Alla inlägg under mars 2016

Av Rose-Marie - 26 mars 2016 19:07

Jag har fått lite förfrågningar om hur det går med zinzino balance oil som jag började med i Höstas så här kommer en liten rapport.
Jag har som ni säkert läst varit rätt aktiv vad gäller träningen och det har nog gjort en heldel vad gäller förbättring av mina leder men jag tror även att oljan har varit bidragande för att jag faktiskt kunnat vara aktiv.
Jag tränade en del förra året också men på vintern var det svårare då mina leder gjort sig mer påminda vid kyla.
Denna vintern har jag knappt haft ont alls!
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna börja med Judon igen och än mindre tävla. Nu har jag förvisso bara hållt på sedan i Januari i år så man kanske inte ska ropa hej ännu men det känns bra.
Jag kommer fortsätta så länge kroppen vill det, jag är trots allt 39 år ;-)

Något jag är nyfiken på är att se vad mina blodprov kommer att visa när det gäller ämnesomsättningen, tänkte ringa och be dem ta ett nytt för det är 1 år sedan sist.
Jag läste någonstans att zinzino balance oil kan vara bra vid hypotyreos (för låg ämnesomsättning)

Jag är glad att jag följde med min vän på en informationsträff i Höstas och jag är glad att jag vågade prova.
Jag brukar ju vara rätt negativ till allt sådant men så ont som jag haft i lederna i flera år gör att man är beredd att testa nästan vad som helst om det kan ge resultat.
Jag började med att gå ned i vikt, träna Yoga, jogga och sedan dagligen ta oljan och nu tränar jag och tävlar i Judo igen. Det kunde jag som sagt aldrig drömma om för ett par år sedan då jag stundvis hade så ont att jag höll mig i väggarna för att kunna gå inomhus.

Vill ni veta mer om oljan så kan ni gå in på www.zinzino.se

 

Här är mitt tidigare inlägg om zinzino

http://rosetta.bloggplatsen.se/2015/10/17/11199707-jag-ger-zinzino-balanceoil-en-chans-i-mitt-liv/


ANNONS
Av Rose-Marie - 23 mars 2016 21:47

Om en och en halv vecka är det dags att tävla i Judo igen. Denna gången blir det både i veteran- och vanlig seniorklass. Jag har kikat på deltagarlistorna och vet att jag hittills har tre duktiga motståndare i seniorklassen och förmodligen en i veteran (blir nog bäst av tre där)
Men tillskillnad från sist då det var min debut i comebacken så är jag inte alls lika nervös nu. Jag är varken bättre eller sämre tränad men känner ändå inte att jag är helt chanslös till att göra bra ifrån mig.
För det största motståndet är jag själv, det är mig jag ska vinna över i första hand, jag behöver inte bevisa något för omvärlden. Allt jag behöver göra är att göra mitt bästa och det duger till 100%.
Men visst går jag in för att vinna och jag tänker minsann inte låta mig besegras hur lätt som helst.


ANNONS
Av Rose-Marie - 16 mars 2016 20:41

Jag hade egentligen inte tänkt skriva detta för det är andra som redan skrivit om det. Men det gnager i mig och enda sättet att få ur mig känslor är att skriva.
Det började redan i Måndags kväll......

Efter Judoträningen kröp jag ner i ett varmt bad, jag bara njöt och började känna hur tröttheten smög sig på.
I samma ögonblick började jag våndas över att det bara var Måndag och hela veckan kvar innan det är helg.....
Plötsligt kom den där hemska tanken igen. Tårarna brände i ögonlocken och jag började återigen tänka på beskedet jag fick innan jag gick hem från Judon denna kväll. Jag behöver inte gå närmre in på det men jag kan säga att i precis samma stund som jag låg där i badet och gnällde över att veckan är lång så satt en 10-årig flicka med sin mamma på ett transferhotell i Göteborg för att dagen därpå bli tillbaka skickade till Azerbardjan.
De önskade nog att timmarna vore mycket längre.

Vår Judokamrat som beskrivs som en av de gladaste tjejerna man kan möta. Hon har tillbringat mer än halva livet i Sverige och talar flytande svenska, har vänner och älskar Judo.
Nu skickas hon till ovissheten.....
I samma sekund som jag njöt av mitt bad och samtidigt våndades över veckan jag hade framför mig så satt hon och hennes mamma med mycket värre våndor än mig. Jag varken kan eller vill veta hur de kände.
Jag önskar nästan att jag vore mer känslokall. Men då vore jag inte jag......
"För det är svårt att vara känslokall när hela jag brinner av känslor"
(ett uttryck jag fann på nätet)
Jag önskar att jag inte behövde fundera på vad denna flicka och hennes mamma gör idag, Just nu, när jag ligger här och tänker på dem igen.
Jag kan inte stänga av när något är orättvist och jag kan inte låta bli att försöka göra något om jag kan.
Jag önskar att vi kunde gjort något denna gång, jag önskar att det inte vore försent.....

Det enda jag egentligen kan göra trots att det inte hjälper dem är att vara jävligt tacksam för det liv jag lever.
Att uppskatta varje dag och att sprida denna flickans leende och livsglädje vidare till så många jag bara kan.
Jag hoppas att hon trots allt på något jäkla sätt kan fortsätta att le.

Av Rose-Marie - 12 mars 2016 21:40

Då kom tillslut denna dagen, dagen som jag tränat inför. En av mina milstolpar och ett av målen med min träning. Min debuttävling i min comeback inom judon.
Jag har våndats, drömt drömmar och sett scener i huvudet inför denna dag. Jag visste redan för någon vecka sedan vilka mina motståndare var och jag var förberedd på att det var tjejer som var erfarna och dessutom nästan hälften så gamla som mig.
Men det skulle inte få skrämma mig från att ta mig tillbaka till tävlingsmattan.
Det var en seger i sig att bara göra detta, att återigen känna att detta var kul. Det var ett stort steg att släppa det förflutna och glömma pressen, rädslan som är en av orsakerna till mitt avhopp 1996.
Jag hade redan nått mitt mål direkt jag satte foten på tävlingsmattan idag.
Jag vann den första matchen, förlorade visserligen de två nästa men inte helt utan att de fick ett motstånd enligt mig själv.
Jag fick en bronsmedalj på min 39:e tävling. Detta blev därmed medalj nummer 41 (har deltagit i två klasser på två av tävlingarna tidigare)
När jag var med i Färgelandas tävling Judodraget 2006 så skojade jag om att även ta en medalj 2016. Det var inget jag ens vågade drömma om då utan ett skämt eftersom jag gjorde min första tävling 1986 och slutade 1996.
Men nu blev det skämtet plötsligt verkligt.

Jag får heller inte glömma att jag för några år sedan var i rätt dålig kondition då jag vägde 20 kilo mer än nu, fick andnöd i backar och trappor, hade stundvis så ont i lederna att jag höll mig i väggarna här hemma.
Jag hade börjat acceptera mig själv sådär. Jag orkade inte bry mig.
Men efter att min son föddes för 2 år sedan och jag hade gått upp ytterligare 14 kilo så gav jag mig bara fan på att jag skulle göra en förändring.
Judon fanns inte med i den planen och att tävla fanns absolut inte med.
Jag var klar med det där!

Men tydligen ska man aldrig säga aldrig, den 2 April är jag anmäld till en tävling till och i den finns även möjligheten att delta i en veteranklass om det bara blir tillräckligt många.
Jag känner att efter dagens tävling så är jag faktiskt inte helt klar med judon, det finns fortfarande krut kvar i stålmormor ;-)

Av Rose-Marie - 5 mars 2016 08:17

Alla tävlingsmänniskor har ett gemensamt mål - Att bli bäst!
Vi tränar hårt för att nå dit, vi blir peppade och coachade och när man närmar sig målet så får vi oftast mycket uppmärksamhet.
Men hur tar man den framgången?
Jag menar med detta inlägg INTE att skuldbelägga någon, absolut inte.
Jag vill bara väcka tanken om hur vi förbereder oss inför vårt mål.
Hur tar vi våra framgångar och hur känns det när man får käppar i hjulen?
Att detta återigen dök upp i mitt huvud var pga olika blogginlägg jag läst, skrivna av flera framgångsrika unga tjejer. Likt mig har de varit bland de bästa, prestationsångesten började ta över och i det ögonblicket försvinner glädjen med sporten. Det är vanligare än vad jag själv trodde och hade jag vetat detta under "min period" så hade jag kanske tagit det annorlunda. Jag trodde ju att jag var den enda som inte fixade att bli bäst.

Jag är helt övertygad om att vi även behöver träna den mentala biten, hur man hanterar framgång och motgång så att man fortfarande tränar och tävlar för att det är kul.

Lika väl som vi tränar fysiskt behöver vi träna mentalt.

Då tror jag att fler kommer hålla sig kvar inom elitidrott även som seniorer.

Framförallt bör vi klappa varandra på axeln och säga "du är grym" även de gånger när man inte vinner.
Vi behöver lära oss att tänka
"det är inte jag som är dålig utan min motståndare som är väldigt bra"

Där tror jag att föreningar, föräldrar och alla runt idrottsintresserade barn och ungdomar har en stor betydelse och vi bör lära oss att jobba bättre just kring den biten. Hur hanterar jag framgång och motgång?!

Det var ett tag då tidningarna nästan stod i kö

Det var en tid då jag alltid räknade med en medalj. Främst GULD!

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se