Alla inlägg under oktober 2014

Av Rose-Marie - 29 oktober 2014 23:37

Lycka är att minnas gårdagen, drömma om morgondagen och att leva idag"

Ja faktiskt är det nog så jag känner just nu, man ska inte glömma det förflutna men man ska inte leva i det heller. Minnen är fina men de kan också göra ont så man får inte fastna där.
Idag har jag dock tagit med mig mitt förflutna in i nuet. Jag skulle göra pannkakor till André och jag avskyr verkligen att steka pannkakor för det är så tråkigt.
Därför satte jag på musik i telefonen och med en gång började Tristan att gunga med i musiken och klappa händerna.
Det smittades så jag började dansa, Tristan skrattade av förtjusning. En och annan pannkaka blev fångad i luften och Tristan klappade händerna. Plötsligt rymdes jag av ett enormt lyckorus, det förflutna kom fram. Den jobbiga tiden då vi kämpade för Tristan, nu förgyller han dagarna mer än jag kunde ana. Dagarna känns så lätta och när han sover så saknar jag honom. Så som nu.

På Fredag ska hela familjen åka till Stockholm, vi fick bara för oss att åka iväg på en weekend. Det ska bli så härligt att bara dra iväg hela familjen, min underbara familj. Jag har endel att längta till nu.
Den 28 November åker jag och min mamma till Tyskland för att hälsa på min bror. Något jag ser fram emot trots att jag våndas över att lämna Tristan en hel helg. Klart att Roger fixar det men det känns tufft ändå. Tufft men behövligt för man behöver tid för sig själv också. Samla lite ny energi och känna att man saknar.
Det är lätt att hamna i det vardagliga och låter dagarna gå av ren vana. Man tar lätt saker förgivet och glömmer att sätta värde på det man har. Det är därför man ibland ska stanna upp tänka efter och fundera. Kanske krydda tillvaron med lite extra bara för att ha något att drömma om.

Ja idag har jag tänkt på det förflutna, njutit av nuet och längtar framåt och jag känner bara en härlig underbar lycka just nu.


Av Rose-Marie - 22 oktober 2014 00:29

Idag var jag med en kompis till sjukhuset i Göteborg. Hon skulle till Sahlgrenska och det är ju där IVF-kliniken ligger, de som hjälpte oss så vi fick lille Tristan.
Jag ville därför passa på att gå upp till avdelningen och visa Tristan för dem samt lämna en gåva för att visa vår tacksamhet. Det var en ljuslykta, när man köper den skänks en del av pengarna till barncancerfonden vilket jag tyckte passade ypperligt.

Det var givetvis en underbar känsla att komma in genom dörrarna och ha mitt älskade barn med mig men samtidigt kändes det konstigt att komma dit igen. Väggarna bar på så mycket minnen och första gången jag satte min fot där var den 22 Maj 2012.
Vårt allra första IVF-försök var i Oktober 2012, 2 år sedan.
Det blev ett plus men bara efter någon vecka fick jag ett tidigt missfall.
Det blev inget mer försök det året utan vi började i stället år 2013 med att sätta in ett av våra frysta embryon. Vi hade tre stycken och alla gick åt vid upptiningen men vi fick iallafall ett som sattes in den 1 Februari 2013. Den 14 februari fick vi återigen ett plus och lyckan var total då det verkade som att det skulle stanna. Vi var väldigt förväntansfulla när vi skulle till Sahlgrenska för att se det lilla tickande hjärtat.
Men där sparkades våra fötter undan då det visade sig vara ett MA, missfall som kroppen inte stöter ut. Vi fick därför framkalla ett missfall och nu ville jag ge upp. Nu skulle vi få börja om med hormoner och äggplock vilket tar både fysiskt och psykiskt på en. Dock vägrade jag ge mig så den 1 Juni 2013 sattes ett nytt embryo in. Det blev ett plus men jag vågade inte glädjas förrän vi sett hjärtat slå vilket vi fick göra den 28 Juni 2013. Det var våran lilla Tristan som fanns där. Äntligen! Han kom till oss den 7 Mars 2014 och är nu 7 månader, 7 MÅNADER........
Jag satt där på samma stol som jag suttit så många gånger förrut och tittade på Tristan som lekte och jollrade på golvet.
Underbara Älskade lilla unge......

 2 år efter det första försöket satt jag nu där med mitt efterlängtade barn.

Första försöket bkev ett plus 21 November 2012, blev efter en vecka ett missfall.

Andra försöket blev ett plus 14 februari 2013, visade sig i vecka 8 vara dött.

Tredje försöket blev ett plus 12 Juni 2013 och det blev tillslut vår älskade lille Tristan. 7 Mars 2014

Tristans hjärta slog 28 Juni 2013, bilden under är från ultraljud i vecka 14. Därefter gjordes ett vanligt ultraljud i vecka 19 och vifick då veta att det var en pojke.

7 Mars 2014 kom Tristan Äntligen

Presenten till personalen på IVF-kliniken på Sahlgrenska. När man köper lyktan skänks en del av pengarna till barncancerfonden.

Tristan på besök på Sahlgrenska IVF-kliniken. 2 år efter vårt första IVF-försök.

Av Rose-Marie - 8 oktober 2014 22:05

Ikväll var det föreläsning i kyrkan, det var Per-Erik Lundberg -narkotikapolis som berättade lite om droger.
Färgelanda församling hade upprop mot narkotikamissbruk och jag har under flera år skänkt pengar till organisationen "ett drogfritt Sverige" så detta var en grej jag ville gå på.
Jag är rätt låst på kvällarna eftersom jag har Tristan och Roger jobbar kväll men det är inte mer än att jag får ta med lilleman och det gick ju hur bra som helst.
En reporter från Bohusläningen kom fram och ställde lite frågor men tittade i vagnen och sa:
-Ja nu kanske det inte berör dig så mycket än för han är ju så liten men........
Jag berättade att jag har en tonåring också men att jag tror att om det bara skulle komma sådana som tyckte att det berörde dem pga deras barn så hade nog ingen kommit. För jag tror inte att vi i vår vildaste fantasi kan tänka oss att våra ungdomar skulle hålla på med droger. Jag undrar om vi ens vet i vilken utsträckning det förekommer här i kommunen. Man har ju hört lite men nja det är väl inte så farligt tänker man. Det saknade jag med dagens föreläsning, att man på något sätt fick oss att dra in andan och vakna, att man satte lite kämparglöd i oss, att när vi lämnade lokalen skulle vi alla känna "nu är det på tiden att vi gör något" "vi kan om vi gör det tillsammans"
Det är nämligen någon som har tänkt att så ska ske, att starta någon grupp där vi som bor här kan vara med och göra en insats och när reportern från Bohusläningen frågade om det vore något för mig så tvekade jag inte att säga ja.
Jag tror många vill och vi är bra på att samarbeta i Färgelanda när vi bara får någon som drar igång det. Det såg vi på insamlingen till Feffes spel och godis.
Vi vill ha ett tryggt samhälle och vi vill göra något. Det handlar nog bara om att ha tiden till det och är vi fler så har nog alla lite tid att avvara, då blir det inte lika mäktigt att klara av. Många bäckar små blev sist vi hjälptes åt väldigt mycket pengar till en omtyckt butik. Denna gången kanske det kan bli väldigt många som skänker lite tid för att skapa ett tryggare samhälle och framförallt för att kunna förhindra att endel av våra ungdomar hamnar i missbruk.
Nej det kanske inte gäller ditt barn eller mitt barn men det kommer att gälla någons barn.
Och nej det gäller framförallt inte min 7 månaders bebis men jag vill att han ska växa upp i ett tryggt samhälle, jag vill förhindra att han riskerar att hamna i klorna på drogerna. Jag vill inte behöva stå där i kyrkan om 15 år och känna att det här berör mig av allra högsta grad, vart blev det fel?
Jag vill förhindra det innan det går för långt, jag vill bädda för framtiden helt enkelt.

Av Rose-Marie - 2 oktober 2014 22:14

Har precis kommit hem från en trevlig tillställning i Färgelandas sporthall, Färgelandas insatts till Världens barn.
Ja ikväll hölls det världens barn gala här i bygden. Jag tror jag hörde något om uppåt 250 personer som kommit dit och ville bidra till insamlingen.
Kvällen bjöd på blandad musik och även en uppvisning av barnen på Judoklubben, min judoklubb eller ja en gång var det så iallafall. Det spritter alltid i kroppen när jag är bland mina judoklädda vänner, när jag ser dem på mattan, där de har roligt numera utan mig.

I pausen serverades fika och det fanns tid för mingel. Så många kända ansikten, alltid lika trevligt på ortens tillställningar då man känner de flesta. Jag tänkte inte så mycket på varför jag egentligen var där. Att denna trevliga kväll faktiskt var för att det finns så många barn som lider runt om i världen.
Det är svårt att tänka sig när man lever som man gör. För jag har det allt annat än dåligt.
Jag radar upp i mitt huvud de funderingar och sk svårigheter jag ställts inför denna veckan, Opeln som är sönder och måste lagas, vilken bilstol vi ska välja till Tristan eftersom han måste byta snart, hur vi ska lägga upp föräldrarpenningen så den räcker lite längre, vilken barnomsorg vi ska välja till Tristan och om jag verkligen skulle ätit den där kakan förrut då jag håller på att gå ner i vikt. Ja funderingarna känns ju ganska så små när jag tänker på det och drar det i samband med barnen vi just nu samlar in pengar till. Vi lever i så olika världar och när det nu är som det är så är jag både stolt och glad att jag kan bidra. Att så många människor faktiskt tillsammans gör någonting för även om det alltid kommer finnas barn som svälter och lider kring hela vår jord så gör det som vi tillsammans samlar in så oerhört mycket. När jag tänker på kvällen och den välfyllda sporthallen här i min kommun så känner jag också en stolthet och glädje över att jag är en del av alla de människorna som var där ikväll, att vi är så många som vill hjälpa till.
Vi fick en trevlig kväll, vi fick mingla och träffas samtidigt som vi bidrog till en god sak. Det kan kännas som en ganska märklig kontrast men om solen skiner när det regnar så bildas det en vacker regnbåge.

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards