Alla inlägg under juli 2013

Av Rose-Marie - 23 juli 2013 09:40

Tiden rusar ju på som om det vore något rallylopp eller liknande.
Varför har tiden så bråttom? Vad är det som tiden måste skynda till?
Arbete, hösten, regn och rusk?
Jag drar gärna i nödbromsen och saktar in lite. Stannar gärna upp en stund för att njuta.

Den första semesterveckan är redan avklarad och det är redan dag två på andra veckan. Vi har ändå hunnit med endel.
De fyra första dagarna var vi på bilresa ner till Tyskland, där träffade vi min bror, hans fru och barnen.
Så underbart att äntligen tagit sig i kragen och åkt dit efter alla år.
Vi bilade genom Danmark och det är en resa på 62 mil, alltså kortare än när vi åker till Hällesjö i Jämtland, vilket vi gör ungefär 4 gånger/år men hos brorsan har vi aldrig varit innan.
Det är väl också tidens fel, man hinner inte allt man vill även om man försöker prioritera.

Efter resan till Tyskland var vi hemma en dag för lite läkarbesök och packa om för att på fredagen bege oss till Värmland på Westernfest i Svanskog.
Bara 10 mil från oss så det var iallafall ingen lång resa.
Det var en fantastiskt trevlig helg med underbara westernvänner.
Självklart rusade tiden på även här, det går fort när man har roligt sägs det ju.

Söndagen gick åt till att ännu en gång packa om väskorna och denna gången fylla bilen med både vanliga kläder och westernkläder för nu ska resten av semestern tillbringas uppe i Jämtland i Hällesjö på vårat fritidsställe. Här kan jag nog i alla fall få njuta av lugn och ro men även lite westernäventyr i westernstaden Old Trail Town.
Kanske även en dagstur upp till Kramfors där ännu en westernstad (fort kodiak) dykt upp.

Jag hoppas dock att tiden lugnar sig lite, att den stannar upp ett ögonblick då och då för att bara gå sakta.
Jag har gärna tråkigt emellanåt, gör gärna ingenting ibland och bara njuter av de stunderna. Andas och känner att det är skönt att bara vara.


[Bild]

[Bild]

Av Rose-Marie - 11 juli 2013 00:08

Jag får ofta frågan om hur det känns nu när jag äntligen är gravid och jo jag förstår ju att folk vill veta hur det känns känslomässigt så jag svarar som det är, att det känns lite långt borta men att jag självklart är jätteglad och tacksam.
Men när jag för mig själv funderar på frågan, "hur känns det att vara gravid" så är den raka sanningen följande:

ÖMMA BRÖST
Alltså brösten var väl det första som kändes och de verkar inte sluta växa. Gör de inte det kommer jag likna Dolly Parton när ungen är ute.
När jag kör truck ute på gården på jobbet så får jag hålla i dem för att det gör så ont när de hoppar. Sport-BH är att rekommendera.

TRÖTT
Jag är så förbaskat trött, om det är som de säger att pensionärer brukar lägga sig efter nyheterna så grattis till dem. De är iallafall vakna till strax efter sju. Jag är förvisso vaken nu 23:30 men det beror på att jag sovit i ett par timmar redan.
Jag skulle kunna sova dygnet runt känns det som. Ögonen känns som två påsar som hänger där till ingen nytta.

ILLAMÅENDE
De två tidigare försöken att bli gravid så väntade jag på illamåendet som aldrig dök upp. Nu frågar jag mig själv varför?!
Jag spyr inte men det känns som om jag har allt jag stoppat i mig uppe i halsen och för att få ned det måste jag ju äta lite till.
Kaffe är inte att tänka på för bara tanken gör mig illamående.
Lukter gör mig illamående och att vara hungrig likaså.

HUVUDVÄRK
Inte nog med att jag ofta led av huvudvärk som icke gravid nu slåss de två hjärncellerna mer än någonsin och inte får man äta något mer än "sockerpiller" som Alvedon.
Alvedon lugnar inte ned mina två vilda hjärnceller, jag behöver något rejält så de somnar.

MATBEGÄR
Nä man ska inte äta för två, det är bevisat att man inte behöver det.
Kan någon tala om det för min kropp!
Speciellt med tanke på nästa punkt.

FÖRSTOPPNING OCH UPPSVÄLLDHET
Ja om man hela tiden trycker i sig något att äta och ingenting kommer ut så är det ju inte konstigt att man blir uppsvälld. Jag kan inte knäppa arbetsbyxorna och det beror inte på att bebis är stor och tar plats.
Inte än!
Men all mat som sitter ända upp i halsen däremot, den tar plats.
Om inte min kropp fungerar som en kompost som bryter ned allt till gas, för jodå gaser kommer det ut!

FÖRHÖJD TEMPERATUR
Inte nog med att gaser kommer ut så verkar det som om min kropp även värmer all mat i kroppen, som en mänsklig micro och tillslut kommer det ut i form av ånga.
Som om jag suttit i en bastu hela dagen. Jätteskönt nu på sommaren dessutom.

KÄNSLIG NÄSA
Med tanke på mina gaser och ångor så borde jag ju inte stå ut med min egen lukt eftersom lukter verkar framträda mer nu än innan.
Soptunnan luktar plötsligt värre, kattmaten ska vi inte tala om och här om dagen när jag var på Thairestaurangen fick jag klart för mig att den som valde plats för restaurangen inte har något luktsinne.
Den ligger ju precis vid fiskboden och fiskboden luktar...... Hm.... Fisk.
Det har den aldrig gjort förr, iallafall inte så här mycket.

HUMÖRSVÄGNINGAR
Jag vet inte om de svängt så mycket just idag för idag har jag legat på ett jämt humör, raseri och ilska i ett jämt flöde. Likadant igår förmiddag men det blev bättre frampå kvällen.
Annars kan man inte så säkert veta hur jag kommer reagera på vissa skämt eller kommentarer så det är bara att testa ni som törs ;)

YRSEL
Jag läste att om man kände av yrsel skulle man äta och dricka regelbundet, jag kan säga att det funkar då inte på mig.

Så ja hur känns det? Jodå om en trött, uppsvälld, illamående, förbannad, hungrig, svettig gasboll är vad man räknat med så är mitt mål nått redan nu. Jag skulle kunna fungera som vapen i ett krig tror jag.
Ett monster som far fram och mejar ned allt som står i vägen för mig.
Jag gissar att det inte kommer att bli så mycket bättre med tiden heller mer än att symtomen kommer att förändras till andra plågsamma saker som jag innerst inne är tacksam över.
Jag menar det är ju detta jag kämpat så för. Ja det är ju detta jag längtat efter i över två år och utsatt mig för ett helsike för att få uppleva.
Och slutmålet är ju det jag längtar efter mest..... Förlossningen!!!!
Den vill jag inte ens tänka på nu.

Men jodå jag mår fint, jag överlever.
Och när jag tänker fram till slutet av Februari så fylls jag ändå av värme inombords och känner att JAAA det är helt klart värt detta. Kanske svårt att tro och känna nu men sedan när allt är över då kommer belöningen.
Då kommer jag glömma allt detta om hur det känns att vara gravid.

Av Rose-Marie - 9 juli 2013 23:31

Man har ju så sällan tid att träffa sina vänner, dagarna rusar på med annat.
Annat, vadå? Bara annat helt enkelt.
Jag funderar på vad jag skulle gjort för "annat" idag om jag inte hade bestämt träff med två väninnor.
Troligtvis samma som alla andra dagar, sovit en stund, lagat mat och grejat hemma för att sedan sova igen. Idag tog jag mig tid för "kafferep" istället för att göra annat.

Jag gav mig iväg strax före 18 och kom hem strax före 23.
Fem timmars egentid med underbara tjejer och huset stog faktiskt kvar när jag kom hem. André och Roger hade inte svultit ihjäl och jag är piggare än någonsin.
Fem timmars prat som inneburit både allvar och skojigheter, fem timmars samtalsterapi och fnitter på samma gång. Allt från att vara utbränd förälder till vad som händer i sängkammaren.
Sådant som man nickar instämmande i när man hör någon annan berätta sin story, jo jag fattar precis, precis så är det.
Man är inte så olika ändå.

Vi skulle nog kunnat suttit till långt in på småtimmarna och skulle säkert kunnat tillbringat natten ihop utan några problem med att fylla den med samtalsämnen.
Vi skulle kunna göra detta oftare, om vi bara tog oss tid. Om vi bara struntade i det där "annat" då och då. Om vi bara släppte kontrollbehovet för en stund och litade på att familjen klarar sig utan oss ett litet tag.

Jag hoppas på fler kafferep istället för att göra annat.



Av Rose-Marie - 4 juli 2013 20:33

Kvällarna som varit det senaste har mest tillbringats i sängen eller soffan.
Jag är fruktansvärt trött men samtidigt som det är jobbigt så är det ett härligt tecken på graviditet. Jag känner även att jag har lätt för att bli nedstämd och det är väl hormonerna antar jag så det är väl också goda tecken.

Just ikväll blev det en kväll med musik och alldeles nyss hörde jag låten "Om Black Jim" med Thåström.
En fantastisk låt med en fantastisk text som alltid får mig att tänka på pappa.
För att kunna hänvisa till det jag tycker är så bra i texten så måste jag kopiera in den här:

Dom kommer från fabriken för att ta med Black Jim hem
Dom har ett jobb dom fått att göra ikväll på ett Klara natthotell
Dom kommer ner för bergen för att ta med Black Jim hem
Kan nån ringa receptionen be dom väcka mannen som sover i rum tjugotre

För ibland har dom ingen koll alls på vem dom ska ta med
Det är som om dom vore druckna som om dom spelat spel
Det är som om dom inte bryr sig om vad dom tar och vad dom ger
Det är som om dom dragit lott

Och från himlen trillar spik ner när vi ser dom gå förbi
Kanske tar dom han allt för tidigt kanske borde han fått några fler år till
Eller är det just den frid han söker som han kommer få i natt
I vilket fall som helst ska han med dom hem till Himmelmora kam

I vilket fall som helst tar dom med han när dom går
Det är som om dom måste visa att allting här är ett lån
Det är som om dom bara fyller upp en kvot som dom har fått
Det är som om dom dragit lott

Som om det vore nån tröst alls för en fattig Finnmarksbror
Så vet jag att dom är demokrater det är ett sympatiskt drag dom har
Ingen kommer undan ingen vet än hur man slipper från
Som om det vore någon tröst alls tar dom aldrig nått betalt

Inga pengar i världen hjälper inga mutor ingen bön
Det är som om dom vore blinda det är som om dom inte hör
Det är som om dom inte vet om vad dom tar och va dom ger
Det är som om dom har spelat spel.


När jag hör sången så blir jag så förbannad, när jag lyssnar på texten tänker jag "precis så är det" "så orättvist känns det"
Som om de dragit lott, som om de inte bryr sig, som om de inte hör eller förstår vilken skada de orsakar oss som blir kvar. Oss som älskar, saknar, gråter och längtar.
Ser de oss? Bryr de sig om våra böner? Eller gör de bara det de ska och tar den de vill? När de vill? Hur de vill?

Sitter de och kastar tärning om vems tur (otur) det är nästa gång?
Är vi deras marionettdockor, gör de vad de vill med oss?
För ingen verkar gå säker, ingen kan köpa sig fri.
Det får mig att inse hur värdefullt livet är.

http://m.youtube.com/watch?v=HitvrauCoew

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2013 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards