Alla inlägg under maj 2012

Av Rose-Marie - 31 maj 2012 20:08

2 veckor sedan mitt senaste inlägg och jag som fick ångest om jag inte skrev på några dagar förr.

Men nu tar jag mig i kragen, jag tar mig tid att skriva några rader.

Jag vet inte riktigt vart tiden tog vägen eller rättare sagt vart orken och motivationen tog vägen.

Jag har egentligen fortfarande inte hittat den, jag är trött, har ont i lederna och känner mig allmänt osocial. Dagarna rusar på och det är så mycket jag egentligen skulle gjort men istället gör jag ingenting. Dags att ta sig i kragen kan man tycka och det låter så lätt.

Jag har inte bara varit hemma, kanske tvärtom, jag är aldrig hemma känns det som och när jag väl är det så gör jag som sagt ingenting.


Efter sist inlägg var vi i Norge och firade 17 Maj, min mamma är norsk så jag har morfar och min moster där så det blev firande tillsammans med dem och min systers familj.

Jag måste säga att även när det gäller detta var det bättre förr när man var liten.

Antingen har nationaldagsfirandet i Norge blivit sämre eller så uppskattade jag det helt enkelt mer när jag var liten. Jag vet inte vilket.


Bild från 17 Maj i Norge (Fredrikstad)

 




Vi har också hunnit vara på Shalgrenska i Göteborg för fortsatt utredning om barnlöshet, det blev en heldag i Göteborg eftersom vi hade 2 tider där den dagen.

Första läkartiden var kl 8 på morgonen så vi fick åka hemifrån 5:30, det var ingen större hit att köra bil dit i rusningstid kan jag säga. Men vi kom fram efter att jag bla kört på spårvägen, det tog en liten stund innan jag fattade att jag INTE fick köra där.

Den andra tiden hade vi inte förrän 14:30 så det blev några timmar och ca 1 mils vandring i Göteborg. Bla i Slottsskogen, en helt underbar plats och vi hade ju så vackert väder också.

Det blev en mysig stund för mig och Roger trots att det var av en jobbig anledning vi var där.

Vi fick iallafall veta att det kommer bli provrörsbefruktning om inget händer av sig själv innan dess, det är nämligen ca 6 månaders väntetid så till hösten/vintern blir det isåfall.

De spolade mina äggledare och detta kan ge bra resultat har jag hört från andra så jag håller tummarna för att vi slipper genomgå provrör, det verkade vara både tids- och energikrävande fast det är det helt klart värt.


Roger i Slottsskogen i Göteborg

 



Och nu i helgen som var så skulle vi åka till Vetlanda och hämta min fina westerndress som jag hade beställt av en tjej som syr väldigt väldigt bra. Jag är verkligen supernöjd med min nya dress som är i 1880-tals stil.

När vi ändå skulle köra de 30 milen neråt så kunde vi likagärna ta en hotellnatt på High Chaparral så jag kunde inviga dressen, så det blev en mysig middag på en westernrestaurang på kvällen och hotellfrukost på morgonen. Helt underbart att bara lyxa till det sådär.

Och äntligen är tiden här då man kan leva westernliv och låtsas att man lever i en tid långt långt tillbaka. Detta var bara början av vad sommaren har att erbjuda när det gäller westernlivet.


Min nya westerndress

  


Jag med min nya dress på High Chaparral

    


Roger min underbara Cowboy på High chaparral

  


Ja även om jag på vardagen kan känna mig ganska osocial, trött och hängig så finns det iallafall fullt med glädje och skojigheter på helgerna som gör tillvaron mycket trevligare än den kunde varit. Så helt synd om mig är det inte men jag behöver nog som sagt ta mig i kragen och göra något efter jobbet också.

Jag tror det kommer bli bättre nu när Roger börjar morgonpass igen nästan vecka för jag ligger vaken och väntar på att han ska komma hem nu när han jobbar kväll.

Han är hemma 00:30 och jag ska gå upp 05:30 så det är kanske inte så konstigt att jag är trött.

Jag fattar inte varför man inte bara kan lägga sig ner och somna även när man är ensam hemma, hur svårt kan det vara????

Nu är det iallafall snart dags att krypa ner i sängen igen, ligga halvt vaken och svära över att jag inte somnar för att sedan när Roger kommit hem somna som en stock utan problem.

Sista kvällen nu sen är det över och jag hoppas att han slipper kvällsarbete ett tag framöver eller helst för alltid men som inhyrd har man inte mycket att säga till om eller ja man är glad att man har jobb helt enkelt.

Hur mycket man än kan gnälla på jobbet så är det allt jäkligt skönt att man har ett, det är det inte alla som har.

ANNONS
Av Rose-Marie - 13 maj 2012 00:42

Nu när André är hos sin pappa och Roger har jobbat kvällar och nu när han även varit bortrest några dagar så känns det som förr när vi pendlade alla de där 75 milen. När man räknade veckorna tills man skulle ses igen.

Det var alltid värst när André var hos sin pappa och jag inte hade något speciellt för mig en lördagkväll, när jag satt själv och allt var så där tyst. Det kändes som om jag var den enda människan på jorden.

Visst är det lättare nu för nu vet jag ju att när Roger väl kommer hem så ska vi inte ta farväl efter några dagar men de där känslorna från den tiden kommer tillbaka, precis som om vi backat tiden några år.


Även om man inte sitter och håller varandra i handen varje kväll så vet man att den andre finns där, man kanske inte pratar med varandra hela tiden men om man vill säga något så kan man göra det.

Det känns inte så tomt och ödsligt i huset och saker och ting känns lättare på något vis.

Det är nog bra att känna så här ibland så att man inte tar varandra förgivna, att man inte glömmer bort varför man lever ihop. Vissa tycker det är skönt när partnern åker bort men nej jag är inte en sådan person som behöver den ensamheten. Jag kan gärna sitta själv i ett annat rum men jag vill ha mina nära och kära runt mig, jag vill veta att de finns där.

När jag och Roger träffades började jag skriva på en dagbok där jag skrev ner känslorna och vad jag såg hos Roger, vad jag föll för. Jag tänkte att det kan vara bra den dagen man har hamnat i det berömda ekorrhjulet, om man nu gör det. Ja när vardagen tar över och man frågar sig om man gör det man verkligen vill med livet.

Jag tror att vi kan behöva påminna oss själva ibland och sen tycker jag att det är ganska kul att läsa och minnas tillbaka på den där spännande pirriga tiden då man var nykär. 

Även om jag sitter här med boken nu och självklart har läst den så känner jag ändå att jag inte hade behövt det för jag vet precis hur jag kände, jag känner den känslan väldigt starkt nu utan att påminnas om den.

Det är nog så att i vardagen när allt är som vanligt så tänker man inte lika mycket på det, man finns där för varandra och man älskar varandra fast man kanske inte stannar upp och känner efter lika mycket som när man sitter själv som jag gör nu. När det är helt tomt och tyst, när man känner sig ensam och förstår hur mycket ens partner betyder.


Så är det ju med barnen också, de finns där och vi lever våra vardagsliv som kanske även för många av oss innehåller massa stress och rutiner. Vi finns där för varandra och vi lever på i vår vardag det kanske bara är vissa tillfällen som man verkligen uppskattar det man har. De gångerna då vi blir påminda om vad vi har och hur mycket det betyder för oss. Jag skulle aldrig vilja byta ut mitt liv mot ett annat och jag vet inte hur jag någonsin skulle kunna klara mig utan min familj, hemska tanke. Men jag tror att det är bra att vi blir påminda då och då för man saknar inte kon förrän båset är tomt!


En dikt jag skrev till Roger då vi pendlade

När jag blundar och ser dig

Pirrar det och spritter i mig

Jag önskar du vore här

Trodde aldrig man kunde bli så kär

Jag vet inte ens hur det gick till

att vara med dig är det enda jag vill

Ja dagarna känns tomma utan dig min kära

Vill bara få ligga bredvid dig Nära, Nära.....


ANNONS
Av Rose-Marie - 8 maj 2012 22:24

Har ni några speciella saker eller ställen som ger er så där enormt starka minnen, ja det har vi säkert allihop men när jag stod ute på trappan och rökte förut så fick jag en mycket märklig känsla inom mig.

Det var lite disigt ute och duggregnade lite sådär fint så att jag kände att det var blött men jag såg inget regn förrän jag tittade bort mot lyktstolpen som står i gatuhörnet mitt i mot mitt hus.

Där i ljusskenet såg jag att det regnade och jag blev stående och tittade på denna lyktstolpe ett bra tag.

Jag bor i mitt barndomshem och började plötsligt minnas saker bara av att titta på en lyktstolpe.

En lyktstolpe som alltid stått där och som förmodligen kommer stå där väldigt länge till.



Roger har jobbat kväll förra veckan och även denna veckan, dessutom åker han bort imorgon och kommer hem på måndag för att då jobba kväll en vecka till, kanske beror min reflektion över denna lyktstolpe på att jag helt enkelt inte har något bättre för mig. Ja inte vet jag men jag blev iallafall stående där ute på trappan och sedan tittade jag även ut genom köksfönstret för där ser man också denna lyktstolpe.

Den bär på en heldel historia och flera år av min barndom. Jag såg mig och mina vänner som band fast hopprep runt stolpen, alla gånger vi användt denna till att hoppa rep och även hoppa tvist.

Gör barnen sådant nu för tiden? Vet de ens vad tvist är för något?




Denna stolpe lärde mig också att man aldrig ska slicka på järn när det är minusgrader ute och den har haft en stor del av min tungas skinn på sig eftersom jag fläckte loss tungan då jag fastnade i den. 




Jag har åkt med pulkan rakt in i stolpen eftersom vi på den tiden alltid åkte pulka i backen bredvid huset.

Det tillåter vi nästan inte barnen längre för numera kör bilarna så fort här, jag vill inte ens att André sparkar boll utanför vårat hus just pga bilarna. Bilarna körde där förr också men vi lekte där, vi hoppade tvist, hopprep och hage mitt i vägen utan att det gjorde någonting. Alla som körde här visste att vi var många barn och de hade vett att köra sakta i ett villaområde, vad har hänt nu?



Varje år då när första snön föll stod jag liksom idag och tittade på denna lyktstolpe och jag minns att jag tyckte det var så vackert när jag såg snöflingorna i skenet av ljuset från stolpen, jag blev glad av det. Ja så som man blev som barn när snön kom, minns ni de där första känslorna varje gång det äntligen var vitt ute när man vaknade på morgonen? Eller när man såg på kvällen att snön föll så där lätt med stora flingor, de liksom bara dalade ner. Nu ser jag det mest som ett stressmoment om jag vaknar på morgonen och ser att det snöar, Shit nu måste jag sopa av bilen och då blir jag 5-10 minuter försenad, jäkla snö.



Och pappa, ja jag minns pappa när jag ser stolpen och jag kan t.o.m höra honom då han svär över att den så ofta var släckt pga att den var trasig. Ja jag minns också hur Pappa tjatade om att brunnarna som skulle få bort vattnet på vägen satt på fel ställe. Han hade ju helt rätt för vatten rinner inte uppåt. Han var t.o.m ute och pratade med väggubbarna när de var här och skulle göra nya brunnar, ändå lyssnade de inte och det fick jag höra i flera år. Jag kan höra hans röst när jag tänker på det. Nu är det jag som fått arvet att svära över dessa fel placerade brunnar. Tyvärr är jag inte riktigt lika envis som dig Pappa utan jag försöker gå någon annanstans än just där vattnet är, om det är möjligt.




Ja tänk att en simpel sak som en lyktstolpe kan skapa minnen som gör att man blir nostalgisk inom sig.

Att en sådan sak kan få en att minnas de som lämnat oss eller gamla vänner som man knappt träffar idag.

Jag fick lust att hoppa tvist då jag tittade på stolpen idag och jag kunde t.o.m minnas några av de där hoppen man gjorde. Jag hade dock inte klarat lika högt som på den tiden för jag tror att åldern gjort en heldel med smidigheten sedan dess.

Alla dessa minnen och känslor för en helt vanlig lyktstolpe!



Av Rose-Marie - 2 maj 2012 19:58


Här hemma är det inte helt ovanligt att man ser luftballonger då och då, ja det beror självklart på att vi har en aktiv luftballongsklubb i kommunen. Det ser så härligt ut när de sakta sakta svävar förbi långt där uppe.

Varje gång jag ser dem så får jag känslan av att vilja följa med på färden, att handlöst kasta mig i ballongen och bara låta den ta mig dit den flyger.

Ja Som Pippi när hon for iväg med Tommy och Annika på upptäcksfärd. Bara sväva iväg mot okänt mål och inte tänka så mycket på var jag hamnar, hur jag ska ta mig hem och alla andra saker man planerar inför varje sak man gör.

Vardagen är full av planering, saker man ska göra och massa måsten, precis som om hela livet skulle rasa samman om man någon gång gjorde något helt oförberett.

Som om det vore farligt att någon gång kasta sig i luftballongen.

Det är klart att det krävs massa förberedelser och jobb inför en luftballongsfärd också, man kan inte bara sätta sig i korgen och tro att ballongen far iväg av sig själv.

Det är kanske som med livet, man kan inte bara sätta sig ner och tro att allting löser sig utan minsta lilla ansträngning. Livet är inte alltid en dans på rosor. Man kan inte bara hänga med och hoppas att man inte krockar med något på vägen.

Precis som en luftballong går det ibland uppåt och ibland neråt, så måste det vara för att man inte ska fastna i samma vind och inte komma någonstans alls.

Ibland rinner energin ur oss och vi sjunker sakta sakta neråt och det kan krävas en del ansträngning för att vi ska kunna ta oss uppåt igen.  

Ibland tar gasen helt slut och vi sjunker ända ner till marken, liksom en liten fågelunge flaxar vi med för små vingar och flaxar utan någon form av kunskap i hur vi ska kunna flyga. Det är vid de tillfällena vi kan behöva en liten puff av andra eller någon som kommer med mer gas för att vi ännu en gång ska lyfta, för att vi ännu en gång ska kunna vara där uppe i det blå. För att vi ska kunna sväva och kanske till och med helt oplanerat bara ge oss iväg på nya äventyr i livet.

Att ibland kunna vara lite wild and crazy är nog bara bra för oss, att för ett ögonblick handlöst kasta oss i ballongen och sväva bort utan mål. Men jag antar att vi alla behöver en rödtråd att följa i vardagen, en väderleksrapport som talar om ifall vi bör ge oss ut i ballongen eller inte.

Ingen vill väl flyga i storm?

Vi behöver också någon som kan hjälpa oss att komma uppåt när det krisar, en hjälpande hand, en andra pilot, en vän.

Det är tillsammans som vi kan få ballongen att flyga riktigt riktigt högt och det är tillsammans som vi kan stå där i korgen och titta ner utan att vara rädda för att falla, för sjunker vi så hjälps vi åt att ta oss uppåt igen.

Tillsammans!

  

Av Rose-Marie - 1 maj 2012 14:13

När jag skrev mitt inlägg: Hon är hon och Han är han http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/04/24/7801361-hon-ar-hon-och-han-ar-han-det-ar-sa-det-ar/ så skrev en vän på facebook till mig att många får sina åsikter och tankar beroende på deras uppväxt och uppfostran. Jag tyckte det lät hemskt att man inte ska växa upp med sina egna åsikter utan att de liksom går i arv generation efter generation.

Men efter denna helg med Valborg och 1 maj så insåg jag ändå att man får sina minnen och traditioner efter sin barndom. Jag vill att min son ska få lika fina minnen som mig och att han ska få uppleva samma saker som jag upplevde i min barndom. Ta en sådan sak som julen, hur många säger inte "ingen jul utan ......" och så rabblar man upp saker som måste stå på julbordet, i vilken ordning man ska fira julafton och hurvida man ska se Kalle Anka eller inte. Vi är många som gör på olika sätt men för var och en av oss så är det så det ska vara.

Jag kan inte påstå att jag tycker Kalle Anka är speciellt kul efter 35 år med samma sak men det ska vara så helt enkelt, så har det alltid varit. Skulle de plötsligt ta bort Kalle Anka så skulle jag nog gå i taket.

Min jul firas precis som den alltid har gjort under min uppväxt, det är så jag minns den och det är de minnena som gör mig lycklig på julen.




Valborg ska firas i Stigen så som jag gjorde som barn med mamma och pappa.

I tonåren var man där för att festa och nu i vuxen ålder var jag där bara för att.

André tyckte det var roligt att springa runt och träffa de andra barnen från skolan men själv väntade jag mest på att de skulle tända elden och skjuta raketer för det är det som är stämningsfullt för mig.

Skulle de sluta med valborg i Stigen så skulle jag även då reagera negativt på detta.


1 Maj då? Vad betyder det för en som mig? Som inte är speciellt politiskt intresserad.

Detta hade heller inte varit någon stor grej för mig om det inte vore för att mamma jobbade aktivit inom kommunal då jag var liten. Det var inte så att hon tvingade med mig utan jag följde med självmant.

Tåget startade strax bortanför vårat hus och gick genom samhället bort till Allhem. Väl framme vid Allhem höll de tal och nere i källaren bjöds vi barn på saft, bullar och filmvisning. Som tonåring brydde jag mig inte speciellt mycket om detta tåget och jag vet inte ens om jag hade märkt om det inte var något tåg.

Idag ställer jag mig alltid borta vid vägen mest för stämningens skull, för att se drillflickorna och höra den pampiga musiken. Jag kan varje gång se mig själv då jag var liten och förväntansfullt stod på samma plats vid vägkanten och väntade på att de skulle börja spela. Jag får varje gång samma känsla i kroppen som innehåller glädje och vårkänslor. Något mer än så är det inte för mig även om jag tycker det är oerhört viktigt med yttrandefrihet och våra rättigheter till att säga vår mening, att kunna påverka.

Men själva tåget ska vara där bara för att, bara för traditionen.


Även om vi påverkas av våran uppfostran, våran barndom och våra minnen så hoppas jag att man ändå skapar sina egna traditioner och har sina egna åsikter. Att man på någotvis varvar in sina gamla minnen och traditioner med nya.

Det viktiga för mig är ändå att min son liksom jag ska kunna sitta och tänka tillbaka på fina minnen då han blir äldre, att han ska få tillfällen som han blir extra lycklig av då han tänker tillbaka på dem.

Jag har mina traditioner och saker som jag gör utan att jag egentligen vet varför men de skapar härliga känslor inom mig, det återskapar svunnen tid, det tar mig tillbaka till barndomen för ett litet litet ögonblick.


Lite bilder som väcker mina minnen


Valborg i Stigen

   

 

1 Maj tåget vid vägen där jag brukar stå och vänta

  

   

Min student

  

 

9:ans skolavslutning

  

 

Alla skolavslutningar i kyrkan

  


Midsommar i Ödeborg

  


Sommarloven på sommarstugan i Norge (Hvaler öarna)

  

 

Färgelanda dagarna

  


Just denna julen minns jag inte, jag var nog rädd för tomten.

Men den firades som många andra jular i Norge hos mormor och morfar

  


Visst har väl även du massor av minnen från din barndom och din uppväxt som betyder massor för dig och som gör dig extra glad, minnen som du föralltid vill bevara? Minnen som ger dig de där extra härliga känslorna då du bara drömmer dig bort för en liten liten stund, då du stannar upp, tänker tillbaka och ler.

 

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2012 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se