Alla inlägg under september 2014

Av Rose-Marie - 30 september 2014 19:53

Det har blivit ett par gnälliga dagar för mig men jag vet egentligen inte varför.
I helgen levde jag gott utan att räkna några viktväktarpoäng, var med min syster på trerätters middag och stand up show, därefter blev det en helkväll på krogen med nattbuss hem. Söndagen tillbringades mest i sängen med handen i ostbågspåsen.
Så helgen var ju väldigt bra.
Tyvärr fick jag betala idag när jag hade invägning för viktväktarna online och jag hade gått upp 0,7 kg. Jag första nederlaget jag haft men jag ligger iallafall fortfarande under 70 kg så ja jag får vara nöjd. Jag åt trots allt väldigt gott hela helgen.

Idag startade vi dagen med babysim, en underbar timme som tillbringades på vattenpalatset i Vänersborg med Tristan och Roger. Jag vill alltid kunna ha kvalitetstid med dem men inser att det snart kommer en dag då jobbet kallar och stunderna med Tristan blir kortare oavsett om jag går ner i arbetstid. Vi har inte råd att gå ner för mycket och absolut inte om vårdnasbidraget försvinner i och med den nya regeringen. Så väl hemma satte jag i soffan för att se riksmötet, riksdagens öpnnande 2014, en sermoni som visas på TV. Oftast brukar de då framföra en regeringsförklaring, en sorts deklaration som beskriver den politik som regeringen ämnar bedriva. Men nej denna var självklart inte klar utan skulle framföras på Fredag. Men jag hörde ändå i de olika intervjuerna som hölls att det verkar bli slut på vårdnadsbidrag och man vill införa en tredje påtvingad PAPPAmånad, bara grejen att de fortfarande säger PAPPAmånad och PAPPAdagar klingar ju falskt när de samtidigt försöker stoltsera med deras jämställdhets- och genuspolitik.
Nej jag blev bara förbaskad på alltihop och jag förstår inte varför jag låter de förstöra min dag.
Jag tittade ut genom fönstret, tittade på lilla Tristan som växer för varje dag, som förgyller dagarna mer än något annat.
Solen sken , Tristan log och hade han kunnat prata hade han sagt att vi skulle gå ut. Ja jag ska bannemej ta vara på tiden.
Det blev en härlig promenad och därefter gjorde jag mig en lök- och broccolisoppa med egengjort ost- och vitlöksbröd.
Nu ska kvällen avslutas med Mikael Persbrandt i filmen En sång från hjärtat.
Jag är redan på bättre humör

[Bild]

Av Rose-Marie - 25 september 2014 20:54

Just nu lever jag i ett lyckorus, jag kan liksom inte se något negativt med livet som det är idag. Det kan nog sticka i ögonen på många och det retar nog upp en och annan att jag dessutom skyltar med att jag känner så här. Men jag vet att de som står mig nära unnar mig detta, de som stod vid min sida när jag kämpade som mest för att hålla mig vid ytan. De som höll mig kvar stående när livet kändes orättvist, de är glada för mig nu.
Några av dem mår själva väldigt dåligt just i denna stund men de kan ändå vara glada för min skull. De behöver mig och mitt stöd, inte som en frisk och glad fläkt som skriker ut min glädje utan de behöver mig för att jag orkar finnas. Jag kan använda min energi till att lyssna och bara finnas där.
Jag kan förmodligen inte hjälpa någon av dem att må bättre, kan inte ta bort deras sorg eller få dem att tänka annorlunda.
Men jag kan finnas där så som de fanns för mig. De orkade komma och fika när jag inte orkade ta mig ut själv, de orkade ringa, skicka små söta meddelanden och fråga hur jag mådde samtidigt som de faktiskt orkade ta emot mitt svar. De förväntade sig inte att jag skulle svara att jag mådde bra.
De orkade också vänta på mig, även om jag avvisade dem ibland så vände de mig aldrig ryggen. De stod lite på håll och såg till att jag inte sjönk längre ner, som små flöten såg de till att jag höll mig flytande.

Jag tror ni vet vilka ni är och jag tror att ni vet att jag finns och vill finnas för er.
Någon frågade hur hon skulle kunna tacka mig och jag svarade "du kan alltid göra något för mig en annan gång"
För sådant är livet, som en berg och dal bana och när vindarna vänder så vill jag att du finns där.

Av Rose-Marie - 23 september 2014 19:37

Idag var det invägning för mig på viktväktarna online och jag var lite nervös för jag har varit sjuk under veckan.
Jag har i och för sig promenerat men har haft lättare att falla för frestelser.
Men åhhhh vad glad jag blev när vågen visade 68,9 kg i morse, äntligen under 70 kg. -13,1 kg sedan 1 Juli.
I min förra viktuppdatering här i bloggen satte jag ju 68 kg som eget delmål så jag hoppas på att jag når dit nästa vecka.
Men nu undrar jag ju vad jag ska ge mig för belöning då? Har fortfarande inte kommit på något. Har någon av er läsare förslag kanske?
Min förra belöning var ju en hair makeover och den är gjord nu (bild i slutet)
Jag skrev också att innan jag nådde mitt delmål på 68 kg så skulle jag fixa våran lilla toalett. Det är också gjort nu.
Men nu fortsätter jag alltså neråt mot nästa delmål 68 kg och därefter är det viktväktarnas delmål 65 kg. Väl där får jag se hur många kg till det blir. Min dröm är runt 60-62 kg. Jag återkommer med viktresultat när jag kommer till delmålet, förhoppningsvis nästa Tisdag.

Har målat och tapetserat lilla toaletten

Av Rose-Marie - 20 september 2014 00:26

Jag trampade nyss på en av Tristans leksaker, första känslan var att skrika ut en rad med svordomar. Det var givetvis smärtan som fick mig att känna den känslan. När den lagt sig så dök en annan känsla upp.
Tacksamhet...... ja du läste rätt, jag kände mig så enormt tacksam över att kunna trampa på en leksak, min sons leksak, lille Tristan som nu är 6 månader.
När jag sitter här och tänker på det så är jag till och med tacksam över den senaste tidens sömnbrist.
Det finns så många där ute som skulle göra allt för att byta med mig. Så många i den där facebookgruppen jag är med i, för oss som behöver hjälp att få barn, som fortfarande kämpar. Som faller gång på gång och reser sig igen om och om igen.
Jag är så tacksam för att jag slipper allt det där nu, leksaken som jag nyss trampade på påminner mig om att kampen är över, den påminner mig om att vara tacksam.

Av Rose-Marie - 18 september 2014 21:22

Jag är ganska nyss hemkommen från en kvällspromenad, ett välbehövligt brejk från husets väggar. Vi är förkylda och Tristan sover dåligt så mitt huvud känns mest som ett vakum, ett tomrum.
Det har varit en ljuvlig dag och att hålla sig inne en sådan här dag är nästan skamligt. Därför bestämde jag mig för att åtminstone ta en kvällspromenad. Det var mingelkväll i butik Cheri, en av våra klädbutiker. Ja jag skrev en av våra.... vi har nämligen två klädbutiker i vårt lilla centrum.

Jag kände mig glad när jag promenerade genom torget och bort mot butiken, jag såg på långt håll att det var liv och rörelse där borta, när jag kom fram till dörren möttes jag av leenden och hälsningar. Jag hann inte ens börja titta på kläder innan jag blev stående att prata. Det bjöds på tilltugg och mingelmys. Helt fantastiskt tänkte jag, en Torsdagkväll i lilla Färgelanda.

Eftersom både jag och Tristan är förkylda så ville jag inte stanna för länge så efter lite mingel och kikande så begav jag mig vidare på min promenad. Jag hann inte gå så långt förrän jag träffade på en tjej jag känner och vi bytte några meningar, sa sedan hejdå och gick åt varsitt håll. Jag fortsatte min vandring och avslutade den med en tur in på ICA, en av våra matbutiker för även detta har vi två av i vårt lilla centrum.
Här är det nästan omöjligt att gå in utan att träffa minst en man känner. Ibland kan det ta lång tid att handla en mjölk.

Väl hemma funderade jag lite över min ort Färgelanda. Jag är uppväxt här och det gör såklart att jag känner extra för orten, minnen och nostalgi överväger ju allt annat.
För hur som helst så hör och läser jag väldigt ofta att Färgelanda presenteras som en dålig kommun, att vi invånare på någotvis skulle vara mer missnöjda än vad man är på andra orter. Detta är saker som jag själv inte känner igen.
Nej jag hör sällan skvaller, jag jobbar inte i kommun och jag läser sällan bohuslänningen men ändå, jag borde ju känna av missnöjet på någotvis.
Senast idag läste jag en artikel ur Aftonbladet om att anledningen till den höga procenten av SD-väljare troligtvis beror på det stora missnöjet och rädslan i kommunen.
Okej tänkte jag, vi har alltså ca 20% missnöjda, rädda färgelandabor och det är bara vad jag vet två som är aktiva i partiet och vad jag förstått är dessa passivt aktiva.
Men okej de vill iallafall göra något åt sitt missnöje eller om det nu är rädsla.
Resten då?! De har alltså röstat in ett parti i kommunfullmäktige för att de är missnöjda men det finns inga som tänker ta tag i missnöjet och försöka påverka. För det är bara tomma stolar de har röstat in, tomma stolar som varken kommer att jobba för missnöjda eller rädda kommuninvånare.

Om vi nu bor i en så dålig kommun, med så dålig ledning och det händer aldrig något i kommunen, om man nu är så oerhört missnöjd med Färgelanda så förvånas jag först och främst att man väljer att bo kvar men det kan ju finnas olika anledningar för att man väljer detta men då kommer min nästa punkt över förvånan, varför gör man inget? Varför försöker man inte påverka? Jag vill då påstå att rösta in tomma stolar i kommunfullmäktige inte är så bra försök till att göra något, möjligtvis är det ett anonymt försök att tala om hur missnöjd man är men det kommer inte påverka något.

Däremot var jag på ett valcafé nu innan valet, ett flertal partier hade samlats på Alla Sinnen, ett av våra fina caféer för även det har vi två av i Färgelanda, där inget händer.
Eftersom vi har så mycket missnöje i våran dåliga kommun så borde caféets trädgård denna dagen vara full. Man borde ju verkligen vilja komma dit och banka ner dessa dåliga politiker i skorna. Spotta ur sig hur dåligt de skött kommun och talat om varför man är så missnöjd, även gett synpunkter om hur det kan bli bättre.
Här hade man ett flertal av kommunens politiker samlade men vart var alla missnöjda? Eller vart var alla invånare över huvudtaget?
Jag pratade med flera politiker från olika partier och jag känner flera av dem sedan innan. Det är svårt i Färgelanda att inte göra det om man är uppväxt här.
Min känsla är att de flesta faktiskt blir glada över förslag och synpunkter, sen vad de gör åt dem är kanske en annan sak men då har jag åtminstone försökt.
Jag har talat om min åsikt och mina tankar, gett lite tips på vad jag tror kan vara bra.
Jag har kanske iallafall sått ett lite frö, en tanke hos någon av dem.
Min känsla var heller inte att detta var en hop med bråkande oliktänkande människor som ville motarbeta varandra utan jargongen var lättsam och faktiskt skämtsam, det pratades både på allvar och på en mer skämtsam nivå.
Det blåste lite och både Folkpartiet och Vänstern fick sina valsedlar utspridda på gräset men detta hjälptes man åt att plocka ihop och med lite skämtsamma kommentarer från miljöpartiet att man inte ska skräpa ner.

NEJ jag ser INTE det där som det skrivs om, det där jag hört om, jag förstår inte vad det handlar om. Missnöjet........
Kan någon förklara varför man är så missnöjd och varför man inget gör eller iallafall försöker göra något.
För jag går här som en idiot och innbillar mig att Färgelanda är min lilla lilla värld av blommor. Ja det kan iallafall bli det om vi försöker få det till det.

Av Rose-Marie - 15 september 2014 22:17

Idag har vi haft träff med skrivargruppen och det var jag som var värd för kvällen.
När man är värd får man bestämma ämne att skriva om och så har man med sig fikat.
Jag bestämde ämnet "min bästa barnvakt" före semestern och hade då tänkt att jag skulle skriva någon form av saga i stil med Mary Poppins eller liknande.
Som vanligt väntar jag dock in i det sista så mitt bidrag skrev jag i Lördags, när jag faktiskt själv var barnvakt åt min systers barn.
Jag hade inte en aning om vad jag skulle skriva men barnen sov, jag hade tänt lite ljus och stridigheter inför riksdagsvalet tyngde ner den mesta glädjen inom en.
jag valde därför att fly tillbaka till barndomen och det blev följande resultat:

Mina bästa barnvakter

Mormor var inte den som man såg som barnens favorit, det var morfar som alltid lekte med oss. Alla barn ville vara med morfar och han ville vara med oss.
Han hade alltid orken och lusten att springa runt, kasta oss i luften och han sa aldrig nej till att bada. Han har lärt både barnbarn och barnbarnsbarn att simma. Alla barn avgudar morfar Jens, han var nästan själv som ett barn då jag var liten.
Men trots allt detta så är det ändå stunder med mormor som jag minns som allra finast.
Som till exempel i juletid, varje julaftons morgon så tänker jag på mormor.
Jag minns hur jag satt i hennes knä, tidigt på morgonen, mormor var alltid vaken tidigt. Jag hade fått min julstrumpa av tomten och satt i mormors mysiga knä, vi bara satt där och småpratade och stämningen var 100% julstämning.
Mormor såg ut precis som en mormor ska göra, rund och mjuk, kort vitt hår och glasögon.

På sommaren var vi ofta i sommarstugan på Havler i Norge, min mamma är norska och mormor och morfar bodde i Fredrikstad i Norge. Idag finns bara morfar kvar.
Mormor var sällan med oss till stranden utan hon trivdes bättre med att sitta i stugan och lösa korsord men även här minns jag de bästa stunderna med henne.
Hon tackade sällan nej till ett parti Yatzy eller Ludo, Ludo är Norges fia med knuff.
Jag har på senare år hittat gamla Yatzyblock där mormor skrivit ner våra resultat. Ja sommarstugan finns kvar men idag finns bara minnena kvar efter mormor. Det kanske är därför jag minns tiden med henne som den allra bästa.
Morfar finns kvar men hans energi är begränsad nu för tiden så det är väl mest minnen kvar av hans sätt att leka med oss barn också.
Och jag, jag är ju inget barn längre, jag kan bara minnas alla stunder då de bästa barnvakterna gav all sin tid åt oss.
De gav oss inte bara tid utan de gav oss massor av fina minnen, minnen som man plockar fram då man bäst behöver dem, när man behöver fly från vardagen en stund.
Nu är det jag som ger dem av min tid då jag skänker dem några tankar, tiden då jag minns dem.... Så som det en gång var......

Mormor

Morfar när jag var liten

Morfar den 17 Maj 2014, här med min son Tristan

Av Rose-Marie - 13 september 2014 23:18

Det är slutspurten inför valet nu, de där sista timmarna för partierna att ragga folkets röster. Jag tror nog aldrig jag upplevt ett sånt engagemang och jag vet inte vad jag ska kalla det.... pajkastningen som sprids i medierna.... för det känns inte som engagemang på det viset. Iallafall inte ett positivt engagemang i mina ögon.
Det har både varit på gott och ont för man ser så många nya sidor hos folk, vissa goda andra onda.
Folk blir som besatta och ingenting verkar kunna reta upp oss så mycket som politik kan göra.

Denna dagen har jag tagit en promenad i det fina höstvädret, jag har ätit sallad på pizzerian och jag har haft kvällsmys med två av mina syskonbarn.
Nu avslutas kvällen med lite tända ljus och lite skrivprojekt som jag inte riktigt tagit mig tid till eller kanske inte haft inspiration till förrän nu.
Jag fick börja med det som har deadline på Måndag. Då är det träff med Dalslands skrivförening som jag är värd för denna gång och det är jag som bestämt ämnet.
Hade jag tänkt till så hade jag givetvis valt riksdagsvalet 2014 men detta bestämdes före sommaren så jag hade inte en tanke på valet då.
Just nu är jag nog ändå glad över det för jag tror att vi är ganska mättade på politik så det kändes skönt att så här sista kvällen fly bort från det där och tänka på annat.
Mitt val av ämne var nämligen "den bästa barnvakten"
Jag kan inte publicera det jag skrivit här ikväll men det kommer på Måndag eller Tisdag.
Ikväll har jag nämligen använt tiden till att skriva om min mormor, hon finns inte med oss längre men minnena gör det och vad är väl inte bättre än att tända lite ljus, koppla bort verkligheten en stund och minnas tillbaka till barndomen, tiden då man knappast brydde sig om politik eller hade värre bekymmer än att man inte hade något att göra.

Av Rose-Marie - 7 september 2014 11:38

En vän kämpade i flera år för att få sitt efterlängtade barn, tillslut nådde hon målet med hjälp av surrogatmamma i Indien.
Flera andra vänner har adopterat från olika länder, barn som fick en helt ny möjlighet i sina liv.
Flera vänner fick hjälp med IVF då de är samkönade och inte kunde få barn på "naturlig" väg.
Ofta ser jag dessa vänner på facebook, lyckliga med deras familjer, deras ledsna ansikten har bytts ut mot leenden och glädje. Deras fb loggar pryds liksom min med bilder på ett skrattande barn, barn som lyfter huvudet, barn som äter gröt, barn som lär sig sitta......

De har liksom jag haft drömmen om ett barn som det största och enda målet.
De har liksom jag gråtit, kämpat, hoppats och varit nära att ge upp.
De har liksom jag fått hjälp för att nå sitt mål.

Synd att det finns folk som står för att möjligheten till deras lycka skulle tas bort. Just mina vänner har turen att kämpat i en tid då man fortfarande tycker det är acceptabelt att man adopterar från andra länder och att samkönade får hjälp att skaffa barn.
Den möjligheten har inte alltid funnits här i Sverige, det är något några kämpat sig till för att få igenom.
EN möjlighet eller rättare sagt en rättighet som vissa nu vill ta bort.
Jag röstar på att vi ska gå framåt i tiden och inte bakåt.

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2014 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards