Igår plockade jag fram gamla familjevideos som låg långt instoppade i en låda.
Ja jag har stoppat undan de mest verklighetstrogna minnen jag har från förr långt in i en låda, bakom massa annat som egentligen är mindre viktiga.

Filmer som verkligen tar mig tillbaka till det jag skriver om här. Foton och minnen i huvudet är inte att underskatta men filmer med rörliga bilder och verkliga röster är ju ändå det mest värdefulla av allt.
Jag satte mig och tittade på en av dem, det var resan i Norge som jag, mamma, pappa och min syster och bror gjorde sommaren 1990. Även om det var pappa som filmade mest så fanns det små korta ögonblick där mamma tagit över kameran. Där fanns pappa livs levande framför mina ögon och hans röst som jag fortfarande kan höra ibland i huvudet. Han såg frisk ut och full av liv. Det var långt före han blev sjuk och ingen av oss kunde då ana vad som skulle ske sedan, 13 år senare.
Ingen av oss hade ens tanken på att denna film skulle bli så värdefull en dag, ja iallafall inte så snart efteråt.
Jag log hela filmen igenom trots att det inte alls hände något större i den.

Senare tittade jag på en film från sommaren 2003. Det var strax efter att pappa dog.

André var 4 år och vi var ute med våran husvagn.
När jag såg och hörde André på filmen så mindes jag så väl den tiden, det var då vi kämpade som mest för att få hjälp med hans språkstörning.
När jag såg och hörde André på filmen så undrade jag: hur i helsike kunde BVC ifrågasätta min oro?!
Han sa ju knappt någonting, jag vet att man inte ska jämföra barn men när han pratade på filmen tänkte jag på min systers barn. Oliver är 4 år och där ramlar det ur långa meningar och han frågar, berättar och är knappt tyst någonting. Elina är 1,5 år och även hon pratar mycket ja nästan mer än vad André gjorde på filmen.
Andre hade dock ett väldigt tydligt kroppspåk och han använde sig av det för att få oss andra att förstå.
Jag har nästan glömt bort det men filmen fick mig att minnas.

Dessa filmer som verkligen plockar fram verkligheten av det jag så ofta skriver om har jag gömt undan långt in i en låda. Att se dem gjorde allt så verkligt men gjorde allt som hänt så overkligt. När jag såg dessa glömde jag för ett par timmar bort verkligheten som den ser ut idag. Då menar jag att pappa inte finns och allt sådant.
Dessa filmer kommer verkligen inte hamna i lådan igen, de kommer stå i hyllan, lättåtkomligt för att tas fram när jag vill fly från verkligheten en stund, när jag för ett ögonblick vill förflytta mig tillbaka till det förflutna. De filmerna gör allt så verkligt men ändå så overkligt.

Det har varit en ljuvlig sensommardag idag, jag vet nästan inte ens om jag kan kalla den sensommardag för det har nog varit mer sommar idag än på hela sommaren.

Jag har verkligen sugit år mig av solen både på jobbet och nu i eftermiddag, på jobbet jobbade jag ute nästan hela dagen och när jag åkte hem var min enda tanke att jag skulle dra med mig familjen till havet.

NU SKA JAG TA MITT FÖRSTA DOPP FÖR I ÅR, det var mitt enda mål.

André skulle ha sin kompis Eric här så det var ju perfekt att ta med även honom för att njuta av denna härliga dag och så blev det.

Klockan 17:30 hade jag lagt ut filten och bytt ut arbetskläder mot bikini, jag doppade ena foten i det blanka havsvattnet och oj det kändes kallt men mitt mål var att ta det första doppet, jag skulle i helt enkelt.

Jag tittade lite på grabbarna som redan var långt ute, det var onekligen långgrunt för de hade bara vatten upp till knäna trots att de var långt borta från mig. Jag insåg att jag skulle få pina mig en stund för att komma såpass långt ut att jag kunde slänga mig i vattnet men tillslut var jag i och ja lika snabbt upp kan jag säga.

Men jag gjorde det, jag tog mitt första dopp för i år och det blev efter semestern, den 15 Augusti.

Kan inte minnas att årets första dopp någonsin inträffat så här sent.

Efter detta så plockade jag fram mitt medhavda kaffe och nyinköpta bullar, här ska minsann njutas som om det vore sista gången och vem vet, det kanske det var, ja iallafall för i år.

Jag satt och tittade på grabbarna som lekte långt där ute och på min sambo Roger som vadade omkring liksom jag tidigare hade gjort. Han kom i tillslut han också och gick därefter omkring för att leta sjöstjärnor, ja han hade nog lika roligt som smågrabbarna och är ju inte så van vid havet eftersom han är uppifrån Jämtland.

Första gången han fiskade krabbor var 2009, den första sommaren han var här nere hos mig och André och det var André som fick lära honom.

- Man måste ha tålamod sa André som inte direkt är född med det bästa tålamodet själv.

Roger hittade iallafall en sjöstjärna och klockan närmade sig 19:00 så det var dags att börja packa ihop och dra sig hemåt. Det kändes lite trist att behöva avsluta njutningen, tänk om jag inte kommer kunna ligga så här mer i år, tänk om dagens känsla då solen värmde min rygg och havet låg helt stilla var den sista för i år.

Tänk om det är ett helt år kvar tills jag får uppleva detta nästa gång, jag packade ihop, vände mig om och tittade ut mot havet en gång till. Såg båtarna och måsarna, klipporna och stranden och människorna som fortfarande låg kvar för att suga åt sig av de allra sista strålarna från dagens sol.

Vi for hem och det dröjde inte länge förrän solen hade gått ned och värmen hade övergått till kyla, denna underbara dag var över.

Jag hoppas dock att detta bara var början på en härlig sensommar, jag hoppas att jag återigen kommer få uppleva några sådana här dagar innan hösten tar över....

för ännu finns det tid för njutning, ännu finns orken att ta vara på de vackra dagarna efter jobbet.

Saker som att städa, sitta i soffan och allt annat kan jag göra sedan, när höstens mörker inbjuder till att vara inomhus.

Ja nu är det defenitivt, semestern är över och jag har redan gjort 2 arbetsdagar. Jag kände mig väldigt ovillig att gå upp i Måndags morse men när jag väl släpat mig ut till bilen så piggnade jag till.
Det där steget var ju trots allt inte så farligt och den tidiga morgonen var faktiskt en riktig mysig syn.
Jag har sovit till minst 10 nästan varje dag på semestern, jag har gått miste om dessa härliga morgontimmar, för visst är det vackert på morgonen.

När jag väl kom till jobbet så kändes det inte alls så där vemodigt som jag hade förväntat mig. Jag möttes av härliga arbetskompisar som faktiskt verkade glada över att se mig igen och det kändes kul att träffa dem också.
Det är människor som man träffar nästan varje dag hela året och har gjort det i flera år så visst känner man något för dem.

Det blev lite ordväxling, mest om vädret faktiskt och vad man gjort.
Vi var eniga om att semestern kunde varat ett tag till men å andra sidan så tar det slut någon gång ändå så varför inte nu.
Dagen flöt på som om semestern inte existerat och det där ekorrhjulet är igång igen fast jag har inte riktigt kommit igång att springa i det ännu.
Jag har inte hunnit vänja mig på dessa 2 dagar men snart så.

Visst låter det hemskt trist men samtidigt blir det ju vad man gör det till och trots allt finns det chans för många fina helger och mysiga kvällar.
Hösten är inte fyskam den heller med lite levande ljus och mys i soffan.
Ja det blir vad man gör det till och jag stannar gärna ekorrhjulet då och då för att förgylla tillvaron.
Nu till helgen blir det Wild and Crazy i Uddevalla med fina bilar och härlig rocka billy musik och nästa helg blir det westernfest i Holmsveden.
Skillnaden på nu och när man har semester är att man faktiskt längtar lite extra mycket till dessa tillfällen då det händer lite skojigheter, lite ut över det vanliga.

Så var inte rädda för det berömda ekorrhjulet, alla hamnar vi där men man får inte glömma att stanna upp då och då för att tillåta sig bryta mönstret och göra något som ger en energi att springa vidare. Man måste ha ett mål att springa mot så blir det inte så trist.

Jag hoppar in i hjulet och hänger på, jag ska försöka att springa med ett leende på läpparna och vara glad för allt jag har och alla stunder jag får som förgyller dagarna.
Det kunde varit mycket mycket värre!

Efter ett ganska långt uppehåll i bloggen är jag nu tillbaka, tillbaka till vardagen och tillbaka till verkligheten.

Nja inte riktigt ännu för jag har några dagar kvar av semestern, några dagar kvar att njuta av ledigheten.

Med blandade känslor lämnar jag de lata dagarna för visst kan det vara skönt att komma in i de gamla rutinerna igen då helg är helg och vardag är vardag, då man faktiskt ser fram emot helgerna och verkligen tar vara på den ledigheten man har. Man kliver upp på morgonen på vardagarna för att gå till jobbet och kommer hem för att ta vara på kvällarna med familjen.

Men ändå finns där en ångest för att lämna semestern och återgå till det vanliga, en ångest för att behöva kliva upp på morgonen och en ångest för att det är ett helt år kvar tills nästa sommar.

Min semester har som jag skrev i ett tidigare inlägg kanske inte varit full av aktiviteter så som olika nöjesparker och annat men den har varit en tid för återhämtning och njutning. En tid för att träffa vänner, gamla som nya.

Var och en har förgyllt min ledighet på olika sätt och några sitter kvar i minnet och i hjärtat. Det flesta finns uppe i norr och det kommer kanske dröja minst ett helt år tills jag ser dem igen så visst saknar jag dem. 

De finns med i mina tankar och man kan inte låta bli att fundera på vad de gör, hur ser deras vardag ut.

Ja är de lika aktiva på facebook som jag är så vet man i och för sig ganska mycket    men det blir ju inte samma sak som när man ses i verkligheten.

Att skriva något är en sak men hur människan bakom det som skrivs egentligen känner just för tillfället är en annan sak. Jag kan inte finnas för någon som behöver mig på samma sätt om jag inte finns nära och den personen kan heller inte finnas för mig på samma sätt via en dator eller telefon. Det är en enorm skillnad på cybervärlden och verkligheten fast vissa tycks ha svårt att se dessa skillnader.

Vad som skrivs är inte alltid detsamma som andra läser, varje läsare tolkar det på sitt sätt och där är det nog ett problem för mig eftersom jag ofta använder lite ironi och en heldel skämtsamma saker (som många tolkar fel) även om jag också är allvarlig då och då. Som jag brukar säga så är det väl så livet ser ut för oss alla, ibland roligt och ibland tråkigt, livet är inte en dans på rosor för någon. Men folk väljer kanske mest att skriva om det roliga. Så ja trots kontakt på facebook så kommer jag sakna mina gamla och nya vänner som jag träffat under min semester.

Jag säger inte hejdå utan jag säger "på återseende"

Bloggplatsen har äntligen fått klart Appen för iPhone så jag gör ett testinlägg för att se hur den fungerar.
Här i Hällesjö i Jämtland som jag befinner mig just nu är jag glad att jag ens kan ringa på iPhonen så om detta med för bloggplatsen funkar är det en bonus.

Senast idag sa jag att semester här är verkligen semester, jag har inga måsten och känner mig heller inte uttråkad över att inte ha massa saker att göra eller planera.
Visst är det roligt med semestrar på div nöjesfält och annat men jag känner ändå att det är skönt att slippa all semesterplanering och hysteri över att man måste hitta på saker bara för att.
Andre verkar vara nöjd som det är, vilket barn har en egen westernstad att leka i när man vill?
Ja vi har westernstaden Old Trail Town precis där vi bor och han älskar att bara ströva omkring där, kasta lasso, hästskor, ta hand om djuren och ja t.o.m göra sysslor som att kratta och snickra lite.
Vi har ingen TV eller ja ingen mottagning så det blir film på kvällarna och vi är nöjda med det.
Andre som annars är beroende av TV:n och verkligen blir irriterad om han missar vissa program han brukar se.
Han har inte ens tjatat om TV under den veckan vi varit här.
Den mesta tiden har vi tillbringat utomhus och nära naturen och så kommer det förbli de 2 resterande veckorna.
På lördag ska vi ha westerndag och då blir det även westernshow och André är förväntansfull inför denna dag.
Många av er tycker nog våran semester låter hemskt tråkig men vi är ju alla olika och jag njuter verkligen av lugnet. Det är så semestern ska vara, en tid för återhämtning, en tid att fly undan det gamla vanliga.
Hur man spenderar den är upp till var och en, vi finner vårat lugn på olika sätt. Huvudsaken är ändå att vi finner lugnet på något sätt.

Är på semester uppe i Jämtland på en liten ort som alla mobil och internetoperatörer tydligen har glömt.Detta kommer innebära att min blogg kommer ha ett uppehåll på sådär 3 veckor om inte ett under sker så jag kan kasta in något inlägg då och då.Ha det bäst allihop!

Nu är det bara 2 dagar kvar att jobba sedan väntar 4 veckors semester och jag har nog aldrig längtat så mycket efter semestern som i år.

Fast samtidigt har jag hoppats att tiden ska stå stilla ett litet tag för jag ville inte gå på semester ovetande om hur det skulle bli med Andrés barnomsorg efter sommaren. Han är ju 13 år nu och behöver därför förlängd fritids och detta fick jag veta i Mars-April och jag var då tvungen att söka detta via LSS.

Det har varit ett stressmoment att inte veta och att hela tiden behöva fråga om någon hört något och vad som händer, om det händer något. 

Men jag har haft oerhört bra stöd från lärarna i skolan, fritidspersonal och specialpedagogen, de har varit fantastiska till att hjälpa mig att trycka på så det ska gå lite fortare.

Jag fick iallafal tillslut ett brev att han ingår i LSS och skulle få hjälp därifrån men hur hjälpen skulle se ut var det någon annan som skulle bestämma.

André själv har hela tiden sagt att han vill gå kvar på fritids för där har han kompisar och trivs jätte bra, något annat allternativ finns inte för honom och han har hela tiden frågat hur det kommer bli och när vi får svar.

Men samtidigt har han kunnat hantera detta fantastiskt bra när jag svarat att jag vill veta lika mycket som honom men att jag inte har några svar att ge. Det är varken jag, fröknarna, fritidspersonalen eller specialpedagogen som bestämmer detta hur mycket vi än vill.

För några veckor sedan ringde iallafall den personen på LSS som fattar beslut och hon var helt enig med oss andra att fritids verkade det som skulle passa André bäst och hon skulle göra allt hon kunde för att göra det så bra som möjligt för André. Problemet var att hon måste gå via rektorn för att kunna köpa en plats på fritids och i våras så slutade den rektorn som jag kände till bäst så nu är det en tillfällig rektor anställd i väntan på att den nya ska börja.

Ja det är en röra alltihop och självklart sker detta just när vi behöver så lite strul som möjligt.

Jag skulle alltså få vänta några veckor till med svar om hur hösten kommer se ut.

Samtidigt som jag har full förståelse för att situationen är som den är och jag vet att alla kämpar för Andrés bästa så tänker jag: "varför ska det bli såhär, varför ska dessa barn och vi föräldrar alltid behöva leva i ovisshet, varför?"

Jag försökte vara ute i god tid redan då André fyllde 12 år men fick då höra att det sköter sig automatiskt när man går i särskolan och ja det var ju olyckligt att denna situationen aldrig uppstått i våran kommun så ingen visste egentligen vad reglerna sa riktigt. Därav fick den dåvarande rektorn veta detta lite väl sent och mitt i att hon skulle sluta sin tjänst. Det är oturligt att det blev så och jag hoppas att till nästa barn som behöver denna hjälpen kommer det gå lättare. Jag hoppas att man lärt sig något av detta tills nästa gång.

Jag är absolut inte bitter eller klandrar någon för detta utan var och en har jobbat på så snabbt de kunnat, det är iallafall det jag vill tro, jag hoppas att det är så för det är ändå barn det handlar om och vi har samma mål:

Barnens bästa!

I förra veckan fick jag iallafall veta att LSS får köpa en plats på fritids till André och att när vi kommer tillbaka från semestern så flyter allt på som tidigare, André kommer inte märka så stor skillnad.

Vi kan gå på semester och njuta av den utan att behöva känna någon oro för hur hösten kommer se ut, André är jätte nöjd och jag känner att en sten fallit från mitt bröst. Vi behöver inte undra mer, ytterligare en gång skiner solen och gör min regnbåge lite lite starkare.

Nu i midsommarhelgen var jag med familjen uppe i Jämtland där vi har vårat fritidsställe i en liten by som heter Hällesjö. Det är där Roger bodde innan han flyttade ner hit.

När jag var där skrev jag ett inlägg om västernstaden Old Trail Town men pga dålig internetuppkoppling så blev det något fel med det inlägget så jag får testa att göra om och hoppas på att det fungerar nu.

Old Trail Town är en västernstad som min mamma och hennes sambo Hans-Erik driver i Hällesjö, mitt emellan Sundsvall och Östersund (ca 10 mil till båda)

Den är byggd på Rogers mark och Hans-Erik har i många år pratat om att förverkliga sin dröm om en egen västernstad.

Jag tänker låta honom själv få berätta historien bakom drömmen genom att kopiera in hans egen skrivna historia, den kan man även hitta på Hällesjös hemsida www.hallesjo.se under fliken Old Trail Town där man även kan hitta info om öppettider och evenemang under sommaren.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hans-Eriks egna historia bakom drömmen om en västernstad

Drömmen om en Västernstad har funnits med sedan barndomen. Allt började med Bröderna Cartwright på TV i 7-åldern. Jag och mina barndomskamrater här i Hällesjö lekte sheriffer, banditer och byggde en liten stad av kojor.

Vi inspirerades av många västernserier på TV samt pocketböcker och serietidningar.

 "En händelse på ett västernavsnitt gav mig en idé som kanske inte sågs med blida ögon av min skolfröken.

Några äldre kamrater och jag hade blivit osams och jag såg på lördags-kvällens västern på TV hur en man som jagades av banditer spände  ett rep mellan träden på var sida av vägen och när de kom ridande ramlade hästarna och männen. Jag spände ett rep mellan stolpar på var sida av vägen och det fungerade ju lika bra, när mina för tillfället ovänner kom cyklande. Dagen efter vågade jag först inte gå till skolan och när jag till slut kom dit stod fröken och barnen ute och väntade. Inget blev sagt om detta på hela veckan men vi gick även halva lördagar i skolan på den tiden. När jag kom hem på lördagen var mamma skitförbannad, hon hade fått brev från min skolfröken där det stod att jag inte fick se på västernfilmer i TV därför att det gav mig så många dåliga idéer. Jag skulle inte heller leka cowboylekar med de andra barnen."

Ja, allt rättade till sig till slut, förutom att vilda västern-inspirationen aldrig gick över.

Nu tillbaka till Old Trail Town. Det hela startade med själva idén när Roger alias Mr Simson köpte sin gård och den tillhörande marken i slutet av 90-talet. Vi var några stycken som gick runt och tittade och idéerna runt den fina platsen började ta form. Men det skulle ta många år innan starten blev av. Jag började höra mig för runtomkring här om baracker på hjul och medar. Vissa fick jag köpa och andra blev skänkta bara jag hämtade dem. Det var mycket arbete med att bygga om en del uthus så att de stod på medar så att de kunde transporteras hit och bli fixade i ordning för att få den rätta stilen.

Namnet Old Trail Town kommer från en bok som, jag lånade av en vän som även han hjälper till med detaljer i staden. Mycket av grundtankarna bakom allt är ju också att kunna skapa en plats där alla, barn och vuxna ska trivas och tycka det är trevligt.

I arbetet med att bygga upp staden har många hjälp till och många har även skänkt saker. Utan er har drömmen om en västernstad som blev en verklighet aldrig varit omöjligt. Ett stort och varmt tack, ingen nämnd och ingen glömd.

Hans-Erik Pierre alias Morgan Cane, sheriff i Old Trail Town.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Någon gång under 2009 började Hans-Erik dra dit massa gamla bodar och annat "bröte" som jag kallade det då, ja jag undrade faktiskt vad det skulle bli av det hela, om det bara skulle bli liggandes där, det erkänner jag.

Men jag blev glatt överraskad då jag kom upp till Hällesjö våren 2010 och såg att här är en västernstad påväg att byggas upp. Tro på fan, gubben är envis och inget stoppar honom när han väl bestämt sig.

Den sommaren hade Old Trail Town invigning och jag tänkte att om det kommer 50 pers så är det ju bra i en liten ort som Hällesjö men att det skulle komma ca 500 pers kunde inte ens Hans-Erik själv drömma om, Hällesjö var fullt med bilar och Old Trail Town var fullt i besökare.

Man trodde att detta var av nyfikenhet och nyhetens behag men nu är det 3:e sommaren de driver västernstaden och på alla evenemang det varit så har det kommit uppåt 300 pers.

Även på vanliga dagar kommer det besökare, mamma har café, loppis och westernshop där under Juni-Aug och detta uppskattas av både barn och vuxna.

Jag tror inte de hade räknat med detta då de startade Old Trail Town och Hans-Erik byggde inte upp sin dröm för att tjäna pengar eller för att han trodde att det skulle bli succé, han byggde upp den för sin egen skull och för att det kanske kunde vara kul för oss Västern intresserade. Att det intresserade fler människor än så, ja det är bara en bonus och visar att han verkligen lyckats med sin dröm.

Jag beundrar verkligen människor som tar tag i sina drömmar oavsett om de är stora eller små, att man verkligen brinner så mycket för något att man inte låter något stoppa en.

Det är så lätt att krossa någons drömmar genom att säga:

"Men det där har du nog inte tänkt igenom, det kommer aldrig lyckas, lägg ner det. Sluta drömma och lev i verkligheten".

Ta ett exempel som Idol, javisst de kanske har rätt när de säger att en person inte kan sjunga eller kommer bli något men att personen ifråga slutar sjunga pga deras ord är ju fel, sjunga kan de göra ändå oavsett om folk gillar det eller inte. Ingen ska ju få en att sluta göra det man tycker om, sen kanske man inte gör succé men so what?!

Man har iallafall ett intresse.

Jag tror verkligen inte Hans-Erik hade lagt ner sin dröm för att andra tyckte den var dålig eller för att andra inte skulle tro på den. Han ville ju förverkliga den för sin egen skull och det lyckades han med, oavsett om det hade kommit besökare eller inte så har han ju byggt upp sin stad. De drömmar han haft som barn har han satt i verklighet och hur många av oss har inte drömmar kvar från barndomen?

Hur många av oss vågar satsa på den drömmen, hur många av oss vågar förverkliga våra drömmar?

Vad har vi att förlora egentligen?

En blomma växer inte utan att man först planterar ett frö och sedan vattnar den regelbundet för att hålla den vid liv.

Man kan inte vinna något om man aldrig spelar eller hur?

Likså blir en dröm aldrig verklig genom att man behåller den i huvudet!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

OLD TRAIL TOWN-

en lekplats för både stora och små- en stad som alltid växer