Senaste inläggen

Av Rose-Marie - Onsdag 12 juli 23:42

Jag har precis legat och tittat på lite musikklipp på Youtube och halkade in på ett klipp där Garth Brooks fick syn på en kvinna med en skylt ute i publikhavet. Han uppmärksammade att denna kvinna hade cancer och tog sig fram till henne, sjöng för henne och lämnade över sin gitarr. Jag blev rörd och nyfiken på vad det handlade om så jag googlade och hamnade på ett nytt klipp där de var med i en intervju.

https://youtu.be/robPO1mpiEQ

Jag tror inte att han i den stunden på scen insåg hur mycket det han gjorde faktiskt betydde för denna kvinna.

Jag tror heller inte att Eric Saade inser hur mycket hans stund med min son André faktiskt har betytt för honom.
Eric har varit den stora idolen sedan han var med i melodifestivalen första gången.
Och 2014 när André fyllde 15 år lyckades jag genom Erics manager få till en träff med Eric. En träff som André lever på än idag.

Man vet ju själv hur stora ens idoler är för en och vilken ära det skulle vara att få en stund med dem.
Kanske betyder det än mer när man som kvinnan kämpar mot sjukdom eller som för André som kämpat med känslan att inte vara som alla andra. Känslan att inte passa in......
Att få stå där med sin stora idol, en person som man ser upp så mycket till och som gör musik som man berörs av, Musik som gör en glad och som stärker en i svåra stunder..... det betyder så mycket.

Jag tror att vi är väldigt många som håller med om att musiken är en stor del i våra liv och att människorna som ger oss detta är guld värda. Jag vet inte om de själva är medvetna om deras betydelse, de vet förvisso att de är uppskattade när de ser publiken, hör applåderna och förmodligen får massa beundrarpost.
Men att en liten stund av deras tid kan ge en människa hopp och minnen för livet är många av dem kanske inte medvetna om.
Man behöver inte vara världskänd eller en stor artist för att ha den betydelsen i någons liv, man behöver bara beröra med det man gör.......

ANNONS
Av Rose-Marie - Söndag 2 juli 23:47

Kära pappa
I midsommar var det 14 år sedan du lämnade oss.
Igår skulle du fyllt 63 år och denna tiden på året förknippas mycket med dig även när det gäller roliga saker. Vårt gemensamma intresse Country och Västern.....
I helgen var det Countryfestival i Karlskoga, en festival som jag vet att du skulle gilla väldigt mycket. Flera låtar förknippar jag med dig och det var flera artister som spelade din sorts Country, den smaken som du fört över till mig och som jag tycks föra över iallafall till Tristan.
Ja båda mina barn verkar gilla detta livet och jag önskar så att de hade fått umgås med sin cowboy morfar, att de fått uppleva de där stunderna när du sken upp med ditt munspel så fort någon tog fram en gitarr eller började sjunga på en låt.

Jag träffade flera av dina gamla vänner i helgen och de har alltid något trevligt minne att berätta. Jag uppskattar och värdesätter alla de där berättelserna trots att det samtidigt gör ont. Vissa gånger gör det mer ont än andra och just det att det var din födelsedag igår gör nog att det kändes lite extra.
Jag är så oerhört tacksam och glad för att jag kan minnas dig i dessa sammanhang och jag är lika tacksam för att jag själv har intresset.
Helgen delades inte bara med alla västernvänner utan med mamma och Rino, att brorsan följer med känns extra kul.
Han har flyttat hem från Tyskland och bor i Högsäter.
Ja cirkeln är sluten på någotvis, mamma är tillbaka, Rino är tillbaka och Pernilla med familj bor också i Färgelanda.
Jag och Roger bor i huset där vi en gång var den där i mina ögon perfekta familjen.
I detta huset finns alla minnen, tryggheten och man trodde ju aldrig att det där skulle rasa samman.
Du fattas oss pappa, du fattas oss så oerhört mycket.
Det gjorde till och med ont när vi rev "din" altan, den altanen som du och morfar byggde när huset var nytt.
Den är borta nu, ersatt med en ny. Den ska invigas med nya minnen där varje bräda en gång kommer att ha spår av mig och min familj. Precis som den gamla hade av oss.
Jag hittade minnen under den gamla, små saker som förr inte betydde något men som nu fick mig att tänka "när vi tappade detta, då levde du"
Den gamla altanen kommer få leva kvar ett tag till, vi kommer använda delar av den till våran framsida där vi gjort en uteplats.
Märkena, reporna och det kantstötta symboliserar just så som det känns att ha förlorat dig. De där skavankerna kommer alltid finnas kvar, de går inte att slipa bort.
Precis som med saknaden, sorgen och smärtan........

Grattis på födelsedagen älskade pappa!

ANNONS
Av Rose-Marie - Onsdag 31 maj 19:35

Det är nu 2 år sedan som Alla Barns Dag hölls här i Färgelanda Centrum och det blev ett fantastiskt barnkalas för alla barn i kommunen. Jag hade aldrig förväntat mig att det som jag först hade planerat som en picknick i "parken" vid Centrum skulle bli ett så stort evenemang med flera föreningar, företag och engagerade föräldrar som ställde upp helt gratis med att ha en aktivitet.
Allt det jobb och all den tid jag la ner med att planera denna dag var helt klart värt det när jag såg centrum fyllas av barn och att höra deras skratt var guld värt.
Att från min sambo få höra att han såg en flicka sitta på gunghästen i västernlägret med ett leende på läpparna och så sa hon:
-Mamma detta är den bästa dagen i mitt liv!
Det är just det som gör att man vill engagera sig igen.

Tyvärr var det dock tufft att nästan själv lägga all den tiden som krävdes för planering, leta sponsorer och deltagare till evenemanget även om det inte var svårt att få folk att ställa upp. Det ligger en heldel jobb bakom för att det ska bli av.
Därför blev jag väldigt glad när jag fick frågan av en vän i Centerpartiet om de kunde vara arrangörer och om jag isåfall ville vara med att starta upp detta igen.
Svaret behövdes inte funderas på, det är ju precis detta som är tanken.
Att vi alla hjälps åt för att barnen återigen ska få sitt barnkalas i centrum.
Dessutom har det varit väldigt avlastande att slippa tänka på allt själv, bara en sådan sak som att söka tillstånd är tidskrävande när man är oerfaren och inte vet vad som gäller.

Nu är vi iallafall igång och den 17 Juni mellan 11-14 kommer den stora dagen att vara.
I samma anda som för 2 år sedan men kanske ännu bättre.
Det är inte svårt att få våra eldsjälar i företag, föreningar och privatpersoner att ställa upp i denna goda sak och som jag brukar säga, barnen är vår framtid och framtiden är värd att satsa på!
Nu hoppas vi att även solen sponsrar oss denna dag, precis som den gjorde för 2 år sedan.

Reportage inför dagen 2015

Västernläger med goda vänner från Hudson Bay

Jag hann med att kramasmed figuren som Annelie på café Heta Bönan hade bjudit dit. Hon bjöd även alla barn på glass.

Många besökare och vackert väder

Av Rose-Marie - Tisdag 23 maj 21:06

Likaväl som att jag tjatar om träning och tävling så är jag inte sämre än att jag kan erkänna mina dåliga dagar. Just nu en dålig vecka dessutom.
Det har varit mycket fokus den senaste tiden, fokus på NM i Judo och fokus på att tillsammans med min syster hålla självförsvarskurser.
Tre stycken på 1,5 vecka....
Roliga saker men det känns i hela kroppen nu och det känns i huvudet. Nu försvann all energi och jag känner efter, känner hur ett knä gör ont, hur ryggen värker och hur alla muskler har kämpat in i det sista. Jag tillåter mig därför att vila mig i form, att återhämta mig, att känna efter...... Det kanske inte är bra egentligen, jo att vila är bra men att känna efter för mycket tror jag bara gör att jag blir lat.
Men jag fokuserar på annat också, den 17 Juni ska Alla Barns Dag vakna till liv igen, förra året blev den inte av pga fokus på EM i Kroatien. Men i år kommer Centerpartiet att vara de som arrangerar dagen och jag finns med på ett hörn med västernlägret och tipspromenad. Västernsäsongen startar igång igen också, det gemensamma intresset med min familj och massor av vänner runt om i hela landet.
Nu till helgen öppnar High Chaparrall och vi ska självklart som vanligt åka dit.

Vi har också en trädgård som behöver pysslas om, en altan som ska byggas vilket vi pratat om i flera år men i år SKA det bli av!
Ja samtidigt som jag vilar från träning denna vecka så har jag ständiga projekt och mål jag vill uppnå. Jag kan helt enkelt inte helt släppa allt för då skulle jag bli liggande i soffan, deprimerad och apatisk.

Nästa vecka hoppas jag att kroppen vill träna igen för träningen ger mig trots allt energin och lusten till allt det där andra jag vill göra.

Av Rose-Marie - Onsdag 17 maj 22:20

Idag har jag och min syster fått äran att delta på en aktivitetsdag på en skola där vi skulle hålla i självförsvarskurs för skolans 9:or. Vi har inriktat oss på självförsvar för kvinnor men denna dag skulle det även vara killar med i grupperna. Min första tanke var *hjälp jag kommer åka på så mycket stryk av dessa tonårsgrabbar!*
Ni vet dagens bråkiga ungdomar som bara ska hävda sig och förstöra.......
Tjejer är ju en sak, de är oftast lite försiktiga i sådana här sammanhang.
Men jag insåg idag vilka förutfattade meningar jag hade som trodde att det skulle finnas iallafall några i varje klass som skulle vilja överbevisa våra tekniker, som skulle vilja mäta sin styrka mot oss. Att nu skulle de minsann kunna passa på för vi hade ju talat om att vi hade skydd både på ben, mage och ansiktet, vi såg ut som deltagarna i gladiatorerna kan man säga.

Men istället möttes jag av några tuffa killar utåt sett som visade vara riktiga gentlemän, jag möttes av kommentarer som:
-Nej men det känns ju helt fel att slå till er!
-Jag vill inte slåss!
-Hjälp jag blir ju rädd för er ni ser farliga ut!
-Ni är ju så starka!

Jag fick ta i lite extra på några av dem för att överhuvudtaget få dem att våga göra motstånd. Då släppte det lite och då vågade de ta i mer. De blev väldigt glada när de tog sig ur våra grepp.
Dessa grabbar deltog utan att verka tycka att det var löjligt att skrika "NEJ" med full röststyrka. Det här med att delta i en självförsvarskurs blir lite som ett rollspel vilket många kan känna sig obekväma med, speciellt när kompisarna står och tittar på. Jag noterade också ett par gånger att några vänligt bad elever vara tysta när det blev för pratigt.
Min känsla var faktiskt att man överlag både tjejer och killar tyckte att detta var intressant.
Vi fick även massa bra frågor som tex hur mkt får man ta i vid ett överfall och det där med nödvärnslagen är ett kapitel som få begriper sig på men att en tonårskille ens funderar över det tycker jag är bevis på att han faktiskt kommer tänka sig för om han skulle råka hamna i den situationen.

Vi fick också frågan om hur ofta vi håller kurser och när jag sa att det blev lite när det finns tid och intresse men att det främst riktade sig för kvinnor så svarade han:
-Ja men jag tänkte på mamma
(Det fick mitt mammahjärta att smälta)

Som en liten notis i detta så vill jag tillägga att vi vid ett tidigare tillfälle höll ett "prova på pass" för vuxna där det också var blandat män och kvinnor, det passet fick jag bra mycket hårdare motstånd från vissa män som förvisso inte gjorde något för att skada mig men ändå inte riktigt ville att mina tekniker skulle fungera på dem.

Men dagens ungdomar, ja de är ju så ouppfostrade och bråkiga och visar ingen respekt........

Av Rose-Marie - Torsdag 4 maj 21:20

Jag inser att tiden och motivationen för att skriva reduceras allt mer.
Men så plötsligt poppar det upp påminnelser från förr, gamla inlägg jag gjort och delat på facebook.
Hur mycket man än förespråkar om att leva här och nu så ger de där minnena från förr ganska mycket även just här och nu.
Speciellt inlägg där jag kämpat för att få barn eller gå ner i vikt. När jag läser dem så tänker jag:
-hur orkade jag?!
Men så inser jag att min kämparglöd faktiskt inte har slocknat, den har bara blivit flyttad till andra fokus.
Hela tiden finns det mål med i mitt liv, just för tillfället är det Veteran NM i Judo som går av stapeln i Trollhättan nästa helg.
Jag vill inte påstå att det varit någon medvind denna termin trots att den började bra.....
Jag skulle varit med i en tävling i Mars men den fick jag skippa pga en överansträngd axel som gav mig en plågsam smärta, jag hann knappt fylla 40 innan krämporna var igång. När den väl lagt sig så blev jag kattbiten i handen och fick en infektion som krävde antibiotika. Jag har allt tränat efter egen förmåga trots detta så jag känner mig inte otränad. Så nu i slutspurten lyckades jag få en sträckning i ryggen som plågat mig de senaste veckorna men jag vägrar att låta det stoppa mig.
Mitt fokus har hela tiden legat på NM och just att det är så nära som i Trollhättan gör att jag ännu mer vill delta.
Jag VILL verkligen detta om jag så bara ska ta mig upp på tävlingsmattan och stå en sekund.
Ja nog finns kämparglöden och viljan kvar, nog har jag fortfarande ork och motivation att fokusera på mina mål.
De gamla inläggen från förr ger mig bara en kick och insikten att om jag inte ger mig så kan jag ta mig förbi de där hindren som jag möter på vägen. Det må vara tufft stundvis men det är värt allt slit när man väl är i mål.

Av Rose-Marie - Lördag 8 april 10:30

Det är kanske inte så konstigt att gårdagens attentat i Stockholm skapar stora diskussioner om bla skärpta kontroller för att komma in i ett land.
Jag själv har egentligen inget emot det MEN då ska det gälla ALLA.
Det är ganska ofta som jag ser folk gnälla över att de ska behöva visa pass och att det ska vara så omständigt när man reser utomlands men i samma anda skriker de om hårdare kontroller. Bara det inte gäller dem för de ska ju bara resa med sin familj på semester.....
Än mer klagas det över hur svårt det ska vara att flytta till ett annat land....
"Va fan?! tror de att JAG är en terrorist"
"Jag ska dit och jobba"

Min 18 åriga son frågade mig igår:
- Hur vet man vilka som inte ska få komma in i landet? Det kan ju lika gärna vara du eller jag som är farliga.

Nej tänker ni när ni läser det, men hur kan ni vara 100% säkra på det?

Jag ska vara uppriktig och säga att jag blev illa berörd när jag åkte till Kroatien förra året och jag passerade utan problem de passkontroller vi genomförde medans min vän som är adopterad fick stå ganska länge och förklara vart hon skulle och varför, även hennes barn kontrollerades mer än de andra barnen som var med i vårt sällskap.
Hennes egna kommentar när jag reagerade var:
-Äsch jag är van!

Men ja jag tycker att det är helt okej att dessa kontroller görs och inte bara vad gäller risken för terrorism utan med tanke på människosmuggling och andra saker.
MEN det ska gälla ALLA och ALLA ska acceptera reglerna utan att gnälla.
Det syns inte utanpå hur en människa verkligen ser ut inuti!

Av Rose-Marie - Söndag 5 mars 20:47

Den 12 Mars är det exakt 1 år sedan som jag genomförde en utmaning till mig själv, mina tankar om att när jag kämpat mig ner drygt 30 kilo och klarar min gamla viktklass som då var -62 kg. Då skulle jag ställa mig på tävlingsmattan igen.
Den tävlingen blev i Karlstad.
Den 12 Mars 2016 blev starten på min comeback och det blev också starten till något nytt, Veterantävlingar.
Även om tävlingen i Karlstad inte var en veterantävling så var det steget till den vägen.

Därför passade det ju utmärkt att det nu 1 år senare hölls Judogala i Stockholm och den deltog jag på tillsammans med min klubbkamrat Eleonor Borg-Hansen, hon som för 20-25 år sedan var en av mina judoelever. Dagarna före helgen fick jag också viskat i mitt öra att hon skulle få ta emot ett pris på galan men att detta var en hemlighet för henne. Gissa om jag var rädd att försäga mig. Men jag lyckades hålla det hemligt och det var så kul att få vara på plats och se hur överraskad hon blev av att få pris för årets Judogärning ett välförtjänt pris för allt hon gör för att ständigt hålla oss uppdaterade om vad som sker i Judovärlden.

Vid mitt bord satt förutom Ellie också Anders och Helen Karlsson, ett härligt par som jag lärt känna just via veteranverksamheten. Anders är projektledare för veteranerna och han är en peppande och drivande person för oss.
Jag fick också äran att dela bord med landslagstjejen Anna Bernholm och hennes syster Elsa Bernholm. Anna som jag följer på håll via sociala medier är en person som jag ser upp till med stor beundran.
Vid vårt bord satt också Kjell Nilsson från Stenungsunds JK och Erika Johansson från Västerviks JK. Det blev en trevlig kväll med god mat och många trevliga samtal.

Efter middag och prisutdelningar så fortsatte kvällen med mingel bland alla dessa härliga människor som på ett eller annat sätt brinner för Judon.
Det blev mycket minnen och även om det mesta som har med Judon att göra är roliga saker så blev det också någon tår i ögonvrån då jag påmindes om den jobbiga tiden när jag hoppade av Judogymnasiet.
Jag fick nämligen glädjen att träffa Björn Nyberg som var tränare på den tiden.
Han som fick lyssna på mina tankar om hemlängtan, han som då fick trösta och det var också till honom jag fick tala om att jag gav upp och ville hem. Jag har inte träffat honom sedan dess eftersom jag tiden därefter inte tävlade lika mycket.
Men nu satt han där och det verkade som även han blev glad av att se mig, vi pratade lite minnen, vi pratade nutid och lite framtid. Jag blev glad av att han faktiskt hade noterat att jag var tillbaka på mattan igen.

Och nostalgi kan man ju verkligen säga när jag pratade med Michel Grant från Lund, för mig är han ju Mr Lugi Camp, lägret som var en självklarhet i min ungdom. Dit åkte vi flera gånger med klubben och vi var oftast ett stort gäng. Det har gett mig massor av minnen. Men även om Michel är mycket förknippad med förr så är han även nutid för honom ser jag fortfarande som coach ute på tävlingarna.

Men kvällen blev som sagt inte bara massa minnen från förr utan jag fick även äran att träffa OS-truppen, våran nutid och framtid. Dessa fantastiska kämpar som man inte kan göra annat än se upp till.
Självklart var jag tvungen att be OS-tjejen Mia Hermansson om ett foto med henne.
Hon och Anna Bernholm är ju verkligen just där som jag drömde om att komma när jag började Judogymnasiet och när jag fick min chans då jag kom med i Junorlandslaget.
De har gjort och gör just den resan som jag valde att hoppa av. Det krävs massor av kämparglöd och vilja att gå den vägen.
Jag hade helt enkelt inte vad som krävdes.

Men trots att jag gick en annan väg och trots att det då kändes som ett stort misslyckande så har jag fått så mycket annat på min väg och nu har jag efter en väldigt lång omväg kommit tillbaka in på den gamla vägen igen. Jag kan och vill heller inte gå tillbaka för att göra något ogjort, den tiden är förbi. Men jag kan välja att gå denna vägen i min nivå, i mitt lunk och bara njuta av naturen som finns här. Bara för att det inte blev som elit så säger det ju inte att jag måste släppa det helt. Jag kan vandra på vägen så långt jag vill och se vart den leder. Dåtiden är förbi och framtiden oviss men nutiden är här och nu, det är här och nu som jag ska vara.

Tack alla som gjorde Judogalan 2017 till en fantastisk kväll av dåtid, nutid och framtid.

Judogalan 2017

Helen och Anders Karlsson

Eleonor Borg-Hansen, Anna Benholm och Elsa Bernholm

Årets Judogärning, Eleonor Borg-Hansen

-Jag och OS-Tjejen Mia Hermansson
-Jag och Michel Grant
-Jag och Björn Nyberg

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se