Alla inlägg under mars 2013

Av Rose-Marie - 31 mars 2013 13:57

Jag är med i en liten grupp av kämpar. Vi skriver till varandra för att stötta, peppa och för att få ur oss våra känslor och tankar.
De kämpar liksom jag för att en dag få det där efterlängtade barnet. De möter samma motgångar som jag, samma besvikelse och samma rädsla.
De flesta har gått långt in i graviditeten, vissa fullt ut men ändå inte fått ha sitt barn kvar hos sig. Ingen borde uppleva det och ingen borde falla så många gånger. Ingen borde behöva kämpa så för att få sitt efterlängtade barn hos sig.


Jag blir lika ledsen varje gång någon av dem misslyckas och jag blir lika glad varje gång någon av dem möter framgång. Men ingen vågar ta ut segern i förskott, ingen vågar andas ut förän barnet föds skrikande.
Men alla vågar ändå försöka om och om igen för som jag skrivit förut är viljan så mycket starkare än rädslan.
Och jag önskar så att jag kunde skicka en skyddsängel till var och en av dem, en ängel som kan få drömmen att bli sann.


Till er kära "kämparsystrar"
(Skriven av mig 31/3-13)


Jag förstår inte hur man ska orka, orka att kämpa och orka att tro.
Jag förstår inte hur man ska kunna ha hoppet kvar, hoppet att man en dag ska finna ro.
Gång på gång faller man och reser sig upp på nytt, reser sig upp får att stå.
Varje fall ger en hårdare smäll och varje fall gör det svårare att gå.
Jag förstår inte hur man ska klara att gå vidare och hur man ska klara att slåss.
Men på något sätt gör vi det ändå om och om igen, hoppet är det sista som får lämna oss.

ANNONS
Av Rose-Marie - 28 mars 2013 14:13

Är nu på väg uppåt i landet, upp till Jämtland där Roger är uppväxt.
Vi har kvar hans gård i Hällesjö och där tillbringar vi en del långlediga helger och en del av semestern.
Eftersom det är Skärtorsdag idag så är många lediga eller slutar tidigt så vi är väl medvetna om att 45:an fylls av bilar som färdas mot norr. Det syns på bilarna att de ska åka skidor för de flesta har takboxar. Hela tiden körs vi om eller har flera bilar med takbox bakom och framför oss. De verkar hemskt stressade för att vara lediga.


Solen skiner och vårvädret riktigt fyller en med glädje och energi. Vi har kommit upp till Dalarna nu så nu är det ett snötäkt landskap som passerar förbi mitt fönster. Jag känner mig inte ett dugg stressad utan sitter och njuter av solen, naturen och en kaffe latte som jag nyss köpt på Mc Donalds.
Ja Mc Donalds i Mora är det ställe vi alltid äter på, det är Andrés önskan och jag tycker jag kan uppfylla den då han är duktig och åker så här långt.
Men det verkar som alla andra också uppfyller barnens önskan för där är det alltid mycket folk dessa helger och det verkar vara djungelns lag som gäller. Man kan inte ens urskilja vart köerna går och hur många köer det är. Det enda man kan göra är att ställa sig i gröten och hoppas på att man kommer fram tillslut. Ibland kommer man t.o.m före den man stod bakom och undrar hur det gick till.
Inte ens detta stressar mig för jag orkar inte vara stressad. Stress hör inte till min ledighet, det förknippar jag med jobb och vardag.
Och jo jag brukar vara stressad i vanliga fall, hatar köer, mycket trafik och folk som kör sakta när jag vill fram.
Men nu är jag ledig och har 4 dagars ledighet framför mig. Solen skiner just nu och våren tycks vara på väg så det är väl bara att njuta av stunden. I bilen finns ingen disk eller städ, jag bara sitter och slappnar av, tittar ut och blundar emellanåt. Ja när Roger kör såklart.
Det andra kan få stressa, bilarna med takboxar kan välja att köra om eller ligga bakom oss och svära. Är det så deras ledighet börjar så vill jag inte ens veta hur den kommer att fortsätta.


Glad påsk alla läsare och njut av ledigheten ni som är lediga.

ANNONS
Av Rose-Marie - 24 mars 2013 14:09

För en tid sedan så började jag sortera mina inlägg i olika ämnen så att det ska vara lätt att hitta de inlägg man tror man är intresserad av att läsa. Eftersom jag skriver om så olika saker så lockar det olika läsare och alla är kanske inte intresserade av alla ämnen jag skriver om. Så nu har jag kommit en god bit på väg iallafall.

På sidan av min blogg där det finns olika flikar, finns det en flik som heter ÄMNEN. Där ser ni vilka som finns just nu och hur många inlägg som finns. Det är bara att klicka där så får ni upp det som handlar om just det ämnet.

Vissa inlägg finns med under flera ämnesrubriker och ALLA inlägg finns med i fliken Allmänt där man kan läsa bloggen i sin helhet.


ÄMNEN SOM ÄR SORTERADE NU



  • Barn med särskilda behov (bla min son)

    Här skriver jag om att vara förälder till barn med funktionshinder och andra saker som passar in under detta ämnet.


  • Djur och natur

    Ja detta handlar just om det djur och natur helt enkelt


  • Idrott, hälsa och välbefinnande

    Här skriver jag om idrott bla min gamla sport Judo och även om hur jag mår och annat som har med välmående eller icke välmående att göra


  • Kära pappa (dog av hudcancer 2003
    Inlägg om min älskade coh saknade pappa som fick hudcancer och lämnade oss midsommar 2003,
    48 år gammal/ung. Han hade så många år kvar att leva om han bara hade fått vara frisk.

  • Kärlek och vänskap
    Jag och min Sambo Roger pendlade 75 mil enkel väg i 2 år för våran kärlek. Han bodde uppe i Jämtland och jag nere i Dalsland. Men efter 2 år flyttade han hit ner till mig. Kärlek utan gränser.
    Men här skriver jag även om när jag separerade med min sons pappa och även om vänskap och saker som har med vänskap att göra.

  • Skrivarglädje - dikter och texter
    Jag älskar och skriva dikter och har lagt in några i vissa inlägg, här finns sammanfattning på vilka som finns i bloggen. Jag älskar även att skriva små noveller och annat och är med i en skrivarförening så saker som har att göra just med skrivarglädje hamnar här.

  • Vägen till ett barn (när man måste kämpa)
    Jag och min sambo längtar efter ett gemensamt barn men det är lättare sagt än gjort så nu får vi hjälp via IVF (provrörsbefruktning)
    Vi har i skrivandetsstund gjort 2 försök vilket resulterat i 2 missfall, i April hoppas vi på tredje gången gillt.

  • Westernlivet - En livsstil
    Ett intresse jag och min sambo delar och brinner för är country och western, vi är med i Peacemakers westernshow och har vänner i hela Sverige och även några i Norge som vi delar detta intresse med.
    Vi åker runt på olika tillställningar och lever westernliv helt enkelt. Klär oss och lever som man gjorde i 1800-talets vilda västern. I det livet kallas jag Rosetta och är oftast en glädjeflicka, därav namnet på min blogg.


Ja detta är ämnen som jag hittills sorterat in mina inlägg i, jag får ta några i taget för det är ju 1 års inlägg att gå igenom. Men som sagt ALLA inlägg finns under Allmänt.


Tack alla som läser min blogg, jag är inte ute efter att ha flera 1000 läsare/dag fast det är ju roligt att de tär många som uppskattar det jag skriver. Mest skriver jag för min egen skull, för att få ur mig tankar och känslor och för att jag tycker det är roligt att skriva. Sedan vill jag självklart säga något med det jag skriver, inte bara skriva hej hej bloggen idag har jag...... bla bla bla..... det kan jag göra på facebook   

Med bloggen hopppas jag kunna upplysa om saker, dela med mig och kanske få läsarna att tänka efter vissa gånger eller ge stöd till er som upplevt samma saker. Men samtidigt fr jag så oerhört mycket stöd och råd av er läsare också.

Jag vill ha ett budskap med det jag skriver och därför skriver jag när jag tycker att jag har något att skriva om och inte bara för att skriva något. Därav blir det ibland uppehåll emellan inläggen, fast jag försöker att inte ha för många dagar emellan såklart.

 

Tack för att ni finns

MVH

"Rosetta" 
(
Rose-Marie)


Av Rose-Marie - 23 mars 2013 18:48

Äntligen kom dagen då det skulle firas att André fyller 14 år (egentligen är det den 30 Mars) som han har pratat om denna dag och längtat till detta kalas.
I år fick han äntligen ha sitt kalas på Ridskolan vilket vi har pratat om i några år nu men det har liksom aldrig blivit av då han inte riktigt velat skrika ut på skolan att han rider. Han har varit lite rädd för vad de andra grabbarna ska säga. Men nu äntligen fick vi till det. Och de andra barnen verkar ha längtat lika mycket som honom.
De blev 7 pojkar och 2 flickor, alla verkade gilla detta med att rida så de tyckte att André var riktigt tuff som höll på med det.
Detta fick självklart honom att växa och han fick visa upp sina kunskaper i galopp när de andra fick ta det lite lugnare.
En av tjejerna som var där rider också så hon fick självklart också galoppera.
Men annars var det verkligen Andrés dag idag.
Sådant stärker en när man annars är den som har det lite svårare med saker.


Det fina med att ha kalaset just på Ridskolan är ju att alla verkligen kunde vara med. André har ju kompisar både i sin klass på särskolan och även de som går i vanliga klasser. Här kunde han bjuda alla och ingen vän behövde känna sig sämre än någon annan för de var nybörjare nästan allihop. Man behöver inte känna att ens eventuella funktionsnedsättning gör att man inte kan vara med. Så jag hoppas och tror att dagen inte bara gav André glädje utan även hans gäster.


Tänk att han blir 14 år nu, vad tiden rusar på. Och precis som alla andra föräldrar säkert säger så är han det jag är mest stolt över av allt jag lyckats med i mitt liv. Men man vill ju nästan uppfinna en nödbroms att kunna dra i så tiden inte går fullt så fort, snart firar man hans 18 årsdag och jag gissar att det blir något helt annat än ridskolekalas ;)

Av Rose-Marie - 20 mars 2013 23:01

Att jag skrev rubriken som jag gjorde är för att det ska vara lätt att hitta om man googlar. Detta inlägget är tänkt som en berättelse av min upplevelse av behandlingen för att ge en annan syn än skräck. När jag själv googlade på detta inför min behandling med Cytotec så blev jag helt skräckslagen. Jag hittade bara berättelser om smärta och blodbad. Även från de som fick avsluta sin graviditet i samma vecka som mig (vecka 8)
Embryot hade troligen dött redan i vecka 5 men kroppen verkade inte ha förstått det utan trodde liksom jag att den var gravid. Självklart blev det en stor sorg när jag på tidigt ultraljud fick veta att något var fel, antingen utomkvedes eller MA (missfall som kroppen inte stöter ut) Jag var livrädd för utomkvedes eftersom det skulle kunna innebära en operation.
Vid MA kunde jag med hjälp av just Cytotec kunna hjälpa kroppen att framkalla missfallet hemma. Jag visste inte så mycket vad det innebar utan trodde att det skulle bli som mitt missfall jag fick i November förra året. Den gången var kroppen "snäll" och stötte ut det ganska omgående och blev därför inte mer än en vanlig mens.


Jag och min sambo försöker få barn via IVF (provrörsbefruktning) så dessa nederlag tar extra mycket på krafterna eftersom vi kämpat så för att överhuvudtaget bli med barn. Så att jag nu var gravid i 8:e veckan var ju en stor seger för oss. Nu skulle jag behöva kämpa för att bli av med graviditeten eftersom den hade misslyckats. Jag fick veta att det var ett MA och valde Cytotec framför skrapning för att jag ville slippa att ligga på sjukhus mest av praktiska skäl.


Torsdagen den 14 Mars-13 kl 9:30 tog jag de 2 första tabletterna ihop med 100 gram diklofenak och 2 st Panodil. Därefter låg jag och väntade på att få ont och att det skulle blöda hejdlöst för det hade jag läst om. Jag väntade och väntade men kände endast lite mensvärk och inte kom det något blod.
Efter 4 timmar tog jag 1 Cytotec till ihop med samma dos smärtstillande enligt ordination. Jag kände väl lite mer men inte speciellt mycket, detta måste ju vara fel tänkte jag. Men som det stod på infobladet så tog jag den 4:e och sista Cytotecen och till det 2 st panodil utifall det skulle börja göra mer ont. Nu var kl 17:30 och inget hade hänt på hela dagen. Jag som trodde jag skulle uppleva en helvetesdag fysiskt. Psykiskt mår man ju självklart inte bra oavsett hur behandlingen fungerar för en.
Kl 19:00 började jag blöda men ingen störtblödning. Det var en riklig mens kan man säga men inte mer än så.
Däremot tänkte jag att natten skulle bli ett helsike för nu hade det ju kommit igång.


Jag sov inte mycket den natten men ingenting hände, jag insåg att behandlingen nog inte tog på mig och att jag skulle behöva skarpas. De tankarna mådde jag verkligen skitdåligt av, jag ville bara att det skulle vara över så vi kunde gå vidare.
Under Fredagen avtog blödningen och jag ställde mer och mer in mig på att Onsdagens besök på Sahlgrenska skulle leda till nytt försök med Cytotec eller skrapning. På lappen stod det ju att man skulle märka om behandlingen verkade ha lyckats. Det skulle komma mer än blod så att säga.
På Lördagen kom det tecknet (något kom ut), kanske hade det "lyckats" ändå. Jag började pusta ut för om detta nu hade gett det resultat vi förväntade oss så hade jag kommit lindrigt undan mot allt jag läst.
Nu väntade jag bara på att det skulle bli Onsdag så jag kunde få svar.


Onsdagen den 20 Mars-13 (vilket är idag) var jag på kontrollbesök på Sahlgrenska och jag fick besked om att allt nu var borta, det är över och jag behöver inte genomlida något mer helsike för att bli av med den graviditet som vi har kämpat så för. Vi kan nu släppa detta och börja bearbeta det och samla nya krafter inför ett nytt försök med provrörsbefruktning.
Vi fick en plan idag och om kroppen sköter sig så kanske jag kan börja med hormonbehandling i slutet av April för att sedan förhoppningsvis få sätta in ett ägg i slutet av Maj. Tredje gången gillt säger de och ja jag hoppas verkligen det för jag vet inte om vi orkar ett nederlag till.


Vi trodde att vi skulle få ett efterlängtat barn till oss i slutet av Oktober/ början av Nobember i år men så blir det inte. Nu blir allt fördröjt och tidigast i Februari 2014 kan drömmen bli sann.
Nästan ett helt år, det känns oerhört långt dit. Samtidigt är jag livrädd för det, vad händer nästa gång? Men som jag skrivit förut är viljan att få barn starkare än rädslan jag känner inför nästa försök.


Jag vill poängtera att i mitt fall har 2 läkare kontrollerat mig och jag har tagit 3 blodprov som mäter graviditetshormonet HCG, embryot var för litet för att vara i vecka 8 och mina gravidites symtom hade klingat av så det fanns inga tvivel på att detta handlade om ett MA. Det finns ju berättelser där det visat sig att man fått Cytotec och sedan har det funnits ett levande foster där. Så var det inte i vårt fall men är du minsta tveksam i ditt fall så begär att ytterligare en läkare kanske t.o.m på en annan klinik kontrollerar.
Tänk även på att vi alla är olika och alla reagerar olika på behandlingen så min berättelse är min berättelse men kanske kan den lugna dig lite efter alla skräckupplevelser som finns på nätet.
Jag hoppas att om du som läser detta ska genomgå samma sak, oavsett av vilken anledning får det så lindrigt det bara går. Det är en jobbig tid både fysiskt och psykiskt så vi behöver inte mer lidande än den vi redan har.

Av Rose-Marie - 17 mars 2013 21:01

Det verkar kanske som att behandlingen för att hjälpa kroppen att få bort missfallet har fungerat som tänkt.
Helt hundra vet jag inte förrän efter återbesöket på Onsdag men om så är fallet så har det blivit väldigt "lindrigt" för min del. Inte alls så som jag hade läst att det skulle vara. Fast jag vet inte om plågan jag genomlidit genom att fått vänta flera dagar känns så lindrigt ändå. Jag kommer skriva ett mer informativt inlägg om detta efter Onsdagens besök. Mest för andras skull, de som sorgligt nog kommer gå igenom samma sak. För det är många, många fler än man tror. Tyvärr är det så.


I morgon återgår jag till jobbet efter 2 veckors sjukskrivning, när jag gick hem för 2 veckor sedan trodde jag att jag var gravid. Kanske hade jag bara drabbats av njursten. Jag hade börjat räkna lite på när jag skulle gå på föräldrarledigt och börjat fantisera om en sommar med en plutande mage. Jag vågade inte tänka på det för mycket för hur som helst var det tidigt. Vad som helst kunde hända och varken jag eller Roger vågade ta ut någon större glädje före det tidiga ultraljudet.
Det som vi fasade över hade hänt, fostret eller embryot som det fortfarande kallades hade dött i vecka 5 och måste bort. Jag skulle annars gått över på vecka 9 nu men när jag kommer tillbaka till jobbet i morgon är det inte längre som gravid.
Som om sanden sakta runnit ur min hand och de stackars sandkorn som blev kvar fick jag borsta bort.

Av Rose-Marie - 14 mars 2013 23:23

I onsdags när vi hade återbesök på Sahlgrenska fick vi beskedet som jag egentligen redan hade väntat mig, graviditeten måste avbrytas. Min fasa var hur den skulle avbrytas. Måste de operera och då även behöva ta bort en äggledare eller kan det skötas genom att framkalla ett missfall. Inget av det känns ju bra men en operation kändes hemskare än att framkalla ett missfall.
Jag blev därför lättad när de sa att det verkade vara ett MA (missfall som kroppen inte stöter ut själv)
Jag fick alternativ skrapning eller ta tabletter hemma och blöda ut det.
Efter mitt förra missfall som kroppen så "snällt" skötte själv så kände jag att om detta blir samma så väljer jag självklart tabletterna.


Idag kl 9:30 tog jag de 2 första tabletterna, jag kände inte så mycket och läste därför lite om tabletterna jag fått.
Det var den ena skräckupplevelsen efter den andra och jag blev livrädd. Vad hade jag gett mig in på?!
Jag har legat i sängen hela dagen och väntat men har inte fått några hemska förlossningssmärtor och inte heller började jag blöda hejdlöst. Jag tog den 3:e tabletten och väntade, kände lite mensvärk men fortfarande inte så som jag väntat mig. Kl 17:30 tog jag den 4:e och sista tabletten, efter en stund blev smärtan värre men jag klarade mig fortfarande på panodil.
Mina starkare värktabletter som jag fått med mig tänkte jag minsann inte slösa med för det kommer ju bli värre.
Runt 19:00 började jag blöda lite men bara som en vanlig mens. Jag har ju läst om "blodbad" så det är väl lugnet före stormen.
Jag har fortfarande inte nu kl 23:00 fått något tecken på att detta är avslutat så jag antar att det kommer fortsätta i natt eller imorgon. Man skulle märka när själva graviditeten släppte OM det fungerar och inte blir komplikationer vill säga.
Det återstår att se på Onsdag då vi har återbesök på Sahlgrenska.


Den fysiska biten är mycket jobbigare en den psykiska just nu, jag vill bara ha det överstökat. Att vi tvingas avbryta har jag väl bearbetat lite grann under veckan som varit och mina tankar har därför legat på hur förloppet kommer att bli. Sedan känns det för jäkla orättvist att min kropp inte vill behålla en graviditet. Känns skrämmande att försöka igen, vad händer nästa gång?
Vill jag riskera att utsätta mig för detta en gång till? Viljan att få barn gör ju att man förtränger rädslan så jo det blir nog ett försök till. Någon gång i slutet av Maj trodde de att vi kunde börja med hormonbehandling igen.
Jag tyckte det kändes hemskt länge men samtidigt behöver jag nog den tiden till att återhämta mig, samla nya krafter och nytt mod.


Jag kommer berätta mer om hur min upplevelse av avbrytet blev för mig. Men det är som sagt inte över och därför kan jag inget säga just ikväll.
Jag hoppas att jag kan få ge en bättre berättelse än de jag läst så att ni som ev kommer gå igenom samma sak kan känna lite mer lugn än mig.


Jag kan öppet och ärligt säga att jag är glad idag att jag varit så öppen med det jag går igenom. Jag har skrivit på Facebook och sms:at med vänner och fått massor av pepp och uppmuntran innan beskedet och inte minst idag. Vänner som jag inte har så mycket kontakt med i vanliga fall har inkorgat och sms:at mig med egna erfarenheter, gett mig lugn och hjälpt mig genom denna dagen.
Och alla vänner som inte delar denna upplevelse har ändå stöttat, "lyssnat" och visat förståelse för hur jag mått idag. Hade jag hållt detta för mig själv så hade jag haft det betydligt värre kan jag lova. Vissa tycker nog att det blir tjatigt så jag försöker att inte bara skriva om detta. Vare sig här i bloggen eller i min FB-logg.


Men tack alla vänner oavsett om ni är nära eller mer ytliga kontakter, det gör jättemycket att ni finns där ska ni veta.

Av Rose-Marie - 12 mars 2013 22:28

Nyss hemkommen från ett möte på ridklubben som fasar för framtiden.
Jag brukar inte blanda mig i politiska frågor och kommer inte i detta blogginlägg ens försöka mig på att skriva om den politiska biten i det hela.
Det enda jag nämner är att man pratar på att ändra bidragen för bl.a hyrorna för lokaler. Där ligger ju en stor del hos ridklubben och det är klart att hyran av en ridanläggning är betydligt högre än att hyra någon av kommunens idrottshallar. Därav finns en stor oro för ridklubbens framtid. Att anläggningen även ligger ute på försäljning är ju ännu en bidragande orsak till oron för klubbens vara eller icke vara.


Jag är inte en av de i ridklubben som med stolthet kan säga att jag är överdrivet engagerad. Jag följer med André på hans lektioner och jag åtar mig den avtalade tiden för Stalltjänst och de få gånger man behöver ha cafeterian samt om jag är hemma så hjälper jag till på en och annan tävling. Okunnig som jag är faller mitt val på cafeterian.


Många gånger vill man nog göra mer än så, men vad kan jag? Roger brukar spana in traktorn med stora ögon men det arbetet kanske så många andra redan gör så bra. Man vill inte "klampa in och tränga sig på" alla andra gör det bättre. Det är väl så man ofta tänker och när det väl är arbetsdagar så är man bortrest.
Det är nog detta dilemmat som finns i de flesta föreningar, några få drar det största lasset och resten känner som jag, "vad kan jag"?


Först nu när det står klart för en att klubben räknar sig som nedläggningshotad då tänker man i andra banor. Det får ju inte hända.
André som haft så svårt att hitta ett intresse, svårt att hitta sin hobby och kunna tillhöra en förening. Ridskolan har under 6 år gett honom möjligheten att en gång i veckan ha en sysselsättning. Han har växt i sin hobby och han gör något som inte så många andra killar på skolan gör. Trots att han varit lite rädd för vad andra ska säga så har han stått på sig, detta gillar han och är stolt över.
Det passar honom när inget annat han testat har gjort det.


Jag har skrivit förr om vikten av en fritidssyssla och vad det gör mycket för en att tillhöra en förening.
I många andra idrotter krävs det att man kan var med i en grupp, att man kan samarbeta och göra flera saker samtidigt och att man ska våga ta för sig. Med osäkerhet och svårt att ta instruktioner som ges till en hel grupp så funkar det inte så bra.
Men en häst bryr sig inte så mycket hur bra du är, den bryr sig inte hur du ser ut eller hur du är så länge du är snäll emot den. Man måste inte tävla och man måste inte samarbeta med andra så som i lagsporter, här är det du och hästen. Ni är ett team och de andra i gruppen har liksom dig nog med att koncentrera sig på sin egen häst. Det märks inte så tydligt om du är osäker eller om någon är bättre än någon annan i gruppen.


För André har detta varit den ultimata hobbyn och för honom vore det ett stort nederlag om klubben försvinner och för mig vore det en svår kostnad om ridavgiften behöver höjas till det dubbla. Jag vill självklart kunna ge honom fortsatt möjlighet till sin hobby och det är därför jag först nu vaknar upp och tänker "kan jag kanske göra mer"????
Jag är bara en liten droppe i havet för det som krävs för att rädda klubben men kanske kan jag som den lilla droppen jag är fylla bägaren lite grann.
Kanske finns det fler små droppar som kan fylla den ytterligare. Många droppar små........

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se