Alla inlägg under december 2016

Av Rose-Marie - 30 december 2016 00:49

2016 närmar sig sitt slut och jag inser att det faktiskt inte är så lätt att summera ihop året som varit. Inte för att det varit händelselöst utan tvärtom, det har varit ett år fullt av händelser och utmaningar så det blir svårt att sammanfatta det.

Det började redan i Januari med en comeback i Judo. En comeback som bara skulle innebära träning som motionär men som ganska snabbt övergick till att jag stod på tävlingsmattan igen, det var tackvare att min syster Pernilla och hennes man Anders fick det att låta så kul när de var iväg på tävlingar. Första tävlingen i Mars gav mig den där medaljen som jag skojade om för 10 år sedan då jag ställde upp på en tävling 2006 för att det då  var 10 år sedan som jag gjorde min sista tävling och 20 år sedan jag gjorde min allra första tävling. Då fick jag brons efter 2 vinster och 2 förluster. Nu i Mars fick jag ett brons efter 1 vinst och 2 förluster, därmed fick jag min 30 års jubileumsmedalj.
(1986,1996,2006 och 2016)
Jag trodde ärligt inte att mitt skämt för 10 år sedan skulle bli ett faktum.
Men denna gången slutade det inte med en tävling utan jag fick blodad tand och bara några veckor senare befann jag mig i Oxelösund på Sörmlandsträffen vilket också gav mig en ny erfarenhet, att lämna en tävling utan medalj. Det var 6 st tuffa tjejer som blev mitt motstånd men jag var ändå nöjd. Jag hade ju bara tränat några månader och var dessutom dubbelt så gammal som mina motsåndare. Jag hade inte väntat mig så mycket och var där för att det var en kul grej.
Några veckor efter detta så hade jag plötsligt anmält mig till veteran EM i Kroatien!!! Ett infall som jag bara kastade mig in i, jag som aldrig varit utanför Norden. Bara det kändes stort och jag funderade på om jag hade hamnat i en tidig 40 års kris.
Det var för att jag hade deltagit i ett par samträningar med tjejträning på Göteborgs JK som jag bla kom i kontakt med Malin Nordin som inspirerade mig till att våga ge mig iväg på detta äventyr.
Vi var 4 st i min grupp i EM och det känns faktiskt rätt stort att vara en av fyra i Europa, trots att jag förlorade alla mina matcher. Jag hade rätt mycket kvar för att komma upp i deras nivå men det var en fantastisk upplevelse och jag fick dessutom vara med i Sveriges första veteran damlag vilket var en ära.
Jag fick med mig en bronsmedalj hem trots förluster och den ser jag som ett väldigt fint minne, en deltagarmedalj. Ett bevis på att jag faktiskt tog mig igenom denna utmaning, min största utamning någonsin.
Jag fick dessutom kontakt med ett gäng judoveteraner som är ett härligt gäng med en stor gemenskap med massa kompisanda.

Ja våren var helt fantastisk och förutom Judon så deltog jag i en träningshelg på Isaberg Mountain Resort med Girls wellness Academy som jag var med på även 2015. Jag fick återigen äran att träffa Emma Igelström och Marie Spetz.
Den helgen uppmanades vi att utmana oss själva och min utmaning blev att ge mig på höghöjdsbanan. Med hjälp av två andra deltagare på lägret så tog jag mig igenom hela banan.

Men det var inte bara inom ämnet träning och hälsa som jag utmanade mig själv denna våren utan även i mitt arbete.
Även här har jag någon att tacka och det är min kollega Annette Karlsdotter som peppade mig att söka en tjänst inom produktionsplanering, en tjänst som jag aldrig ens kommit på tanken att söka annars. Jag som varit på samma avdelning och gjort samma arbetsuppgifer i 13 år skulle plötsligt byta till något helt annat men det kändes bra och känns fortfarande helt rätt. Jag är utlånad från min avdelning än så länge men skrev på för ytterligare 6 månader nu innan julledigheten. Kanske kan det ge en fast tjänst där så småningom.

Även om vårens karameller mest smakat gott så fanns det en dålig karamell i denna påse och det var morfars plötsliga insjuknande som ledde till hans bortgång. Även om man vetat att den dagen skulle komma inom några år så var jag inte beredd och det är man nog aldrig inför sådana saker, att förlora någon man älskar kommer aldrig någonsin vara något man kan förbereda sig inför. Det kommer alltid göra lika ont och saknaden alltid lika stor.

Efter en vår med massor av händelser var det dock skönt med semester och bara vara med familjen. Låta västernlivet och tid med familjen prioriteras framför träning och tävling. Det var nog behövligt men däremot var det svårt att komma tillbaka efter sommaren. Jag hade inga direkta utmaningar planerade för hösten mer än veteran SM i November.
Men jag hade anmält mig på ytterligare en träningshelg på Isaberg Mountain Resort
Den helgen var det med Swecamp health and trainingcamp där jag fick träffa PT Camilla Johansson från dreambody och Hälsoinformatören Camilla Rova.
Det gav mig ny motivation och inspiration vilket var välbehövligt.
Och dessförinnan hade jag deltagit i slussvarvet i Trollhättan, en joggingrunda på 6,5 km som jag tog mig igenom av ren envishet.

Dock fick jag problem med ischasnerven och blev förlagd med joggingförbud av min sjukgymnast. Det var nog inte menat för all framtid men jag har fortfarande inte kommit igång med mina joggingturer efter det.
Då jag dels drabbades av en envis förkylning strax efter att ischasen blev bättre.
Just då kändes det där SM-guldet som jag så gärna vill ha som bortblåst.
Men samtidigt var det just den tanken som höll mig motiverad. Min tränare Tommy Widekärr var också peppad inför detta och vi pratade mycket om att vi skulle få uppleva gamla minnen då vi ännu en gång skulle jaga SM-guld som vi gjorde 1992 när jag vann Ungdoms SM. Men denna gången, 24 år senare, var det Veteran SM jag satsade på.
Det närmade sig November och tyvärr verkade det glest med deltagare i min viktklass, jag började tappa hoppet på att kunna delta. Men i sista stund kom det in en anmälan i viktklassen över min så vi slogs ihop och fick köra bäst av tre. Jag vann de två första matcherna och därmed hade jag vunnit guldet! Guldet i sig kanske inte kändes så stort som jag trodde men jag kände att min judo har utvecklats sedan i våras och jag kände att jag gjorde så bra matcher att det kändes så mycket bättre än just det att jag hade uppnåt mitt mål om guldet. Det är väl just den känslan som man ska ha efter en tävling.
Samma dag hade jag anmält mig till sydcup och även där blev det en veteranklass där jag skulle möta två tyska tjejer. Jag hade gått hela dagen och väntat då SM var på morgonen och sydcup på kvällen. Dåligt uppvärmd och inte så stor tävlingslust gick jag upp inför första matchen, den kändes bra. Jag hade överläge och jag blev nästan lite säker på att vinna när jag plötsligt fick ont i benet och tappade fokus, jag hamnade i ett halslås, fick klappa av och matchen var över. Det blev en förlust och matchen därpå fick jag avbryta pga benet.
Det kändes surt och onödigt men jag kände ändå att jag hade gjort vad jag skulle.
Jag skulle vinna SM-guld, det var mitt mål med den dagen. Mitt mål med hösten och det jag ville uppnå som avslut på tävlingsåret 2016. Ett år som jag gjort allt det där som jag aldrig hade trott att jag skulle göra.
Året då jag verkligen utmanat mig själv, bevisat för mig själv att jag kan mer än vad jag tror.
Jag hade nog aldrig gjort allt detta om jag inte hade haft folk runt mig som faktiskt tror på mig, inspirerar mig och peppar mig.
Jag är er evigt tacksam och jag hoppas att 2016 blev startskottet för att jag ska tro på mig själv under 2017. Vem vet vad som kan hända om jag själv kan lära mig att jag kan om jag bara vågar prova.
Om andra kan få mig att våga saker så tänk då vad jag skulle klara om även jag själv tror på det.
Jag brukar inte ge några nyårslöften men jag ska göra ett undantag detta året och lova mig själv att 2017 ska bli året då jag tror på mig själv!
Gott nytt år på er alla som läser detta!

Av Rose-Marie - 18 december 2016 20:55

"Dagens ungdom" och "dagens föräldrar" ett väl använt uttryck med en bitter ton av användarna.
Just dagens ungdom har väl alltid flitigt använts på ett nedvärderande sätt. Vi har alla varit en av dem...... Sedan delar sig åsikterna om vilket årtionde som har varit de mest väluppfostrade. Vi alla vill hävda att vi var de väluppfostrade och artiga ungdomarna som minsann aldrig gjorde något fel. Vi alla hävdar plötsligt att föräldrarna i vår tid kunde det där med uppfostran och de som var föräldrar nickar stolt.
Konstigt att det idag finns en hel hög med värdelösa ungdomar med föräldrar som uppfostrat dessa så dåligt, det borde ju vara generationen före som uppfostrat de som är föräldrar idag eller deras föräldrar. Så vart finns syndabockarna? För sådana måste vi ha, vi måste hitta någon att skylla allt elände på eftersom vi själva är felfria.

Jag var tonåring på 90-talet och jag vill inte påstå att jag var en ängel men jag skulle aldrig skylla det på mina föräldrar eller någon annan heller för den delen.
Jag var tonåring och som många många andra tonåringar sparkade bakut, jag skulle gå min egen väg och jag var tuff (enligt mig själv)
I själva verket ville jag som många andra vara populär och ha många vänner, jag ville inte bli en av de utstötta, jag hade inte speciellt bra självkänsla och allt detta gjorde att man byggde upp en fasad och skaffade sig ett rykte som kanske inte var den jag egentligen var, innerst inne.
Jag vet att jag inte var ensam om detta.

Men jag växte upp och det blev folk av mig också, jag kan se tillbaka på min ungdom med blandade känslor, en del ångrar jag och en del inte för allt det där har gjort mig till den jag är idag. Jag tänker inte sitta och ljuga och säga att på 90-talet var vi minsann perfekta. Jag tror ingen ungdom någonsin har varit perfekt, ungdomen är en sökande tid och man gör fel men förhoppningsvis lär man sig av det.
Det farliga är när man är en ungdom på fel väg som inte har någon som visar en rätt.
I dessa sammanhang fungerar inga tekniska GPS-anvisningar. I dessa sammanhang är det vuxna som ska fungera som vägvisare.
Hur blir det då om alla dessa sitter på sociala medier och skriker ut hur jävla dåliga dagens ungdomar är, helt värdelösa och bortom allt hopp!
Hur hade du reagerat om din GPS skrek åt dig att du hela tiden kör fel, du är inkompetent och en värdelös chaufför som inte borde få köra bil. Jo du hade stängt av den tillslut. Kanske t.o.m kastat ut den genom fönstret. För även de gånger du faktiskt körde rätt så skrek din GPS att du gjorde fel. Du kommer aldrig köra efter den igen kan jag lova.

När jag i min ungdom bestämde mig för att skärpa mig i skolan så var det få lärare som trodde på mig, jag minns en gång att jag skulle in på en lektion där läraren sa i dörren att jag lika gärna kunde vända för jag skulle ändå bara förstöra lektionen. Jag fick inte ens en chans. Hur lätt är det då?

Men det fanns flera vuxna som trodde på mig, mina föräldrar gav aldrig upp hoppet även om de kanske skulle vilja det ibland, min judotränare Tommy har alltid funnits där och trott på mig trots att jag nog varit förbannad på honom av och till.
Christer på fritidsgården trodde på alla ungdomar och stöttade oss även om vi säkert var uppkäftiga även mot honom.
Det som var med de vuxna som trodde på mig var att de gav mig möjligheten att visa att jag kunde bättre, de blev hemskt besvikna om jag misskötte deras förtroende och det fick jag minsann veta också, det kändes. Man skämdes när man svek dem och det visste de nog. Men de fanns alltid där.

Mitt upproriska beteende kan jag varken skylla på samhället, mina föräldrar, skolan eller någon annan än mig själv. Jag kan heller inte förklara varför utan det var bara en tuff tid för mig som jag var tvungen att ta mig igenom. Tänk då om jag varje dag hade läst eller hört av andra vuxna hur totalt värdelös jag var för att jag tillhörde "dagens ungdom" en ungdom utan hopp och framtid.
Vad hade det blivit av mig då?!

Det är precis så vi gör med våra ungdomar, vi trycker ner dem, vi spottar på dem och det spelar ingen roll vilken ungdom det är för vi drar alla över en kant. Alla är likadana för det är "dagens ungdom" med värdelösa föräldrar som inte har koll.
Jag lovar att ingen kommer att bli bättre av att i en tuff tid när man är sin allra största och värsta kritiker får en publik som sitter och buar åt en.
Jag vill med detta inte säga att man ska stryka ungdomar på fel väg medhårs men man kanske kan fungera som en vägledare och ge råd, ge hopp och vi kan ju försöka att få dem att respektera oss vuxna genom att visa att vi är värda att respekteras.
Jag hade aldrig respekterat en människa som kallar mig idiot och värdelös.

Av Rose-Marie - 4 december 2016 12:59

Nu närmar sig julen med stormsteg och det märks på alla ljus som tänds runt om i alla hem, på gator och torg. Det märks i affärer som pyntat med div juldekorationer och det märks på musiken som hörs runt omkring.
Det är julmarknader och julavslutningar lite varstans och det är för det mesta en härlig stämning.
Det märks också på sociala medier där det tyvärr mer och mer förvandlas från glädje till hat. Så många arga människor det finns, så många som hävdar sin rätt till traditioner genom att sprida hat och ilska.
Det verkar smitta av sig mer och mer från år till år....... Tyvärr är det dessa människor som i mina ögon är det största hotet mot våra traditioner. Det är dessa människor som förstör glädjen som borde finnas runt juletid. Samtidigt tycker jag lite synd om dem eftersom de inte verkar kunna hålla på sina traditioner pga hur andra firar sina.

För mig är traditioner och allra helst jul något som jag delar med mina nära och kära, VI firar det precis så som VI vill göra och ingen annan kan ändra på det. Det är det som tradition är för mig, något jag blir glad av. Vad andra tycker och tänker hör inte till MINA traditioner eller MITT sätt att fira dem.
Jag tänker inte låta mig påverkas av småsaker som folk verkar hänga upp sig på, jag tänker inte låta min glädje övergå till hat.... Det räcker att så många andra verkar ha blivit smittade av denna bitterhet.

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2016 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards