När André var liten och allt var sådär jobbigt med utredningar om hans utveckling och allt så sa jag:

-Detta blir enda barnet! Eftersom hans pappa var 14 år äldre än mig och hade ett barn från tidigare förhållande så ville han heller inte ha fler barn. Jag var därför inställd på att André var det enda barnet jag skulle få och var nöjd med det. Jag har aldrig ens tänkt tanken att det skulle bli mer barn och aldrig lidit av det.

Förrän nu! Jag tar tillbaka vart enda ord jag sa då, jag menade inte det. Man är väl inte sämre människa att man kan ändra sig?! Tyvärr verkar det som någon av högre makter tagit mig fullt på allvar för ett barn är verkligen inte något man bara "skaffar" som folk tycks tro.

När jag träffade Roger ändrade sig allt, han har inga barn och vill gärna ha och min syster har under ganska kort tid fått 3 st. När jag och Roger passat hennes barn så har man mer och mer börjat längta. Så för lite över ett år sedan bestämde vi att vi vill ha ett barn i vårat liv. Det var ju lättare sagt än gjort märkte jag. Jag har nog ökat apotekets inköp av ägglossningstest under 2011 men inget händer. Det tog ungefär 7 månader innan jag blev gravid sist så jag visste att jag inte har lätt att bli det men att det skulle vara så här hade jag inte väntat mig.

Det har tagit dubbelt så lång tid nu och fortfarande inte blivit något.

Vissa tycker att man ska hålla sådant här hemligt men jag undrar: Varför då?

Jag har alltid varit öppen och är inte rädd för att prata om saker jag tycker är jobbiga, jag blir faktiskt hjälpt av det. Dessutom tar jag hellre folks hejja på rop och lyckönskningar än att jämt höra:

- Ska ni inte ta och skaffa barn snart, är det inte dags nu, klart att Roger ska få bli pappa osv.....

Det är precis som att jag vägrar eller nåt, att jag skulle vara elak och inte ge honom ett barn.

Ett barn är inget man bara skaffar, alla får inte möjligheten att få ett barn. Jag tycker sådana kommentarer är bra mycket jobbigare än att folk vet hur det ligger till. Dessutom kan man få en heldel råd och stöd av de som varit i samma sitts själva och även få lite hopp.

Så idag har vi varit på vårt första besök för utredning om varför det inget blir. Det var en jätte trevlig läkare TROTS att han sa att jag låg på gränsen till övervikt och började bli till åren.

Ja jag hängde upp mig på detta för visst, jag kan inte ha storlek 36 i kläder längre men 38-40 är väl ändå inte att räknas som stor. Jag är bara för kort för min vikt som jag väljer att se det. Jag har alltid vägt mycket, även när jag tränat som mest. Jag har lätt att få muskler och jag har en rumpa som är väldigt mjuk och go att sitta på men övervikt???

Nåja det finns ju de som väger dubbelt så mycket som mig och har fått barn så det ser jag inte som en anledning direkt. Åldern då, gammal? jag?! jag känner mig inte gammal iallafall men visst jag är snart 35 år och det är klart att jag känner själv lite stress, det får ju inte ta för lång tid att bli gravid.

Men kronprinsessan Viktoria är lika gammal som mig och inte har jag sett några rubriker i tidningen där det stått: "är hon inte för gammal för barn?" och jag tror nog att de kommer vilja ha ett till sen.

Men jag har ett annat problem och det är min ämnesomsättning, den är för låg och jag äter levaxin för detta.

För låg ämnesomsättning kan ställa till ett och annat så ja det går ju också emot mig lite.

Men nu ska vi iallafall få hjälp och se om det kan leda till ett barn så småningom.

Läkaren skulle skicka en remiss till Göteborg och det kunde ta upp till 3 månader innan första besöket men han sa att eftersom både jag och Roger har den biologiska klockan som tickar så brukar de försöka skynda på detta.

De brukar försöka ta genvägar som provrörsbefruktning tidigare än vad de gör på yngre par så vi får väl se vad det blir när vi väl får en tid där. Själv känner jag att jag fram tills dess kommer försöka tänka på annat för hela 2011 levde jag efter tanken "utifall jag blir med barn", jag ville inte ta på mig saker eller börja med Judon och annat för ifall jag blev med barn så skulle jag inte kunna fortsätta. Ägglossningstesten har jag också lagt ner i år för det blir bara dyrt och efter över ett år så är jag expert på att räkna ut "rätt period" själv.

Apoteket får helt enkelt klara sig utan mina pengar.

Men till alla er som säger att det bara är att skaffa barn så kan jag säga att så är det inte, barn är en gåva och alla har inte turen att få den gåvan utan att kämpa för den. Endel får den inte ens.

Till alla er som har barn vill jag också säga: barn är en gåva, ta hand om den gåvan och njut av varje sekund.

Tiden går fort och min son blir 13 år nu i slutet av Mars, jag tycker inte det var länge sedan han var nyfödd.

Jag önskar att jag hade satt mer värde på tiden med honom när han var liten, även om det var en väldigt jobbig tid för oss. Som tur är så gillar han fortfarande att vara med mig och hitta på saker med mig så jag får ta vara på det innan jag förvandlas till en skitkärring som bara tjatar eller hur var det man uppfattade mamma och pappa i tonåren? Herre gud, HAN ÄR SNART TONÅRING!!!!

André ca 6 månader

I fredags när jag slutade jobbet behövde jag tanka och eftersom jag ville snabbt hem så orkade jag inte åka ner till JET som jag brukar göra. En Fredag vill man ju bara hem direkt efter jobbet och slippa massa onödigt körande nere i stan.

Jag körde istället in på Shell men blev lite smått irriterad när jag såg att det var lång kö till kassan, jag stod och pustade och skruvade lite på mig där i kön.

Men min irritation försvann dock gradvis ju närmre kassan jag kom och ju oftare och tydligare jag hörde den otroligt trevliga kassörskan. Hon var sådär härligt glad så det smittade av sig, inte påklistrat och tillgjort som vissa kassörskor kan vara utan detta var äkta.

Jag tänkte för mig själv att när det blir min tur så ska jag tala om detta för henne, jag ska berätta hur trevlig hon låter och att man blir glad av henne. När hon sa välkommen åter till kunder som gick så var det sådär så att man verkligen längtade tillbaka.

Nu var det bara en äldre man före mig och jag fick tillbaka min irritation när jag hörde honom sno mina repliker.  

När han stod och betalade hörde jag nämligen hur han sa: - Men oj så glad och trevlig du är, man blir så glad och vill nästan komma in igen för att handla mer. Hon log och sa glatt: -tack vad kul att höra!

Men det var ju jag som skulle säga det där och det var ju jag som skulle göra henne uppmärksam på att hennes glädje syntes utåt, mannen före hade liksom trängt sig in i mina tankar och bara stulit dem.

Nåja jag log iallafall åt henne och önskade henne en trevlig helg och trots att jag verkligen menade vad jag sa så kändes det som att jag gjorde det bara för att.

Jag tänkte dock på detta under helgen, detta med hur olika möten med olika människor uppfattas av oss.

Vissa människor sätter sig liksom fast i huvudet på något vis, de är svåra att glömma.

Inte som när man möter kärleken utan alla människor man träffar i så där små korta ögonblick, en gammal vän i affären eller en okänd kassörska. Människor som har en utstrålning som gör att man inte vill glömma dem.

Oftast så lägger vi mer energi på att minnas de som retat upp oss än på de som faktiskt gjort oss glada, de som har betytt något för oss genom livet. Ja ta bara en sådan sak som med barnen, när de gjort något dumt så får de mer uppmärksamhet av oss än vad de får i beröm när de gjort något bra.

Vi har ibland mer minnen av människor som vi inte tycker om än vad vi har av dem vi håller kär.

Vi retar oss på dem och berättar om våra dåliga upplevelser för andra.

Men sällan säger vi: -Å idag träffade jag en gammal vän från barndomen och det ögonblicket gjorde mig så glad.

Jag minns när jag var liten och vi var några barn i bostadsområdet som gick runt i husen och lussade på lucia.

I närheten bodde en tant som vi kallade "arga tanten", jag hoppas innerligt att hon inte hade barn för hon verkade verkligen avsky åsynen av oss. 

När vi ringde på hennes dörr och började sjunga så jagade hon iväg oss med en sopkvast och hotade med att ringa polisen om vi kom tillbaka. 

Mamma har berättat att jag en gång hörde henne och pappa prata om att hon kanske snart borde in på ålderdomshem för hon började bli lite surrig.

I mitt nästa möte med henne så ropade jag därför till henne:

-Mamma och pappa säger att du borde hamna på barnhem!!!

Året efter vi blev bortjagade då på lucia så mindes vi barn självklart hennes ilska över att vi kom dit och "skrålade" som hon kallade det. Så vi fokuserade oss ju mer på att göra henne upprörd igen än vad vi gjorde på de som faktiskt ville att vi skulle komma.

Vi hade glömt de där ensamma äldre människorna som satt och bara väntade på att vi skulle komma och förgylla deras luciakväll. De där som brukade tända levande ljus, duka upp med kaffe och lussebulle för att de visste att vi skulle komma. Det var de som satt med tårar i ögonen och faktiskt blev rörda av vårat "skrålande".

Vi mindes det dåliga mötet med arga tanten mer än vad vi mindes de där härliga människorna som uppskattade oss.

Visst har väl du också massa sådana där små korta ögonblick i livet som du minns extra mycket?

Eller kanske en kram,ett leende eller hälsning du har fått som värmde så där extra mycket mer än vanligt.

Det är de där stunderna man ska plocka fram då man irriterar sig på andra, försöka fokusera på en person man gillar eller en stund då man blev sådär hjärtligt glad av en annan männsika.

De där små korta ögonblicken i livet som är värda så mycket för oss om vi bara inser det själva.

Här nedanför följer några bilder från olika korta ögonblick som gör mig glad

Ett härligt kort på mig, pappa och brorsan

Gläjde med kompisar på Judon

Ett härligt återseende av en gammal vän från förr

Just i denna stunden var André hemskt stolt och lycklig över ett kort möte med Trapper Lasse

Solen skiner genom fönstret och det är plusgrader ute, jag satte mig en stund på trappan, tog en runda i trädgården och tittade i rabatterna. Här behövs rensas såg jag men där under ogräset tittade snödropparna upp och ja sedär en krokus hade slagit ut också. Med ett leende på läpparna och ett lyckorus i kroppen noterade jag att våren är påväg. Det är bara 3 Mars så än kan det komma kyla och kanske t.o.m lite snö men just idag är det vårväder.

Jag började plötsligt tänka på några rader ur Karin Boyes dikt: Ja visst gör det ont

"Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?"

Denna dikt fick mig att tänka till mycket då jag separerade med Andrés pappa. Oavsett om man blir lämnad eller är den som lämnar så är det inte lätt. Efter 12 års förhållande så tänker man till innan man bryter upp och ännu mer då det finns barn inblandade. Jag var den som lämnade och även om man vet att det är rätt så är det fruktansvärt svårt.

Svårt att bryta gamla vanor, svårt att börja ett nytt liv och ja oerhört svårt att såra en annan människa och i mitt fall även såra min son. För "visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?"

Våran separation gick ändå väldigt bra för det fanns ingen osämja mellan oss och vi hjälptes åt så mycket vi kunde.

Hur svårt det än är så måste man ändå tänka på att det är värre att leva ihop om en vill gå en annan väg.

Man är ingen bra partner och man är ingen bra förälder om man inte trivs med vardagen. Man kan inte stanna i ett förhållande för alla andras skull eller för att man tror att man inte klarar sig själv.

Att låta ekonomi eller praktiska saker stoppa en från att våga ta steget är bara att svika sin familj ännu mer och även sig själv. Man klarar sig bättre än man tror, det är tufft i början men det går och man blir förvånad över hur stark man egentligen är. För mig var det jätte svårt att ta det där steget, jag tog t.o.m hjälp av en kurator för att komma fram till vad jag ville med mitt liv. Gör jag rätt, gör jag fel? det kan man aldrig veta förrän man försökt, det kan ingen svara på utan man får följa sitt hjärta helt enkelt.

Jag vet inte hur det känns att bli lämnad efter ett långt förhållande och hoppas att jag slipper känna på det.

Det är nog väldigt tufft att inte ha något val men man måste nog försöka tänka att man inte kan tvinga en annan människa att stanna kvar. Håller man en fågel för löst så flyger den iväg och håller man den för hårt så kvävs den.

Jag tror ändå att med tiden så klarar man mer än man tror, det är samma när någon man håller kär dör.

Man tror inte att man någonsin kommer klara sig utan den människan och man kan aldrig tänka sig att man en dag kan sitta och minnas personen utan att hejdlöst falla i gråt. Men det går, det tar tid men det går, sakta men säket.

Jag kan aldrig sätta mig in i hur det kändes för mamma när pappa dog. De hade varit tillsammans sedan de var 19 år och de var 48 år när pappa dog. De hade varit ett par i nästan 30 år och plötsligt försvinner en och kommer aldrig att komma tillbaka. Man kan inte ens ringa och höra hans/hennes röst, man kommer aldrig få se sin älskade igen.

Jag kan aldrig någonsin kunna förstå hur man klarar att vara den som blev kvar och hur man överlever.

Men på något sätt så klarar man även detta. Jag hoppas att jag slipper ta reda på hur.

Själv lyckades jag få vardagen att kännas normal efter min separation och idag är jag sambo och känner mig lycklig i mitt förhållande. Vi båda har haft förhållande innan och har pratat om det där med att försöka hålla liv i kärleken.

Att prata när något inte känns bra och att försöka hitta det där mellantinget på att inte hålla fågeln för löst eller för hårt. Det är inte så lätt att varken låta fågeln flyga iväg eller kväva den men man får hjälpa varandra genom att tala om hur man vill ha det. Att vara öppen och ärlig och prata om saker är nog det viktigaste man bör tänka på i ett förhållande, ja och kramas, pussas och visa sin kärlek också   

Jag avslutar detta med Karin Boyes dikt som fick mig att tänka efter då för 4 år sedan och efter den ett youtube klipp på låten: Light of a clear blue morning med Dolly Parton, den gav mig hopp och styrka. Den gör mig glad!

Ja visst gör det ont (Karin Boye) 

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden

- känner en sekund sin största trygghet,

 vilar i den tillit som skapar världen.

Idag och de 4 kommande Torsdagarna har jag äran att gästblogga i Tommy Widerkärrs blogg.

Tommy är min gamla Judotränare och har funnits med i mitt liv sedan jag var 6-7 år och jag tror vi alltid kommer att ha mer eller mindre kontakt.

Jag tänker inte avslöja förmycket om vad jag skriver om i hans blogg utan ni får helt enkelt gå in och titta på: http://tommywidekarr.blogspot.com/2012/03/forord-till-mina-kommande.html#!/2012/03/forord-till-mina-kommande.html

Däremot fick det mig att tänka tillbaka lite på tiden i Judon som en av eliten, ja jag vågar skriva att jag var en av de bästa tjejerna då för det gick riktigt bra för mig. Jag tittar tillbaka i mitt Judopass där jag antecknat varje tävling och ser att jag aldrig känt på hur det är att stå utan medalj och jag känner mig helt ärligt riktigt stolt när jag där räknar: 8 st 3:e pris, 17 st 2:a pris och 16 st 1:a pris.

Om någon frågade mig förr vilken som var min finaste medalj så hade jag svarat SM-guldet eller 3:e platsen på Stockholm Open som är internationell men jag har faktiskt på senare år en ny medalj som kanske inte klingar lika högt för alla andra men för mig gör den det.

Jag slutade min tävlingskarriär 1996 och efter det tränade jag av och till och år 2006 så kände jag att jag ville vara med på Färgelanda Judoklubbs egna tävling Judodraget. Min första medalj är nämligen ett 3:e pris från 1986 och min sista i tävlingskarriären är ett 3:e pris från 1996 så det var klart att jag till samlingen ville ha ett pris från 2006 (20 års jubileum)

Jag minns att jag var hemskt nervös och jag såg mina motståndare som var både yngre och mer tränade än mig. Konstigt nog kom några av dem fram till mig innan tävlingen och sa: -Du är Rosa Tell va? vi har hört talas om dig. Du är duktig har vi hört.

Jag tänkte: herre gud det var ju 100 år sedan!!! Men jag lät dem våndas lite över att de skulle möta mig och svarade lite blygsamt: -Jodå det har allt gått bra för mig genom åren.

Jag minns första matchen jag skulle gå, mina ben skakade och jag har aldrig varit så nervös på en tävling tidigare. Jag rätade upp ryggen och stirrade in i ögonen på motståndaren precis som jag gjorde förr, fast jag tror helt ärligt att jag såg mer skräckinjagande ut förr.

Dommaren startade igång matchen och jag började känna lite på min motståndare, vilken balans hon hade, vilka tekniker hon verkade använda och vad jag trodde skulle fungera på just henne. Det är lite så jag har gjort på tävlingar fast då kände jag till mina motståndare väldigt väl. Jag skrev t.o.m tävlingsdagbok på den tiden. Noterade alla mina motståndare och skrev vad de var bra på och vad de var mindre bra på.

Nu stod jag här och visste ingenting om min motståndare, jag var som en nybörjare fast ändå inte.

Det tog ändå inte så lång tid förrän jag fick in ett halvdant kast och kom på så sätt ner i mattan, här förvånade jag mig själv med att göra en strypning och på så sätt ta hem segern.

Även matchen därpå vann jag och jag var nu garanterad 3:e pris, 2 motståndare kvar och det var de 2 bästa. Båda var väldigt duktiga tjejer från Lilla Edet, jag hade hört talas om dem via Tommy som var aktiv i deras klubb ett tag.

Jag förväntade mig ingen vinst i någon av dessa matcher men jag gick matcherna tiden ut och de fick ändå kämpa för att vinna över mig. Det var första gången i mitt liv som jag förlorade 2 matcher och ändå log när jag gick av mattan. Jag har aldrig aldrig någonsin gått av mattan med en förlust med ett leende på läpparna. Hade mamma sett mig denna gången hade hon undrat om jag var sjuk.

Hon vågade aldrig prata med mig efter en förlust förr, jag accepterade inte förluster.

Men nu kunde jag se det hela på ett annat sätt, ja jag förlorade men jag gav dem ett riktigt hårt motstånd och det kom de fram och sa efteråt. Jag hade kanske tränat 2 gånger i veckan i 4-5 månader och dessutom haft ett långt uppehåll sedan sist tävling. Jag hade ju inte tävlat på 10 år!

Dessa 2 tjejerna var yngre, de tränade ofta och var erfarna tävlande. Jag var t.o.m förvånad över att jag faktiskt kom 3:a, jag vann 2 matcher mot 2 tjejer som brukar klara sig bra på tävlingar. Det var ju inga nybörjare jag mötte så nog hade jag gjort mig förtjänt av att ha ett leende på läpparna.

Jag var jätte nöjd!!

Så ja detta är faktiskt idag mitt bästa tävlingsminne och min bästa medalj trots att jag har medaljer som klingar högre. Och vem vet kanske får jag för mig att ställa upp igen.  

Glöm nu inte att gå in på länken i början av detta inlägg.

Här nedan är bilder på det jag näst efter min son André har lyckats bäst med i hela mitt liv.

Min första medalj 1986 och min senaste medalj 2006

Mitt SM-Guld och mitt 3:e pris från Stockholm Open är väl de största erövringarna

Som jag skrivit flera gånger förrut så var Judon den sport jag föll för redan som 7-åring och av många idrotter jag testade på var Judon det jag fann som min grej. Det var det jag blev bra på och jag fick ett bra självförtroende genom den. Det har under i stort sett hela mitt liv varit mitt största fritidsintresse.

Min son André har testat på fotboll, simning och judo men fann tillslut ridning som det han föll för. Jag blev lite förvånad över valet och kände att detta kunde jag knappt någonting om men jag var glad att han hittade något som han ville göra på sin fritid. Jag tycker det är viktigt att man har ett intresse oavsett vad det är.

Nu hade han dessutom något jag inte visste mycket om, jag har inte ridit sedan jag var 11-12 år och hade nästan börjat bli lite rädd för hästar. Detta är något eget för honom och något som han är bättre på än mig.

När det gäller ridning så är det ju bra om man som förälder hjälper till med att göra iordning hästen innan lektion och det var det som skrämde mig lite. Hur skulle jag kunna hjälpa André?

Ja jag var helt enkelt tvungen att minnas tillbaka då jag höll på lite med hästar själv och fick återigen lära mig hur man sätter på en sadel och ett träns. Med andra ord lärde även jag mig något av hans intresse och nu tycker även jag att det är riktigt roligt fast jag inte rider själv.

I början var jag orolig över hur han skulle klara detta och jag var nästan lite överbeskyddande, tills han själv sa:

- Mamma gå du och sätt dig i cafét, det funkar bättre då.

Han hade helt rätt, han klarar detta så bra själv och under dessa 5 år har han lärt sig så otroligt mycket.

En häst bryr sig inte om ifall man inte kan prata rent, om man har funktionshinder, hur man ser ut eller hur man är. En häst accepterar en för den man är så länge man inte skadar den.

På en häst måste man vara skärpt och lyssna på ledaren, man kan inte sticka iväg eller göra något annat för man har ett ansvar över hästen. På någotvis fungerar detta och det har fått André att växa genom att han behövt ta det ansvaret.

Jag var lite orolig för hur det skulle bli när han närmade sig tonåren och barnen på skolan skulle tycka att ridning var "löjligt" eller en "tjejsport" så under åren har jag förberett honom på detta.

Jag har sagt att om någon säger något så fråga om cowboyar är löjliga, de rider ju och riddarna red.

Förr var det faktiskt killar som använde hästarna mest och tjejerna var nästan inte tillåtna att rida, det räknades som ofint. Ser man på travet så är det även där mest killar som är kuskar.

Han skriker väl inte ut på skolan att han rider men jag tror inte att han skäms över det heller.

Han ser dessutom upp till Roger (min sambo) som har haft häst och hållt på med wetsernridning och detta skryter han gärna om: - "min låtsaspappa är en cowboy"

Jag var även orolig för att första gången han ramlar av en häst så kommer han inte vilja kliva upp på den igen men detta hände för inte så länge sedan och han blev ledsen men var snabbt upp igen så det hade jag ju heller inte behövt oroa mig för.

Nu på senare tid har André även pratat på att han vill testa judo igen, han har ändrat sig fram och tillbaka flera gånger så vi får se hur det blir.

När han testade då han var yngre så var jag tränare och det fungerade inte alls varken för mig eller honom, nu är det en annan som tränar barnen så jag kan hålla mig utanför mattan.

Jag har aldrig velat "påtvinga" André judon även om det är en sport jag själv brinner för, jag vill inte att han ska känna att han måste följa mina fotspår för idrott är något man måste välja själv om man ska tycka det är roligt. Han får helt enkelt testa och se om det är något för honom och för mig behöver han inte välja mellan detta eller ridningen, man kan hålla på med båda delar.

Ett fritidsintresse måste ju heller inte vara en idrott utan kan ju vara så mycket annat, måla,musik,teater m.m

Ja det är ju upp till var och en vad det är. Det viktiga är ändå att man har ett intresse för någonting, det ger en självförtroende och får en att må bra. Man kanske hittar vänner med lika intresse och får en gemenskap i det.

Judon gjorde oerhört mycket för mig i mina barndomsår och inte minst i den jobbiga tonårsperioden.

Jag hittade en dikt jag skrivit som jag tänkte dela med mig av. Kom dock ihåg att jag var 13 år när jag skrev denna så det kanske inte är den bästa jag skrivit    men jag tycker ändå att den säger rätt mycket.

Judon är som balsam för själen

Jag skriver ord som jag sedan suddar ut, jag gråter tårar som aldrig tar slut.

Jag ber böner som ingen hör, morsan och farsan bara stör.

Det är jobbigt att vara 13 år, allt känns skit och skolan är svår.

På Judon är enda gången jag känner att jag är bra, på judon kan ja´ vara ja´

Judon får mig att må bra och den gör mig väl, Judon är som balsam för min själ.

Jag vill också idag hänvisa till min gamla tränare Tommy Widekärrs blogginlägg för idag, han har med säkerhet tagit upp betydelsen av detta med fritidsintresse, hur det känns när man så gärna vill vara med men inte kan pga av olika saker, som i hans fall denna veckan då han är sjuk (imorgon kväll kommer jag gästblogga i hans fantastiska blogg)

 http://tommywidekarr.blogspot.com/2012/02/saknad-och-nedstamdhet.html#!/2012/02/saknad-och-nedstamdhet.html

Jag avslutar dagensinlägg med några bilder på André och hästen Bambam. Han fick vara modell på ridskolan för Färgelanda fotoklubb.

Idag har jag varit med André hela dagen på skolan och det var både trevligt och intressant.

När man är liten funderar man på vad man vill bli när man blir stor, inte alltför sällan vill barnen bli skådespelare, poliser eller artister. Jag minns inte vad jag ville bli men det var nog skådespelerska som stod högst på listan.

Det är inte ens lätt när man går i 9:an att göra sitt val för framtiden, man ska välja en gymnasieutbildning som kanske avgör resten av ens liv när man är 15 år och knappt börjat livet. Dessutom är det inte helt ovanligt att man i detta läget är så trött på skolan att man helst av allt vill slippa gymnasiet. Betygen kanske sätter stopp för det man verkligen vill bli och man väljer istället en utbildning som kräver lägre betyg, bara för att komma in.

Jag var inte den bästa eleven på skolan och brydde mig inte speciellt mycket heller, man inser inte hur viktigt det är och när vuxna säger som jag gör nu så tyckte man de var tjatiga.

- Det är ju 100 år tills jag ska börja jobba, varför bekymra sig om det nu?

Jag hade redan bestämt mig för att jag skulle gå Judogymnasiet utanför Örebro så det var min plan, jag behövde bara vara bra på Judo och inget annat. Längre än så tänkte jag inte just då.

Men så fick jag veta av syokonsulenten på skolan att man måste välja en linje också, vill jag gå Judogymnasiet måste jag även komma in på en gymnasielinje, alla mina medaljer räckte inte alltså!!!

Detta var i 8:an och jag fick smått panik över beskedet för några bra betyg hade jag inte, det var dags att börja plugga. För mig var det en tuff vändning och jag var dessutom tvungen att övertyga mina lärare om att jag faktiskt ville försöka. Jag blev ofta utslängd från lektionen innan jag ens hade kommit in i klassrummet.

Varför skulle jag sköta mig bättre nu undrade vissa lärare. När jag tänker tillbaka minns jag att det var riktigt svårt att bryta gamla mönster och svårt att sudda bort en stämpel. Men när jag väl visade vad jag kunde och lärarna förstod att jag verkligen tänkte försöka så gick det riktigt bra och det var så kul att få beröm istället för massa skit.

Jag fick väl medel bra betyg när jag slutade 9:an men det räckte ju inte till för att bli vad som helst. Det där med: "välj det du vill jobba med i framtiden" går inte ihop riktigt. Jag fick tänka: "Välj det du tror du kommer in på".

Jag valde barn och fritid och det var väl inte bara för att jag trodde jag hade en chans där utan för att jag varit tränare för barn på judon och kände att barn gillade mig och jag gillade dem.

Jag kom in både där och på judogymnasiet men hoppade av Judogymnasiet efter en termin (jag har skrivit lite om varför i inlägget:http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/01/25/7181036-fargelanda-judoklubb-30-ar-klubben-som-gett-mig-sa-mycket/ )

Jag fick då fortsätta läsa barn och fritid på Agnebergsgymnasiet i Uddevalla.

Jag hade hela tiden tänkt att jag ville bli idrottslärare eller fritidsledare och när vi kom till den terminen då vi skulle välja inriktning så valde jag fritid. Det fanns en inriktning för att jobba med barn med särskilda behov men då hade jag "fördomar" om att det bara handlade om gravt utvecklingsstörda barn och jag trodde inte jag skulle klara det psykiskt. Jag skulle nog bli för berörd av deras handikapp helt enkelt.

Jag tog studenten med hyfsade betyg 1996 och flyttade direkt till Stockholm tillsammans med min dåvarande kille som kom därifrån.

Här hade jag tänkt studera vidare men jag hade inte läst den matten och allt det andra som krävdes för högskolan så det blev inget av detta. När jag sedan flyttade tillbaka till Färgelanda så jobbade jag lite inom vården och hade även timvik på olika dagis. Men när jag flyttade till Uddevalla fick jag fast jobb inom städ, jag skulle bara vara där tillfälligt hade jag bestämt och sedan fortsätta läsa. Jag blev kvar på städet i 5 år och blev sen erbjuden jobbet jag har idag. Så nu har jag jobbat som truckförare sedan 2003 och under alla mina år har jag tänkt: -när jag blir stor så ska jag göra något jag vill.

De första åren med André var så jobbiga att jag bestämde mig för att jobba med barn var inte min grej, det var nog inte det jag ville ändå.

Nu på senare år när jag börjat intressera mig så inser jag hur fel jag hade, jag skulle så gärna vilja jobba med detta.

Jag vet inte riktigt med vad men kanske socionom eller något liknande. Jag vill kunna stötta familjerna och barnen i deras vardag. Finnas där för de som har det lika jobbigt som jag en gång hade, jag skulle vilja vara den där hjälpen som jag själv saknade och jag skulle vilja se framgången hos dessa barn.

När jag var med André i hans klass på särskolan idag fick jag ännu mer känslan av att jag vill jobba med dessa barn, de är helt underbara och det är så roligt att se lyckan när barnen lyckas. Jag var med på rasten och spelade bandy och det blev André och en kompis mot mig och en tjej i hans klass. Hon var lite försiktig i början men jag såg hur hon växte under den lilla tiden vi spelade. Jag passade bollen till henne och i samspel lyckades vi göra mål på killarna, hon sken upp som en sol.

Jag har många gånger slagits med tanken om jag kanske skulle ta tag i saken och läsa upp betygen så man kan söka vidare men det är ju inte bara tiden man ska ha utan man ska ju ha råd också. Den tråkiga biten för mig är att läsa upp betygen. Att läsa de ämnen man är intresserad av är ju bara kul så den biten tror jag att jag klarar galant.

Men det är ju inte illa att jag äntligen kommit fram till vad jag vill bli när jag blir stor, synd bara att det tog mig 35 år att komma fram till det. Jag var ju i alla fall på rätt spår då jag var 15 år och valde gymnasieinriktning, jag hade bara inte fattat det då.

Igår var jag på auktion och innan jag åkte dit så tänkte jag mig det som när Emil i Lönneberga var på auktion, man köpte nödvändiga saker för en billig peng. Samtidigt som det var ett socialt evenemang, ett tillfälle att träffas.

Likaså var det vid marknader, alla kom, det var inte tal om annat. Det var en stor händelse och det fanns inga köpcentrum som idag.

När jag sen satt där på auktionen och de började med att ropa ut mattor:

- FÅR JAG 100 000 för denna stora fina handknutna matta?! Det är flera miljoner knutar på den och det tog flera år att göra denna, visst är den värd 100 000 kr, kom igen nu!

Jag tittade mig runt i salen bland ca 30 besökare, kommer någon här inne verkligen köpa denna matta?

Någon köpte den för 25000 och det var tydligen hemskt billigt.

Min bil är inte ens värd så mycket pengar!!!!

Min bild av en mysig auktion som på Emils tid försvann och jag insåg att vi lever i en helt annan tid nu, pengarna är inte längre lika mycket värda. Vi lever i en tid då man ska ha mycket pengar helt enkelt, prylar är status.

Jag har just nu satt mig inne i saloon och lyssnar på knastriga vinylskivor för att komma i rätt stämning för detta inlägg. Här är jag omringad av gamla möbler och gamla saker. Det enda som är helt fel är att jag har datorn här inne, ajabaja!!!!

I vardagsrummet sitter André och hans kompis Eric och leker med lego, de bygger efter sin fantasi.

-Titta jag har byggt en rymdfarkost hör jag en av dem säga.

Jag känner mig glad över att de använder sin fantasi och att ingen av dem ännu har tröttnat och vill spela TV-spel eller tycker att de har tråkigt.

André har nog aldrig lekt i flera timmar med någon utan att han tröttnat efter ett tag, han älskar lego och att leka med gubbar och det är inte så många som vill göra det utan det första man frågar är:

-Vad har du för TV-spel?

Jag har förstått att det är 2012 nu och att André kanske borde ha ett annat TV-spel än sitt playstation 1 för barnen rynkar på näsan när de ser det.

Men nu sitter de med hans stora låda med lego och använder sin fantasi. De bygger och dessutom leker med det de byggt.

Erics pappa Tommy var här på kaffe förut och då började vi prata om detta med tekniken och hur vi blir mer och mer styrda av datorer och annat. Man kan inte jobba utan datorn och vi är sociala genom datorn.

Jag är lika beroende av datorn och andra moderniteter som alla andra, ABSOLUT.

Jag tycker dock att det kan vara skönt att fly ibland,sätta mig i saloon och titta mig runt bland gamla saker jag har här inne. Fantisera mig bort till 1800-talet och tänka på hur de levde då.

Jag är inte intresserad av historia när det gäller gamla kungar och krig men däremot hur de levde, kläderna de hade, saker de använde och hur de kämpade för att klara vardagen.

Där var det knappast bekymmer om vart de skulle på semester, vad barnen skulle få i julklapp och vilket TV-spel man hade. Barnen blev t.o.m glada för en penna och ett skrivhäfte.

På söndagarna satt man inte som jag, vid en dator och skrev. Då var det en stor dag, man klädde sig fint och åkte häst och vagn till kyrkan. Man träffade byns alla invånare och vid fint väder hade man picknick efteråt tillsammans med alla andra familjer i byn.

I svåra tider hjälpte man varandra och det var inte som nu där jag sköter mitt och du sköter ditt.

Så länge jag har det bra så får alla andra ha det som de har det, det är inte mina problem.

Jag längtar till sommaren då vi återigen åker ut på westernäventyr och lever som på den tiden, bor i tält, klär oss som cowboys och cowgirls, lagar mat på öppen eld och klarar oss bra utan el. Det är ett skönt sätt att fly undan vardagen och låtsas att man levde som förr.

Samtidigt känner jag att jag är alltför beroende av dagens teknik och moderniteter att jag är tacksam att jag lever som jag gör. Men det hade varit mysigt att uppleva det gamla på riktigt, att leva som barnen i bullerbyn eller Emil i Lönneberga eller ännu bättre som familjen Ingalls i lilla huset på prärien.

Jag drömmer mig bort ett slag och vaknar till av att det är dags att vända på skivan. Det känns rätt bra att jag måste resa mig upp för att gå bort till skivspelaren för att göra detta.

Jag har ingen fjärrkontroll som sköter jobbet åt mig.

Plötsligt tystnar TV:n, André och Eric stängde av för de kunde inte leka annars hörde jag dem säga.

TV:n stängdes av och jag reagerade på det, den står alltid på i bakgrunden.

Återigen kände jag mig glad över att barnen valde sin lek med legot framför TV:n, Andrés liv styrs i vanliga fall av denna apparat.

Nu hör jag hur de diskuterar leken precis som när jag var liten och lekte med barbie.

- Nu gör du så och jag sa så och då hände detta........ de skrattar.....

Barnen börjar nu plocka bort legot och sätter på TV:n igen, de börjar diskutera vilka kanaler de har och vilket program som är bäst.

Jag inser att man måste hänga med i tiden ändå och det är dags för mig att återgå till 2012 och verkligheten.

Westernbyn Old Trail Town i Hällesjö (Jämtland) den är byggd på Rogers mark där vi har vårat fritidsboende här är min lekplats på sommaren och här finns ingen el, knappt någon mottagning på mobiler eller internet. Det är riktigt skönt att fly hit ibland.

Det är Fredag och äntligen helg igen, förra fredagen så blev det inget bloggande för jag hade fullt upp hela kvällen.

Jag har fått ett meddelande från någon NN som tyckte att jag lurades med namnet på Fräcka Fredag - Den nakna sanningen om mig själv. Denna NN trodde nämligen att det var något sexuellt inslag och att jag skulle lägga ut nakenbilder på mig själv. Jag kan ju säga att DET kommer aldrig hända. Jag antar att NN förknippar namnet Fräcka Fredag med Malena Ivarssons program och den nakna sanningen om mig själv då skulle vara nakenbilder på mig. Jag hade ju dessutom skrivit i ett tidigare inlägg (varför kallar man en blogg för Rosetta) att jag var glädjeflicka så NN trodde nog att min blogg skulle vara lite sexig. Jag säger bara SORRY!!!

Jag tycker helt enkelt bara att Fredagar är fräcka och den nakna sanningen är små oskyldiga erkännanden om mig själv. Glädjeflicka är bara min roll i westernshowen.

Så NN idag ska jag glädja dig med ytterliggare en Fräcka fredag - den nakna sanningen om mig själv.

Håll tillgodo med dagens sanning: När jag var liten var jag säker på att jag skulle bli skådespelare.

Ja jag hade en otrolig fantasi som barn och jag älskade att leka rollspel men inte med andra utan jag var oftast alla roller själv. Jag hade ingen publik förutom alla mina nallar och dockor.

Jag spelade t.o.m in saltkråkan på kasettband,ja jag var alla rollerna i saltkråkan själv.

Jag är lite irriterad över att jag inte sparade detta.

När jag var hos mormor och morfar i Norge brukade jag leka Ronja Rövardotter och jag skulle ut i skogen och akta mig för att gå vilse,precis som Ronja gjorde. Sagt och gjort,jag gick vilse på riktigt.

När jag satt på en sten och grät så kom en man förbi, när jag förklarade varför jag grät så frågade han mig vad jag hette.

- Ronja svarade jag

- vart bor du då?

- I Svergie svarade jag

Mannen skrattade och undrade vad mina föräldrar hette

- Mattis och Lovis svarade jag övertygande (jag var ju Ronja)

Eftersom han hörde att jag pratade svenska så misstänkte han att jag var barnbarn till Jens och ja det är vad min morfar heter så han visade mig tillbaka och allt var frid och fröjd.

Man kan kanske tycka att jag ljög för honom men jag var så inne i min lek och fantasi att jag trodde på det själv.

Så var det ofta.

Min mamma har en farbror i Australien och jag hade hört henne berätta att hon hade kusiner där så jag låtsades att de var hemma hos mig. Jag kallade dem Polly och Susanne och spelade in när jag var mig,Polly och Susanne, jag pratade något språk som jag inte ens begrep själv.

Sedan spelade jag upp detta för min kompis och sa att jag hade haft besök från Australien.

En annan gång var jag helt säker på att jag skulle få en häst och berättade det för en kompis, jag pratade ofta om detta och trodde nog på min egen historia.

När min kompis sedan frågade mamma när jag skulle få den där hästen så blev mamma väldigt förvånad.

Jag skulle ju inte få någon häst och jag försvarade mig med att jag nog hade drömt det då.

Jag minns att jag brukade spela scener ur filmen GREASE också, jag mindes nästan allt och replikerna de hade.

Mamma trodde ibland att jag hade fullt med kompisar hemma men nä jag var som sagt alla roller själv och var helt själv inne i rummet.

Tyvärr blev det aldrig något av mina planer om att bli skådespelare men om ni hör mig gå runt att prata med mig själv så vet ni ju orsaken nu   

Jag valde drama som tillval på gymnasiet och det var riktigt kul, det var faktiskt ett ämne som jag var bra på också. Men det blev ändå inget mer av mina planer och jag vet inte om jag skulle vilja bli skådespelare idag trots att jag tycker det är kul med rollspel.

Det enda jag har kvar av mitt intresse att spela rollspel är ju i westernshowen då men numera spelar jag inte alla roller själv och spelar inte för mina nallar utan det är riktig publik.

Ha en bra Fredag allihop och hoppas ingen blir besviken för att jag inte är naken på nedanstående bilder, däremot är jag glädjeflicka så lite sexigt kanske det är