Alla inlägg under april 2015

Av Rose-Marie - 26 april 2015 22:23

Jag hade förväntat mig regn idag men blev glatt överraskad då solen sken när jag vaknade imorse.
Det var riktigt härligt ute så därför föreslog jag en eftermiddags vandring till Karolinerstugan. Dit kan man ta sig från två håll, ena vägen är 6 km medans den andra är 3 km. Denna gången föreslog jag den korta då vi skulle inviga bärstolen som vi köpt till Tristan just för att vi ska kunna göra sådana här saker även fast vi har en liten. Man behöver inte ge upp sina intressen för att man får barn anser jag.
Det finns alltid möjligheter om man bara vill se lösningarna och inte massa hinder.

Tristan verkade trivas i stolen och satt där bak på min rygg och babblade hela vägen, det kändes väldigt bra så detta blev minsann inte sista gången.
Väl framme grillade vi, drack kaffe och bara njöt av naturen och det fina vädret.
Vägen tillbaka fick Roger ta Tristan och även han tyckte att vi har gjort ett bra köp.
Det var verkligen en fantastisk eftermiddag och ett bra slut på denna veckan.
Nu väntar en ny vecka och jag har laddat upp med ny energi från naturen och ja detta blev verkligen dagens ljusglimt.

Av Rose-Marie - 23 april 2015 23:03

Ibland är det upp och ibland är det ner, sådant är livet och jag överdriver nog inte när jag säger att vi ALLA har det så.
Jag tror inte det finns någon som ständigt är lycklig, bekymmersfri eller ens felfri och om så vore ja då tror jag den människan måste ha ett relativt tråkigt liv.
Men jag tror att vi var och en kan göra så de där jobbiga stunderna faktiskt känns mer drägliga. Den som nu sitter där och läser detta samtidigt som livet här så hårt det bara kan bli känner sig nog irriterad över mitt påstående..... med all rätt för jag vet hur jag kände när pappa dog, när jag kämpade för André som har en funktionsnedsättning, då när jag separerade och nu när vi kämpade för att få barn. Jag vet hur förbannat jobbigt det är att få höra "ryck upp dig" "efter regn kommer solsken" och alla härliga kommentarer från överdrivet glada människor. De stod mig upp i halsen för jag ville inte rycka upp mig just då, jag orkade inte och jag behövde få gråta, skrika, låsa in mig och deppa. Vi behöver det när livet är jobbigt och vi måste få lov att känna så.
Det är inte alls så jag menar med att vi kan förändra våran situation utan det jag menar är att vi när det är så jobbigt behöver hitta små ljusglimtar i tillvaron. De kan vara skitsvåra att hitta när allt är helt mörkt och ofta letar man nog för mycket. Jag är övertygad om att om vi stannar upp ett litet ögonblick, andas och känner efter. Öppnar ögonen och ser oss omkring så kan vi hitta våran lilla ljusglimt just för den stunden, här och nu. Skit i morgondagen och glöm gårdagen och känn efter bara just i denna stund.
När jag den senaste tiden har hållt på med just detta så har jag hittat de där små obetydelsefulla sakerna som de allra bästa. De finns alltid där men vi tar dem förgivna och det är väl därför vi har svårt att se dem som ljusglimtar.

Jag har efter att jag börjat med Yoga även börjat testa mindfulness och nej inget av detta gör underverk eller att livet är en daglig dans på rosor men det har fått mig att stanna upp. Att andas, leva i nuet bara för ett ögonblick. Det varar inte för evigt och jag är inte frälst eller en bättre människa.
Problem finns där ändå, de försvinner inte men just i den stunden gör de det.
I det ögonblicket är det bara jag, min kropp och min själ som betyder något.
Det kanske är lite så det känns när folk flyr verkligheten med hjälp av droger eller alkohol. Men detta är ett betydligt sundare sätt och jag tycker faktiskt att det hjälper mig även i vardagen. Andningen har man alltid med sig och när saker känns jobbigt kan man alltid stanna upp och ge sig själv tid för lite andrum. Kanske hittar man just i det ögonblicket någon ljusglimt att hämta kraft och energi ifrån. Kanske finns det något som ger en liten smula glädje just nu. Det lilla kan göra så mycket. För mig har det just nu varit naturen, solen, fåglarna och tanken på jag får börja och avsluta varje dag i närhet av min familj som gett mig livsglädje och energi.
Även om jag just då sitter i skuggan så kan jag se solen framför mig.
Bara för att det är mörkt just där man sitter så betyder det inte att solen är borta.

Av Rose-Marie - 15 april 2015 23:32

Tänk att det snart är dags för Tristan att börja dagis, ja jag vet det heter förskola och jag låter uråldrig som fortfarande använder ordet dagis. Vissa tycker det är okej medans andra förmodligen stör sig något så förbaskat på att jag är så inkorrekt.
Jag tycker bara att det är lättare att skilja på förskola och förskoleklass om jag använder dagis. Förmodligen gör det mig till en sämre mamma likaså att jag faktiskt ens sätter mitt barn där när han bara är lite över året!
Hur kan jag?! Vill jag kanske inte vara med min son? Vill jag verkligen låta andra "uppfostra" honom?! Jag borde förmodligen inte få ha barn enligt många.

Men sanningen är den att föräldrardagarna börjar ta slut och om vi vill kunna gå ner i arbetstid så måste vi börja jobba nu. Tristan kommer inte gå på heltid och han kommer förmodligen älska "dagis".
Jag litar dessutom på personalen, de kommer klara av mitt barn galant och förmodligen kommer Tristan ha roligare med dem än hemma med mig och Roger.
Nej jag tror faktiskt inte att det skadar varken oss eller våra barn att vi är ifrån varandra lite. Jag tror snarare tvärtom, att vi mår bra av det. Man behöver sakna varandra. Jag tror heller inte att mitt barn mår bättre av att vi snålar med ekonomin för att tjäna ihop 1-2 månader till att vara hemma. Jag tror att om vi föräldrar mår bra så mår barnen också bra, om vi föräldrar oroar oss över ekonomi och annat så drabbar det även våra barn.
Jag anser heller inte att barnomsorg är någon form av förvaring eller att de ska uppfostra mitt barn. Nej för mig är det socialtumgänge, det är lärande och nyttigt för barnen att få vara en del av en grupp, att känna en socialsamvaro som man inte får på samma sätt när man är hemma. Jag tror nämligen att man behöver både den biten och att bara vara hemma med oss föräldrar. Det ena behöver inte utesluta det andra, jag som förälder kan aldrig ge mitt barn det de får på dagis och dagis kan aldrig ersätta mig som förälder.

Så ja åsikterna är spridda, någon säger si och andra säger så. Var och en gör det de tycker känns bäst. Själv väljer jag att lyssna på mitt inre och använder mig av tidigare erfarenheter då jag faktiskt har en son sedan tidigare och han är en fantastisk kille på 16 år som jag tycker jag lyckats kanonbra med hittills.
Med andra ord tänker jag inte ha dåligt samvete när vi den 20 April börjar skola in Tristan på FÖRSKOLAN :-)

Av Rose-Marie - 12 april 2015 23:05

För ett par år sedan hade jag tusen ursäkter till att inte ens försöka gå ned i vikt, jag hade nog ställt in mig på att jag lika gärna kunde ha mina överflödiga kilon resten av livet. Jag kom till den punkten att så länge jag låg under 100 så fick det gå, jag låg på 82 kilo.
Då var det jobbigt för mig att gå upp för backen när jag skulle till affären som tar ett par minuter att gå till. Jag tog oftast bilen eller så gick jag andra vägen som inte innebar en lång uppförsbacke.
Jag kan säga att då, för ett par år sedan.... då trodde jag aldrig att jag skulle ligga här idag efter en hård dag med massa träning. Jag har nämligen genomfört min utmaning till mig själv, Laneloges trainingcamp!
I min hjärna så skulle jag aldrig klara det. Jag skulle iofs aldrig ens komma på tanken att anmäla mig till något sådant heller för den delen.
Men jag gjorde det och jag överlevde och lite mer än så faktiskt.

Men för ett par år sedan vågade jag inte ens drömma om att vara tillbaka på banan igen, att komma ner i en vikt som jag hade för flera år sedan och att känna den där härliga känslan som träning kan ge.
För ett par år sedan var det faktiskt rent ut sagt plågsamt att träna, lederna gjorde ont, (det gör de än idag men de stoppar mig inte så som förr) hjärtat slog hårt och mjölksyran kom av att prata prata om träning. Ja nästintill så var det. Det var som sagt träning nog att gå till affären.

Idag ligger jag här och är så nöjd med mig själv, jag gjorde det trots att jag under veckan varit så förkyld. Men jag ville så gärna göra detta att jag verkligen har gjort allt för att kurera mig och det gick.
Visst jag var lite snuvig och tät vilket hindrade mig att köra maximalt men jag ska inte klaga, jag var allt bra slutkörd.

Dagen började med poweryoga vilket jag hållt på med ett litet tag nu och det har jag verkligen fallit för. Sedan var det bootcamp med militärfemkamp och andra stationer utomhus, löpning med bildäck och rullning av traktordäck bla.
Superkul men tufft!
Därefter var det lunch och efter lunchen ett Zumbapass. Zumba har jag aldrig testat men det var kul, kanske inget jag kommer börja med men roligare än jag trodde.
Dagen avslutades med lite nervarvning med yinyoga.

Nu när detta är över så känns det plötsligt lite tomt, vad ska jag kämpa inför nu?!
Jo jag har ju gett mig en utmaning till..... vårruset som är i Maj och jag har gett mig sjutton på att jag ska jogga de fem kilometerna så det är bara att ge sig ut och träna på att jogga. Jag har redan börjat den träningen och har kommit en bra bit framåt men har en hel del kvar för att orka hela vägen. Men för ett par år sedan orkade jag knappt springa en meter så jag har kommit långt om man jämför.
Skam den som ger sig är nog mitt nya motto! För visst kan jag så mycket mer än vad jag tror........

Jag och min syster Pernilla kör knäböj med bildäck på axlarna

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards