Alla inlägg under oktober 2012

Av Rose-Marie - 28 oktober 2012 21:34

I Lördags var jag på en tillställning i Högsäter, en ort som ligger en mil från där jag bor. Det var bokloppis och även inbjudna personer som berättade om böcker de skrivit. Där var även Dalslands skrivarförening och de fångade mitt intresse, det slutade med att jag bestämde mig för att komma på en av deras träffar som är imorgon.
De brukar liksom kapitel1 som jag skriver i på nätet ha ett tema som de skriver efter inför varje träff.
Jag fick veta att temat nu var "ett besök på biblioteket"
Jag behövde inte skriva något inför morgondagens träff men direkt jag hörde temat fick jag klart för mig vad jag ville skriva och det tänkte jag lägga ut här i dagens blogginlägg.


Ett besök på biblioteket
När jag var liten så upplevde jag biblioteket som en plats där jag kunde finna lugn, där jag kunde ta mig till en värld av fantasi.
Jag tyckte om att dra mig bort från verkligheten och stänga in mig i en värld som inte existerade.
Jag lekte ofta Ronja Rövardotter och strövade omkring i skogen, stängde in mig på mitt rum där jag kunde förvandlas till någon annan än mig själv.
Det kan tyckas vara märkligt och en aning ensamt men jag ville ha det så ibland.


På biblioteket kunde jag med hjälp av böcker försvinna från vardagen, ja nästan som Mio i boken Mio min Mio.
Han som försvann till en annan värld.
Jag minns bibliotekarien som alltid var glad, jag minns ungefär hur hon såg ut och jag minns hennes röst men jag kan inte minnas hennes namn.
Hur mycket jag än gräver i mitt minne så minns jag inte vad hon hette.
Det var hon som satte på LP-skivan när man ville lyssna på Pippi och det var hon som stämplade kortet i böckerna man ville låna.
Hon visste till och med vilka böcker jag gillade. Det hände då och då att hon hade lagt undan böcker som hon trodde skulle passa mig. När jag tittade in så sa hon:
-Jag tror att du skulle vilja läsa de här böckerna. De är nog i din smak.
Jag gillade sorgliga böcker gärna om djur eller barn. Jag gillade även fantasy och när jag tänker på böcker som The never ending story och Narnia så tänker jag på henne.


Idag är jag sällan på biblioteket, det blir sällan av. När jag väl är där så går jag in, lånar det jag ska och tackar för mig. Jag får inte samma trygghetskänsla som förr, jag känner inte av samma härliga stämning som när jag var liten. Det är andra lokaler, nyare stil på biblioteket och nya bibliotekarier. Det är förmodligen inte ett dugg sämre än när jag var liten men jag känner inte samma känslor, kommer inte in i en annan värld.
Jag ser heller inte min bibliotekarie vars namn jag inte minns.
Har jag kanske tappat fantasin eller har jag blivit för vuxen för att kunna drömma mig bort?
Kan jag ha tappat förmågan att försvinna till andra världar eller är det helt enkelt så som man säger:
"det var bättre förr"

ANNONS
Av Rose-Marie - 27 oktober 2012 14:51

Idag är det en strålande vacker höstdag och jag har skrivit tidigare om hur mycket jag tycker om hösten.

Jag vet inte om jag alltid har gjort det eller om jag började göra det mer efter att pappa dog. Kanske är det minnen från stunder med honom som gör att hösten betyder extra mycket för mig. Blev färgerna på träden vackrare? Blev luften på någotvis renare på grund av att mina minnen av pappa förstärker allting? Gör minnena att saker och ting känns mer värdefullt än tidigare?

När jag är ute på hösten och solen skiner, luften är så där frisk och lätt att andas så upplever jag ett lyckorus blandat med sorg, båda dessa känslor på en och samma gång men jag känner mig ändå glad och full av liv.

Jag minns hur solen värmde oss när vi satt vid husvagnarna och tittade på trädens alla färger. Förvisso hade man fullt med kläder på sig men det var ändå en så skön känsla. Jag minns hur frosten hade färgat gräset vitt på morgonen när man vaknade och klev ur värmen från husvagnen. Jag minns hur man samtidigt kände ett vemod över att sommaren var över och det var dags att ställa husvagnen för vintern. Trots den känslan så var det ändå den bästa tiden.

Visst skulle man vänta länge för att få komma ut igen men det var liksom det som var lite tjusning också.

Höstmarknaden i Ed brukade vara den sista helgen med husvagnen. Jag och min familj brukade alltid tillbringa den helgen med mamma, pappa och deras vänner Berit och Peder. Ibland anslöt sig fler husbilar och husvagnar till våran "höstavslutning". På något vis blev detta det minne som jag förknippar med vackra höstdagar, det är den helgens känslor som kommer tillbaka till mig när jag känner lukten av höst, när jag värms av höstens solstrålar och när jag ser trädens alla färger. Det är detta som är höststämning för mig.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna uppskatta hösten efter pappas död, jag trodde aldrig att jag skulle känna mig glad på en vacker höstdag. Men trots att pappa inte finns med mig i livet så känner jag hans närvaro så fort jag är ute i naturen och speciellt på hösten.

Träden färgas fortfarande och hösten kommer fortfarande åter, löven slutar inte falla och luften är fortfarande lika frisk. Mina höstkänslor kommer åter år efter år. Ingenting av detta har försvunnit eller ändrats, han tog inte med sig detta när han lämnade oss. Det känns snarare tvärtom, han lämnade det lite extra vackert istället, som om hösten ska vara vackra minnen och glada tankar. Det är så jag ska minnas honom. Jag ska minnas honom som en vacker, ljus och frisk höstdag. Man tar farväl av sommaren och möts av en kall vinter men snart återkommer de ljusa tiderna, snart återkommer solen och värmen. Det är precis som sorgen, den försvinner aldrig utan den kommer ständigt åter, drar in mig i det mörka, kalla och trista men tar mig även till det ljusa, varma och glada. För mina minnen av pappa gör mig ledsen samtidigt som de kan göra mig glad. Sjukdomstiden och döden är mörka, kalla och trista minnen men hans tid i livet är ljusa, varma och glada minnen. Även om minnen kan göra ont så är jag glad och tacksam för att jag minns, ja jag är även glad att jag minns det sorgliga för jag sätter värde på varje sekund med pappa till och med de sista timmarna. För om jag slutar minnas så vore det som att glömma pappa.


 


ANNONS
Av Rose-Marie - 25 oktober 2012 20:45

När jag var liten så pratade vi barn endel om huruvida man var planerad eller inte. Precis som att det var extra viktigt att föräldrarna verkligen hade velat ha barn, att man inte var "ett misstag". Nu inser man ju att även om man inte är planerad så är man knappast oönskad eller ovälkommen, föräldrar älskar sina barn ovillkorligt ändå. Jag tror heller inte att någon förälder säger nej om barnen frågar om man var önskad.
Jag tänkte på detta förrut när jag satt och våndades över att det snart är dags för en spruta. Jag har känt mig lite illamående nu på kvällen och läste lite om biverkningar. När jag fortsatte läsa om IVF och hur det går till så insåg jag att jag med största sannolikhet kan helt ärligt svara ja om barnet kommer fråga mig om han/hon är önskad.
När jag hade fått André så sa jag:
"tur att det inte gör lika ont och är lika jobbigt att göra barn som att föda"
Visst gör provrörsbefruktning inte lika ont som födseln men nog får man stå ut en hel del även för att få in barnet när man går denna vägen.


Precis som när man väntar på att få föda fast man ändå är rädd för det så väntar jag på att få plocka ur och sätta in ägg. Precis som när man mår illa och är full av hormoner när man är gravid har jag samma känsla nu inför att bli gravid. Man är rädd, man mår skit men ändå längtar man. Jag går igenom precis samma känslor och upplevelser som om jag vore gravid och väntar på att det ska vara över.
Precis som när man är gravid vet man inte om man får något för kämpandet i slutänden för allt kan hända, allt kan gå snett, vi går aldrig säkra någon av oss. Vi kämpar, vi önskar, vi längtar och vi hoppas lika mycket oavsett om barnen är planerade eller inte. Skillnaden för mig är att jag får uppleva det 2 gånger.
Och ja om det tillslut blir ett barn så kommer det vara väldigt planerat, jag har till och med ett schema över tillverkningen. Jag kommer förmodligen må skit och känna smärta för att få in fostret i mig.
Jag kan inte längre säga "tur att det inte gör lika ont och är lika jobbigt att göra barn som att föda"



Av Rose-Marie - 23 oktober 2012 20:02

Efter dagens besök på IVF på Sahlgrenska fick vi nu besked om att jag ska börja med sprutorna imorgon kväll. Jag ska sänka min dos med nässpray från att spraya båda näsborrarna 3 gånger om dagen till att spraya en näsborre 3 gånger om dagen. Jag får väl köra varannan näsborre så blir det inte orättvist för de stackarna, man blir lite torr i näsan av dem.
Sprutorna hämtade jag ut idag och hade efter mitt besök på Apoteket med mig en hel kasse med sprutor så mitt kylskåp ser lite misstänkt ut nu.


Sprutorna ja, dessa hemska saker med vassa nålar som jag varit så rädd för fick jag testa på kliniken och jag förvånades över att det inte gjorde det minsta ont. Det här kommer gå bra tänkte jag efteråt och kände mig grymt stolt över mig själv. En av biverkningarna är självklart huvudvärk men det har jag liksom vant mig vid nu efter ett par veckor med den känslan.


Nu kör vi steg 2 och på måndag ska jag upp till vårdcentralen och lämna blodprov för att se så jag har rätt dos. Så ja jag kommer känna mig som en nåldyna de kommande veckorna antar jag.
I slutet av nästa vecka blir det nog ytterligare ett besök i Göteborg för min del för då ska de eventuellt göra ett ultraljud och se så äggen växer som de ska. Därefter kan de ge mer fast besked om när det är dags att värpa ägg. Ja jag känner mig nästan som en höna eller iallafall som att jag kan lägga till äggproducent i mitt CV.
Kanske kan jag söka jobb på torggummans ägg här i Färgelanda.


Nu satsar jag på att ta mig igenom denna och nästa vecka så kan vi förhoppningsvis följa planen att ha plockat ut och satt in ägg i vecka 45 och sedan kan jag ruva i lugn och ro.
Har vi väntat sedan Januari 2011 så ska vi väl klara av ett par veckor till.



Av Rose-Marie - 22 oktober 2012 20:26

Jag glömmer ibland att alla mina läsare inte känner mig privat och därav inte finns bland mina vänner på facebook.

Där har de flesta hört mitt gnäll om biverkningarna av min hormonbehandling inför den kommande 

provrörsbefruktningen. Sist jag skrev om det här i bloggen så skulle jag precis börja med nässprayen för att på så sätt komma i en form av klimakterium. Min fasa då var att jag skulle bli en klimakteriekossa, en sur kärring med andra ord. Detta kallas för nedreglering, man sätter äggstockarna i vilofas för att inte få en oönskad ägglossning mitt i behandlingen. Biverkningar på detta är bla humörsvängningar, huvudvärk, ökad värmekänsla och trötthet, nästan som en influensa. Jag blev dock väldigt överraskad första veckan då jag blev helt tvärtemot allt detta, förutom huvudvärk på kvällarna så var jag piggare än vanligt. Jag fick gjort mer än vad jag brukar efter jobbet och jag orkade till och med ge mig ut på promenader. "Om det är så här att komma i klimakteriet så längtar jag dit" skrev jag på facebook.

Men nu andra veckan så har det inte alls känts lika kul, jag har verkligen känt mig bedrövlig.

Jag har gått runt med en ständig influensaliknande känsla i några dagar nu och jag känner mig redo för steg 2 i behandlingen för nu vill jag att detta ska vara över snart.


Steg 2 hoppas jag på att få påbörja imorgon då vi ska till Sahlgrenska igen och då ska vi gå igenom just nästa steg i behandlingen. Den kommer innebära SPRUTOR....... Jag är livrädd men samtidigt har jag haft tid på mig att försöka vänja mig vid tanken på att jag ska sticka nålar i mig själv. Jag ska bli en nåldyna i 2 veckor, jag tror det är 2 veckor iallafall för tanken är ju att vi ska kunna göra ägguttag vecka 45. Vi kommer få veta mer imorgon hoppas jag för just nu känns det som om jag är helt ovetande om vad som väntar mig, ja iallafall tidsplaneringen och hur allting går till.

Jag har som tur är kontakt med en liten sluten grupp på facebook där vi diskuterar just dessa saker och av dem har jag fått mer info. än vad jag fått på sjukhuset och än vad jag orkat läsa mig till. De hjälper mig att förbereda mig psykiskt på vad som komma skall och även att peppa en att orka härda ut. Framförallt så förstår de mig så som inga andra kan som inte gått igeonom samma sak. Ingen fråga är för dum för dem och jag tror heller aldrig jag kan fråga eller gnälla för mycket. 

Vad jag har förstått där så kommer min tid ägas av personalen på IVF på Sahlgrenska nu några veckor framåt.

Det verkar inte bara vara som jag trodde att vi träffas imorgon för att sedan inte ses mer förrän vecka 45, utan de kan vilja kalla in mig för kontroller av äggblåsorna lite titt som tätt under dessa veckor.

Steg 2 innebär nämligen stimulation av äggstockarna så fler äggblåsor växer till för att få fram mogna ägg.

Det är här det kan vara lite olika på hur lång tid och hur många besök man behöver göra och även hur stor dos man ska ta. Detta måste hela tiden kontrolleras av läkarna och när äggblåsorna uppnått en tillräcklig storlek kommer det 3.e steget in. Man ska då ta den sista sprutan som kallas ägglossningspruta den förbereder den slutliga äggmognaden och man kan därefter plocka ut ägg för att sedan låta ägg och spermier mötas i en glasburk.

Ja visst låter det otroligt?!

Det är så det kommer gå till i vårat fall, har vi tur befruktas ett eller flera ägg som då får mogna i några dagar innan det är dags att återinföra ett befruktat ägg, de andra fryses för att kunna användas i senare försök om det behövs.


Jag väljer dock att nu i detta skede koncentera mig på steg 2, det andra lär jag berätta mer om när det närmar sig och när jag vet mer. Jag har valt att inte samla på mig för mycket information för långt fram, jag tar hellre steg för steg och försöker ta reda på information inför nästa steg när det närmar sig. Det känns lättare så men samtidigt är det ju självklart att jag tjuvläser lite för att ha ett litet hum om vad som komma skall.

Imorgon hoppas jag att jag får veta lite mer om hur resten av resan ser ut och att jag kan få lite preliminära datum.

Som ni märker är det inte alla barn som kan göras under en romantisk kväll med levande ljus, vin och god mat.


Hormonbehandling steg 2






Av Rose-Marie - 19 oktober 2012 23:32

När många av oss diskuterar i olika samhällsfrågor och annat så är vårt största argument skattepengar.
Jo så är det, när det gäller våra skattepengar är vi giriga. Vad är vi beredda att betala för? Vi klagar gärna på sjukvården och när saker läggs ned. Men vi är heller inte beredda att lägga pengar på det. Vi ska ha billig och bra sjukvård, barnomsorg och skola men vi ska ha låg skatt. Vi ska kunna överleva när vi är arbetslösa, pensionärer och sjukskrivna men vi är inte beredda att betala för det. Vad är nödvändigt och vad är onödigt? Åsikterna är olika beroende på vilka personer vi är, vilka liv vi lever. Jag säger inget om det för visst anser man att ens egna intressen kommer i första hand. Människan kan vara fruktansvärt egoistisk när det gäller pengar.
Jag säger inte att alla är det, nej långt ifrån, det finns så många godhjärtade. Så många som gör så otroligt mycket för andra, helt oegoistiska. Helt utan baktankar. Jag beundrar er så otroligt mycket.


Men det faller sig naturligt nu mitt i våran behandling för barnlöshet att jag läser extra mycket om åsikterna kring hjälpen man får när man inte kan få barn. Vissa bekostar det själva med minst 25000 kr för 3 försök medans andra väljer att gå via landstinget där man får 3 försök till reducerat pris. Åsikterna angående detta är spridda. Vissa anser att de inte vill bekosta detta med sina skattepengar andra tycker det är självklart. Jag påstår att alla barn oavsett hur de kommer till bekostas av skattebetalarna. Ja även när de ligger i magen, från det att kvinnan blir gravid bekostas kontroller, ev ledighet och annat med skattepengar. Detta barnet kommer under sin uppväxt hela tiden bekostas av skattebetalarna.
Enda skillnaden är att själva "tillverkningen" inte gör det.
Jag tar åt mig när jag läser många av motståndarnas åsikter, några mer elaka än andra. Vissa är till och med riktigt grymma. Tex att om man inte kan få barn naturligt så bör man inse att man inte ska ha barn. "Man har förmodligen dåliga gener som inte borde föras vidare". Jag önskar självklart att vi slapp genomgå detta.
Det finns de som får barn som inte borde ha det, många av de oönskade barnen kostar bra mycket mer än ett provrörsbarn. Ja det kostar till och med skattepengar när par inte vill ha barn, p-piller, spiraler, aborter och liknande är också reducerade priser.
Ibland bör man tänka efter innan man börjar tycka saker.


Se på andra länder med lägre skatt, se vad vi får för den skatten vi betalar och var inte så egoistiska. Alla får vi del av skattepengarna någon gång i livet. Jag håller med om att man blir förbannad när man läser om div fester, resor och lägenheter våra pengar går till, jag är helt och hållet emot sådant.
Jag håller också med om att man kanske kan fördela skattepengarna på bättre sätt än vad som görs.
Men jag håller inte med om att skatten är onödig. Jag tycker inte vården, mediciner, barnomsorg, skola och stödet för arbetslösa, sjuka och pensionärer ska drabbas för att jag är girig och inte vill dra mitt strå till stacken. Jag tycker heller inte att jag ska bli "avundsjuk" för att andra får större del av skatten, jag har nämligen inte en aning om vad som kommer hända mig själv i framtiden. Jag har inte en aning om när jag kommer ha användning för de där skattepengarna.
Det är en känslig fråga, pengar är ett känsligt ämne och människan tycks gå över lik för att komma åt dem.
Det är pappers lappar och metallbitar, ändå gör vi allt för dem.

Av Rose-Marie - 13 oktober 2012 22:18

Imorse vaknade jag som jag oftast brukar göra vänd mot sovrumsfönstret, jag tittade ut mellan rullgardinen och fönsterkarmen och såg en blå himmel. Det är märkligt det där för det brukar vara blå himmel när jag tittar ut där på helgerna och när jag sedan kliver upp så visar det sig att det inte alls är så fint väder som jag trodde.

Denna morgonen var inget undantag men vi hade redan bestämt oss för att det skulle bli en skogspromenad så vi tänkte inte ändra på den planen. Det regnade ju iallafall inte och vi har ju varma kläder att ta på oss.

På facebook var det dock lite delade meningar om hurvida man ska vistas i skogen eller inte då det är älgjakt, jag har för mig att det är på egen risk men att man bör ha färgglada kläder eller reflexväst.

Jag tänkte verkligen inte ändra på planerna utan vi fick väl gå med livet som insats då helt enkelt.

Vi hade nämligen bestämt oss för att gå till Karolinerstugan och grilla, vi kunde ju dessutom sitta inne i stugan så vi var inte så väderberoende mer än på vägen dit.

Vi packade väskan med kaffe, kakor, korv och bröd, därefter gav vi oss iväg.

Starten för vandringen ligger i en ort som heter Järbo och det är ca 1,5 mil dit så det fick bli bil den biten.

Vid parkeringen finns det en stuga där soldaterna övernattade förr och därför kallas den för soldattorpet, den är precis som karolinerstugan öppen för allmänheten men då behöver man inte gå. Till karolinerstugan får man gå 5-6 km genom skogen och det var ju vandringen vi ville ha.


Soldattorpet

 

 

 


Nu kunde våran vandring börja och det blev åt helt fel håll och det tog en liten stund innan jag kom på det. Det var trots allt 18 år sedan jag gick här senast så det är ju inte så lätt att minnas. Vi vände om och hamnade rätt. Den rätta vägen var ju till och med uppmärkt med "Karl X11 väg" och började med en grusväg på ca 1 km innan man skulle svänga in i skogen. Det var då jag fick syn på 2 jägare och kände att vi nog bör vända om iallafall. De kanske tyckte att vi var totalt knäppa som skulle in i skogen under älgjakten. Nu hade de ju redan sett oss så jag gick fram och frågade om man kunde gå till karolinerstugan utan att bli skjuten.

- Ja vi har pass på andra sidan och så länge man inte ser ut som en älg är det ingen fara, de skrattade.

Tydligen såg vi inte ut som älgar utan det var bara att passera in i skogen.

Efter någon kilometer såg vi spår av älg och risken för att jägarna skulle hålla till där älgen gått verkar ju minimal, så smart är nog skogens konung att han håller sig borta från fienden. Jag kände mig därför trygg vad gällde den biten men lite nervös över vad vi skulle göra om vi plötsligt dök på en älg.


     

 


Vi gick vidare utan att varken se älg eller jägare, vi bara njöt av naturen och tystnaden. Snart skulle vi sitta i stugan och drícka kaffe, titta in i elden och grilla korv...... JÄKLAR...... jag hade glömt tändstickor!!!

Som gammal rökare är jag ju van vid att alltid ha eld i fickan men jag har ju slutat röka. Att vända om var inte ens att tänka på utan vi fick hoppas att någon glömt eller lämnat kvar tändstickor någon gång.

Vi fortsatte gå, plötsligt hörde vi ljud, det kom närmre och det kom mot oss. Vi såg ett gäng ungdomar, de måste varit ca 10-15 st och de hade en vuxen med sig. Vilken tur för då kunde jag fråga om han hade tändstickor, de måste ju varit i karolinerstugan. Ja visst hade han tändstickor och vi fick en ask av honom. Vi nöjt, vandrade vidare och på hela vägen fram till stugan mötte vi nog totalt 40 ungdomar och ett 10-tal vuxna i omgångar. Vid ett möte frågade en av ungdomarna oss om vi verkligen gick där frivilligt?! Jag tänkte på hur underbart det var att vara ute i naturen och svarade ja med ett leende, följt av frågan:

- Gör inte ni det?

- Näääää.... vi är här på konfirmationsträff

- ja men det är ju frivilligt sa jag och hade fortfarande kvar mitt fåniga leende.

Minns jag tillbaka så vet jag inte om jag själv konfirmerade mig för att jag faktiskt ville eller om det var för sakens skull och ja presenterna kanske. Men jag har nog däremot aldrig undrat hur folk kunde gå runt i skogen frivilligt, jag har alltid älskat skogen och naturen. Jag var mycket ute och lekte i skogen hemma hos mormor och morfar i Norge och jag älskade att sitta på klipporna och titta ut på havet när vi var i sommarstugan. Jag har alltid varit ute i naturen frivilligt och kan inte förstå hur någon kan ha något emot detta.

Efter en bit vandring till så kom vi tillslut fram till målet, det var till och med vackrare än vad jag minns.

Men nej, det var fullt med fyrhjulingar där och massa folk, kanske tillhörde de konfirmanderna vi mötte tidigare och var på väg därifrån. Jag hörde hur de pratade norska så min tanke var fel. Däremot var de faktiskt på väg därifrån så det var bara för oss att kliva in i stugan och bara njuta. Det var ju det vi kom dit för, att bli ett med naturen.

Att bli skjuten av någon jägare var nog det minsta vi behövde oroa oss för, det enda som möjligtvis skulle kunna hända var nog att min kropp skulle bli så chockad av vandringen så att den skulle reagera med att ge mig en hjärtinfarkt eller något men inte ens det hände. Jag tror däremot att mitt hjärta och mina leder njöt lika mycket som mitt sinne. This is life tänkte jag för mig själv då jag tittade ut över sjön.


 

  

 

     

 


   


Av Rose-Marie - 7 oktober 2012 19:19

För de som inte har läst min blogg helt och hållet och därför missat min och familjens hobby, att dra oss tillbaka till 1800-talet och leva westernliv, får jag nog förklara detta inlägg lite kortfattat.

Egentligen behöver jag ju inte säga mer än så, vi förflyttar oss till 1800-talets vilda västern, klär oss och lever därefter så gott det går. Vi förvandlas då till Rosetta (som min blogg är döpt efter) en glädjeflicka som drömmer om att hitta en cowboy som kan försörja henne. Mr Simson som är lite av varje, oftast the undertaker och barberare men får även äran att rycka in som Vice Sheriff då och då. Sist och även minst har vi Whipping Boy.

Han är Rosettas son och vem som är far till honom i westernlivet tåls ju att funderas på, olycksfall i arbetet kan man säga lite skämtsamt. Mr Simson är ju en god vän till Rosetta så han har tagit på sig papparollen för att det inte ska pratas för mycket. Grabben har iallafall börjat intressera sig av lasson och piskor, därav namnet.

Efter denna kortfattade inledningen tar jag er nu till dagens blogginlägg: Rosettas äventyr, besöket i Rock River City.


 


Igår (Lördag) drogs tiden tillbaka till 1877, Rosetta, Mr Simson och Whipping Boy tog dilligensen (en Volvo 850 Turbo) till Rock River City (i Strömstad). De hade hört att det skulle vara fest i byn och tänkte därför göra ett besök för att försöka knyta nya vänskapsband. De hade bokat rum på hotellet och var en aning nervösa då de for. De hade ju bara hört talas om byborna och trots att de bara hört gott om dem så kändes det lite nervöst.

Jag kan säga att jag själv var lite orolig över hur det skulle gå för dessa tre i en ny stad med nya människor.

Ja Mr Simson var jag inte orolig för, han brukar sällan göra något väsen av sig och absolut inte bland nya människor. Han försökte inte ens sälja några konstiga livselexir eller spränga någon i luften. Jag är i och för sig lite orolig över den där kladdiga kladdkakan han hade bakat och det vet vi inte än om alla verkligen överlever. Vi lär väl få höra det via röksignaler senare. Whipping Boy brukar ju också ha en låg profil de första timmarna men när han väl checkat av folk så brukar han gå bra ihop med de flesta.

Ja jag var som ni förstår mest orolig för Rosetta som kan ha svårt att uppföra sig och eftersom hon är svag för pengar så är det ju kunder hon försöker ragga vart hon än kommer. Detta passar sig kanske inte när männen är gifta eller så.

Dessutom är ju tjejen halvnorsk och blondin vilket gör att hon har lite otur när hon tänker ibland eller ganska ofta.

Rosetta överraskade dock och var blyg, tyst och oskuldsfull. De flesta av byborna visade sig vara norska och hon var dessutom inte ensam blondin så hon kände sig väldigt hemma i byn efter ett tag. Här trodde t.o.m någon av byborna att man skulle stå på hästarna och inte sitta på dem så ja det fanns dem som var dummare än henne.

Detta kommer gå bra tänkte hon för sig själv.


 


Att komma till ett nytt ställe med okända männsikor och redan från första dagen leva ganska tätt ihop, man har ett relativt litet utrymme, äter ihop, umgås från början till slut iklädda westernkläder och t.o.m säger godnatt och god morgon till varandra från första gången man ses, tillhör ju inte det vanliga.

Men har man gemensamma intressen vilket alla hade så blir detta inte så konstigt. Att Rock River City dessutom bara verkar innehålla gästvänliga och trevliga människor gjorde ju saken mycket lättare för Rosetta, Mr Simson och Whipping Boy. Ja det är klart att de inte helt kunde känna sig som hemma och tog väl inte för sig så hemskt mycket för det tar ju ett tag innan man kommer in i nya grupper med deras rutiner och vanor.

Men jag tror faktiskt att de skötte sig hyfsat bra ändå och huvudsaken är nog att man visar att man vill hjälpa till, det andra kommer med tiden.


Efter att de grillat och haft lite samkväm vid elden så hade den första nervositeten redan släppt.

Därefter var det dags för westernfilm inne i saloon och på en saloon brukar de flesta hämningar släppa, det blev en riktigt trevlig kväll.

Men framåt midnatt blev det dags att säga godnatt då var och en drog sig till sitt krypin. Något kallt men med varma kläder och sovsäck så blev natten trivsam.

På morgonen vaknade Rosetta av solen som sken in genom hotellfönstret, en liten gris gick utanför och nöffade, fåren bräkte på ängen och någon hade tänt elden vid spisplatsen. Hon gick ut på balkongen och tittade ut över byn, det var en vacker morgon och hon kände att här trivs hon som fisken i havet. Hit ville hon komma igen.




   


Det blev frukost och lite umgänge innan det var dags för att plocka undan i byn inför vintern. Nu kändes det sådär osäkert igen, vad kan man hjälpa till med och hur brukar de göra? Man vill ju så gärna hjälpa till.

Mr Simson var på hugget som alltid och hjälpte till att bära och försöka se vart det kan finnas en uppgift för honom.

Det är inte lätt i början och speciellt när man inte vet vart saker ska stå och vad som faktiskt ska göras, man är så rädd att det blir fel. Rosetta kände sig helt hopplös i detta läget men det föll sig ganska naturligt ändå, frågar man om man kan hjälpa till så finns det alltid någon som är tacksam för en hjälpande hand.

Dagen flöt på och det blev dags för lunch, en underbart god cowboygryta med bönor,köttfärs och lite grönsaker, percis som det ska vara i en westernby. Rosetta insåg dock att detta var sista gången för i år som hon skulle sitta vid elden i en westernstad, med i detta fallet nyfunna vänner och njuta av en cowboygryta.


 

För allting har ett slut, verkligheten tar över och det var dags att återvända till 2012, Rosetta, Mr Simson och Whipping Boy skulle nu förbli nedpackade tills nästa år. Hösten är alltid vemodig, den innebär slutet, ja iallafall för dessa tre. Då går de i ide för att sedan få vakna upp när snön börjar smälta och våren lockar fram dem igen.

Som jag och Rosetta brukar säga: vi tar inte farväl, vi säger på återseende.


 

Denna bilden är egentligen från midsommar på Old Trail Town men den passade bra som sista bilden för i år






Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Senaste kommentarerna

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Oktober 2012 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se