Jag är nu tillbaka på hemmaplan efter en resa som inte bara har inneburit en resa till Kroatien där jag deltagit i veteran EM i Judo utan en resa som gett mig så mycket mer.
Såsom insikt, självförtroende och nya vänner.......
Jag tror inte att de jag umgåtts med inser vad mycket de har gjort för mig dessa dagar.
Jo jag talade om det, men för dem är det en självklarhet att ta emot en med öppna armar för det är så de är som människor.

Min tid i Judon hade jag ansett som ett avslutat kapitel och när jag efter att Tristan föddes bestämde mig för att gå ner alla kilon jag dragit på mig under åren före graviditeten och under graviditeten så var målet att väga 30 kilo mindre, orka jogga vårruset och helt enkelt må bättre psykiskt och fysiskt, inte att delta i ett veteran EM i Judo.
Jag har nått mina mål sedan 1 år tillbaka och när min syster och hennes man återupptog Judon och tävlandet så lät det så kul att jag bara måste testa.
Mitt nästa mål var därför att börja Judo och delta i någon tävling för skoj skull.
Sagt och gjort.....
I Januari i år så började jag igen efter flera års uppehåll.
Två tävlingar här i Sverige under våren och jag fick blodad tand.

När jag började delta lite i Judo5 träningarna i Göteborg så blev jag lockad av tanken att få åka med till Kroatien och ställa upp i veteran EM men jag slog bort tanken ganska snabbt. Den där rösten som talar om att man inte är tillräckligt bra och att man inte platsar in i gemenskapen har ofta en ganska stor övertalningsförmåga och den hindrar en ofta från att göra det man vill.
En annan liten röst viskar försynt..... "Gör det ändå" "våga"
Och denna gången lät jag den lilla viskande rösten göra sig hörd, dock med hjälp av andra människor men det var ändå jag som tog det avgörande beslutet att våga.
Jag ångrar mig inte ett enda dugg!

Jag flög för första gången utomlands och med tron att jag förmodligen skulle få vara rätt mycket för mig själv men med hopp om att jag kunde få lite hjälp av gänget från Göteborg och kanske andra judo veteraner från Sverige. Dock kände jag att jag inte kunde ta det för givet, så väl känner jag inte dessa människor.
Ack så fel jag hade, jag har nog aldrig känt en sådan trygghet i en ny grupp förut.

Jag reste inte själv, VI reste TILLSAMMANS, jag blev coachad, peppad och fick tips.
Jag vann förvisso ingen match och jag kände mig rätt underlägsen i min första match men blev peppad att ändå kämpa på.
Gör ditt bästa och ha kul!!!
Jag kom sist men fick en tapperhets medalj som jag kallar den. De delade ut två brons medaljer så även fyrorna fick en vad jag förstod då vi bara var fyra i min viktklass.
Medaljen är dock inte det som jag kommer minnas, den är en fin sovunir men minnena finns inom mig.

Dagen efter den individuella tävlingen var det dags för lagtävling. Jag hade äran att få vara reserv i Sveriges första damlag i Veteran EM. Det är en stor grej.
Självkänslan var väl inte den bästa efter den individuella tävlingen så jag var rätt glad att jag bara var reserv men pga skador så fick jag hoppa in ändå.
Med facit i hand så var det bra, jag gjorde en bättre match, förlorade i och för sig men jag var tuffare och mer fokuserad.
Det gjorde att jag blev än mer taggad och motiverad till att fortsätta.
Jag vet vad jag behöver träna på och jag är mer villig än någonsin att göra det.
Just nu ser jag fram emot hösten med träning och några tävlingar. Allt för att det är skoj och inga krav eller förpliktelser.
Men just i närtid ska jag smälta alla intryck och ha en härlig semester med familjen.
Samla energi och kraft inför kommande termin.

Sammanhållningen och gemenskapen som jag kände under denna resan, inte bara med mitt resesällskap utan med alla andra Svenska veteraner gjorde så otroligt mycket.
Man liksom längtar efter att få ses på någon tävling eller läger igen och jag kommer nog aldrig mer att vara orolig för att jag skulle känna mig ensam om jag åkte iväg själv.
Judo må vara en individuell sport men teamkänslan jag känt dessa dagar är helt fantastisk.

Jag avslutar med att citera Coachen Jörgen från Göteborgs judo klubb
"Man kan sitta hemma och inte våga satsa eller så kan man åka på tävling och göra sitt bästa, man väljer själv"

Jag valde att våga och jag vann förvisso inga matcher men jag gjorde mitt bästa och vann så mycket annat!

Nyss vinkade jag hejdå till Roger och Tristan utanför hotellet på Landvetter Flygplats.
Här ska jag sova i natt för att tidigt imorgon bitti ta plats på flyget mot Kroatien.
7:10 går flyget och jag ska byta i Frankfurt, vilket jag har förstått är en stor flygplats.
Här på Landvetter har jag nu ikväll fikat med Tristan och Roger så där har jag kikat lite på vart jag ska imorgon. Den möjligheten har jag inte i Frankfurt men det ska nog gå bra.

Jag inser att jag precis har checkat in på vad jag tror hittills är mitt livs största äventyr. Inte bara själva resan utan att jag faktiskt ska delta i ett EM i judo, förvisso veteran EM men det är ju inte alla som gjort långa uppehåll i sin karriär så som jag så mina motståndare kan vara riktigt vassa, jag vet att två av dem har framgångar både i veteran EM 2015 och veteran VM 2015.

Den senaste tiden har jag varit väldigt förkyld och hostig, jag hostar fortfarande lite men inte alls så farligt. Det som känns värst just nu är att jag känner av ischias nerven men jag hoppas att det ska släppa med lite avslappning. Jag ska ju inte tävla förrän Lördag.
Det finns ju en anledning att man ställer upp i veteran och inte senior......
Man ska känna av lite skavanker när man är veteran för det innebär ju att man är över 30 år och förmodligen har pressat kroppen ganska hårt under sina idrotts år.

Jag vill hemskt gärna få stå överst på prispallen, jag skulle ljuga om jag sa annat men bara att checka in på det där flyget imorgon är en stor seger för mig.
Oavsett hur det går på tävlingen så kommer ingen kunna ta ifrån mig minnet från detta äventyr......

som börjar här och nu.

Har checkat in på hotellet på Landvetter Flygplats

Denna helgen anordnade Färgelanda Judoklubb sitt SuperKidz läger för 6:e året i rad.
Ett läger för klubbens barn där de får chansen att träna, umgås och ha skoj i dagarna två. Ett läger som jag önskar hade funnits då jag var barn.
Ett sådant evenemang kräver insatser från många, inte bara styrelse och ledare utan även utav engagerade föräldrar.
Var och en är en sådan viktig pusselbit för att lyckas göra detta så bra som möjligt.
Sedan finns det ju alltid eldsjälar som lägger extra mycket tid men jag är inte tillräckligt insatt för att våga nämna några namn.

Jag fick äran att delta som hjälptränare men den mest hedersamma uppgiften var att bli inbjuden som talare för att berätta om min judohistoria som sträcker sig lite mer än 30 år bakåt i tiden. Nervöst var det också för hur får jag min tid att vara intressant för barn från 4-5 år och uppåt?
Det jag mest ville framföra till dem var att hur framgångsrik man än blir så betyder det ingenting om man inte gör det för sin egen skull och framförallt måste man ha roligt på vägen.
Det talas för lite om prestationsångest och annat som framgång kan medföra och att just tävlingarna inte bara är roliga om man vinner. Tävling kan vara oerhört jobbigt och skrämmande om man tror att man alltid måste vara den som står överst på prispallen. Det är ändå inte det man kommer minnas bäst senare i livet utan allt annat runt omkring kan betyda desto mer, sammanhållning och gemenskap tex...

Jag ville också få fram att man faktiskt inte måste tävla utan att man måste känna efter själv vilka mål man har med sin idrott.
Man kanske vill bli tränare eller domare eller bara träna för tränandets skull.
Oavsett vilket mål man väljer så måste man våga prova, man ska ha kul och göra det för sin egens skull..... Då är man alltid en vinnare.

Jag hoppas och tror att de flesta förstod vad jag menade, de satt iallafall och lyssnade snällt under de 20-30 minuter jag pratade. De ställde frågor och var med i diskussioner som blev så de verkade intresserade.
Jag avslutade med att dela ut varsin medalj till varje barn, medaljer som jag beställt för att trycka mitt motto på.
VÅGA, HA SKOJ, FÖR DIN EGEN SKULL -
DU ÄR EN VINNARE

Jag hade med mina medaljer och berättade om min tid i Judon.
Bilden är lånad från Färgelanda Judoklubbs facebooksida

Barnen lyssnade och deltog aktivt i föredraget.
Bild lånad från Färgelanda Judoklubbs facebooksida

Medaljen med mitt motto som jag delade ut till alla barn