Inlägg publicerade under kategorin Kärlek och vänskap

Av Rose-Marie - 30 december 2016 00:49

2016 närmar sig sitt slut och jag inser att det faktiskt inte är så lätt att summera ihop året som varit. Inte för att det varit händelselöst utan tvärtom, det har varit ett år fullt av händelser och utmaningar så det blir svårt att sammanfatta det.

Det började redan i Januari med en comeback i Judo. En comeback som bara skulle innebära träning som motionär men som ganska snabbt övergick till att jag stod på tävlingsmattan igen, det var tackvare att min syster Pernilla och hennes man Anders fick det att låta så kul när de var iväg på tävlingar. Första tävlingen i Mars gav mig den där medaljen som jag skojade om för 10 år sedan då jag ställde upp på en tävling 2006 för att det då  var 10 år sedan som jag gjorde min sista tävling och 20 år sedan jag gjorde min allra första tävling. Då fick jag brons efter 2 vinster och 2 förluster. Nu i Mars fick jag ett brons efter 1 vinst och 2 förluster, därmed fick jag min 30 års jubileumsmedalj.
(1986,1996,2006 och 2016)
Jag trodde ärligt inte att mitt skämt för 10 år sedan skulle bli ett faktum.
Men denna gången slutade det inte med en tävling utan jag fick blodad tand och bara några veckor senare befann jag mig i Oxelösund på Sörmlandsträffen vilket också gav mig en ny erfarenhet, att lämna en tävling utan medalj. Det var 6 st tuffa tjejer som blev mitt motstånd men jag var ändå nöjd. Jag hade ju bara tränat några månader och var dessutom dubbelt så gammal som mina motsåndare. Jag hade inte väntat mig så mycket och var där för att det var en kul grej.
Några veckor efter detta så hade jag plötsligt anmält mig till veteran EM i Kroatien!!! Ett infall som jag bara kastade mig in i, jag som aldrig varit utanför Norden. Bara det kändes stort och jag funderade på om jag hade hamnat i en tidig 40 års kris.
Det var för att jag hade deltagit i ett par samträningar med tjejträning på Göteborgs JK som jag bla kom i kontakt med Malin Nordin som inspirerade mig till att våga ge mig iväg på detta äventyr.
Vi var 4 st i min grupp i EM och det känns faktiskt rätt stort att vara en av fyra i Europa, trots att jag förlorade alla mina matcher. Jag hade rätt mycket kvar för att komma upp i deras nivå men det var en fantastisk upplevelse och jag fick dessutom vara med i Sveriges första veteran damlag vilket var en ära.
Jag fick med mig en bronsmedalj hem trots förluster och den ser jag som ett väldigt fint minne, en deltagarmedalj. Ett bevis på att jag faktiskt tog mig igenom denna utmaning, min största utamning någonsin.
Jag fick dessutom kontakt med ett gäng judoveteraner som är ett härligt gäng med en stor gemenskap med massa kompisanda.

Ja våren var helt fantastisk och förutom Judon så deltog jag i en träningshelg på Isaberg Mountain Resort med Girls wellness Academy som jag var med på även 2015. Jag fick återigen äran att träffa Emma Igelström och Marie Spetz.
Den helgen uppmanades vi att utmana oss själva och min utmaning blev att ge mig på höghöjdsbanan. Med hjälp av två andra deltagare på lägret så tog jag mig igenom hela banan.

Men det var inte bara inom ämnet träning och hälsa som jag utmanade mig själv denna våren utan även i mitt arbete.
Även här har jag någon att tacka och det är min kollega Annette Karlsdotter som peppade mig att söka en tjänst inom produktionsplanering, en tjänst som jag aldrig ens kommit på tanken att söka annars. Jag som varit på samma avdelning och gjort samma arbetsuppgifer i 13 år skulle plötsligt byta till något helt annat men det kändes bra och känns fortfarande helt rätt. Jag är utlånad från min avdelning än så länge men skrev på för ytterligare 6 månader nu innan julledigheten. Kanske kan det ge en fast tjänst där så småningom.

Även om vårens karameller mest smakat gott så fanns det en dålig karamell i denna påse och det var morfars plötsliga insjuknande som ledde till hans bortgång. Även om man vetat att den dagen skulle komma inom några år så var jag inte beredd och det är man nog aldrig inför sådana saker, att förlora någon man älskar kommer aldrig någonsin vara något man kan förbereda sig inför. Det kommer alltid göra lika ont och saknaden alltid lika stor.

Efter en vår med massor av händelser var det dock skönt med semester och bara vara med familjen. Låta västernlivet och tid med familjen prioriteras framför träning och tävling. Det var nog behövligt men däremot var det svårt att komma tillbaka efter sommaren. Jag hade inga direkta utmaningar planerade för hösten mer än veteran SM i November.
Men jag hade anmält mig på ytterligare en träningshelg på Isaberg Mountain Resort
Den helgen var det med Swecamp health and trainingcamp där jag fick träffa PT Camilla Johansson från dreambody och Hälsoinformatören Camilla Rova.
Det gav mig ny motivation och inspiration vilket var välbehövligt.
Och dessförinnan hade jag deltagit i slussvarvet i Trollhättan, en joggingrunda på 6,5 km som jag tog mig igenom av ren envishet.

Dock fick jag problem med ischasnerven och blev förlagd med joggingförbud av min sjukgymnast. Det var nog inte menat för all framtid men jag har fortfarande inte kommit igång med mina joggingturer efter det.
Då jag dels drabbades av en envis förkylning strax efter att ischasen blev bättre.
Just då kändes det där SM-guldet som jag så gärna vill ha som bortblåst.
Men samtidigt var det just den tanken som höll mig motiverad. Min tränare Tommy Widekärr var också peppad inför detta och vi pratade mycket om att vi skulle få uppleva gamla minnen då vi ännu en gång skulle jaga SM-guld som vi gjorde 1992 när jag vann Ungdoms SM. Men denna gången, 24 år senare, var det Veteran SM jag satsade på.
Det närmade sig November och tyvärr verkade det glest med deltagare i min viktklass, jag började tappa hoppet på att kunna delta. Men i sista stund kom det in en anmälan i viktklassen över min så vi slogs ihop och fick köra bäst av tre. Jag vann de två första matcherna och därmed hade jag vunnit guldet! Guldet i sig kanske inte kändes så stort som jag trodde men jag kände att min judo har utvecklats sedan i våras och jag kände att jag gjorde så bra matcher att det kändes så mycket bättre än just det att jag hade uppnåt mitt mål om guldet. Det är väl just den känslan som man ska ha efter en tävling.
Samma dag hade jag anmält mig till sydcup och även där blev det en veteranklass där jag skulle möta två tyska tjejer. Jag hade gått hela dagen och väntat då SM var på morgonen och sydcup på kvällen. Dåligt uppvärmd och inte så stor tävlingslust gick jag upp inför första matchen, den kändes bra. Jag hade överläge och jag blev nästan lite säker på att vinna när jag plötsligt fick ont i benet och tappade fokus, jag hamnade i ett halslås, fick klappa av och matchen var över. Det blev en förlust och matchen därpå fick jag avbryta pga benet.
Det kändes surt och onödigt men jag kände ändå att jag hade gjort vad jag skulle.
Jag skulle vinna SM-guld, det var mitt mål med den dagen. Mitt mål med hösten och det jag ville uppnå som avslut på tävlingsåret 2016. Ett år som jag gjort allt det där som jag aldrig hade trott att jag skulle göra.
Året då jag verkligen utmanat mig själv, bevisat för mig själv att jag kan mer än vad jag tror.
Jag hade nog aldrig gjort allt detta om jag inte hade haft folk runt mig som faktiskt tror på mig, inspirerar mig och peppar mig.
Jag är er evigt tacksam och jag hoppas att 2016 blev startskottet för att jag ska tro på mig själv under 2017. Vem vet vad som kan hända om jag själv kan lära mig att jag kan om jag bara vågar prova.
Om andra kan få mig att våga saker så tänk då vad jag skulle klara om även jag själv tror på det.
Jag brukar inte ge några nyårslöften men jag ska göra ett undantag detta året och lova mig själv att 2017 ska bli året då jag tror på mig själv!
Gott nytt år på er alla som läser detta!

ANNONS
Av Rose-Marie - 18 december 2016 20:55

"Dagens ungdom" och "dagens föräldrar" ett väl använt uttryck med en bitter ton av användarna.
Just dagens ungdom har väl alltid flitigt använts på ett nedvärderande sätt. Vi har alla varit en av dem...... Sedan delar sig åsikterna om vilket årtionde som har varit de mest väluppfostrade. Vi alla vill hävda att vi var de väluppfostrade och artiga ungdomarna som minsann aldrig gjorde något fel. Vi alla hävdar plötsligt att föräldrarna i vår tid kunde det där med uppfostran och de som var föräldrar nickar stolt.
Konstigt att det idag finns en hel hög med värdelösa ungdomar med föräldrar som uppfostrat dessa så dåligt, det borde ju vara generationen före som uppfostrat de som är föräldrar idag eller deras föräldrar. Så vart finns syndabockarna? För sådana måste vi ha, vi måste hitta någon att skylla allt elände på eftersom vi själva är felfria.

Jag var tonåring på 90-talet och jag vill inte påstå att jag var en ängel men jag skulle aldrig skylla det på mina föräldrar eller någon annan heller för den delen.
Jag var tonåring och som många många andra tonåringar sparkade bakut, jag skulle gå min egen väg och jag var tuff (enligt mig själv)
I själva verket ville jag som många andra vara populär och ha många vänner, jag ville inte bli en av de utstötta, jag hade inte speciellt bra självkänsla och allt detta gjorde att man byggde upp en fasad och skaffade sig ett rykte som kanske inte var den jag egentligen var, innerst inne.
Jag vet att jag inte var ensam om detta.

Men jag växte upp och det blev folk av mig också, jag kan se tillbaka på min ungdom med blandade känslor, en del ångrar jag och en del inte för allt det där har gjort mig till den jag är idag. Jag tänker inte sitta och ljuga och säga att på 90-talet var vi minsann perfekta. Jag tror ingen ungdom någonsin har varit perfekt, ungdomen är en sökande tid och man gör fel men förhoppningsvis lär man sig av det.
Det farliga är när man är en ungdom på fel väg som inte har någon som visar en rätt.
I dessa sammanhang fungerar inga tekniska GPS-anvisningar. I dessa sammanhang är det vuxna som ska fungera som vägvisare.
Hur blir det då om alla dessa sitter på sociala medier och skriker ut hur jävla dåliga dagens ungdomar är, helt värdelösa och bortom allt hopp!
Hur hade du reagerat om din GPS skrek åt dig att du hela tiden kör fel, du är inkompetent och en värdelös chaufför som inte borde få köra bil. Jo du hade stängt av den tillslut. Kanske t.o.m kastat ut den genom fönstret. För även de gånger du faktiskt körde rätt så skrek din GPS att du gjorde fel. Du kommer aldrig köra efter den igen kan jag lova.

När jag i min ungdom bestämde mig för att skärpa mig i skolan så var det få lärare som trodde på mig, jag minns en gång att jag skulle in på en lektion där läraren sa i dörren att jag lika gärna kunde vända för jag skulle ändå bara förstöra lektionen. Jag fick inte ens en chans. Hur lätt är det då?

Men det fanns flera vuxna som trodde på mig, mina föräldrar gav aldrig upp hoppet även om de kanske skulle vilja det ibland, min judotränare Tommy har alltid funnits där och trott på mig trots att jag nog varit förbannad på honom av och till.
Christer på fritidsgården trodde på alla ungdomar och stöttade oss även om vi säkert var uppkäftiga även mot honom.
Det som var med de vuxna som trodde på mig var att de gav mig möjligheten att visa att jag kunde bättre, de blev hemskt besvikna om jag misskötte deras förtroende och det fick jag minsann veta också, det kändes. Man skämdes när man svek dem och det visste de nog. Men de fanns alltid där.

Mitt upproriska beteende kan jag varken skylla på samhället, mina föräldrar, skolan eller någon annan än mig själv. Jag kan heller inte förklara varför utan det var bara en tuff tid för mig som jag var tvungen att ta mig igenom. Tänk då om jag varje dag hade läst eller hört av andra vuxna hur totalt värdelös jag var för att jag tillhörde "dagens ungdom" en ungdom utan hopp och framtid.
Vad hade det blivit av mig då?!

Det är precis så vi gör med våra ungdomar, vi trycker ner dem, vi spottar på dem och det spelar ingen roll vilken ungdom det är för vi drar alla över en kant. Alla är likadana för det är "dagens ungdom" med värdelösa föräldrar som inte har koll.
Jag lovar att ingen kommer att bli bättre av att i en tuff tid när man är sin allra största och värsta kritiker får en publik som sitter och buar åt en.
Jag vill med detta inte säga att man ska stryka ungdomar på fel väg medhårs men man kanske kan fungera som en vägledare och ge råd, ge hopp och vi kan ju försöka att få dem att respektera oss vuxna genom att visa att vi är värda att respekteras.
Jag hade aldrig respekterat en människa som kallar mig idiot och värdelös.

ANNONS
Av Rose-Marie - 4 december 2016 12:59

Nu närmar sig julen med stormsteg och det märks på alla ljus som tänds runt om i alla hem, på gator och torg. Det märks i affärer som pyntat med div juldekorationer och det märks på musiken som hörs runt omkring.
Det är julmarknader och julavslutningar lite varstans och det är för det mesta en härlig stämning.
Det märks också på sociala medier där det tyvärr mer och mer förvandlas från glädje till hat. Så många arga människor det finns, så många som hävdar sin rätt till traditioner genom att sprida hat och ilska.
Det verkar smitta av sig mer och mer från år till år....... Tyvärr är det dessa människor som i mina ögon är det största hotet mot våra traditioner. Det är dessa människor som förstör glädjen som borde finnas runt juletid. Samtidigt tycker jag lite synd om dem eftersom de inte verkar kunna hålla på sina traditioner pga hur andra firar sina.

För mig är traditioner och allra helst jul något som jag delar med mina nära och kära, VI firar det precis så som VI vill göra och ingen annan kan ändra på det. Det är det som tradition är för mig, något jag blir glad av. Vad andra tycker och tänker hör inte till MINA traditioner eller MITT sätt att fira dem.
Jag tänker inte låta mig påverkas av småsaker som folk verkar hänga upp sig på, jag tänker inte låta min glädje övergå till hat.... Det räcker att så många andra verkar ha blivit smittade av denna bitterhet.

Av Rose-Marie - 3 november 2016 20:26

Kära pappa.....
Det var ett tag sedan jag skrev till dig nu.
Jag kan inte skylla på att jag tappat bort din adress för jag har ingen adress att skicka mina texter till, jag vet inte ens om något av det jag skrivit nått fram till dig.
Jag skriver ändå......

Överallt just nu påminns jag om min saknad efter dig, till helgen är det allahelgonsdag och nästa helg är det farsdag.
Det märks tydligt i affärerna och på media,det går inte att undgå.
Jag kan inte göra som affärerna uppmuntrar och köpa något av alla de saker de gör reklam för inför farsdag.
"Tänk på far köp något fint"
Jag får istället titta på grav dekorationer eller gravljus.....
Men mina tankar finns hos dig oavsett om det är allahelgona, farsdag, födelsedag eller din årsdag då du lämnade oss, mina tankar finns hos dig jämt.....
Ibland är de dock tyngre att bära.

Kära pappa......
Det finns så mycket som jag skulle vilja berätta för dig, så mycket som jag skulle vilja visa dig och så mycket jag skulle vilja göra med dig.
Jag vill slippa sitta och skriva massa texter, tänka massa tankar och jag skulle vilja slippa sakna dig.
Jag vill prata minnen MED dig och inte behöva berätta om mina minnen av dig här i min blogg.
När jag ser alla insamlingar eller alla evenemang som har med cancer att göra så vill jag slippa veta hur det känns att förlora någon man älskar av just denna fruktansvärda sjukdom.
Jag önskar att du inte vore en av alla offer i statistiken, jag önskar att jag inte behövde påminnas om dig varje gång jag smörjer in mig själv eller barnen med solkräm.
Jag vill inte ha erfarenheten av att vem som helst kan få hudcancer, till och med den man minst anar.
Jag vill inte bli påmind och arg inför varje sommar när jag läser rubrikerna SOLA SÄKERT I SOMMAR!

Kära pappa.....
Jag skulle göra allt för att bara kunna få ge dig en kram och en trisslott på farsdag.
Sista gången du skrapade en trisslott var på sjukhuset och det enda du ville vinna var de där åren.
Du sa då:
-Jag skiter i pengarna varje månad men jag vinner gärna de där 25 åren!
Tyvärr fick du en nitlott den gången.......

Av Rose-Marie - 10 juli 2016 20:03

Det har varit en rätt intensiv vinter och vår i träningens tecken även om jag inte tränat och tävlat så mycket som jag hade behövt inför veteran EM, dygnets timmar och veckornas dagar räcker inte alltid till när man har jobb och familj.
Dessutom drabbades jag av envis förkylning och en ond höft men jag tycker att jag kämpade på bra ändå.....

Återkom till mattan nu i Januari efter flera år av uppehåll, gjorde min första tävlingscomback 12 Mars i Karlstad, deltog i senior där mina motståndare nästan var hälften så gamla som mig och kom då trea efter 1 vunnen match och 2 förluster.
Det kändes bra då jag ändå tyckte att jag gjorde bra motstånd.
Jag fick min medalj för 2016 och har därmed en medalj från varje sekel sedan 30 år tillbaka (-86, -96, -2006 och 2016) något jag skämtade om för 10 år sedan.

Nästa tävling hölls i Oxelösund där jag hade tänkt göra debut som veteran i Veterantävlingen swedish judo master open och jag skulle även delta i Senior i Sörmlandsträffen på samma ställe samma dag.
Dock fanns inga motståndare för mig i Veterantävlingen men däremot fick jag möta 6 st tuffa tjejer i Sörmlandsträffen, där slutade det med att jag för första gången i mitt liv fick åka hem utan medalj.
Det var en ny erfarenhet men absolut ingenting som jag la någon stor vikt i, det kändes helt okej, livet gick vidare ändå.
En sak jag nog aldrig skulle kunna tänka mig när jag för 20 år sedan tävlade som mest.

Efter denna tävling hade jag egentligen tänkt mig att delta i veteran NM i Norge men planerna blev ändrade då man faktiskt behöver sätta familjen före annat och det är just därför jag tänkte att veterantävlingarna passar mig bättre än senior, man har inte möjligheten att släppa allt för att satsa fullt ut. Ändå vill jag ha utmaningarna och känslan som tävlandet ger.
Det får mig motiverad att träna.
Under Våren har jag också deltagit i några samträningar i Göteborg och därigenom fick jag kontakt med några tjejer som skulle till veteran EM i Kroatien. Det har jag ju berättat om i tidigare blogginlägg....

Förra helgen gick jag och syrran en instruktörsutbildning i självförsvar för tjejer så nu ska vi kunna ha några kurser via Judon. Tanken är att ha första nu i Höst.

Under våren har jag utöver Judon deltagit i en träningsdag på Lane Loge och en träningsweekend med Girls Wellness Academy där simerskan Emma Igelström och hennes vän Marie Spetz håller i träningarna.
Det blev alltså lite mer inplanerat än vad jag hade räknat med och jag måste ge en stor eloge till min sambo som utan att gnälla låtit mig hålla på som jag gjort. Vi har ju en liten 2 åring så det är inte bara att ta förgivet att man kan dra iväg hur som helst.

Nu ger jag min tid fullt ut åt familjen och för en tid kommer jag byta ut judomattan mot bla vilda västern vilket är vårt stora gemensamma intresse. Vi showar, bor och klär oss som på 1880-talets vilda västern.
Både André 17 år och Tristan 2,5 år verkar dela vårt intresse och följer med utan protester. Det är heller inga problem att ha med dem, inget gnäll och gny.
Nu i helgen var vi i Karlskoga på country festivalen i Lunedet, nästa helg åker vi till Svanskog och lever westernliv i westernbyn HudsonBay.
Därefter är det semester och då åker vi upp till vårt fritidställe i Hällesjö i Jämtland där vi har en gård och på marken har det byggts en westernstad som heter Old Trail Town.
Där brukar lugnet ta över min kropp och jag kan släppa allt annat och bara vara. Det är ett bra sätt att ladda batterierna och samla ny energi. Det kommer säkert bli lite hemmaträning för att hålla kroppen igång, jag hade tänkt ta med judodräkten för att ev åka till Sundsvall på sommarträning men jag tror faktiskt att jag skippar det.
Judon kommer jag att ge massor av tid i Höst då jag planerar några seniortävlingar och Veteran SM och satsa helhjärtat inför Veteran NM våren 2017, det är målet med Höstens plan.
Men först tar jag som sagt semester från allt utom familjen.



Tredje plats från Karlstad och en minnesmedalj från EM där jag kom 4/4 men fick äran att stå på prispallen ändå.

Fullgjord och godkänd instruktörsutbildning i Självförsvar

Morgonjogg med Emma Igelström

Träningsdag på Lane Loge

Judo5 träning i Göteborg

Västernliv i Karlskoga

André rider i Karlskoga

Tristan lyssnar på Country i Karlskoga

Jag och Roger i Karlskoga

Av Rose-Marie - 28 juni 2016 21:09

Jag är nu tillbaka på hemmaplan efter en resa som inte bara har inneburit en resa till Kroatien där jag deltagit i veteran EM i Judo utan en resa som gett mig så mycket mer.
Såsom insikt, självförtroende och nya vänner.......
Jag tror inte att de jag umgåtts med inser vad mycket de har gjort för mig dessa dagar.
Jo jag talade om det, men för dem är det en självklarhet att ta emot en med öppna armar för det är så de är som människor.

Min tid i Judon hade jag ansett som ett avslutat kapitel och när jag efter att Tristan föddes bestämde mig för att gå ner alla kilon jag dragit på mig under åren före graviditeten och under graviditeten så var målet att väga 30 kilo mindre, orka jogga vårruset och helt enkelt må bättre psykiskt och fysiskt, inte att delta i ett veteran EM i Judo.
Jag har nått mina mål sedan 1 år tillbaka och när min syster och hennes man återupptog Judon och tävlandet så lät det så kul att jag bara måste testa.
Mitt nästa mål var därför att börja Judo och delta i någon tävling för skoj skull.
Sagt och gjort.....
I Januari i år så började jag igen efter flera års uppehåll.
Två tävlingar här i Sverige under våren och jag fick blodad tand.

När jag började delta lite i Judo5 träningarna i Göteborg så blev jag lockad av tanken att få åka med till Kroatien och ställa upp i veteran EM men jag slog bort tanken ganska snabbt. Den där rösten som talar om att man inte är tillräckligt bra och att man inte platsar in i gemenskapen har ofta en ganska stor övertalningsförmåga och den hindrar en ofta från att göra det man vill.
En annan liten röst viskar försynt..... "Gör det ändå" "våga"
Och denna gången lät jag den lilla viskande rösten göra sig hörd, dock med hjälp av andra människor men det var ändå jag som tog det avgörande beslutet att våga.
Jag ångrar mig inte ett enda dugg!

Jag flög för första gången utomlands och med tron att jag förmodligen skulle få vara rätt mycket för mig själv men med hopp om att jag kunde få lite hjälp av gänget från Göteborg och kanske andra judo veteraner från Sverige. Dock kände jag att jag inte kunde ta det för givet, så väl känner jag inte dessa människor.
Ack så fel jag hade, jag har nog aldrig känt en sådan trygghet i en ny grupp förut.

Jag reste inte själv, VI reste TILLSAMMANS, jag blev coachad, peppad och fick tips.
Jag vann förvisso ingen match och jag kände mig rätt underlägsen i min första match men blev peppad att ändå kämpa på.
Gör ditt bästa och ha kul!!!
Jag kom sist men fick en tapperhets medalj som jag kallar den. De delade ut två brons medaljer så även fyrorna fick en vad jag förstod då vi bara var fyra i min viktklass.
Medaljen är dock inte det som jag kommer minnas, den är en fin sovunir men minnena finns inom mig.

Dagen efter den individuella tävlingen var det dags för lagtävling. Jag hade äran att få vara reserv i Sveriges första damlag i Veteran EM. Det är en stor grej.
Självkänslan var väl inte den bästa efter den individuella tävlingen så jag var rätt glad att jag bara var reserv men pga skador så fick jag hoppa in ändå.
Med facit i hand så var det bra, jag gjorde en bättre match, förlorade i och för sig men jag var tuffare och mer fokuserad.
Det gjorde att jag blev än mer taggad och motiverad till att fortsätta.
Jag vet vad jag behöver träna på och jag är mer villig än någonsin att göra det.
Just nu ser jag fram emot hösten med träning och några tävlingar. Allt för att det är skoj och inga krav eller förpliktelser.
Men just i närtid ska jag smälta alla intryck och ha en härlig semester med familjen.
Samla energi och kraft inför kommande termin.

Sammanhållningen och gemenskapen som jag kände under denna resan, inte bara med mitt resesällskap utan med alla andra Svenska veteraner gjorde så otroligt mycket.
Man liksom längtar efter att få ses på någon tävling eller läger igen och jag kommer nog aldrig mer att vara orolig för att jag skulle känna mig ensam om jag åkte iväg själv.
Judo må vara en individuell sport men teamkänslan jag känt dessa dagar är helt fantastisk.

Jag avslutar med att citera Coachen Jörgen från Göteborgs judo klubb
"Man kan sitta hemma och inte våga satsa eller så kan man åka på tävling och göra sitt bästa, man väljer själv"

Jag valde att våga och jag vann förvisso inga matcher men jag gjorde mitt bästa och vann så mycket annat!

Av Rose-Marie - 25 maj 2016 22:44

Med en risk att det blir tjatigt om morfar som vi begravde igår så känner jag ändå att jag behöver skriva av mig lite.....
Det är ju bla det min blogg är till för.
Jag har tänkt så mycket idag och jag anade inte att morfar innebar så otroligt många och starka minnen.
Han var som en länk på någotvis, sommarstugan, alla sommarlov som jag har tillbringat där, havet, båt, fiske och måsarna ja allt det där är morfar.
Kanske känns det extra mycket då dessa minnen kommer upp eftersom de då även väcker liv i minnena av mormor och pappa.
Det är främst sommarstugan på Ön Asmaløy på Hvaler i Norge jag minns och även om jag inte haft tiden eller varit så engagerad i att åka dit de senaste åren så har det på någotvis inte känts så starkt förrän nu när minnena kommer upp.
Jag försöker ta till mig min systers mans kloka ord när vi pratade om detta igår.
Han är också uppväxt med en stuga och massa minnen därifrån men deras stuga är nu såld och som han sa så är det minnena från det förflutna som ger en känslorna för i vuxen ålder fanns inte de känslorna kvar.
Det stämmer för när jag sitter och tänker tillbaka så är det minnen från barndomen och tonåren som lockar mig dit, inte de senaste årens minnen. Allt är så förändrat där på ön nu och det är egentligen bara sommarstugan som är sig exakt lik, mina gamla teckningar, några leksaker och lite annat finns där.
Men inte mormor,morfar eller pappa, inte min lillasyster och bror som barn och inte heller alla andra barn runt omkring för de är liksom jag vuxna nu. Inte ens den lilla butiken finns kvar för idag har de byggt en stor affär där, även campingen har blivit större..... Det är inte mycket som är kvar av idyllen vi hade förr.
Som Anders (min systers man) sa:
-man får skapa nya minnen åt barnen och de minnena man har finns ju alltid kvar.
Det är sant, jag försöker tänka så jag också.
Just nu är det kanske de minnena som gör ont, de minnena plockar fram saknaden av så mycket, mormor, morfar, pappa och ja allt det förflutna.....
Minnena från barndomen!
Morfar var länken till alla de där minnena och de kommer fram nu!
En dag hoppas och tror jag att det gör mindre ont att minnas.
Men just nu känns det tungt.......

Av Rose-Marie - 24 maj 2016 21:56

Idag har jag varit i Norge på begravning för min älskade Morfar.
Det var tungt men gav många tankar och mycket minnen.
Prästen hade fått helt rätt uppfattning av honom och höll ett fint tal.
Det gav minnesbilder ända från barndomen och fram tills nu. Han har varit en krutgubbe hela vägen och hållt sig i god form.
Han hade tex alltid ork och tid att leka och alla barn älskade morfar och det var ömsesidigt. Att vara på sommarstugan utan morfar var rent utav trist.
Han har lärt alla barnbarn att simma och förr när jag var liten så tävlade jag med honom om vem som badade först men han vann alltid och inte minst de senare åren då han badade året om.

Det var nu i Januari som han blev sjuk och inte återhämtade sig, egentligen var det väl precis så här vi önskade att det skulle bli den dagen då han skulle lämna oss.
För alla ska vi dö, det vet vi ju med all säkerhet.
Jag har alltid sagt att när det är morfars tur så vill jag inte att han ska bli liggande sjuk, jag ville att han skulle få ett snabbt avslut.
Att bli liggande vore rent utav plågsamt för denna aktiva man.
De gånger han har legat på sjukhus så har han varit för kry för att ligga still, han har tagit sig upp snabbt och t.o.m när han hade skadat sitt knä så illa att han hade en järnställning runt benet så var han för aktiv för att kunna följa läkarnas schema för rehabilitering. Morfar skruvade upp skruvarna och cyklade till sjukgymnasten för att sedan skruva fast dem innan han gick in.
En gång glömde han att skruva fast skruvarna och när sjukgymnasten upptäckte detta så sa morfar att han inte kunde cykla med dem åtskruvade, de ansåg då att han kunde rehabilitera sig utmärkt utan deras hjälp.

Han byggde huset som han bodde i och han byggde även en egen båt, samtidigt jobbade han heltid.
När morfar gick i pension 62 år gammal så gjorde han inte det för sin egen skull utan för att lämna plats för ungdomar som behövde jobbet bättre. Själv var han regelbundet på fabriken och jobbade frivilligt med det sk veterangänget bara för att det var kul.
När hans grannar som var äldre (ja ungefär i hans ålder) inte klarade av att klippa gräset så hjälpte han dem för han var ju inte gammal och dålig.
Han var på ålderdomshemmet och hälsade på "gamlingarna" som han sa själv (vissa yngre än honom) för att de tyckte att det var så roligt när han kom.
För några år sedan när morfar inte längre orkade cykla i uppförsbackar så köpte han en elcykel för inte ville han sluta cykla helt.

Ja det var så morfar var, ständigt igång och full av liv. Orädd och påhittig..... Ibland undrade jag om han någon gång var orolig för någonting, allting ordnar sig.
"Det går fint det här" är ett uttryck jag minns honom säga.
Jag önskar att jag vore mer som honom och är det något jag vill ärva av honom så är det hans mod, hans envishet och hans energi.
Han är för mig en stor förebild som aldrig gav upp.
Imorgon skulle han fyllt 87 år och jag tror att han får en fin födelsedag tillsammans med mormor som han nu får vila bredvid.

Men han kommer vara saknad här hos oss, oerhört saknad........



Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Senaste kommentarerna

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se