Alla inlägg under augusti 2012

Av Rose-Marie - 30 augusti 2012 22:15

Nu kom vi då till det där steget som vi egentligen väntat på ett tag fast ändå hoppats att slippa.

I Måndags ringde min mobil när jag var påväg hem från jobbet och en läkarsekreterare från kvinnokliniken på Sahlgrenska i Göteborg sa att de fått ett återbud och gärna vill att vi skulle komma dit redan på Onsdag.

Verkligen kort varsel och det var verkligen olägligt att vara borta från jobbet men nej, klart att jobbet inte är allt här i livet och framför allt inte mer värt än att vi ska kunna få hjälp att få barn.

Men det blev lite plötsligt just då och det är i de här lägena som jag verkligen är tacksam över att jag är såpass öppen och ärlig att jag pratat med min chef och mina arbetskompisar om hur våran situation ser ut och även Rogers chef vet om att vi planerat detta.

Så egentligen visste jag att det inte skulle bli några problem, vi har fullt stöd från jobbet i detta och vi kunde tack vare det ge oss iväg till Göteborg i Onsdags.


Egentligen hade vi ingen aning om vad som skulle ske då vi kom dit eller i vilket skede i processen som vi befann oss så vi hade heller inga förväntningar. Vi skulle väl återigen undersökas och sitta och prata som de 2 andra gångerna och sedan få en ny väntetid på 3 månader.

Så ja när vi träffade läkaren var det samma sak som tidigare vi drog upp allt som vi tidigare dragit upp och som dessutom stod i journalen. Läkaren pratade liksom de 2 tidigare gångerna om hur provrörsbefruktningen skulle gå till och när jag frågade om han visste när, fick jag återigen svar att det var lite köer men att vi skulle planera lite med barnmorskan som vi skulle träffa när vi var klara hos honom.

Jag fick ta nya prover på min ämnesomsättning och sedan var det dags för samtalet med barnmorskan.

Det var där jag förstod att det snart var dags för den där dagen, dagen då vi faktiskt skulle genomgå en provrörsbefruktning. Hon pratade om 2 olika perioder och period 1 skulle innebära att vi började på hormonbehandling redan nu och skulle då få göra första provrörsförsöket i början av Oktober men då fick jag lite smått panik. Period 2 innebar att jag väntar tills nästa mens och det ger mig lite mer tid att faktiskt förbereda mig, den skulle innebära att första försöket sker i vecka 45, om 10 veckor.

Roger kände samma sak som jag så vi valde period 2.

Många hade nog sagt ja till period 1 direkt utan att tveka och hade vi vetat varför vi skulle dit så hade vi kanske valt den och förberett oss på det men just då när vi satt där och fick information om hormonbehandling och allt så blev det plötsligt så verkligt och samtidigt så förvirrande att vi ville smälta det lite.


Vi har planerat barn i 1 år och 7 månader och jag borde tex ha slutat röka redan då i Januari 2011 men dumheten säger att jag slutar när jag blir gravid, det fungerade ju när jag blev gravid med André. Det var inga problem alls då.

Men nu var jag dum nog och puttade problemet framför mig hela tiden och jag behöver sluta innan jag börjar hormonbehandlingen den 5 oktober. Så jag har 1 månad på mig att bli av med de värsta besvären och jag tänker klara det. På måndag har jag bestämt att då är det nog. Man kan tycka att jag borde kastat cigaretterna redan i Onsdags men för mig fungerar det inte riktigt så. Men däremot när jag väl bestämt mig är jag den som kör 110%,

jag säger ofta att jag lider av ett allt eller inget syndrom. Jag satsar verkligen allt och då ger jag järnet medans jag också kan vända och då blir det inget. Men detta vill jag satsa allt på, detta betyder så mycket för mig att jag inte tänker ge upp.

Jag är totalt förvirrad när det gäller all information vi fick men har god hjälp av nätet och vänner som gått igenom samma sak och framförallt är jag öppen med vad vi har framför oss så jag har även vänner som inte vet vad det innbär som står vid min sida. Jag ser ingen anledning till att vara hemlighetsfull med detta, jag ser bara fördelar med att folk i min omgivining faktiskt vet.


Så vandringen börjar på måndag med rökstopp och sedan runt 5 oktober påbörjas första delen i hormonbehnadlingen med nässpray därefter runt 23 oktober med sprutor som jag till min stora skräck ska ta själv, det blir en utmaning för en spruträdd som mig.

Och vecka 45, i början av November blir det första försöket med provrör och jag hoppas att det räcker med det och längre än så har jag därför inte planerat än men tanken finns givetvis att vandringen kan bli mycket längre än så.

Jag känner dock att jag behöver ta ett steg i taget och sen får man förlänga vandringen efter vägen.

Läkaren pratade om att jag kunde löpa större risk för missfall pga min ämnesomsättning men jag orkade liksom inte riktigt höra sådant just då, jag vill bli gravid först och sedan lär man säkert vara orolig för både det ena och andra under graviditeten. Det är ju fullt normalt bland alla gravida.

Däremot är det ju väldigt bra att veta hur man såhär innan kan påverka chanserna att graviditeten blir lyckad.

Att sluta röka är ju en självklar sak, iallafall för mig och att ha koll på ämnesomsättningen redan nu för att reglera levaxinet rätt och att hålla sig i form och minska stress är ju också ett plus.

Vissa saker kan jag ju påverka redan nu så ja, jag kör på och jag börjar nu. När det gäller detta ger jag inte upp.

Jag vet att jag annars kör på i 200 för att sedan tappa energin men nu har jag ju iallafall en morot som verkligen övervinner allt annat, det gäller inte att komma i form för beach 2013 utan detta gäller möjligheten att kunna få vårat efterlängtade barn. Detta gäller verkligen våran framtid och inte min fåfänga eller att visa någon att jag klarar något, detta är ingen uppladdning inför en tävling eller en utmaning.

Detta gäller möjligheten att kunna sätta ett nytt liv till världen och det är större än SM och OS, det är större än något annat.

Det handlar om att få en dröm att gå i uppfyllelse, det ger man inte upp så lätt!


Ni lär garanterat få läsa mer om detta i bloggen och jag hoppas inte det blir för trist, jag ska försöka variera mig lite för det är ju så min blogg är, blandad om allt mellan himmel och jord.


 


Av Rose-Marie - 28 augusti 2012 21:33

Jag brukar inte se program som lyxfällan och hollywoodfruar m.m och absolut inte skriva om det men idag blev jag sittande för att se ung och bortskämd.

Min första tanke var som med alla andra liknade program: Detta måste vara påhitt, jag hoppas det är påhittat.

Finns dessa människor på riktigt?!

Självklart förstår jag att det är något överdrivet, ja det måste det vara men ändå.


Jag inser dock att jag är tacksam för att mina föräldrar inte hade råd att skämma bort mig och att de hade vett att ställa vissa krav på mig för det har gjort att jag kan sitta och irritera mig på de ungdomarna på TV.n som varken kunde handla, tvätta, laga mat eller ens tänka själva.

"man kan ju använda diskmedel till både disk och tvätt"  "köttfärsen är ju blöt och blodig, vad äckligt" ja det var många nya saker som dessa ungdomar var tvungna att upptäcka och de kunde inte ens köra en kundvagn.

Jag undrar lite vilken skola de gått i eftersom min son går i särskola och han är då bra mycket mer begåvad än dessa ungdomar.

Man lär sig mycket genom att göra vill jag påstå och det är våran skyldighet som föräldrar att lära barnen de viktiga sakerna i vardagslivet.

Visst vissa barn har svårare än andra men då får man ta hjälp av olika metoder och hjälpmedel så att de klarar sig hyfsat i vardagen. Dessa barn och ungdomar har då vanligtvis någon form av inlärningssvårigheter eller funktionshinder.


Ungdomarna i ung och bortskämd är ungdomar utan funktionshinder som egentligen blir handikappade pga sin uppfostran, pga att deras föräldrar väljer att göra allt åt dem och även betala allt de pekar på.

Det pratas om vad det kostar att sätta in stöd för barn med funktionshinder och det pratas även på att man tidigt ska göra abort om det visar sig att fostret kan ha avvikelser.

Vad gör man med ungdomar som är klassade som normalbegåvade men pga dåligt föräldraengagemang blir mer handikappade än en ungdom med begåvningshandikapp?

Ska man bekosta assistent eller ska man kräva att föräldrarna är deras assistenter och ledsagare resten av livet?

Ja jag är lite ironisk och överdriver en smula men likheterna är ju snarlika.

Kan dessa ungdomar ens läsa en busstabell, fylla i viktiga papper, skriva CV och andra saker som man bör kunna som vuxen när de inte ens kan sköta ett jobb, laga mat, diska, tvätta osv......


Jag vill påstå att vi föräldrar gör barnen en tjänst genom att ställa lite krav på dem och att inte låta dem få allt de vill ha oavsett hur mycket pengar vi har.

Jag är glad för att jag måste tänka på vad jag köper för annars hade det kanske varit lättare att skämma bort André.

Jag är glad över att jag inte har energi till att plocka undan efter honom och serva honom med precis allt för det innebär att han lär sig att ta eget ansvar.

Jag är framför allt tacksam för det som borde vara självklart, att mina föräldrar ställt krav på mig.


TACK FÖR ATT JAG FÅTT LÄRA MIG ATT TA HAND OM ETT HEM    

 


Av Rose-Marie - 23 augusti 2012 23:09

Igår plockade jag fram gamla familjevideos som låg långt instoppade i en låda.
Ja jag har stoppat undan de mest verklighetstrogna minnen jag har från förr långt in i en låda, bakom massa annat som egentligen är mindre viktiga.

Filmer som verkligen tar mig tillbaka till det jag skriver om här. Foton och minnen i huvudet är inte att underskatta men filmer med rörliga bilder och verkliga röster är ju ändå det mest värdefulla av allt.
Jag satte mig och tittade på en av dem, det var resan i Norge som jag, mamma, pappa och min syster och bror gjorde sommaren 1990. Även om det var pappa som filmade mest så fanns det små korta ögonblick där mamma tagit över kameran. Där fanns pappa livs levande framför mina ögon och hans röst som jag fortfarande kan höra ibland i huvudet. Han såg frisk ut och full av liv. Det var långt före han blev sjuk och ingen av oss kunde då ana vad som skulle ske sedan, 13 år senare.
Ingen av oss hade ens tanken på att denna film skulle bli så värdefull en dag, ja iallafall inte så snart efteråt.
Jag log hela filmen igenom trots att det inte alls hände något större i den.


Senare tittade jag på en film från sommaren 2003. Det var strax efter att pappa dog.

André var 4 år och vi var ute med våran husvagn.
När jag såg och hörde André på filmen så mindes jag så väl den tiden, det var då vi kämpade som mest för att få hjälp med hans språkstörning.
När jag såg och hörde André på filmen så undrade jag: hur i helsike kunde BVC ifrågasätta min oro?!
Han sa ju knappt någonting, jag vet att man inte ska jämföra barn men när han pratade på filmen tänkte jag på min systers barn. Oliver är 4 år och där ramlar det ur långa meningar och han frågar, berättar och är knappt tyst någonting. Elina är 1,5 år och även hon pratar mycket ja nästan mer än vad André gjorde på filmen.
Andre hade dock ett väldigt tydligt kroppspåk och han använde sig av det för att få oss andra att förstå.
Jag har nästan glömt bort det men filmen fick mig att minnas.


Dessa filmer som verkligen plockar fram verkligheten av det jag så ofta skriver om har jag gömt undan långt in i en låda. Att se dem gjorde allt så verkligt men gjorde allt som hänt så overkligt. När jag såg dessa glömde jag för ett par timmar bort verkligheten som den ser ut idag. Då menar jag att pappa inte finns och allt sådant.
Dessa filmer kommer verkligen inte hamna i lådan igen, de kommer stå i hyllan, lättåtkomligt för att tas fram när jag vill fly från verkligheten en stund, när jag för ett ögonblick vill förflytta mig tillbaka till det förflutna. De filmerna gör allt så verkligt men ändå så overkligt.



 


 
 


Av Rose-Marie - 15 augusti 2012 21:26

Det har varit en ljuvlig sensommardag idag, jag vet nästan inte ens om jag kan kalla den sensommardag för det har nog varit mer sommar idag än på hela sommaren.

Jag har verkligen sugit år mig av solen både på jobbet och nu i eftermiddag, på jobbet jobbade jag ute nästan hela dagen och när jag åkte hem var min enda tanke att jag skulle dra med mig familjen till havet.

NU SKA JAG TA MITT FÖRSTA DOPP FÖR I ÅR, det var mitt enda mål.

André skulle ha sin kompis Eric här så det var ju perfekt att ta med även honom för att njuta av denna härliga dag och så blev det.


Klockan 17:30 hade jag lagt ut filten och bytt ut arbetskläder mot bikini, jag doppade ena foten i det blanka havsvattnet och oj det kändes kallt men mitt mål var att ta det första doppet, jag skulle i helt enkelt.

Jag tittade lite på grabbarna som redan var långt ute, det var onekligen långgrunt för de hade bara vatten upp till knäna trots att de var långt borta från mig. Jag insåg att jag skulle få pina mig en stund för att komma såpass långt ut att jag kunde slänga mig i vattnet men tillslut var jag i och ja lika snabbt upp kan jag säga.

Men jag gjorde det, jag tog mitt första dopp för i år och det blev efter semestern, den 15 Augusti.

Kan inte minnas att årets första dopp någonsin inträffat så här sent.

Efter detta så plockade jag fram mitt medhavda kaffe och nyinköpta bullar, här ska minsann njutas som om det vore sista gången och vem vet, det kanske det var, ja iallafall för i år.

Jag satt och tittade på grabbarna som lekte långt där ute och på min sambo Roger som vadade omkring liksom jag tidigare hade gjort. Han kom i tillslut han också och gick därefter omkring för att leta sjöstjärnor, ja han hade nog lika roligt som smågrabbarna och är ju inte så van vid havet eftersom han är uppifrån Jämtland.

Första gången han fiskade krabbor var 2009, den första sommaren han var här nere hos mig och André och det var André som fick lära honom.

- Man måste ha tålamod sa André som inte direkt är född med det bästa tålamodet själv.


Roger hittade iallafall en sjöstjärna och klockan närmade sig 19:00 så det var dags att börja packa ihop och dra sig hemåt. Det kändes lite trist att behöva avsluta njutningen, tänk om jag inte kommer kunna ligga så här mer i år, tänk om dagens känsla då solen värmde min rygg och havet låg helt stilla var den sista för i år.

Tänk om det är ett helt år kvar tills jag får uppleva detta nästa gång, jag packade ihop, vände mig om och tittade ut mot havet en gång till. Såg båtarna och måsarna, klipporna och stranden och människorna som fortfarande låg kvar för att suga åt sig av de allra sista strålarna från dagens sol.

Vi for hem och det dröjde inte länge förrän solen hade gått ned och värmen hade övergått till kyla, denna underbara dag var över.

Jag hoppas dock att detta bara var början på en härlig sensommar, jag hoppas att jag återigen kommer få uppleva några sådana här dagar innan hösten tar över....

för ännu finns det tid för njutning, ännu finns orken att ta vara på de vackra dagarna efter jobbet.

Saker som att städa, sitta i soffan och allt annat kan jag göra sedan, när höstens mörker inbjuder till att vara inomhus.


 

   

 

Av Rose-Marie - 14 augusti 2012 22:31

Ja nu är det defenitivt, semestern är över och jag har redan gjort 2 arbetsdagar. Jag kände mig väldigt ovillig att gå upp i Måndags morse men när jag väl släpat mig ut till bilen så piggnade jag till.
Det där steget var ju trots allt inte så farligt och den tidiga morgonen var faktiskt en riktig mysig syn.
Jag har sovit till minst 10 nästan varje dag på semestern, jag har gått miste om dessa härliga morgontimmar, för visst är det vackert på morgonen.


När jag väl kom till jobbet så kändes det inte alls så där vemodigt som jag hade förväntat mig. Jag möttes av härliga arbetskompisar som faktiskt verkade glada över att se mig igen och det kändes kul att träffa dem också.
Det är människor som man träffar nästan varje dag hela året och har gjort det i flera år så visst känner man något för dem.


Det blev lite ordväxling, mest om vädret faktiskt och vad man gjort.
Vi var eniga om att semestern kunde varat ett tag till men å andra sidan så tar det slut någon gång ändå så varför inte nu.
Dagen flöt på som om semestern inte existerat och det där ekorrhjulet är igång igen fast jag har inte riktigt kommit igång att springa i det ännu.
Jag har inte hunnit vänja mig på dessa 2 dagar men snart så.


Visst låter det hemskt trist men samtidigt blir det ju vad man gör det till och trots allt finns det chans för många fina helger och mysiga kvällar.
Hösten är inte fyskam den heller med lite levande ljus och mys i soffan.
Ja det blir vad man gör det till och jag stannar gärna ekorrhjulet då och då för att förgylla tillvaron.
Nu till helgen blir det Wild and Crazy i Uddevalla med fina bilar och härlig rocka billy musik och nästa helg blir det westernfest i Holmsveden.
Skillnaden på nu och när man har semester är att man faktiskt längtar lite extra mycket till dessa tillfällen då det händer lite skojigheter, lite ut över det vanliga.


Så var inte rädda för det berömda ekorrhjulet, alla hamnar vi där men man får inte glömma att stanna upp då och då för att tillåta sig bryta mönstret och göra något som ger en energi att springa vidare. Man måste ha ett mål att springa mot så blir det inte så trist.


Jag hoppar in i hjulet och hänger på, jag ska försöka att springa med ett leende på läpparna och vara glad för allt jag har och alla stunder jag får som förgyller dagarna.
Det kunde varit mycket mycket värre!



Av Rose-Marie - 8 augusti 2012 22:22

Efter ett ganska långt uppehåll i bloggen är jag nu tillbaka, tillbaka till vardagen och tillbaka till verkligheten.

Nja inte riktigt ännu för jag har några dagar kvar av semestern, några dagar kvar att njuta av ledigheten.

Med blandade känslor lämnar jag de lata dagarna för visst kan det vara skönt att komma in i de gamla rutinerna igen då helg är helg och vardag är vardag, då man faktiskt ser fram emot helgerna och verkligen tar vara på den ledigheten man har. Man kliver upp på morgonen på vardagarna för att gå till jobbet och kommer hem för att ta vara på kvällarna med familjen.

Men ändå finns där en ångest för att lämna semestern och återgå till det vanliga, en ångest för att behöva kliva upp på morgonen och en ångest för att det är ett helt år kvar tills nästa sommar.


Min semester har som jag skrev i ett tidigare inlägg kanske inte varit full av aktiviteter så som olika nöjesparker och annat men den har varit en tid för återhämtning och njutning. En tid för att träffa vänner, gamla som nya.

Var och en har förgyllt min ledighet på olika sätt och några sitter kvar i minnet och i hjärtat. Det flesta finns uppe i norr och det kommer kanske dröja minst ett helt år tills jag ser dem igen så visst saknar jag dem. 

De finns med i mina tankar och man kan inte låta bli att fundera på vad de gör, hur ser deras vardag ut.

Ja är de lika aktiva på facebook som jag är så vet man i och för sig ganska mycket    men det blir ju inte samma sak som när man ses i verkligheten.

Att skriva något är en sak men hur människan bakom det som skrivs egentligen känner just för tillfället är en annan sak. Jag kan inte finnas för någon som behöver mig på samma sätt om jag inte finns nära och den personen kan heller inte finnas för mig på samma sätt via en dator eller telefon. Det är en enorm skillnad på cybervärlden och verkligheten fast vissa tycks ha svårt att se dessa skillnader.

Vad som skrivs är inte alltid detsamma som andra läser, varje läsare tolkar det på sitt sätt och där är det nog ett problem för mig eftersom jag ofta använder lite ironi och en heldel skämtsamma saker (som många tolkar fel) även om jag också är allvarlig då och då. Som jag brukar säga så är det väl så livet ser ut för oss alla, ibland roligt och ibland tråkigt, livet är inte en dans på rosor för någon. Men folk väljer kanske mest att skriva om det roliga. Så ja trots kontakt på facebook så kommer jag sakna mina gamla och nya vänner som jag träffat under min semester.


Jag säger inte hejdå utan jag säger "på återseende"


 



Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2012 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards