:40

Jag skriver inte så ofta om André och hans funktionsnedsättning i bloggen längre.
Mest för att det mesta fungerar så bra så det finns inte mycket att rapportera men nu närmar han sig vuxen världen och jag vet inte om det är jag eller han som är mest nervös inför detta.
Det är ganska mycket förberedande redan nu. Han fyller 17 år nu i Mars så vi har ju 1 år på oss men det går fortare än man tror, plötsligt är man där.
Idag var vi på ett möte på habiliteringen och jag tycker för det mesta att vi träffat bra läkare men idag träffade vi en som utmärkte sig extra.
Han såg verkligen till att André var med i samtalen och att det var jag som satt bredvid och lyssnade, det brukar faktiskt oftast vara tvärtom.
Jag behöver lära mig att släppa taget lite för att inte göra honom en gentjänst. Men det är svårt att veta vart man ska dra gränsen, inte för kravfyllt men ändå inte för enkelt.......

Läkaren föreslog att vi skulle träffa en kurator just för att kunna prata om sådana saker och det tror jag är bra.
Han fick även André att samtycka i förslaget.
Han har växt så oerhört mycket de senaste två åren, tar för sig och agerar moget. Ni ska veta att jag är så jäkla stolt över honom, aldrig har han verkat missnöjd på någotvis och han har alltid varit sig själv. Jag känner verkligen ingen oro för honom......

Han har slutat med medicin sedan i höstas och även det funkar kanon.
Som läkaren sa, när vardagen fungerar och skolan fungerar så finns det inte alltid ett behov av medicinering.
A och O är att se till att allt runt omkring fungerar i första hand, medicineringen är en hjälp i de kritiska stunderna.
Jag är så oerhört tacksam över all hjälp vi fått och faktiskt även över att jag har orkat kämpa. Ibland kan man få klappa sig själv på axeln också även om vi ofta är rätt blygsamma med sådant.

Nu är det bara några månader kvar på Högstadiet och sedan börjar gymnasiet, han har valt hantverk och ska gå särgymnasiet på Östrabo.
Jag tror det blir kanonbra!
Andre känns super lugn.....
Jag däremot behöver nog förbereda mig mentalt, vart tog min lilla grabb vägen? Vart tog tiden vägen?
Vart finns nödbromsen?
Jag skulle gärna vilja dra i den lite lite bara.......

Av Rose-Marie - 13 mars 2015 23:55

Jag läste idag en artikel om mamman till två mordmisstänkta grabbar i 20-årsåldern, antar att ingen missat det tragiska trippelmordet i Uddevalla, endast 3 mil från där jag bor.
Självklart är detta en helt fruktansvärd handling och självklart vill man som förälder tro att ens barn är oskyldigt.
Jag försvarar ingen MEN nog kan jag tycka att mamman inte ska behöva stå tillsvars för vad hennes söner gjort och inte ska hon väl heller klandras för att hon älskar sina söner?!
Flera av kommentatorerna till denna artikel var just av den åsikten att mamman borde skämmas och att hon inte uppfostrat sina söner bättre. Hur hon kunde sitta där och vara ledsen och i stort sett försöka rentvå dessa två som trots allt inte blivit dömda ännu.
Jag tror att det är en helt normal reaktion av en förälder för man vill nog ha det där lilla hoppet in i det sista, man vill så gärna tro att det inte är mitt barn som gjort detta.

Jag är också allergisk emot den ständiga klandringen av föräldrar till barn som hamnar snett. "Var finns föräldrarna" "kan de inte uppfostra sina barn"
Alla är vi så otroligt duktiga på barnuppfostran att vi var och en tror att våra barn aldrig skulle kunna hamna snett i livet. Men jag är övertygad om att det kan hända vem som helst. Jag har själv varit strulig i tonåren, ja inte alls så jag har varit på den tungt kriminella sidan men jag kunde lika gärna ha gjort det. Flera av mina vänner hamnade riktigt snett och några är döda idag. Mina föräldrar var helt fantastiska och mitt strul berodde enbart på mig själv och mina egna val. Att det inte blev värre är också mitt val men visst mina föräldrar fanns alltid där, likaså andra vuxna i min omgivning och så hade jag min sport, judon, som höll mig på rätt väg.
Allting runt en spelar roll och alla vuxna i ens omgivning har ett ansvar i mina ögon.
Föräldrarna ensamma klarar inte av att leda en ungdom som hamnar snett upp på vägen igen. Jag vet att det finns föräldrar som stångar sig blodiga, som ber om hjälp och som gång på gång möter motstånd och inte får hjälp. Jag vet att det finns massor av föräldrar som inte alls ska kallas "dåliga" föräldrar men deras barn hamnar snett ändå. Och ja jag vet också att det finns föräldrar som av olika anledningar inte finns där. Men borde det inte finnas massor av andra vuxna som också har ett ansvar. Som ska finnas som stöd för föräldrar oavsett man man klassas som bra eller dålig?

I fallet med de misstänkta i trippelmorden så säger man "alla i hela Uddevalla visste att dessa ungdomar var kriminella"
ALLA i hela Uddevalla....... ändå har ingen lyckats få dem på rätt väg.
Hur ska då en förälder klara detta?
Om vi nu är så duktiga på barnuppfostran varför har då INGEN funnits där att hjälpa föräldrarna att "uppfostra" sina barn?
Folk frågar "vart fanns föräldrarna"
Jag frågar vart fanns ALLA de som visste att något var helt fel?

Av Rose-Marie - 11 mars 2015 20:31

Igår var jag på en föreläsning om ADHD, föreläsare var Carina Ikonen och hon är både mamma till barn med diagnos och har diagnos själv, hon har även skrivit en bok som heter "Jag föredrar att kalla mig Impulsiv" 

Jag ska inte gå djupare in på vad hon berättade om under föreläsningen utan i detta inlägg väljer jag att lägga fokus på hennes avslut.
Hon avslutade nämligen med att be oss att om vi ville ta med oss något hem denna kväll så skulle vi ta med oss hennes farmors glasögon. Nej hon menade givetvis inte det bokstavligen utan hon hade tidigare berättat om hur hennes farmor var den som såg alla hennes möjligheter och alla positiva sidor istället för som så många andra, bara se det negativa.
Med farmors glasögon verkade man se saker som andra inte såg helt enkelt.

Jag skulle verkligen behöva ett par sådana glasögon och jag gissar att jag inte är ensam om det för visst är det lättare att se glaset som halvt tomt än halvt fullt?
Visst söker vi oftare saker som inte fungerar än sådant som faktiskt fungerar, det som fungerar tänker vi sällan på.

Att tala om när någon gör fel är vi duktigare på än att berömma när någon gör rätt, varför lägga fokus på det som är bra?
Detta är kanske mest vanligt hemma i vardagen med familjen, när får våra barn eller vår sambo mest uppmärksamhet? Jo när de gjort oss förbannade, då minsann har vi tid att disskutera och tjata som aldrig förr men de gånger när de faktiskt gjort något bra...... ja då funkar det ju, varför prata om det?

Jag erkänner att jag minns fler dåliga saker som min sambo har gjort än ALLA de bra sakerna, när jag är förbannad på honom. De dåliga sakerna är han nog dessutom redan mycket väl medveten om själv för att hitta fel hos sig själv är man expert på. Att hitta saker som är bra med en själv är svårare däremot och därför kanske det är ännu viktigare att andra talar om dem och påminner en om vad man faktiskt är bra på.

Istället för att säga "att du aldrig"...... "varför kan du inte"....... "sluta"...... "Neeej"...... "tänk om du någon gång kunde"...... så kanske vi oftare skulle bekräfta det som är bra  "Vad bra att du har"...... "tack för att"..... "vad glad jag blir när".......

Om vi hade Carinas farmors glasögon så kanske det där skulle komma helt naturligt, vi kanske oftare skulle fokusera på allt bra och alla möjligheter och lägga mindre tid på att leta efter hinder.

Vi vill så mycket och vi kan mer än vi tror men vi hittar så ofta något som stoppar våra planer, saker som hindrar oss eller tänker "nej inte kan väl jag, det kan nog någon annan bättre"

Carina har dyslexi och hon skrev en bok på tre månader!!!!!

Kanske har hennes farmors sätt att se på henne gjort att hon faktiskt trotsade sin dyslexi för att genom farmors glasögon så klarar man allt!
Ja tack Carina säger jag, jag tar gärna med mig din farmors glasögon hem och jag ska försöka låna ut dem till alla som vill. Jag börjar med detta blogginlägg!



 



Av Rose-Marie - 20 september 2014 00:26

Jag trampade nyss på en av Tristans leksaker, första känslan var att skrika ut en rad med svordomar. Det var givetvis smärtan som fick mig att känna den känslan. När den lagt sig så dök en annan känsla upp.
Tacksamhet...... ja du läste rätt, jag kände mig så enormt tacksam över att kunna trampa på en leksak, min sons leksak, lille Tristan som nu är 6 månader.
När jag sitter här och tänker på det så är jag till och med tacksam över den senaste tidens sömnbrist.
Det finns så många där ute som skulle göra allt för att byta med mig. Så många i den där facebookgruppen jag är med i, för oss som behöver hjälp att få barn, som fortfarande kämpar. Som faller gång på gång och reser sig igen om och om igen.
Jag är så tacksam för att jag slipper allt det där nu, leksaken som jag nyss trampade på påminner mig om att kampen är över, den påminner mig om att vara tacksam.

Av Rose-Marie - 23 augusti 2014 09:32

Igår läste jag en fin facebookstatus som min vän Lina hade skrivit. Den handlade om civilkurage och om medkänsla även för människor som hamnat snett.
Den fick mig att tänka på en kille som jag känner.
En kille som hamnade snett, så snett att det kom in droger och brottslighet i hans liv. Han både brukade och sålde droger.
Det är de vi föraktar mest, de som säljer skiten. Det är de som prackar på andra och kanske är det hans fel om våra barn köper av honom. Eller?
Är det kanske vårt fel? Vi som föräldrar?
Ja när det gäller denna killen säger nog folk "vart fanns föräldrarna"
Men skulle det gälla våra egna barn ja då är det nog hans fel, han som sålde och förmodligen tvingade våra barn att testa.
"Han borde få ett skott i pannan den jäveln"

Ja han, han som jag känner eller en gång kände, som en mycket härlig liten kille.
Vi lekte, skrattade och föräldrarna ja de fanns där som vilka föräldrar som helst.
De hade det lite kämpigt ibland då grabben hade "myror i brallan", han hade svårt att anpassa sig och han märktes för mycket i skolan.
Det hette att han störde och inte kunde vara i skolan.
Hans föräldrar kämpade, försökte och fanns där hela tiden. Andra människor runt om kunde inte tro att denna goa killen hade det svårt. Han som är så lugn och trevlig.

Några år av jobbig tid, flera byten av skola, hemstudier, skäll, anklagelser (både befogade och icke befogade), misstänksamhet och undansparkade fötter gång på gång blev denna pojkens uppväxt redan från första klass.
Jo föräldrarna fanns där, kämpande, ibland gråtande, misstrodda och anklagade av andra. "De hade ju ingen pli på ungen"

Det blev värre i tonåren och tillslut kom drogerna in i bilden.
Inget någon ens i sin vildaste fantasi kunde misstänka. Alkohol och tobak var väl det man la fokus på och försökte hindra pojken från att bruka. Ja precis som vilken tonårsförälder som helst.
Men droger....... vem kunde ana.....
Killen var visserligen lite svårare än många andra tonåringar men inte farlig eller på någotvis en "missbrukare", han var ju bara en tonåring som alla andra.
Det var först när polisen blandades in som föräldrarna förstod. Då var det nästan försent. Drogerna tog över mer och mer, man började tappa kontrollen men föräldrarna fanns fortfarande där. Kämpande...... man ger inte upp sitt egna barn så lätt.
Inte lika lätt som många andra vill
"slå ihjäl idioten och gräva ner honom"
"göra samhället en tjänst"

På senare år har jag fått höra många som sagt: ja den där killen har hållt på med både det ena och andra. Det vet ju alla.
När jag då ställt frågan varför de inte sagt något så har jag fått svaret:
-Man vill ju inte lägga sig i

Fråga inte bara vart föräldrarna är utan fundera även på, vart är jag och vad kan jag göra?
Men det är kanske inte din ensak att förhindra denna pojkens liv att rasa samman, det är inte ditt barn.
Men nästa gång kanske det är det, när ditt barn inte kan säga nej till drogerna som denna grabben vill sälja. Kanske blir även ditt barn lockad av pengarna och börjar själv sälja.
Då när folk frågar vart ditt barns föräldrar är, ser de inte vad ungen håller på med?!
Men vi tänker inte lägga oss i och meddela, vi är inte dens föräldrar.

Av Rose-Marie - 15 augusti 2014 23:00

Jag har precis suttit och tittat på filmen Återträffen, en film om och av Anna Odell.
Jag är ingen filmkritiker vars jobb är att lämna omdömen om filmer men just denna film berörde mig.
Nej jag tyckte väl egentligen inte att den var speciellt bra som en underhållande film, det var egentligen en sevärd och underhållande film jag hade tänkt mig ikväll.
Men denna var bra som en upplysande dokumentär som vill lämna eftertanke.
Det var precis vad den gjorde och såpass mycket att det blev ett blogginlägg.
Den handlar om mobbning och det bästa är att den inte handlar om mobbning så som vi är vana att filmerna speglar den utan här river man upp mobbningen flera år senare.
Man konfronterar mobbarna och ger dem en chans att lämna sin syn på saken.

Att bli konfronterad i vuxen ålder för något man gjort i ungdomen är tufft. Det svider och ingen vill nog stå för det man gjorde då, ingen vill bli klassad som mobbare.
Att någon som blivit mobbad plötsligt ställer en mot väggen och vill ha svar på frågan varför eller vill berätta hur han/hon känt under uppväxten är nog inget man känner sig bekväm med.

Precis som flera i filmen vill jag inte påstå att jag allvarligt mobbat någon men jag är rädd för att jag varit med och stött ut och ignorerat vilket förmodligen eller jag vet att det har satt sina spår.
Jag har nämligen blivit konfronterad med det av personen ifråga och det behövdes inte mycket i ord för att jag skulle förstå vad hon menade. Det krävdes bara en enda mening och inledningen till den meningen stod jag för själv.
Jag brukar träffa denna tjej ofta och vi pratar och skrattar ihop, det finns inga agg mellan oss idag.
Det var just i ett av våra samtal som hon fick in sin armbåge i sidan på mig, jag förtjänade den.

Vi stod och pratade om min son André om att han går i särskola och inte har så många vänner. Jag sa att ingen är nog egentligen dum mot honom och han har ju ett par vänner men han är väldigt mycket själv.
"Han är väl inte den som de andra vill hänga med antar jag", sa jag.
Det var då hon fick in sin kommentar:
- Nä då vet du kanske hur jag kände det.
Hon behövde inte säga mer än så för att få mig att känna mig som en fullkomlig idiot och skitstövel.

Så ja idag när jag såg filmen Återträffen så var det henne jag tänkte på.
Hon fick kanske inte min uppmärksamhet i skolan men hon fick den verkligen nu ikväll.



Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Senaste kommentarerna

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2017
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se