Alla inlägg under maj 2013

Av Rose-Marie - 27 maj 2013 22:45

Idag tog jag sista dosen med nässpray och ägglossningssprutan togs kl 21:00. Andra försöket med hormoner är avklarad och på onsdag hoppas jag att de får ut många fina ägg, fina ägg som blir befruktade och delar sig som de ska. Så att vi kan få återinföra ett embryo på Fredag. Jag hoppas även att det blir embryon till frysen så vi har i reserv.
Frysförsöken innebär nämligen bonusförsök och sist försök var just ett sådant. Enkelt och smidigt utan hormoner. Nu gör vi det andra färskförsöket vilket innebär att vi bara har ett försök med hormoner kvar.
Därefter är resan över, så har vi bestämt. Vi gör våra tre fulla IVF-försök och blir det inget då så får vi anse oss besegrade. Då får vi ge upp.
Så att det blir frysta embryon känns oerhört viktigt, de ger oss fler chanser.

För hur mycket man än ska leva på hoppet och tron så kommer jag ha svårt att glädjas över ett plus, glad blir man givetvis för det innebär ju iallafall att man blivit gravid. Men jag har upplevt dessa plus två gånger nu och även besvikelsen när det inte stannar.
Jag kommer inte våga glädjas fullt ut förrän den dagen då jag har ett levande barn i mina armar.
Det är lång tid att hoppas och att våga tro. Det är en lång oro att utstå.

Men jag får ta ett steg i taget, först ska vi få ut ägg och därefter gå vidare på steg två för att sedan ta steg tre osv... Sakta men hellre det än att ta ut något i förskott.
Här kommer inga barn med storken, det är bara i sagorna sådant sker.

ANNONS
Av Rose-Marie - 16 maj 2013 21:30

Jag tänkte att det skulle vara lite kul med ett par blogginlägg där jag ställt några frågor till en svensk artist/band som jag känner lite extra för, som jag har egna minnen av från tex Countryfestivaler eller barndomen.
Musik betyder ju så mycket för de flesta av oss, vi spelar den när vi är glada, ledsna, vill minnas eller bara koppla av och fly bort en stund.


I say thank you for The music denna gången till Gävlebandet: Cash Is King.



 


 



Jag har tyvärr bara haft äran att få se dem live en gång och det var på Furuviks Countryfestival 2009.

Jag var där för att uppträda med Peacemakers Westernshow och hörde att ett band skulle spela Cashlåtar på kvällen, hade dock aldrig hört talas om bandet tidigare.
Johnny Cash är ju en stor favorit för mig så den musiken kan väl aldrig bli fel tänkte jag och begav mig till scenen med några av kamraterna i Peacemakers.

Det räckte att jag såg Michaela Norgren och Danne Königsson gestalta June Carter och Johnny Cash så fångades direkt mitt intresse.

Precis som med Reese Witherspoon och Joaquin Phoenix i filmen Walk The Line så blev man ju smått förälskad i dem båda redan i första ögonblicket.

Eftersom jag inte är speciellt kunnig inom musik så kan jag inte uttala mig om musik- och sångteknik men för mina öron lät det t.o.m bättre än original. Jag lyssnar oftare på skivan med Cash Is King än originalskivorna.
En låt jag blir väldigt glad av är Jukebox blues med Michaela Norgren och för att inte tala om när dessa två tillsammans sjunger låten Jackson. Jag upptäcker ofta mig själv med ett fånigt leende på läpparna då låtarna spelas (oftast i bilen)


Jag blev ju självklart nyfiken på detta band som fångat mitt intresse och ställde därför lite frågor så de själva får presentera sig här i bloggen:



Vilka är Cash Is King?



-Cash Is King är:
Markus Odby, Michaela Norgren, Micke Eriksson, Sverker Magnusson, Danne Königsson och Alec Alenius.



Hur började eran karriär och hur ser den ut idag?



-Vår resa började med en spelning på Cityfesten i Gävle 2007 som var tänkt som en engångsföreteelse, men gehöret efter denna blev så stort att vi fortsatte helt enkelt.
Efter att vi kört på i 5 år med detta koncept så tog vi en paus på obestämd tid inför 2012.
Nu är vi dock tillbaka men enbart för EN kväll den 8:e Juni. För att hylla minnet av Johnny Cash som gick bort för 10 år sedan i år. Därefter är det osäkert om och när vi kommer tillbaka.



Har ni något minne som är extra speciellt? Någon spelning som var extra minnesvärd tex



-Vi har massvis med goda minnen av vår tid på vägarna, bland annat så gjorde vi en hektisk julturné ihop med Jerry Lee Lewis syster under 2011 som var väldigt rolig.



Vilka är era förebilder?



-Våra förebilder inom musik är väldigt många! 
Det är allt från Johnny Cash, Bob Dylan, The Band till Tom Petty, Ryan Bingham, Rolling Stones, Shooter Jennings osv.



Om ni fick vara i någon annans "skor" för en dag vems "skor" hade ni valt?

-Någons annans skor skulle vara väldigt svårt att gå i, vi skulle nog få väldiga skavsår då  .



Om man vill se er i sommar vart ska man åka då?


Om man vill se oss uppträda i sommar så finns bara en chans. Det är på Stora Gasklockorna i Gävle den 8 Juni.


Hur ser kommande tid ut?


-Vi repar just nu inför spelningen den 8:e Juni, eftersom vi inte spelat ihop på nåt år nu så behövs verkligen minnet och nya låtar repas in   



Har ni några speciella drömmar/önskan för framtiden?



-Vi önskar att ni alla mår bra och tar hand om varann därute.


Något annat ni skulle vilja framföra i min blogg?



-Vi skulle vilja framföra ett stort rungade TACK! till alla er som varit på våra konserter genom åren. Ni är bäst!

Mvh Cash Is King



Klipp med låten Jukebox Blues


http://youtu.be/KmJw_1sjTV4


Klipp med låten Jackson


http://youtu.be/zVFckwV-IIA


 

 
ANNONS
Av Rose-Marie - 13 maj 2013 21:47

Den 1 Maj började jag med nässpray igen för nedreglering av hormoner,
man hamnar i ett slags klimakterie.
I slutet av denna veckan hoppas jag på att få börja med hormonsprutorna, man fyller på med massa hormon som ska få äggblåsorna att växa.
Ja kroppen hamnar i en sorts berg och dalbana helt enkelt, ned och upp i en rasande fart.


I början av förra veckan blev jag kraftigt förkyld och detta har hållit i sig.
Jag har även en enorm huvudvärk och trötthet, känner mig osocial och lite nedstämd. Nässprayen verkar fungera med andra ord. Men detta får mig att vilja ge upp, att skita i alltihop och bara leva på som vi gör utan ett gemensamt barn.
Förra gången var allting nytt och även om det var jobbigt så kände jag inte så här. Nu vet jag exakt vad jag har framför mig, sprutorna som gjorde magen uppsvälld och öm.
Äggutplocket som definitivt kändes men samtidigt gick att härda ut då man fick starkt smärtstillande.
Väntan på att få veta om det blev befruktade ägg, förvisso bara 2 dagars väntan men ändå kändes den evig.
Återinförandet av ägget var väl den "roliga" biten för det innebar ju att man faktiskt fick ett befruktat ägg direkt insatt i kroppen.
Men sedan den eviga väntan för att få göra ett graviditetstest och glädjen över ett plus. Dagarna då man ständigt känner efter, oroar sig och väntar på svar. 15 dagars lidande.


Om det blir plus, vilket det blivit för mig 2 gånger, så kommer oron över om pluset skulle stanna och nedslaget då det inte gjorde det. Hopplösheten, ilskan, sorgen och bedrövelsen över att börja om igen. Vänta på den riktiga mensen och vänta på datumet för ny behandling.


Samtidigt ser man magar, bebisar och barnvagnar överallt. Aldrig har väl så många blivit gravida och aldrig har det väl fötts så många barn......
Självklart glädjs jag åt andra och självklart träffar jag gärna bebisar och myser så mycket jag bara kan av det.
Men det blir liksom inte samma sak som att få mysa med sitt egna barn eller få klappa sin egna gravida mage.
Många gånger har jag fått höra att jag tänker för mycket på det, jag måste slappna av "så tar det sig nog".
Om det vore så enkelt ändå, det är definitivt allt annat än enkelt när man är mitt uppe i den här resan att inte tänka på det. Jag måste tänka på det eftersom jag ska spraya näsan 3 gånger om dagen i 2 veckor, jag ska ta blodprover, senare ta spruta 1 gång per dag i ytterligare 2 veckor.
Om jag slutade tänka på det så hade jag glömt att göra det jag måste i behandlingen.
Om jag slutade tänka på det vore det som att sluta drömma, sluta hoppas och ge upp.


Om sanningen ska fram så är jag på väg att sluta tänka på det varje dag, jag är på väg att ge upp efter minsta lilla motgång. Huvudvärk, trötthet, nedstämdhet och oro gör att jag funderar på om det verkligen är värt det. Jag kanske inte får något för besväret denna gången heller.


MEN varje gång jag ser en gravidmage, nyfödd bebis, en barnvagn eller någon som kommer med glädjande besked om graviditet så ger det mig åter tillbaka min kämparglöd och min vilja.
En dag ska det där vara JAG......
Jag påminns om vad det är jag kämpar för och ja jag blir avundsjuk men det får mig att börja drömma igen och att INTE sluta tänka på det.


Så när någon ber mig att "sluta tänka på det" så är det som att be mig sluta drömma och ge upp.

Av Rose-Marie - 7 maj 2013 21:53

Många gånger så tycker vi föräldrar att det är skolans uppgift att se till att barnen håller sams och ja de har ju en stor del av barnens vardag där våra barn träffar andra barn. Personalen på skolan och fritids ser ju delar av barnens vardag som inte vi ser.
Den stunden på dagen kan vi föräldrar inte se vad barnen gör eller hur de uppträder.


Däremot vet jag av egen erfarenhet att vi föräldrar kan påverka mer än vi tror. Utan att lägga ut namn så ska jag försöka beskriva en sådan händelse.


När André i höstas flyttade över till fritids för de äldre barnen så blev detta en stor omställning för honom. Han var van med betydligt yngre barn vilket för det mesta innebar få konflikter för honom. Han var enormt nervös inför tiden på Galaxen som hans "nya" fritids heter. Efter första veckan var han ledsen och ville inte gå dit mer, jag hade aldrig tidigare hört honom säga att han inte ville gå till fritids och tog därför detta rätt allvarligt.
Efter ett tag fick jag veta att han hela tiden hamnade i konflikt med en annan pojk och fick även detta bekräftat från fritidspersonalen. Det var fortfarande semestrar så det var inte så många av den ordinarie personalen där ännu.
Eftersom vi bor i ett mindre samhälle så visste jag vem mamman var så jag bestämde mig för att kontakta henne.
Det är aldrig ens fel att två träter så kanske kände hennes pojk samma som André.


Vi skrev mycket till varandra genom Facebook om det som hänt och pratade med barnen. Berättade för dem att vi två kände varandra och brukade prata. Båda pojkarna tyckte nog att "okej vi kan försöka hålla sams men ska inte vara bästisar" så sa iallafall André till mig.
Jag förklarade att man inte måste älska alla MEN man ska respektera varandra.


Det gick ett tag och allting började gå bättre, jag hörde mer sällan att det varit konflikter dem emellan.
Jag och mamman träffades då och då eftersom vi fann en vänskap efter allt skrivande till varandra.
Tillslut började grabbarna fråga varför de aldrig fick vara med när vi träffades. De hade nämligen börjat leka på fritids och André bjöd X på sitt kalas. Så ja det är ju klart att de ska få träffas utanför fritids vilket de har gjort ett par gånger nu.


Även vänner blir ovänner ibland men jag har faktiskt inte hört någonting efter att vi föräldrar tog tag i detta.
Vi kunde ha struntat i att ens försöka, kunde sagt att det är fritids sak att ordna det hela. Vi kunde ha retat oss på att barnen bråkade, kunde skylt på varandras barn osv....
Men vi försökte och det verkade ha fungerat bara genom att visa att vi vuxna faktiskt pratar med varandra, tala om att vi vet vad som händer på fritids. Personalen upplyser oss om detta utan att för den delen skuldbelägga någon.
Vi tvingade inte pojkarna att bli bästisar eller ens tycka om varandra utan vi uppmuntrade dem om att respektera varandra. Vi skyllde inte på någon av pojkarna utan förklarade för dem att det är aldrig ens fel att två träter


Nu när André skulle lägga sig så sa han:
- Hoppas X kommer till fritids imorgon, kan du skriva till hans mamma och fråga det.


Jag tror nog du (X mamma) läser detta och hoppas att du tycker det är okej att jag lägger ut vårt exempel på hur man kan skapa vänskap. Tack för gott samarbete och "nyfunnen" vänskap.

Av Rose-Marie - 5 maj 2013 20:37

Jag fick syn på en bild på killen som dödat massa katter, han är vad jag förstod 15-16 år. Denna sprids på Facebook och kommentarerna under bilden skrämmer mig. "Sprätt upp magen på honom och häng han i ett träd"
"Han vill jag döda" osv....
Det är inte första gången jag läser att folk vill döda människor som begått brott och varje gång tänker jag, vad säger det om dem?!

Den ena sidan av mig känner ett enormt förakt mot människor som skadar andra människor och djur, människor som utan känslor kan begå sådana brott. Jag mår illa varje gång jag läser om sådant och anser att varje människa ska veta vad som är rätt och fel, alla ska ha en sådan spärr att man bara inte klarar av att utföra sådana handlingar.
Så vore det i en perfekt värld.

När jag läser vidare under dagens bild så ser jag även länkar till anhörigas Facebooksidor där man har skrivit "ingen i hans familj verkar ju normala"
"Killen har dödat familjens djur redan som barn"

Då tänker den andra sidan av mig, varför har ingen hjälpt grabben och familjen tidigare?!
Vad har denna familjen i bagaget som gör den så trasig? Har de kanske kämpat i många år för att få hjälp?
Har man inte lyckats att ge dem rätt hjälp och stöd? Finns det kanske fler som kanske borde ha "skulden" för pojkens beteende?
Ja frågorna är många och jag känner mig kluven. Om det vore min son hur hade jag reagerat när folk vill döda honom? För tro det eller ej, hur bra man än tycker att man uppfostrar sina barn så kan även de växa upp och hamna fel. Nej inte våra barn såklart!

Jag vet att det finns massor av familjer som kämpat och funnits för sina barn men ändå har något blivit fel på vägen, de frågar sig "vad gjorde vi för fel?" Jag vet att det är långa köer till både barn- och vuxenpsyk idag och man får vänta länge för att få hjälp om man ens lyckas ge alla hjälp.
Jag vet också hur svårt det kan vara för personal inom vården och skolan att veta hur man ska kunna hjälpa, även de kan stå maktlösa i vissa fall. Men ska vi ha ihjäl de människorna då, i förebyggande syfte?

Fortsättningsvis under bilden så stod det "han är en psykopat"
Jag skulle vilja veta vilka folk idag anser vara psykopater för det ordet tycker jag man hör nästan jämt, alla verkar vara psykopater och då ska man tydligen bestraffas med döden.
Varför inte vård, hjälp och stöd?

Förr (faktiskt inte så länge sedan) ansåg man att vänsterhänta hade hjärnfel och att de var obegåvade och tvingades därför skriva med höger hand. Var man vänsterhänt borde man liksom skämmas.
Barn med språkstörningar och dyslexi fick ofta bo på speciella hem för de ansågs också vara "mindre värda".
För att inte tala om utvecklingsstörda, de blev inspärrade på mentalsjukhus.

När jag läser det jag just skrev inser jag att allt det där i den beskrivningen är vad min son har. Med de kombinationerna kan ni ju räkna ut själva vad man hade ansett om honom på 40-50-talet. Är det åt det hållet vi är tillbaka idag? Är det så vi vill ha det?
Se bara debatten om att man bör göra abort på foster som riskerar kromosomavvikelser, är det för att vi ska "slippa ha dem i vårt perfekta samhälle"?

Min goda sida tänker då, hur många barn på 50-talet satt inspärrade utan rätt hjälp och stöd och hur lätt är det då att få en trygg uppväxt?
Hur många av dem är idag klassade som brottslingar och borde enligt vissa bestraffas med döden idag?
Hur många av dem har familjer som är trasiga där även barnen har svårigheter av olika slag?

Men min andra sida med svarta glasögon tänker i och för sig inte att folk borde bestraffas med döden men nog mår jag illa av att läsa allt skit som händer idag. Nog känner jag ett visst hat när någon våldtar, dödar, skadar och inte har någon som helst empati eller sympati för sina offer.
Det de gjort/gör kan inte förlåtas, inte ens av min goda sida.
Tänk om någon skulle skada mina nära och kära?!
Men ingen av mina sidor kan förstå hur folk kan tänka "sprätt upp honom och häng han i ett träd" det får mig att må lika illa som pojkens handlingar.

Dessa åsikter sprids öppet och utan eftertanke på nätet där våra barn förmodligen läser och vad ger vi för budskap till dem?
Skulle vi hemma vid köksbordet sitta och nämna sådana tankar för dem?
- Döda alla "dumma" människor för de har ingen rätt att leva.
Barn tycker nog nämligen att väldigt många är dumma när de blir arga.

Av Rose-Marie - 4 maj 2013 22:04

Denna Lördagen har jag återigen shoppat och använt min kreativa sida.
Var först på loppis och fyndade sedan bar det av till Uddevalla för att shoppa lite till. Jag hade nämligen sett en bild på ett "blomarrangemang" på Facebook som jag var tvungen att härma såklart. (Bild 1 i slutet)
Jag behövde bara några krukor och mer sprayfärg för att fixa detta.
Därefter hem och sätta igång direkt, sista delen i "rabatten" på framsidan får jag väl kalla glamour eftersom det blev guldfärg. (Se bild 2 i slutet)


Jag känner väl delvis att jag lyckades härma bilden som jag såg men eftersom jag har plattor och inte jord så gick det inte göra exakt som exemplet, min stapel med krukor ramlade bara så jag fick göra en lägre variant och sätta krukorna mer rakt men jodå jag blev nöjd ändå. (Bild 3 i slutet)


Har jag bestämt mig för att göra något så gör jag det och gärna med en gång innan kreativiteten och fantasin har svalnat. Nu väntar jag bara på att det ska bli lite varmare så man vågar köpa lite mer sommarblommor.
Där kan jag tyvärr inte med varken fantasi eller kreativitet påverka utan det är väl bara att ha tålamod antar jag. Tålamod är verkligen inte något som jag har i överflöd. Ge mig sol och värme NU!

Av Rose-Marie - 1 maj 2013 16:29

Nu när våren närmar sig så njuter vi av solens strålar, vi är tacksamma för den lilla värme de skänker oss.
Njuter av allra högsta grad och alla vårtecken vi kan hitta gör oss så lyckliga. Knoppar på träden, kvittrande fåglar, till och med maskrosor.
Vad är väl finare att få än en tussilagobukett med för korta stjälkar, hoptryckta av en liten smutsig hand. De placeras i en liten äggkopp, nu är det vår!
Lyckan är total!

Tills vi kräver lite mer.....
När knopparna slagit ut och andra blommor tittar fram så är varken maskrosor eller tussilago värda så mycket. Maskrosorna som vi tidigare fotade och la ut i media, de som gjorde oss så lyckliga och talade om för oss att våren är här. De är sedan ogräs, oönskade och något vi försöker bekämpa med div ogräsmedel.
Tar över våra rabatter och tar plats för de fina blommorna, det är bara fina blommor som får stå kvar.

Solens tidiga strålar som vi njöt så av kommer vi kräva på ännu mer värme.
Inte vill vi sitta ute och njuta av några plusgrader om någon månad, nej då sitter vi inne för då är det plötsligt kallt med 10-13 plus. Minst 18-20 grader får det allt vara om vi ska vara belåtna.

Allt det vi njuter av och är tacksamma för nu kommer vi snart att glömma, det är bara något vi nöjer oss med tills något bättre dyker upp.
Som att säga till en människa:
"Du duger tills jag hittar någon annan"
För det är väl så man är?
Allting duger tills man hittar något bättre. Eller?

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2013 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se