Alla inlägg under oktober 2017

Av Rose-Marie - 30 oktober 2017 21:11

Kommer hem från ett träningspass på Judon och känslan av att man inte är nöjd med sin insats har jag haft många gånger förr men känslan "vad är det för idé att jag går hit" har oftast inte funnits där.
Idag när jag stängde dörren till dojon så kände jag så. När kroppen inte vill det som knoppen vill. Det har blivit flera sådana känslor under denna terminen och det är viktigt att skriva om de stunderna också, kanske ännu viktigare än när allt gått min väg. För jag har haft en lång period med massor av inlägg där det känts som jag ägt hela världen, när ingenting har fått mig att tvivla på vad jag velat eller vilka mål jag haft.
Ett tag gick det mesta jag tog mig an riktigt bra.

Nu känns det mer som att världen äger mig, minsta lilla får mig att vilja ge upp.
"Det är bara att rycka upp sig, bita ihop och se framåt"
Jo jag vet att det egentligen inte är hela världen, jag vet att det är så här ibland men just nu vet jag inte alls vad jag vill.
Jag liksom bara är.....

Men just den anledningen att jag haft en lång bra period i minnet så är jag nog trots allt ganska bra utrustad för att möta denna nedgång. Jag har massa plus på mitt må bra konto som jag nu kan väga upp mina minus med.
Jag försöker verkligen följa mitt eget motto "Våga, ha skoj för din egen skull, du är en vinnare"
De orden som jag skrev på en medalj och gav till barnen i klubben för att de inte skulle glömma att man måste våga testa saker som man vill göra, man ska ha skoj och att det man gör ska man göra för sin egen skull och inte för någon annan. Då är man alltid en vinnare oavsett hur resultaten blir.

Just ikväll efter alla känslor så ger jag mig själv denna medalj och hoppas på att jag snart lever efter mitt eget motto igen.

Av Rose-Marie - 20 oktober 2017 21:46

Jag har själv inte skrivit #metoo i min status på fb och det har kanske inte så mycket att göra med huruvida jag har erfarenhet eller inte.
Tänker jag efter så har jag nog flera exempel men just av den anledningen att jag verkligen behöver tänka efter...... Om jag verkligen måste det så har jag kanske inte tagit det så hårt.
Jag behöver ju inte leta efter problemet.

Jag har aldrig upplevt att jag inte blivit lyssnad på när jag sagt ifrån och även om det inte borde behövas så är det viktigt att man är tydlig med vad man anser är "att gå över gränsen" för där är vi nog alla olika.
Men debatten har gjort att många diskuterar frågan och det är toppen!
Det var nog det stora syftet med det hela.

Idag frågade min tonårsson André mig hur man vet vad man får och inte får när man träffar en tjej som man gillar. Ja vad ska man svara, jag ser att många av mina manliga vänner på facebook ställer sig frågan om de någonsin gjort något så illa och det kanske vi alla har mer eller mindre antingen i vår barndom när man var nyfikna på varandra och försökte smygkika i omklädningsrummen eller när man lekte pussjage osv....
Eller i vår ungdom när vi varit intresserade av någon Jag har säkert vid flera tillfällen diskuterat någon killes rumpa tillsammans med mina väninnor.
Jag vill heller inte att mina manliga vänner ska vara rädda för att ge mig en kram eller att jag aldrig får höra en komplimang.
Men jag kräver att jag blir respekterad om jag säger ifrån. Jag kräver också att man respekterar min kropp och inte rör mig på ställen där bara min sambo har tillträde.

När jag och André pratade om detta så försökte jag därför förklara min syn på saken, jag sa att man absolut inte får säga massa nedvärderande ord eller ta någon på brösten, rumpan och mellan benen mot deras vilja.
André tittade på mig som om jag kom från en annan planet och svarade:
-Tror du jag är dum i huvudet, det fattar väl alla?!
Men om jag tycker att en tjej är fin och tex har fina ögon, får jag säga det då?

Jag fastnade först vid det första han sa "det fattar väl alla"
Nej André ALLA fattar tydligen inte det och det är just där problemet är.
Problemet är inte att någon ger en komplimang, jag tror alla blir glada av en komplimang. Det handlar om hur den framförs.

Jag har två exempel:

1. När jag hade gått ner mycket i vikt så sa en manlig kollega till mig:
-Gå inte ner så mycket mer nu, du är fin som du är och jag måste få säga att du har så fin rumpa.
Han sa det på ett snällt sätt och för mig var det en komplimang därför blev jag lite stolt och glad och sa tack!

2. En annan manlig kollega som jag hade för ett antal år sedan smög upp bakom mig och viskade i mitt öra "vilken sexig häck du har"
Och jag fick kalla rysningar genom hela kroppen. Det enda svar jag kom på var "Äckel"

Två saker som kanske är rätt lika men ändå helt olika och som jag också uppfattade helt olika beroende på hur de framfördes.

Jag vill verkligen inte att vi skapar en ny trend där alla kommer anse att killar är svin och att de inte kan respektera kvinnor.
Där alla kommer vara rädda för hur man ska närma sig varandra, hur man flirtar eller rädda för att hela tiden göra fel eller att allt som är menat som en komplimang kommer anses som ett övertramp.
Att hitta kärleken är svårt nog ändå.

Vi tjejer vet det, vi vet att debatten inte alls handlar om sådana saker för vi vet vad vi anser vara att gå över gränsen.
Men killarna kanske inte har bilden lika klar, killarna kanske tror att hur de än gör så kommer det att missuppfattas.
För vart går gränsen för just dig?
Din gräns är kanske inte är samma som för mig.
Därför behöver vi också vara tydliga med att säga ifrån oavsett om vi inte anser att vi ska behöva det.

Jag är glad att debatten kommit upp för det väcker diskussioner mellan mig och min son som vi kanske aldrig skulle haft på samma sätt som nu.
Jag erkänner att jag har svårt att ge svar på allt för jag vet faktiskt inte riktigt själv, alla tycker så olika. Sunt förnuft är svårt att förklara i ord.
Behandla andra som du själv vill bli behandlad heter det men vi är ju så olika så frågan är om andra vill bli behandlade så som jag vill.......

Av Rose-Marie - 11 oktober 2017 22:30

I mitt Judoliv, som startade för över 30 år sedan, så har jag främst tränat för att tävla.
Min första tävling gjorde jag 1986 och 1996 gjorde jag den sista inom elitjudon.
Varje tävling gav en medalj och jag började bli rädd för att förlora vilket satte stopp för mitt tävlande.
Därefter hade jag svårt att hitta meningen med Judon. Vad skulle jag där att göra utan att tävla? Jag var tränare ett tag och fann ändå en roll där men familj och jobb fick mig att sluta även med det. Till slut blev det ingen träning alls.
2006 gjorde jag ett försök att komma tillbaka, gjorde en tävling på skoj och vann 2 matcher och förlorade 2 vilket gav mig en tredjeplats.
Men livet kom emellan och Judon blev något jag höll på med av och till, jag kom och gick. Hade liksom ingen riktig anledning att träna utan mål.
I Januari 2016 var jag tillbaka igen och började intressera mig främst för veterantävlingar. Det var svårt att tävla i Sverige då det var få kvinnor i min ålder som tävlade så jag kastade mig handlöst in i utmaningen j delta i veteran EM i Kroatien, något av det allra bästa jag gjort. Jag fick dessutom vara med i Sveriges allra första veteran damlag. Jag föll för gemenskapen och den härliga stämning som veterangänget har, detta vill jag göra om!
2016 var ett fantastiskt år på alla sätt och vis, trots att jag förlorade mina matcher på EM så tappade jag inte fokus. Nu skulle jag vinna veteran SM 2016 och det målet lyckades trots att jag fick gå upp en viktklass. Jag fick mitt guld!
Nästa satsning blev därför Veteran NM som skulle hållas i Trollhättan i Maj 2017.
Jag var vältränad, motiverad och målinriktad.
Strax före den stora dagen fick jag dock problem med ryggen men det skulle inte få stoppa mig, jag skulle upp på den där mattan! Jag fick gå upp en viktklass även här, förlorade första matchen men jag kämpade på och vann andra matchen. Sista matchen blev spännade men min motståndare var vass och jag insåg att ryggen inte skulle hålla, jag orkade inte kämpa mig ur fasthållningen hon fick in så jag fick nöja mig med en tredje plats.
Kände mig besviken efter all tid jag lagt ner men nu i efterhand inser jag hur mycket jag faktiskt har kämpat. Hur mycket tid jag la på detta. Jag inser också att min kropp kanske inte håller för allt det där som krävs för att tävla. Jag blir nervös, jag blir missnöjd och får dålig självkänsla......
Men då kommer frågan: Vem är jag i judovärlden utan tävling?

I helgen deltog jag i Svenska Judoförbundets projekt K.U.L - Karriär, utveckling och ledarskap.
En utbildning med 5 tillfällen  som jag först hade sagt nej till men som jag insåg att jag kanske behöver. Det kanske är just den som kan ge mig inspiration att hitta svaret på min fråga.
Det blev därför den frågan som jag valde att ta som målbild i vår uppgift som vi fick.
Vi skulle välja en sak som vi ska jobba med under kurstiden. Till sista tillfället som är i Maj 2018 så skulle vi ha nåt vårt mål.
Jag är inte riktigt klar med hur jag ska sätta delmål eller hur jag ska kunna ha ett mätbart sätt att se om målet är avklarat.
Jag vill helt enkelt hitta mig själv och min roll i Judon utan tävling.
Vad vill jag?
Det finns massa olika saker man kan göra i Judovärlden.
En av föreläsarna är Sofie Björklund som höll den första föreläsningen.
Hon är ordförande i tävlingsutskottet och en otroligt duktig tävlingsledare.
Nästa gång skulle bla Kenny Kling komma som sitter med i KATA-kommitén.
De ska även komma någon domare och föreläsa. Så ja vägarna är många.....
Man kan hålla olika grupper, barnträning bla...
Jag har lite funderingar kring detta med tjejer och Judo, det finns en grupp som jobbar för detta som heter Judo5.
Kanske kan jag ge våra tjejer i klubben motivation att hålla sig kvar, vi har en hel del duktiga tjejer i barngruppen som tävlar.
Vi är också en del kvinnor i vuxengruppen och jag brinner ju även för veteran judo.

Ja det är just sådana här funderingar jag vill väcka hos mig genom mitt deltagande i K.U.L-projektet
Kanske kan jag hitta en mening med att hålla mig kvar i klubben utan att vara en tävlingsjudoka och vem vet jag kanske kan få kroppen att vilja tävla igen.

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards