Alla inlägg under mars 2012

Av Rose-Marie - 28 mars 2012 19:49

Jag hade verkligen sett framemot denna Onsdagskväll, André skulle följa med sin kompis Eric på Judon för klubben har "ta med en kompis vecka" och eftersom André velat prova så passade detta utmärkt.

Jag såg framemot att för första gången i mitt liv få vara förälder och sitta i cafeterian och titta genom fönstret på min son som tränade den sport som betytt så mycket för mig genom åren. Denna gången skulle det inte vara jag som var tränare eller tränade själv. Jag skulle få känna på den andra sidan.


Men som vanligt var det en stressig dag på jobbet och det börjar bli mer och mer vanligt än ovanligt numera.

Jag undrar hur mycket man ska pressa sig för att kunna göra ett bra jobb?

Jag förstår att företag måste spara, dra ner och göra förbättringar för att överleva som det ser ut idag, jag inser hur lätt det är att det går som för SAAB och andra industrier men jag undrar hur länge jag orkar vara förstående över detta. Kanske måste jag ändra kraven på mig själv, kraven på att göra ett bra jobb.

Kanske måste jag gå över till att tycka att halvdant och halvgjort jobb är bra nog, jag klara nog inte av att hålla 100% länge till. Ju mer det dras ner ju sämre jobb gör man, man hinner ju inte med att vara noggrann om saker ska gå fortare än man hinner med. Så vart går gränsen? Bara lite till........ ja men det gick ju bra då tar vi bara lite till...... och sen liiite till..... när brister det totalt?

Jag har alltid försökt göra saker till 100% och gå in för det jag gör, där är kanske felet, jag kanske ställer för höga krav på mig själv. Jag vill ha total koll och vill kunna vara serviceinriktad och med ett leende på läpparna göra mitt jobb. Jag vill inte vara som det senaste året då jag varit sur, irriterad och negativ på jobbet.

Denna sinnesstämning har jag dessutom den senaste tiden tagit med mig hem och den drabbar min familj och min omgivning. Är det värt det?

Jag förstår att man måste göra förbättringar och tänka på ett sätt som gynnar företaget och jag tycker att vi gör det men det tar liksom aldrig slut, det ska alltid bli bättre och bättre.

Jag kan gå med på det om inte alltid bättre betyder nerdragningar och mer stress. Bättre för mig innebär att det blir bättre för alla, bättre arbetsmiljö, bättre arbetsförhållanden och ordning och reda. Detta genererar också i pengar vågar jag påstå. Ordning och reda skapar lugn och minskar tidslöseri och onödiga kostnader, bättre arbetsmiljö minskar sjukskrivningar och bättre arbetsförhållanden gör att vi är mer noggranna och motiverade på jobbet. Nej det kanske inte tar bort lika mycket personal men är det verkligen bara det som räknas?

Jag kan ingenting om att sköta ett företag så jag är inte rätt person att diskutera det, jag känner bara att jag inte längre känner att jag gör ett lika bra jobb för jag har inte möjligheten till det.

Jag känner att jag inte längre är lika glad efter jobbet och det passar mig inte att ständigt vara sur och irriterad.

Jag har oftare huvudvärk och är alltid väldigt trött, jag har även svårare att ta mig upp på morgonen och jag ser saker som mycket jobbigare än jag gjort förr.


Så min kväll som jag hade sett framemot så mycket, då jag med glädje skulle följa med André till Judon och sedan få sitta där och vara judoförälder för första gången, blev totalt misslyckad.

Jag var sur, trött, irriterad, hade huvudvärk och ville helst bara ligga hemma i soffan för att jag haft så fullt upp hela veckan, för att jag känt mig misslyckad på jobbet och känner mig otillräcklig som arbetare, sambo och mamma.

Jag följde självklart ändå med André och jag hoppas att min sinnesstämning inte märktes alltför mycket för honom trots att den märktes tydligt för de tränare, föräldrar och mina judokamrater som var där.

När jag suttit där en stund kände jag ändå att efter att jag fått gnällt av mig lite och fått lite leenden och sett barnen träna så började jag sakta känna mig bättre. Tankarna kring jobbet och annat försvann mer och mer.

När min grupp skulle in och träna blev jag nästan lite avundsjuk och ångrade att jag inte hade dräkten med mig men kände ändå att jag fattat rätt beslut att avstå dagens träning.

Innan jag tog med mig André och åkte hem så skulle vi överraska Ellinor som fyller år idag så vi bjöd henne på skönsång med ja må hon leva.

Jag sa sedan hejdå och gick, när jag passerade fönstret för dojon tittade Tommy ut, knackade, vinkade och log.

Han fick en slängkyss av mig och den besvarades glatt. Jag lämnade Judon och kom hem till Roger som en väldigt mycket gladare och trevligare tjej än den som lämnade honom ett par timmar tidigare.


 


Av Rose-Marie - 26 mars 2012 20:12

Jag tyckte att jag var ute i så god tid då jag började förbereda inför Andrés tonårstid, ja jag började t.o.m planera innan han blev 12 år. Jag tänker på detta med vård av barn och förlängd barnomsorg.

Eftersom jag trodde att detta bara gällde till den dagen man fyllde 12 år så var jag väl förberedd med att fråga på habiliteringen om vad som gällde och be om läkarintyg till försäkringskassan  så att jag kunde få förlängd vård av barn eftersom han inte klarar att vara hemma själv om han blir sjuk och eftersom jag måste vara med på tex habiliteringsbesök m.m

När det gäller vård av barn så var det rätt att det bara gällde till den dagen då han fyllde 12 år och jag förväntade mig att få strida med försäkringskassan, det är ju inte helt ovanligt.

Men detta gick förvånansvärt smidigt och lätt, inga frågor utan bara genom att skicka in läkarintyg på hans diagnos och att han går i särskola så har jag nu förlängd vård av barn tills han är 16 år.

Förlängd barnomsorg behövs inte förrän efter sommaren det året han fyller 13 år och detta skulle inte vara några problem eftersom han går i särskola, TRODDE VI, jag,lärare, habiliteringen och rektorn.

Vi hade via habiliteringen börjat på att försöka förbereda André att iallafall gå hem från skolan själv och inte behöva fritids på eftermiddagen men han totalt vägrade.

-Jag har mina kompisar på fritids, jag ska ha fritids till jag är 20 år sa han, nja det lär han nog inte vilja men vi insåg att fritids betydde mycket för honom och valde att avvakta med träningen till senare eftersom han har rätt till förlängd fritids. Istället började vi prata på om han ska börja på "stora fritids" Galaxen, där det går större barn. Den avdelningen han haft nu är bara upp till 8 år och eftersom han blir tonåring så borde Galaxen passa bättre. Han har inte velat detta innan men nu gick han med på att vara där 1 dag i veckan och på alla lov.

Det går jätte bra och han har några vänner där som han trivs med. Tanken är att han efter sommaren ska börja där helt. Det är han med på själv också, men inte förrän efter sommaren. Då ska vi också återuppta träningen med att gå hem efter skolan. En sak i taget, vi behöver inte stressa, TRODDE VI.


Nu fick jag veta att man måste ansöka om detta med förlängd barnomsorg via LSS.

Jag blev så less för även om jag genom det jag läst om våra rättigheter har rätt till LSS och därmed förlängd barnomsorg så krävs det återigen att jag ska samla ihop alla papper och alla utredningar för att lämna in detta till LSS, det är så tröttsamt att gång på gång behöva dra upp samma sak om och om igen och att behöva vänta på beslut så här i sista sekund. Precis som så många gånger förut vid denna tiden på året. Samma sak igen!

Jag önskar så att vi kunde få uppleva en skolavslutning utan stora förändringar och utan ovisshet.

Eftersom André började skolan 1 år senare än han skulle så börjar han 6:an nu efter sommarlovet och det är sista året i den klassen han går i nu (särskolan 1-6) sedan börjar han 7-9:an och då lär det bli förändringar för honom igen så därför önskar jag att vi kan få det sista året utan detta.

Jag tror nog inte det kommer bli några större problem, vi kommer nog få hjälp från LSS men de måste följa sina regler och därför måste det utredas, jag förstår det men djupt där inne finns ändå tanken: Vad gör jag OM vi inte får hjälpen?

Det var ju pga detta som jag hade varit ute i så god tid, det var ju för att vara förberedd jag tog upp frågan redan när han skulle fylla 12 år. "Det är ingen fara, det ordnar sig och vi har gott om tid på oss"

Nu sitter jag här igen bara några månader före skolavslutningen och känner mig osäker och orolig.

Ska det bli som de andra gångerna att man får svar i slutet av Maj, strax före skolavslutning?

Vad gör jag om jag får avslag? André klarar inte morgonen själv, inte ännu iallafall.

Allt jag läst, alla rättigheter och lagar säger att jag inte behöver oroa mig men den där förbaskade känslan "TÄNK OM", kommer finnas där fram tills jag har ett skrivet beslut i min hand.



 

Av Rose-Marie - 21 mars 2012 22:04

I helgen satt jag och pratade med några kompisar om hur man upplever andra om man vet hur de var förr.

En av dem sa att eftersom hon hade en viss attityd i högstadiet så tror de som kände till henne då att hon är sådan ännu. Ja iallafall de som inte träffat henne sedan dess, sen inser de att oj hon har visst ändrat på sig.

Jag instämde med det hon sa och nej vi var inga änglar på den tiden varken jag eller hon, vi ville iallafall inte att andra skulle tycka att vi var det, därav våran attityd.

Jag berättade då om att jag träffat en av våra gamla lärare från högstadiet, det var i en affär ett par år efter jag fått André. Jag skulle på kalas och var ganska finklädd och en aning stressad men tog mig ändå tiden att stanna till då jag såg min gamla lärare där i affären. Jag hälsade trevligt och blev lite förvånad över att hon kom ihåg mig än mer förvånad när hon sa: -ja dig glömmer jag ju inte. Det kändes lite pinsamt eftersom jag inte var speciellt trevlig emot henne på den tiden. Vi pratade iallafall om vad vi gjorde nu för tiden och ja lite allmänt som man gör när man träffar på gamla bekanta i affären. När jag sedan sa hejdå så sa hon: - Ursäkta men vad snäll och trevlig du blivit och vad fina kläder du har.

Med all rätt sa hon detta för självklart mindes hon mig som otrevlig och klädd i trasiga Jeans och en sliten skinnjacka. Framför sig hade hon en helt annan person än det hon hade där i skolan.

Hon hade t.o.m haft min syster som elev några år efter mig och syrran har berättat att hon fick höra hur duktig och trevlig hon var i jämfört med mig.


Samtidigt som jag är glad över att jag valde en annan väg så önskar jag ändå att jag hade kvar lite av det där bestämda som jag hade då. Jag önskar ibland att jag kunde slå näven i bordet och säga ifrån som jag gjorde då men nej jag kan helt enkelt inte bli arg. Eller det tar väldigt lång tid innan jag blir det, jag säger aldrig ifrån förrän bägaren rinner över och då blir jag oftast ledsen istället. Jag skulle vilja kunna ryta ifrån som jag gjorde förr.

Så har jag dessutom under min vuxentid blivit välsignad med ett samvete och medkänsla vilket ibland kan göra mig irriterad på mig själv. Jag tycker synd om folk om jag blir arg på dem och ångrar mig.

Det finns tex en person eller kanske fler men just denna människan kan driva mig till vansinne, det är ingen nära vän eller någon av er som läser detta, det kan jag till 99% garantera så ingen behöver ta åt sig.

Men jag träffar honom ofta och samtidigt som jag tycker han gör så mycket fel så kan jag komma på mig själv att tycka synd om honom för att han får så mycket skit och får ta så mycket gnäll.

Men han kan själv göra något åt saken, han kan själv påverka sin situation och det är hans eget fel att han får ta all skit. Men samtidigt som jag tycker allt detta så tycker jag synd om honom vissa gånger, det gör mig irriterad på mig själv.


Det är som med missbrukare som gång på gång får hjälp och tillslut ger folk upp för att de uppenbarligen inte vill ta emot hjälpen. I sådana lägen kan många bara säga: -Nej nu ger jag upp, jag skiter i det här, du får klara dig själv!

Jag skulle inte kunna göra det, jag skulle lida med dem och få dåligt samvete om jag övergav dem.

Jag klarar inte av att göra något som får någon annan ledsen eller må dåligt även om man kan tycka att de bara har sig själva att skylla.

Visst detta är väl en bra egenskap men det kan vara väldigt jobbigt för man kan lätt bli utnyttjad och överkörd pga sin "godhet".

Därför önskar jag att jag hade kvar lite av det jag hade förr, lite mer jävlaranamma!

När jag tänker tillbaka på den tiden så vet jag dock att egentligen var jag inte sådan då heller men det var lättare att spela en roll då när man var yngre. Det var även lättare att vara sådan eftersom alla ändå såg en på det sättet. Man blir som folk säger att man är vill jag påstå.


Om ett barn gång på gång får höra hur jobbigt och bråkigt det är så lever de tillslut upp till det "alla ser mig som jobbig och bråkig så då är jag väl det då" 

Man behöver bara gå till sig själv, om man hela tiden får höra att man är sur så är man sur eller om någon säger att man är duktig på jobbet så försöker man ännu mer och man blir motiverad till att leva upp till det ryktet.



                                               




Av Rose-Marie - 20 mars 2012 19:58

Ibland kan jag bli galen på mig själv för att jag inte bara kan koppla bort hjärnan och sova, det låter kanske skrytsamt men på natten jobbar min norska och min svenska hjärncell väldigt bra ihop.

Jag kan inte påstå att de slåss med varandra just då för jag kan faktiskt komma på riktigt bra saker på nätterna bla väldigt mycket dikter. Det värsta är att när jag på dagen tänker skriva ner dem så har jag glömt av hälften.

Klart att man ofta även ligger och grubblar på nätterna men det försöker jag att koppla bort, dikter och annat kul jag kommer på vill jag liksom inte somna ifrån så det tycker jag är värre än grubbleriet.

Varför ska man just komma på sådant på nätterna? Jag kan liksom vakna av att jag får en jätte bra idé och sen kan jag inte släppa den utan ligger och utvecklar idén ännu mer.

Att grubbla över problem vet jag att det inte leder till något på natten men dikter och annat ja de blir bättre på natten än på dagen känns det som. Men det är klart att ibland försöker jag lösa problem på nätterna också och det stör mig fruktansvärt mycket för vad kan man lösa på natten?!


Nu i natt var en sådan natt, jag låg och lyssnade på lite härliga gamla countrylåtar för jag kunde inte somna, jag vred och vände på mig och plötsligt började jag på en dikt (Den kommer självklart i slutet av detta inlägg)

Blogginlägg kan dyka upp mitt i natten också och då låter det så bra när jag ligger där och tänker på det men när jag ska sätta mig och skriva dagen därpå så blir det inte alls så som jag tänkt mig. Jag kanske ska börja skriva på nätterna istället. Det gjorde jag ofta när vi skulle ha uppsats i skolan, då kunde jag slita mitt hår på dagarna för att jag inte kom på något att skriva och sedan på natten kom den ena idén efter den andra.

Jag förstår inte vitsen med det men jag vet att jag är långt ifrån ensam om det.

Det värsta är att man då även börjar räkna timmarna man har kvar att sova, som om en bomb snart ska utlösas, nu har jag 4 timmar kvar, nu har jag 3,5 timmar kvar...... sen när man väl somnat ja då ringer klockan och man är helt död. Man ångrar så fruktansvärt att man låg där och talade om för sig själv hur många timmar man hade kvar att sova OM man hade sovit. Så går man där på jobbet hela dagen och bara väntar på att få komma hem och skriva ner det där som man kom på under natten. Man sätter sig vid datorn och självklart har man glömt bort det mesta som var så bra. Det blir läggdags och man ligger och funderar och JA men nu kom jag på det igen........ 4 timmar kvar att sova, 3,5 timmar kvar att sova....... samma sak igen!!!!


Jag ska från och med nu lägga en penna och ett block vid min säng för ska jag ändå vara vaken och räkna ner tiden så kan jag lika gärna skriva. Kanske lyckas jag somna snabbare om jag skriver ner det jag tänker direkt och om inte så vet jag iallafall att jag har kvar tankarna så jag inte legat vaken helt i onödan.



Vakna nätter


Det blir mörkt och tyst och så fridfullt runt omkring,

jag ligger vaken och tänker på allt och ingenting.

Bredvid ligger min älskade och sover sött,

mina ögon vill inte blunda, jag är inte trött.

Jag vrider och vänder mig gång på gång,

ännu en natt som kommer att bli väldigt lång.

Täcket är knöligt och kudden känns inte bra,

jag börjar fundera på hur mycket räkningar jag kan ha.

Hur mycket ska jag betala och hur mycket får jag över,

vad måste handlas hem, är det något vi behöver?

Trista tankar, det ordnar sig, de suddar jag ut,

jag kommer istället på en dikt men hittar inget slut.

Jag tittar på klockan, likt en bomb räknas tiden ner,

låt mig somna nu, jag orkar inte ligga vaken mer.

Jag stänger ögonen och somnar djupt och sött,

plötsligt ringer klockan, jag vill inte, jag är ju så trött!


 







Av Rose-Marie - 16 mars 2012 21:11

Jag börjar inse att Fredagar inte är någon bra dag att blogga på, jag är på tok för trött och det blir mer och mer glest med bloggandet på Fredagarna ser jag.

Men eftersom jag upplevde en sak nu i veckan som verkligen passar in på den nakna sanningen om mig själv så gäller det att smida medan järnet är varmt.


Jag insåg nämligen att jag som absolut inte skulle ha en mobil då när de började dyka upp har numera blivit beroende av min iPhone. Klart att jag skaffade mig en mobil tillslut och den sista jag hade var jag väl ganska beroende av men inte såhär!!!!

Jag skulle inte ha någon iPhone, det hade jag lovat mig själv men tillslut blev det en iallafall men jag skulle inte tycka att den var bättre än någon annan mobil jag haft.

Nu inser jag att jag använder den mer än datorn och det jag inte kan göra med den som jag kan göra med datorn blir jag irriterad över. Blogga tex, det blir inte lika lätt att se hur inlägget kommer bli om jag gör det på iPhonen så det blir jag lite irriterad över.


Men det värsta var ändå när jag nu i veckan glömde iPhonen hemma då jag for till jobbet, jag ville nästan hem och hämta den. Tänk om någon ringer eller om det händer André något?!

Jag kan meddela att skolan endast ringt mig 2 gånger under 5 år så varför skulle de göra det just nu när jag glömt telefonen hemma? Men det blev psykiskt, jag var helt säker på att det skulle hända något.

Alla nummer har jag ju i telefon så numret till skolan hade jag ju inte. Jag fick söka på datorn på jobbet och ringde tillslut skolan och gav dem numret till jobbet. Varför har jag bara gett dem mitt mobilnummer för?!


Ja men nu kunde jag ju slappna av iallafall tänkte jag, tills det blev rast och jag som vanligt stoppade handen i fickan för att ta upp telefon. Det gör jag varje dag på varje rast. Då sitter jag och kollar facebook, min blogg och lite annat tidsfördriv. Nu satt jag där UTAN MIN IPHONE!! Det kliade i fingrarna och kröp i benen på mig.

Jag fick helt enkelt ta och läsa bohuslänningen, vilket oftast går väldigt fort och sen satt jag där och tittade på min bordkompis som satt och grejade med sin iPhone. Jag verkligen upptäckte mig med att avundsjukt sitta och stirra samtidigt som jag tänkte: jag tar snart den där jäkla mobilen ifrån honom!

Nu är det ju så att jag och min sambo Roger jobbar på samma ställe och har rast samtidigt så jag tänkte gå och be att få låna hans iPhone.

Ja jag var verkligen helt desperat och blev rastlös, jag visste inte vad jag skulle göra på min rast.

Det var nästan värre än att vara utan cigaretter.

Sekunden då jag var påväg bort till Roger så tänkte jag ändå, Nej skärp dig kvinna, skärp dig!!! Du är snart 35 år och nästan gnäller på ungdomar som är så beroende av sina telefoner. SKÄRP DIG!!!

Jag lät faktiskt bli att fråga Roger och klarade hela arbetsdagen utan min iPhone men jag lovar, jag satt med den hela kvällen sedan när jag kom hem.


En annan gång som jag också reagerade på detta var då jag och Roger en romantisk kväll lovade varandra att inte sitta med telefonerna just denna kväll. Vi la dem därför ute i köket och satte oss i vardagsrummet och tittade på TV och njöt av ett glas vin, jätte mysigt! Fram till det blev reklam, båda två lutade sig fram mot vardagsrumsbordet och skulle ta våra telefoner, nä just det de låg ju i köket. Vi tittade på varandra med en menande blick men sa nej nu låter vi bli. Så blev det reklam igen och Roger skulle på toa, jag skulle ut och röka men vi krockade med varandra ute i köket där varken jag eller han hade något ärende mer än att ja just det smyga till oss våra telefoner.

Vi försökte lura varandra samtidigt och kunde ju inte skälla på varandra eftersom vi gjort precis samma misstag.

Sedan dess har vi inte haft några mobilfria kvällar.


Men nu ska jag iallafall vara social mot honom och stänga av datorn, jag smyger nog in lite på facebook via min kära iPhone sen men det brukar ju gå fortare än via datorn då man även passar på att göra så mycket annat.

Ha en trevlig helg allihop!


   



Av Rose-Marie - 14 mars 2012 21:17

På Fredag ska Andrés kompis Eric sova över hos André och detta är något jag dagligen hört i 2 veckor nu, det är så att man nästan blir irriterad när han frågar när Eric ska komma och vad vi ska äta, om vi ska hyra film osv.... 

Idag på Judon pratade jag med Erics pappa Tommy som också hört detta tjatet under en lång tid.

Vi förstår givetvis att de är hemskt glada för detta och de är förväntansfulla men vi kom ändå in på detta med hur det var när vi var små. Då bestämde man samma dag att man skulle sova över,ja så där spontant.

När man kom hem från skolan så kastade man in väskan och ropade till mamma: Jag sticker ut!!!!

Idag känns det som att allt måste planeras i minsta detalj, barnen måste planera att de ska leka och vad de ska leka, vart de ska leka och gärna inomhus. Man träffas liksom inte längre ute som vi gjorde, ja man tog cykeln och tittade runt i samhället om det var barn ute som ville leka. Vart tog detta vägen?

Det känns på något sätt som att det är vi föräldrar som ska se till att deras planer träder i kraft och det är vi som ska bestämma när det passar att barnen leker.

Jag säger som Tommy: - Vart tog spontanleken vägen?

Våra barn är ändå över 10 år och bor 5 minuter från varandra, visst är man glad att de inte bara ränner runt hur som helst och att de talar om vart de tar vägen men ändå. André går knappt ut utan att fråga mig om det är okej och då är han bara utanför huset. Jag förstår att detta är ganska vanligt bland barnen idag.

Själv cyklade jag runt hela Färgelanda när jag var 7-8 år och inte hade jag någon mobil som mamma kunde nå mig på.


När jag och André åkte hem från Judon så skulle jag bara svänga in till affären och när vi såg Erics hus så sa André:

- Vi kanske kan träffas där vid sopstationen på Fredag jag och Eric.

(Tommy sa nämligen lite förbigående när vi pratade på Judon att man kan ju träffas på halva vägen om man ska leka någon gång)

Jag pustade till och frågade André: - Varför allt måste planeras så in i den minsta detalj, varför måste han fråga mig om precis allt?! När jag var liten frågade jag aldrig min mamma sådana saker.

Jag blev förvånad över svaret och fick mig en tankeställare, han har så rätt i det han säger:

- Din mamma kanske inte hade så mycket att göra jämt, ni kanske var hemma mycket!


Jag började fundera på hur jag själv gör när jag ska träffa kompisar, jo det planeras ganska långt innan för att det ska passa både mig och den jag ska träffa,bestämmer vart vi ska träffas och när och nästan t.o.m vem som ska köpa fika. Här är det inga spontanbesök inte för det finns ingen som har tid med det idag.

Och skulle någon komma spontant förbi så blir man nästan helt ställd, ojdå får vi besök nu, jaha men......

Det finns sällan tid för att vara spontan, väldigt få dagar under månaden är lediga, när har man inget att göra?

När André förklarade för mig att på måndagar har vi fullt upp, onsdagar likaså, varannan helg är han hos sin pappa och dagarna där emellan har vi alltid annat att göra så han måste fråga innan så tänkte jag: 

"herre gud det är precis så det är" Vi är helt enkelt för upptagna för att ha spontanitet i vardagen nu för tiden.

Jag vet att många av mina kompisar känner likadant.


När André frågade om Eric kunde sova över så pratade han om förra helgen men då skulle han till sin pappa och denna helgen skulle han egentligen också till sin pappa, helgen därpå var vi upptagna och helgen därefter likaså och så fortsatte det en lång tid framåt. Vi fick helt enkelt ändra planen för Andrés "pappahelg" för detta kändes ju bedrövligt, ska han behöva vänta till sommaren för att kunna ha en kompis som sover över här?!

Jag vet att jag alltid kommer ha saker att göra men jag inser att jag nog måste börja prioritera lite ändå, detta går ju inte. Hur gjorde mamma, vi var alltid hemma kändes det som. Jag behövde aldrig fråga henne om jag kunde leka med mina kompisar. Jag var däremot nästan aldrig hemma för jag var alltid ute och lekte!!!!



 

Av Rose-Marie - 13 mars 2012 20:49

Jag satt nyss och läste en artikel från gårdagens Aftonblad och där stod det om Anders Eklund som våldtog och mördade tioåriga Engla Höglund och Pernilla Hellgren, 31. Han hade blivit beviljad permission och Englas mamma hade gjort ett uttalande om att de inte fått veta något om detta, inte för att hon trodde de skulle stöta på honom men tänk om.

Jag kände bara att nu efter snart 4 år ska de återigen behöva se dessa tidningsartiklar och bilder på honom.

Han som tog ifrån dem det mest älskade de hade. Jag lider givetvis också med Pernillas anhöriga och andra som fallit offer för denna man. Men detta med Engla minns jag så starkt, den händelsen resulterade i en dikt som jag kommer avsluta detta inlägg med.


Jag minns kvällen då jag såg på nyheterna och fick veta att Engla blivit våldtagen och mördad. Hon var bara något år äldre än Andre´ och jag minns hur illa berörd jag blev.

Tänk om någon skulle skada mitt barn, man kan inte ens i sin värsta mardröm sätta sig in i hur det skulle kännas.

Hur man än förlorar sitt barn är det givetvis lika jäkla ofattbart men att få veta att någon tagit sig rätten att avsluta ens barns liv. Jag mår bara dåligt av tanken och gud förlåte mig för vad jag skulle kunna göra om jag träffade på denna människa som gjort detta.


Innan jag satte mig där och tittade på nyheterna denna kväll i April 2008 så hade jag och André bråkat om någonting, jag minns inte vad men helt säkert något dumt som tandborstning och att han skulle lägga sig.

Jag minns iallafall att han var jätte arg och gick och lade sig i ren ilska. Han somnade utan att vi hade rett ut vårat gräl. Just då tänkte jag inte så mycket på det för detta var inte jätte ovanligt.

Det var först när jag fick höra detta om Engla som jag började tänka efter, det kändes inget bra att vi inte kramade varandra god natt. Jag gick in till honom i rummet och han sov tungt så jag ville inte väcka honom utan gav honom en kram och puss på kinden. Jag minns att jag kände mig ledsen, tänk om jag någon gång inte skulle få ha den här möjligheten. Tänk om jag inte skulle kunna krama honom god natt, tänk om jag aldrig skulle få se honom igen. Och tänk om detta skulle bero på att en människa bestämt sig för att ta honom ifrån mig, att ta hans liv. Nej det finns inte i min vildaste fantasi, jag kan aldrig sätta mig in i hur det skulle vara.

Jag insåg i denna stund att man minsann ska ta vara på de stunderna man har tillsammans. Klart vi blir ovänner än idag, flera gånger i veckan men jag brukar försöka i den mån det går att inte avsluta dagen så eller lämna varandra som ovänner. Det händer dock ändå och de dagarna känns inget bra.


Att jag minns just detta med Engla så väl beror som sagt på att jag den kvällen satte mig och skrev följande dikt:


Kära barn vad jag är lycklig som har dig!

Någon tog sig rätten att avsluta en flickas liv!

Varför gnäller jag över våra gnabb och våra små kiv?

Alltför sällan visar vi kärleken vi känner,

Varför bråkar vi istället för att vara vänner?

Min son jag älskar dig, jag håller dig så kär,

Jag hade inte kunnat leva utan dig här.

Jag tittar in i ditt rum,du sover så sött,

Det hugger i hjärtat, en liten flicka i din ålder har dött.

En tår från kinden faller ner,

Tänk om jag aldrig skulle få krama dig mer!

En tanke jag sänder till Englas mor och far,

Jag kysser dig god natt och tänker: vilken underbar son jag har!


 


Av Rose-Marie - 11 mars 2012 17:40

Igår var det fest på Allhem här i Färgelanda och det var ganska många människor som man sällan träffar och i blandade åldrar. Givetvis kände många av dem till min pappa. Några hade läst mina blogginlägg om pappa och kom därför fram och delade med sig av sina minnen av honom, vilket jag alltid tacksamt och med glädje lyssnar på.

Idag har jag mer eller mindre legat i sängen och tyckt synd om mig själv och har väl bara mig själv att skylla.

Men har ändå kunnat tänka igenom saker som folk berättade igår och skrev därför ett brev till pappa i min "dagbok" till honom som dock börjar bli mer och mer gles mellan datumen. Jag ser det inte som att jag har glömt honom utan mer att jag faktiskt kommit långt med sorgen. I början skrev man väldigt ofta och det var den tiden som var jobbigast. Det var då jag behövde det som bäst och då gjorde det mer nytta för mig. På den tiden kunde jag inte minnas pappa och le samtidigt. De minnena var bara jobbiga och gjorde mig ledsen.

Man måste låta sorgen och saknaden ha sin tid och inte försöka tränga bort den för då tar det nog bara längre tid att bearbeta, någon gång kommer det och då kommer det med besked istället.

Dagens dagboksinlägg delar jag med mig av till er eftersom det är många av er som läser här som delar med sig av sina minnen av pappa till mig.


Kära Pappa 


Det var fest på Allhem igår och hade du fortfarande varit i livet så hade du garanterat tagit på dig cowboyhatten och bootsen, stoppat munspelet i skjortfickan och kanske tagit cykeln bort till Allhem. Cowboyen på järnhästen!

Det var många av dina gamla vänner där, arbetskamrater m.m och några av dem berättade roliga saker de upplevt med dig. Du var lätt att tycka om vad jag förstod och du är saknad av många.

Jag ser det ändå som att du var med oss där igår trots att du inte var där fysiskt, du var med oss i minnet.

När festen på Allhem var slut hade du garanterat bjudit hem folk för att ha efterfest och då bjudit på munspelsmusik och sång. Du hade bjudit på bla Lilla vackra Anna, Anna och Mej, gråt inga tårar, ljus och värme och mamma hade sjungit Trikken hjem och cottonfields, ja jag kan undertiden jag skriver detta höra er i huvudet.

Du hade även spelat en och annan countryskiva, mer av den gamla countryn än den nya för du tyckte lite att den nya har blivit för modern och inte borde räknas som country. Jag är lite av samma åsikt faktiskt. Johnny Cash hade du givetvis spelat också och han går ju hem hos de flesta. Han levde ju dessutom när du dog men bara ett par månader för han dog i september samma år som dig. Ni kanske sitter där uppe och spelar ihop nu.

Framåt småtimmarna hade folk iallafall börjat trappa av och festen hade varit över.

Du hade liksom mig legat halvdöd hela dagen därpå och hade nog druckit ett par ramlösa och tyckt att man minsann klarade mer förr.


Du finns i mitt minne kram din Rose-Marie 


 

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2012 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards