Alla inlägg under december 2012

Av Rose-Marie - 29 december 2012 19:28

2012 lider mot sitt slut och 2013 närmar sig, bara 2 dagar kvar av detta året nu.
Jag försöker summera ihop året som varit och letar i mitt minne efter några höjdpunkter men jag kan inte riktigt komma på några för min egen del.
Jag fick 2 syskonbarn, min syster fick lille Neo och min bror fick lilla Alva.
Själv hade jag hoppats på en graviditet men det blir inte alltid som man önskar. Vi fick i alla fall gjort en provrörsbefruktning som tog sig men sedan lika snabbt försvann. Vi lyckades även utav detta få 3 embryon som nu ligger i frysen och väntar på att få en chans att bli ett barn. Det blir min önskan för 2013. Första försöket blir i slutet av Januari- början av februari. Jag hoppas att jag slipper börja om från början med nässpray och sprutor för det var en jobbigt tid med mycket känslor och sjukhusbesök.


Jag funderar lite till, 2012 måste varit ett rätt lugnt och händelselöst år känns det som. Jag fyllde i och för sig 35 år i Mars och min syster ordnade så några vänner kom hem och firade mig. Det var en trevlig kväll och jag älskar verkligen att överraskas på det sättet.
Festerna som varit under 2012 har varit som om varje fest varit den sista på ett tag framåt eftersom vi planerat graviditet. Varje gång har jag tänkt att nu ska denna kvällen bli extra rolig för man vet ju inte när nästa chans kommer om jag blir gravid.
Man kanske borde tänka så jämt för oavsett om man planerar en graviditet eller inte så kan så mycket annat hända. Jag tänker självklart främst på våran kära vän i Peacemakers, Lennart "kocken" Larsson som nu i slutet av året lämnade oss pga en bilolycka. 2013 börjar med en begravning, vi tar farväl av honom Fredag 4 Januari.
Den händelsen fick mig att återigen börja tänka på hur värdefullt livet är.


I somras var han full av liv då vi levde westernliv i Old Trail Town och i Holmsveden. Jag kunde när som helst få en av hans bamsekramar och när vi sa hejdå i Augusti så sa jag:
- vi lär säkert ses när vi kommer upp till Hällesjö på nyår.
Det är nu det, jag fick ingen bamsekram och jag fick aldrig se honom. Istället fick jag åka en ödslig väg till ett dike och ett träd, där jag tände gravljus och hängde upp en ros. Det var där de hittade honom död i sin bil. Jag ser honom framför mig med öppna armar och ett leende som knappt syns pga mustasch och skägg. Han kramar mig samtidigt som han lyfter mig. Det var så han gjorde.


Men året slutar inte bara med ledsamma tankar utan jag fick fira julen med min bror och hans familj som kom från Tyskland och bodde hos min syster. Jag har inte träffat de 2 yngsta barnen förr och jag har heller inte träffat honom så mycket de senaste åren så att få några dagar ihop var guld värt. Mamma kom ner från Jämtland och bodde hos mig så hela familjen var samlade ett par dagar. Det betyder mer än man tror att kunna vara tillsammans allihop om så bara för några dagar.


Jag vet faktiskt inte hur jag ska summera ihop 2012 och inte heller vad jag ska sätta för betyg på det.
Med både sorg och glädje så som livet är så sätter jag värde på varje stund.
Jag har dock min familj, vi är friska, jag har ett hem, ett jobb och vänner.
Jag har så mycket att vara tacksam för.
Jag tycker kanske att vi kan gnälla för väldigt små och obetydliga saker och hoppas att man 2013 försöker tänka längre än näsan räcker och att man innan man brusar upp för småsaker funderar på vad som faktiskt är viktigt för en själv. Är just den saken viktig att lägga ned så mycket energi på?
Är den det för dig så kämpa för det, är den inte så lägg energin på något viktigare. Det är bara du som kan avgöra det och ingen annan.
Det som är småsaker för mig är kanske stort för dig. Vi är alla olika och det får vi aldrig glömma!
Ett gott slut och gott nytt önskar jag er alla nu de sista dagarna på året!





ANNONS
Av Rose-Marie - 22 december 2012 12:54

Jag ligger just nu och väntar på att badrummet ska bli ledigt så jag kan göra mig klar för att sedan åka upp till min syster och där umgås med henne och hennes familj, min bror och hans familj som anlände från Tyskland igår kväll, min mamma kom hit från Jämtland i förrgår och snart kommer min morfar och moster från Norge. Det blir en Lördag då alla verkligen är samlade och den enda som fattas (förutom pappa) är Rogers mamma som också bor i Jämtland, dit ska vi i mellandagarna.


Julafton kommer firas här i Färgelanda med min familj, mina syskon med familjer och min mamma. Det blir en jul med de nära.


Problemet för mig är att jag inte kan tyska och det är svårt att kommunicera med de små barnen med endast gester men det får gå och huvudsaken är att vi är nära varandra. Jag är klar med julklapparna och i år är det ju många barn då syrran har 3, brorsan har 3 + en bonus och jag har André. Det blir barnens jul precis som det ska och klapparna ligger här och väntar. Jag vet inte om det kanske har med åldern att göra för plötsligt känner jag att glädjen finns i att ge, jag förväntar mig ingen julklapp och känner inte att det är något jag bara säger. Jag är mer än nöjd över att jag faktiskt har alla här, samlade på samma ställe. Jag är lycklig för att jag kan se barnen öppna sina paket och att de förmodligen kommer ge mig en kram som tack. Det är mer värt än ett paket tillbaka.
Det är helt enkelt roligare att ge än att få.


Med de orden önskar jag er alla en riktigt God Jul för jag kommer bog inte hinna skriva något mer i bloggen innan dess. Jag kommer använda tiden till att umgås och njuta av deras närhet.

ANNONS
Av Rose-Marie - 15 december 2012 10:42

Jag tänker inte skriva om senaste veckans debatt om pepparkakor, traditioner och Kalle Anka. Jag tänker inte yttra min fasa över de rasistiska åsikter jag läst lite överallt det sista.


Men när jag på flera ställen läst om folk som faktiskt anser sin jul förstörd pga att 3 sekunder i Kalle Anka tas bort så måste jag ändå försöka att tina upp lite frusna hjärtan. Försöka få folk att iallafall fundera över vad julen är för dem. Är det bara Kalle Anka? Om så är fallet så har ni nog inte mycket jul att få förstörd.


För ett tag sedan skrev jag om en vän som avled i en olycka. Hans familjs jul är förstörd, jag har vänner som förlorat barn och som skulle haft ett barn dela julen med men nu måste de istället sakna dem. Jag har vänner som är sjuka i cancer och inte kommer orka fira julen. Det finns de som precis blivit arbetslösa och inte har råd att fira julen på samma sätt som de brukar, det finns hemlösa och fattiga här i landet.
Jag kommer själv sakna min pappa i jul och jag kan inte skriva och klaga hos någon för att han togs ifrån mig.
Jag kan inte skicka ett argt inlägg till SVT eller någonstans att min jul är förstörd, jag kan inte klaga på någon att min tradition för alltid har ändrats.


Jag är glad över att jag kan fira julen med min familj, min mamma, min syster med familj och min bror som kommer från tyskland med sin familj. Vi har råd med mat på bordet och vi har råd att ge barnen julklappar.
Kalle Anka är ett inslag vi kommer se men det betyder inte allt.
Jag har allt jag behöver med eller utan Kalle Anka.


Alla som saknar nära och kära,alla som är sjuka, uteliggare och de som inte har råd med julen finns med mig i mina tankar och jag har inte hört någon av dem klaga över att julen är förstörd. De försöker så gott det går att acceptera det som hänt, att överleva ändå.


Det borde alla med frusna hjärtan också försöka göra.
Då kanske även ni får en riktigt bra jul!

Av Rose-Marie - 10 december 2012 20:53

Idag när jag var påväg till jobbet så hörde jag på radion att det är Nobeldagen och det var då jag kom på att vi ska träffas med Färgelanda skrivförening. Temat var "I väntan på Nobelpriset". Jag hade givetvis inte ens skrivit något och vad vet jag om Nobelpriset? Ingenting! Men jag vet att det brukar hållas en pampig fest i samband med detta.

Jag började fundera och jag kan verkligen inte skriva om saker som inte berör mig, kan inte bara skriva utan känsla. Jag tolkade helt enkelt ämnet på mitt egna lilla vis och innan klockan var 18:00 så hade jag faktiskt hunnit att skriva ned mina tankar och resultatet blev följande:


En objuden Nobelgäst


Hasse, en av alla Stockholms uteliggare har lyckats ta sig förbi vakterna utanför stadshuset och står gömd vid ett fönster där han har första parkett för att se in till den Blå Hallen där Nobelfesten hålls denna kalla Decemberkväll.
Han är inte ett dugg intresserad av vem som vinner något Nobelpris fast man kan tro det eftersom han stått där flera år i rad. Nej han är där för att titta på maten och för ett ögonblick drömma sig bort, låtsas att han är en av gästerna.

Många kan ju tycka att det är att plåga sig själv alltför mycket. Han blir ju varken mätt eller lycklig av att stå ute i över 10 minus och titta in i värmen. Dessutom är det väldigt kalla vindar denna kväll och snön yr omkring runt honom. Men han står kvar som om han vore ett barn som smyger på mamma när hon packar in julklappar.


Damerna inne på festen är eleganta och inte alls som de kvinnor han träffar ute på gatan. De enda bekymmer de har är hur de kommer att uppfattas utav media och vad de kommer skriva, vem kommer bli korad till att ha den vackraste klänningen och vem kommer på festen med vem. Vem hade roligast och vem gjorde bort sig?
Nu kommer maten in och Hasse tittar med spänning bort mot trappan, servitörerna har bara en tanke, att inte ramla. Han önskar nästan att någon gjorde det så det hände något kul där inne.


Kocken är nog mest orolig över vad han kommer få för kritik på maten i år.
Ja de lever ganska bekymmerslösa liv i Hasses ögon. Han tittade på maten och det riktigt vattnades i munnen på honom. Hur kan man ens ge dålig kritik på den?
De har då aldrig smakat på en kall hamburgare som legat några dagar i en soptunna.

Hans ögon är nu väldigt stora och han har tryckt näsan tätt mot fönstret, tänk om han bara kunde få känna en liten liten doft av maten. Han försöker minnas när han senast åt sig riktigt mätt men kan inte tänka så långt tillbaka för han har förträngt tiden från förr. Det gör för ont att minnas. Efter olyckan för över 10 år sedan då hans fru och dotter omkom så har flaskan varit hans enda vän. Den får honom att glömma.


Men jo föresten en gång blev han faktiskt riktigt mätt. Det var när syföreningen hade picknick vid en sjö och han bara råkade ha vägarna förbi. Han skrattar för sig själv när han tänker på den där sommardagen i Juni 2009 eller var det kanske 2010, det kanske till och med var i Juli? Äsch skitsamma tänkte han, vem har koll på veckodagar, månader och år? Varmt var det iallafall den dagen. Kärringarna i syföreningen fick för sig att bada och det var då Hasse passade på att springa snabbt förbi och stjäla deras stora fikakorg.
Oj ett sådant liv det blev på dem, de både skrek och rusade efter honom men de hann aldrig ikapp. Han borde ju fått Nobelpriset för den geniala ideén. Den dagen blev han rejält mätt och han bjöd även Göran och Magdalena på ett fint mål. Han hade inte ens dåligt samvete efteråt. Nej varför skulle han ha det? De där tjocka kärringarna såg inte ut att behöva någon mat. Hade de varit smalare hade de kanske hunnit ifatt honom.
Han tycker själv att han gjorde dem en tjänst, de fick ju både springa och banta den dagen.


OJ! Nu ska de skåla där inne i Blå Hallen och detta vill Hasse inte missa. Han tar upp sin flaska och höjer den en aning samtidigt som han nickar högtidligt och med hög röst säger:
- Skål på er!
Hasse hostar otäckt och det kommer ännu en gång blod ur munnen. Han fattar inte vad det är han dragit på sig, kan det vara lunginflammation? Han lutar sig mot fönstret och försöker känna värmen men det är bara kallt. Han känner sig lite trött och frusen så han tar upp sin slitna filt och sveper om sig, sätter sig ned med ryggen mot väggen.


Plötsligt befinner han sig inne på festen med kammat hår, snygg och ren, precis som förr. Kläderna han har på sig är finare än han någonsin kunde drömma om. De måste vara hemskt dyra tänkte han. Maten smakar ljuvligt och drycken likaså. Det här är annat än vad han är van vid ute på gatan. Det var länge sedan han kände sig så här lycklig, han skrattade och sjöng tillsammans med de andra gästerna på festen. Då kom det fram en liten flicka på runt 7 år med ljust lockigt hår och blå ögon. Hon såg ut som en liten ängel.
Hon sträckte fram handen och log åt honom samtidigt som hon sa:
- Pappa, kom och dansa med mig och mamma.
Hasse förstod nu att detta bara var en dröm men han var så lycklig att han aldrig mer ville vakna.


Morgonen därpå kom en polis gående förbi, han tittade på Hasse och puttade lite lätt på honom:
- Här kan du inte ligga, Upp med dig!
Hasse rörde sig inte, han var helt förstenad med ett leende på läpparna. Polisen tog upp sin telefon och slog ett nummer.
- Ja hejsan det är Karlsson, jag tror minsann att våran pratsamma vän Hasse har lämnat denna eländiga värld.

Ja förutom blod runt munnen så ser han oförskämt lycklig ut.
Han måste ha väntat på Nobelpriset för han sitter utanför stadshuset. Jag väntar här så kan väl ni skicka hit en bil.


Karlsson sätter sig bredvid Hasse och ser då att han har något i handen.
- vad har du här kompis?
Han bryter försiktigt upp Hasses nedfrusna hand och hittar ett fotografi på en vacker kvinna och en stilig man, mitt emellan sig har de en liten bebis. De ser lyckliga ut.
- Jasså det är hos dem du är nu, ja det är du värd. Det var inget dåligt Nobelpris du vann igår Hasse.

Det bästa priset man kan få, med tanke på omständigheterna.
Vila i frid, det kommer bli tomt på gatorna utan dig.


 

Av Rose-Marie - 6 december 2012 19:48

Just nu sitter jag i min saloon och har precis delat en stund med 100-tals andra runt om i hela Sverige.
En sorgsen stund, en minnestund.
Jag har framför mig ett altare med en cowboyhatt, ros, revolver, krutpåsar, ett strumpeband, ett kort på vännerna i peacemakers westernshow och ett hjärta av värmeljus.
Ikväll 19:00 var vi många många över hela landet som tände ljus för våran älskade vän Lennart Larsson även kallad kocken som omkom i en tragisk bilolycka natten till igår.


Sakerna på bordet är saker jag förknippar med honom, ljusen symboliserar vänskapen och värmen. Ljusen skiner för honom, hans familj och alla mina westernvänner som jag skulle vilja vara nära nu.
Ända sedan telefonsamtalet jag fick av mamma igår morse så har han och alla vännerna funnits i mina tankar hela tiden.
Ännu en gång blir jag påmind om att aldrig ta någon förgiven, att ta vara på de man älskar och uppskatta det jag har.


Jag träffade inte kocken varje dag och vi pratade heller inte varje dag men de stunderna vi hade ute på alla westernevenemang är oförglömliga.
Några nyårsaftnar och andra trevliga stunder utanför westernlivet är också oförglömliga.
Vännerna i Peacemakers och alla andra westernvänner som är utspridda i hela landet finns i mina tankar även på vintern. Man saknar och man längtar.
Jag vet att jag alltid kan ringa och att jag alltid är välkommen när jag har vägarna förbi. Man tror att de alltid ska finnas där och att vi snart ses igen....
Men plötsligt rycks någon bort, plötsligt förändras allt.
Det är då man inser att man borde tittat in när man var nära eller att man skulle ringt medan man kunde.


Kocken ringde då och då bara för att höra hur det var, vad vi gjorde och för att prata. Jag kommer sakna de samtalen nu. Jag kommer sakna hans bamsekramar när vi ses och jag kommer sakna hans omtanke och hans förmåga att liva upp saker och ting. Han var full av energi och hyss, han var full av värme.


När jag för några år sedan körde av vägen då jag var påväg till ett westernevenemang i Holmsveden så var det ingen tvekan om att kocken ställde upp att köra Roger till olycksplatsen. Kocken ville vara vid min och Andrés sida och det var en självklarhet för honom att han satt långt in på natten med mig, Roger och André på Gävle sjukhus.
Det gick bra för både mig och André men jag var hemskt chockad och ledsen så jag behövde sällskapet mer än någonsin.
Kvällen därpå såg jag kocken sitta och gråta och när jag frågade varför så svarade han:
- jag tänker på vad som kunde hänt er och det gör mig ledsen.


Nu är det jag som sitter här och tänker på det som faktiskt hände honom. Nu är det jag som gråter för att hans bilolycka tog hans liv.
Det han grät över då han tänkte på vad som kunde hänt mig och André, just det hände honom!


Jag kan fortfarande inte förstå och jag undrar hur det kommer kännas till sommaren när vi ska leva westernliv och kocken inte finns med oss.
Han är djupt saknad av så många, nästan alla visste vem han var och vi har alla massor av minnen av honom.
Han är underbar och älskad av alla!
Vila i frid älskade vän!

Av Rose-Marie - 4 december 2012 17:29

Om hösten är den årstid som ger mig mest energi så är nästkommande årstid, vintern, helt tvärtemot.

Jo jag tycker den är vacker när det är snö och ett par minusgrader och solen skiner. Kan jag dessutom få sitta inne i värmen med levande ljus och bara titta ut så är allt på topp men allt elände överväger detta.


 


Alltså att frysa och vara irriterad på snön är inte ett dugg uppmuntrande och att behöva gå upp nästan en timme tidigare för att hinna till jobbet gör mig inte det minsta pigg.

Ja jag tar på mig kläder, jag har så mycket kläder att jag knappt kan röra mig, ungefär som en baby med overall eller en Michelingubbe

Ja visst jag har motorvärmare och kupévärmare hemma så jag slipper skrapa rutor men på jobbet har jag ingen elstolpe och ja jag har en gubbe som kan skotta snö men ibland behöver jag hjälpa till.


   


Visst är det trevligt att åka pulka, springa och dra en kälke upp för backen för att sedan på några sekunder vara nere för att sedan dra upp den igen samtidigt som man omvartannat svettas och fryser. Nja jag tröttnar helt ärligt ganska snabbt och är nog rätt tråkig när det gäller den biten. Däremot tycker jag det är mysigt att åka skidor om det är en riktigt fin vinterdag eller åka skridskor. Så om jag kunde vara ledig hela vintern och bestämma själv om jag ska vara ute eller inte så hade mitt vinterproblem inte varit så stort.


Men ta en dag som idag tex, snön yr omkring och det är svinkallt eftersom det blåser. Folk kör som tur är sakta till jobbet men jag blir lite lätt stressad när de ligger i 50 på 80 väg. Dock vill jag inte göra några dumma omkörningar så jag ligger snällt bakom och tänker massa fula ord. Tittar på klockan och inser att det snart är dags att stämpla in, imorgon ska jag åka tidigare.

När jag varit på jobbet en stund och slirat runt med trucken och frysit då jag ska stå ute och checka av godset som kommit så ringer telefon för André var sjuk. Jag hade nästan väntat på det för jag undrade redan imorse om han inte skulle vara hemma då han klagade på huvudvärk men han ville till skolan och jag tycker att det är bra att man försöker om man tror att man orkar. Men nu kände han att han inte orkade och han hade försökt och då är det klart att jag åker hem. Roger skulle på möte just denna dagen så han kunde inte hämta honom. Jag sopade av bilen och drog mig hemåt, det gick givetvis lika sakta hem som till jobbet och mitt i detta så la fläkten i bilen av.

De där fula orden dök upp i huvudet igen.


 

Väl hemma la jag mig på soffan och vilade, då kändes det riktigt okej igen men stackars Andre mådde illa och somnade i sin säng. Efter ett par timmar kom Roger så det var dags för mig att åka tillbaka till jobbet men eftersom jag inte hade någon fläkt i min bil så blev det Rogers och det var ganska så bilfritt på vägen dit så det gick smidigt och bra. Dagen flöt på fast jag höll på att frysa ihjäl av att jobba utomhus.

Strax före jag skulle åka hem så fastnade jag givetvis med trucken i en backe ute på gården, det är ju det som gör en så super glad 5 minuter före arbetsdagens slut. Precis vad jag önskade just då!

Jag lyckades med hjälp att få loss trucken efter en stund och det var bara att börja sopa av bilen för att ge sig hemåt.

Mycket trafik vid den tiden så återigen gick det sakta. Väl framme vid en backe så blev jag stående med en spinnande bil. Samtidigt ser jag en lampa blinka hysteriskt, den ville tala om att jag spann.....

SOM OM JAG INTE MÄRKTE DET!!!! De där fula orden började hoppa upp i huvudet igen och då som en skänk från ovan så tutade bilen bakom, han ville nog bara tala om att jag slirade, ifall jag inte märkte det.

Eller så tyckte han att jag skulle köra!

Jo men jag försöker så mycket jag kan hade jag lust att skrika men tillslut så fick jag iallafall grepp på någon liten kal fläck mellan isen och snön. Just då kände jag att vintern är ett påfund från någon som bor långt långt ner i det där mörka varma, där som solen aldrig skiner.


Men nej jag är absolut inte bitter, vintern är underbar, vacker och härlig på alla sätt och vis, om jag bara kan få sitta inne med en filt, värme ljus och titta ut. Om jag bara kunde få göra som björnarna och gå i ide.

Väck inte den björn som sover, den kan vara vinterbitter ;-)


 




Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2012 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se