Dagens tema i Fräcka fredag-den nakna sanningen om mig själv uppkom egentligen utav en händelse som hände på jobbet igår.

En kille på jobbet skulle hämta en sak ur pallstället och hade tagit några steg upp i stället (nej man får inte det men nu gjorde han det) och självklart föll han. Jag som är gentlekvinna tänkte ju vara snäll och ta emot honom i hans fall men han hann ramla på rygg innan jag kom helt fram. På något jäkla underligt sätt lyckades han få upp foten ovanför huvudet på sig själv när han föll på rygg,jag stod vid hans huvud och han sparkade mig i ansiktet.

Jag vet inte vem av oss som fick mest ont men skrattade gott gjorde vi ändå.

Sådana här saker är så typiskt mig,jag slår mig på de allra konstigaste sätt och det är ett under att jag inte slagit ihjäl mig.

Det började redan när jag var 3 år och vi bodde i ett trapphus på 3:e våningen. Jag hade sett de större barnen när de åkte på trappräcket och tänkte väl antagligen göra likadant. Fast jag lyckades hamna bakom trappräcket precis där trappräcket svänger så det blir liksom ett hål rak ner till nedersta våningen.

Där hängde jag när mamma såg mig och hysteriskt skrek: -HÅLL KVAR,SLÄPP INTE!!!!

Vad gjorde jag? Jo jag släppte och föll hela vägen ner till bottenplan och föll på stengolvet.

Mamma förväntade sig en blodpöl då hon kom ner men där låg jag och sa: -Mamma nu har jag ramlat färdigt.

Jag hade inte ens ett blåmärke,fast ja man kan ju undra om jag inte slog huvudet ganska hårt ändå   

(jag säger det själv så slipper ni påpeka det)

När jag blev några år äldre var jag med brorsan ute och lekte och vi snurrade på en torkvinda runt runt runt och tillslut lyckades brorsan snurra loss den från hålet och den föll självklart i huvudet på mig så det började blö massor. Rino blev jätte rädd och sa att vi skulle säga till mamma att det var någon annan som gjorde det så ja vi hade ett namn på en kille som brukade vara lite bråkig och skyllde på honom helt enkelt. Mamma sa aldrig något till hans föräldrar så om inte jag sagt det till henne så tror hon kanske än idag att det var han.

Jag minns nämligen inte om jag sagt något kom jag på nu när jag skrev detta.

Därefter har jag slagit huvudet många gånger,i element,fönsterbrädor,lampor,hyllor,dörrar ja det mesta som kan vara ivägen faktiskt. Det var inte så länge sedan jag hade ett jack i pannan efter att jag skulle böja mig ner och ta av mig strumporna och slog huvudet i elementet. Ja det var ett sådant där löst element som står på fot alltså. Det stod en bit ut från väggen och hade jäkligt vassa kanter.

Nyckelbenet har varit illa utsatt också och jag är faktiskt född med brutet nyckelben men första gången jag bröt det som jag minns var i tonåren när jag var på sommarstugan i Norge och vi var ett gäng ungdomar som hängde nere på campingen. En kille som jag tyckte var söt puttade till mig på axeln lite på skoj och det gjorde så jäkla ont fast jag ville ju inte visa det för honom så jag bet ihop och hängde med gänget hela kvällen och jag blev väldigt glad när de andra börjde prata om att gå hem. Ja jag ville inget mer än hem för jag var nästintill svimfärdig av smärta.

Jag gick hem och la mig men på morgonen kunde jag knappt ta mig ur sängen så min mormor tog mig till sjukhuset och det visade sig att nyckelbenet var av.

Därefter har jag brutit nyckelbenet på judon 3 gånger,sista gången gjorde det knappt ont utan jag kände bara att det blev varmt och jag kunde inte lyfta armen.

När jag och Andrés pappa var tillsammans hade vi husvagn på en camping som heter Fossen och där brukade vi fira midsommar. En midsommar skulle vi spela brännboll,klockan 22:00!!! Vi tyckte det var en bra idé då.

Jag stod bakom en tjej som jag inte kände så väl då och hon laddade som sjutton och skulle skjuta iväg bollen,lyckades snurra ett varv och träffa mig rakt över kinden. Jag blev nog lite chockad för jag satt där och skrattade och sa: -nu fattar jag vad idrottsläraren menade med att vi inte skulle stå så nära.

Vi fortsatte iallafall att spela och jag är en riktig tävlingsmänniska så jag bryr mig inte om vem eller vad jag krossar för att vinna hehe och nu såg jag min bonusson springa och skulle hämta bollen för att hindra mig göra en varvning. jag vägrade låta honom stoppa mig och sprang rakt emot honom och lyckades springa på honom så han ramlade över mitt knä. Men jag upp igen och sprang vidare.

Nästa man som sprang lyckades skada sin tå och då tyckte vi att det var dags att avbryta,HAN fick ju sååå ont   

Jag hade så ont i knäet dagen därpå att jag knappt kunde gå och på måndagen efter midsommar fick jag gå till doktorn och det visade sig att ledbandet hade fått sig en rejäl smäll och det blev kryckor för mig den sommaren.

En annan sommar på Fossen var vi uppe vid utsikten,ett högt berg där man ser hela gullmarsfjorden och där uppe satt vi och drack öl på en bänk. Det var en sådan där bänk som de brukar ha på rastplatser med bord och bänk ihop byggt. Jag tyckte det var så fint så jag skulle resa mig och ta ett kort. Jag traslade in benen i bänken och ramlade rakt framåt. Jag ville ju självklart skydda kameran och ölen så jag tog smällen i berget med hakan. Det blödde och blev svullet direkt. Skit snygg var jag! Efter detta kallades jag haken ett bra tag.

Ja jag kan berätta många av mina dumma klanterier men det är somsagt fredag och det innebär mys med familjen. Roger ropar att maten är klar LYYYX!!!

Om jag inte slår ihjäl mig ikväll så är jag tillbaka imorgon eller på söndag.

Satt och tittade i ett gammalt fotoalbum och kom att tänka på mina syskon,Rino är min 3 år äldre bror och Pernilla min 8 år yngre syster.

Rino var väldigt snäll och mån om mig då jag var riktigt liten men när jag blivit några år äldre bråkade vi nog mest  

Men det var han som lärde mig gå,genom att släpa och dra runt mig överallt dit han ville ha med mig,jag var helt enkelt tvungen att börja gå. Han lärde mig cykla utan stödhjul då jag var 4 år. Mitt ena stödhjul hade ramlat av och pappa hade inte tid att laga det så Rino löste det genom att skruva bort det som fanns kvar.

Efter några timmar kom han in till mamma och sa: -nu kan Rosa cykla utan stödhjul!

Jag heter ju Rose-Marie men min de flesta kallar mig för Rosa och när jag var bebis kallades jag sosere.

Brorsan kunde inte säga Rose-Marie och sa Sere först men mamma försökte lära honom att säga mitt namn,hon var riktigt tydlig och sa: -ROOOOSMARRIII varav Rino härmade efter och sa: -SOOOOSERRRREEEEE så ja det blev Sosere mina första år.

Efter några år lärde han sig väldigt bra att säga Rosa eller ja mest sa han:- ROSA TROSA vilket jag hatade.

Han älskade att reta mig och jag var oerhört tacksam att reta.

Min moster passade oss ibland och hon har sagt att det var det värsta hon visste för vi bara slogs.

Dock sa folk ofta till mamma: -Herre gud vilka gulliga barn du har och Rino är ju så mån om sin lillasyster.

Mamma undarde om det verkligen var oss de menade,det lät verkligen inte så.

Men jodå,när vi var ute och lekte så passade Rino mig väldigt bra,han höll mig i handen och frågade om jag ville hem m.m och en gång var det några större barn som bråkade med mig,brorsan var kanske runt 6år då och satte upp knytnävarna mot näsan och skrek: -Vem är dum mot min lillasyster!!!!

När vi var i tonåren så umgicks vi mycket när vi var i sommarstugan i Norge,vi hade gemensamma vänner där och om vi var någonstans där ingen kände oss så fick jag aldrig gå för nära honom för tjejerna kunde ju tro att jag var hans tjej. Däremot var jag väldigt bra att ha när jag hade mina tjejkompisar hemma men å andra sidan tyckte jag att hans kompisar var väldigt intressanta också   

Ja jag antar att vi var som alla syskon brukar vara. Idag bor brorsan i Tyskland så vi träffas inte så ofta men jag önskar att vi kunde göra det.

Min lillasyster Pernilla är ju ganska mycket yngre än mig så henne bråkade man ju inte så mycket med,jag minns att jag och brorsan hoppade i sängen av glädje när hon föddes.

Hon har alltid och kommer alltid vara lillungen men jag tyckte allt att hon kunde vara en riktig pest och pina när hon började röra bland mina saker och när man aldrig fick vara i fred. 

När hon var liten så frågade mamma:

-Vad säger katten?

Pernilla svarade mjau

mamma fortsatte: -vad säger hunden?

Pernilla:-Vovvov

-Vad säger fågeln?

-Pip pip

Så frågade mamma: -Vad säger Rosa?

Pernilla pekade med fingret och tittade argt och skrek: -UUUUUT!!!

Men när jag var runt 12 år och det var pinsamt att leka med barbie så var syrran väldigt bra att ha som ursäkt,för visst var det lite kul ändå.

På Lördagar var hon också bra att ha för när hon hade godis så föreslog jag alltid att vi lekte en lek som jag själv hittat på. Hon skulle blunda och så skulle jag lägga en godis i hennes mun och om hon kunde gissa rätt färg så fick hon gissa igen men gissade hon fel så var det min tur. Jag tjuvkikade ju självklart och fick massa godis eftersom jag gissade rätt hela tiden   

Jag kan säga att det funkar inte alls lika bra idag.

Jag och Pernilla har trots att hon är mycket yngre än mig ändå alltid varit väldigt nära,hon var ofta hemma och hjälpte mig passa André när han var liten,då var hon tonåring.

Hon fanns där när jag separerade med Andrés pappa och jag var ofta hemma hos henne och hennes sambo då.

De hade precis fått barn då så samtidigt som jag ville ha sällskap så kunde jag passa på att återbetala alla gånger hon passat André åt mig.

Jag hade tappat ganska många av mina vänner då André var mindre och jag levde familjeliv och när jag blev själv märkte jag detta väldigt mycket. Men syrran fanns alltid där och vi hade endel roliga utekvällar ihop,hon frågade alltid om jag ville med då hon skulle ut med kompisar.

Vi träffas ganska ofta även idag och hjälper varandra med barnen och annat.

Ja trots att syskon oftast bråkar som barn och kanske även i vuxen ålder så är det ändå speciellt med syskon,jag tycker iallafall det.

Oavsett om jag träffar mina syskon ofta eller inte så vet jag att jag alltid är välkommen till dem och jag vet att de skulle stötta mig om något händer.

Jag vill även finns för mina syskon när de behöver mig och jag hoppas att de inte tvekar på att be om min hjälp.

När Pappa dog fanns mina syskon där och jag fanns för dem. Mest var det nog Pernilla som tog den värsta smällen eftersom hon bodde hemma mitt i hans sjukdom och bortgång,det var hon som levde med det dagligen.

Jag och Rino hade ju våra familjer och kunde koppla bort tankarna lite.

Men för Pernilla blev livet helt annorlunda och allt vändes upp och ner.

Det är vid sådana tillfällen som man kan ha extra behov av sina syskon och det är vid sådana tillfällen jag vill finnas tillhands för dem.

Jag är medveten om att alla inte har bra kontakt med sina syskon och man måste faktiskt inte älska dem men ja jag älskar min bror och min syster.

Idag fick jag en facebook inbjudan från en vän som med sina vänner gör små kortfilmer om mobbning.

De ska visa sina filmer de gjort. Det tråkiga är att jag inte kan komma då eftersom jag har svårt att få ledigt på jobbet och det är på dagtid.

Men jag tycker det är så fantastiskt med människor som gör något och speciellt ungdomar. Att de har ideér och faktiskt gör något av dem. Att de kämpar för något som de tycker är fel.

Gruppen kallar sig 451Produktion och har lagt ut flertal filmer på youtube och även blivit intervjuade av vår lokaltidning Bohuslänningen angående sitt arbete.

De har även en facebookgrupp https://www.facebook.com/events/#!/groups/451produktion/ 

Mobbning är ju ett svårt ämne och otroligt svårt att bekämpa,hur kan man stoppa det?

Handen på hjärtat,har du mobbat någon? Varför? Hur ska man kunna svara på det?

Ja jag erkänner att jag har mobbat eller fryst ut eller vad man nu vill kalla det. När man sitter och pratar med vänner angånde detta så vill vi på något sätt få det som att det inte var så farligt,inte så allvarlig mobbning som man kan läsa om att människor utsatts för. För VEM var det inte så farligt??? Frågar jag den/de som blev utsatta av oss så gissar jag på att den personen helst av allt vill spotta mig i ansiktet.

Det allra värsta är att ingen av oss i "gänget" kan någonsin svara på varför. Jag kan säga själv att jag var osäker och jag trodde jag var tuff. Jag kan inte skylla på mina vänner för jag var lika delaktig som alla andra.

Jag tror dessutom att de skulle svara precis som mig,alla ville vi vara tuffa och alla gjorde det inför varandra.

Varför ville mina vänner vara tuffa inför mig? Jag som inte alls hade någon självkänsla.

Vi mobbade eller frös inte ut någon speciell person utan det var mer attityden vi hade mot de som faktiskt tyckte vi var tuffa,de som kanske t.o.m kände sig rädda för oss eller de som tyckte vi var idioter.

Det handlar nog mest om att synas,att man har så dålig självkänsla själv att man spelar ett spel utåt.

På insidan känner man sig mest liten och obetydlig.

Jag kan absolut inte säga hur man skulle kunna stoppat det,kanske genom att bli påkommen som osäker,fast det hade nog inte rasat muren man byggt upp ändå.

Jag tycker iallafall att det är viktigt och helt fantastiskt att folk ändå gör något,att man inte sätter sig med armarna i kors och säger:  -nä det finns inget som kan stoppa mobbning så vi skiter i det.

Jag har även känt på andra sidan,att jag själv blivit utstött. Det var det jag skrev om i ett annat inlägg då jag började på Judogymnasiet och 2 tjejer där fick för sig att av någon anledning vara emot mig.

Det var inte heller den där mobbningen som man kanske anser som värsta mobbningen och hade du frågat de tjejerna så hade de säkert inte ens kommit ihåg det. De hade bara tyckt jag var löjlig som fortfarande minns detta.

Därför vet jag att oavsett hur man anser mobbningen grov eller inte så sätter den spår hos den utsatte.

Jag går inte och tänker på detta jämt,absolut inte men det finns i mig och det har satt spår. Det tillhör mitt förflutna och eftersom jag fortfarande minns det så gjorde det något med mig. Det kan få mig att undra ibland,saker som:

Om de inte fryst ut mig,hade jag gått färdigt judogymnasiet då? Vad hade det blivit av mig?

Egentligen borde jag tacka dem för mitt liv kanske inte hade sett ut som det gör idag,jag hade kanske valt helt andra vägar än de jag valde.

Ibland kan jag undra om de kanske minns,sitter de som jag och känner, fy hur kunde jag göra så?

Var de också osäkra och såg de mig som ett hot? Jag borde stått på mig och gått emot dem istället kanske hade de slutat då. Men nu är det som det är och jag har som sagt ett bra liv som jag inte skulle vilja ändra på.

Så tack till dem!

För dig som är mobbad är det ingen tröst att veta att den/de som plågar dig förmodligen är jätte osäkra och de kommer till 100% att ångra sig en dag. Det finns inget jag kan säga som tar bort det de gjort/gör mot dig och tyvärr har jag inget att säga som kan stoppa det. För hur mycket jag än vill så vet jag inte hur jag ska hjälpa dig.

Det är inte ofta jag blir "mållös" men just nu sitter jag här och vet inte vad jag ska skriva.

Hur kan jag skriva något som tröstar dig? Inget kan ta bort din smärta.

Men jag är glad att det finns människor som ungdomarna i 451Produktion som gör något,som sprider information och som kämpar för dig och alla andra utsatta. Kanske kan det även öppna ögonen på de osäkra mobbarna med dålig självkänsla.

Ni som bor här omkring uddevalla med omnejd och är lediga Torsdagen den 16 Februari gå till Akademi Sinclair Margretegärde, 451Produktion kommer nämligen hålla en gratis filmvisning där hela dagen mellan 9-17.

Då visas alla filmer de gjort och även nya som håller på att göras och det är självklart i antimobbnings syfte.

Jag avslutar detta med att länka till en eftertänksam och underbar låt med Lasse Mattila- Djupt ner i hjärtat det svider.

http://youtu.be/qIzwR_CKaXc

Vaknade när Roger gick till jobbet imorse och kunde inte somna om fast jag hade 1 timma kvar att sova.

Efter en halvtimme somnade jag iallafall men då var det ju bara en halvtimme kvar att sova och när klockan ringde var jag sååå trött. Bara lite till tänkte jag och låg och drog mig en stund. Då kom jag på att André har gymnastik idag och jag har glömt packa väskan. Plötsligt var det ont om tid och jag väckte André med att ropa:

-Åh nu är vi sena så vi får skynda oss. Gå upp nu!

Det förbjudna ordet: -Skynda!! Det innebär stress och André hatar stress,ja det gör väl alla men för honom blir det verkligen kaos och våra morgonrutiner rasar totalt. Han blir irriterad och då blir jag irriterad.

Vi blir arga på varandra och morgonen börjar med bråk. Bra start!!!

När vi båda ska borsta tänderna samtidigt så knuffar han mig och jag blir argare än innan,han blir väldigt lättretlig och svär m.m när våra rutiner rubbas. Ingenting fungerar för varken mig eller honom.

Jag märker också att när jag stressar så blir han långsammare,han liksom segar ut tiden och får mig ännu mer stressad än vad jag behöver vara. Inom mig vet jag att allting är mitt fel från början men det är inte vad jag får André att känna. På mig låter det nog som att allt är hans fel,stressen,bråket och att vi blir sena.

Jag vet att det är gympa på tisdag och torsdag,har t.o.m en tavla i hallen där detta står med tydliga bokstäver så André ska ha koll på det och ja även för mig inser jag. Varför såg jag inte till att vi packade väskan igår?!

Nu hittar man ju plötsligt ingenting!!!

När vi äntligen är klara är det dags att ge sig ut i bilen och jaha jag hade glömt sätta i motorvärmaren och kupévärmaren så det är bara att börja skrapa rutorna.

André är känslig för ljud och vill inte sitta i bilen när jag skarpar rutorna för han tycker det låter så.

Istället står han utanför och ber mig skynda mig för han fryser. Jag blir ännu mer irriterad.

Nu är vi riktigt ovänner och säger inte ett ljud till varandra på vägen till fritids.

När vi kommer fram kliver André ur,tar sin väska och säger: -Förlåt mamma, för att jag var bråkig!

Förlåt,säger han...... Jag insåg mitt misstag och bad om ursäkt och sa att det var mitt fel,jag vet så väl att det blir så här när vi stressar. Jag är den vuxna och ska se till att vi kommer upp i tid och att våra morgonrutiner kan flyta på som de ska. Allt fungerar så bra när jag tar den tiden.

Hela vägen till jobbet tänker jag på morgonen och på hur jag kunde gjort istället,jag vet ju precis,det är så invant och inrutat så det borde inte bli såhär.

Jag funderar på hur skoldagen blir för André när morgonen börjar såhär,jag vet ju själv hur min arbetsdag blir,jag blir lättirriterad och lättstressad hela dagen. Men jag kan iallafall förklara detta för mina kompisar och jag kan behärska mig och försöka lägga morgonen bakom mig.

Det kan inte André utan risken är att det fortsätter såhär med konflikter hela dagen och han kommer känna sig skyldig till dessa,för det är han som blir klassad som jobbig och störande.

Som tur är har han bra fröknar och bra personal på fritids så oftast löser det sig under dagen ändå.

Men det hade sparat dem massa tid om morgonen fungerat som den ska.

När jag kommer och hämtar André på eftermiddagen är jag återigen stressad för jag ska iväg direkt så jag lämnar André hemma hos Roger,säger hejdå och sticker iväg med en gång.

När jag kom hem nu på kvällen hade André somnat och nu sitter jag här och ångrar att morgonen inte blev bättre.

Den enda tiden jag haft med min son idag var kaos och dessutom kände André att det var hans fel.

Men nu har jag planerat allt,kläderna ligger där de ska,väskan står i hallen och allt är förberett i minsta detalj och jag tänker inte dra mig en sekund på morgonen för jag får inte ut något positivt alls utav det. Får ingen mer energi än om jag går upp då jag ska,snarare tvärtom. Allt fungerar så mycket bättre när jag ser till att rutinerna fungerar och det är mitt fel om det inte gör det. Det är jag som är vuxen. Tänk att jag aldrig lär mig!!!!

Kärleken till mitt barn

Idag har jag legat i sängen hela dagen,det blev nämligen en oplanerad ute kväll igår.

Det brukar faktiskt bli bäst när man inte planerar så mycket.

Ja det var karaokekväll på Stampes eller 172:ans Pizzeria heter det och innan det blev det förfest såklart.

Många som bor på mindre orter gnäller ofta över att det aldrig händer något och det är så jäkla tråkigt när det inte finns något att göra på helgerna och man måste ta sig till stan för att gå på krogen.

När det äntligen händer något på orten ja då gnäller samma personer på att folk går dit!

-Vad ska man gå dit för,gud vad löjligt,jag skulle aldrig gå ut här på orten!!!

Jag själv får inte ihop det riktigt för äntligen händer det något här och det händer där som det är mest troligt att jag kommer känna de flesta. Jag behöver inte vara orolig som i stan att jag går ut och det inte finns en enda som jag känner där. Hur kul är det att gå på krogen och inte känna någon?!

På stampes har man satsat mycket på att det ska hända något och det händer ofta och de gånger jag varit där har det alltid varit mycket folk. Jag har aldrig kommit dit utan att få en enda kram eller en glad min av någon.

Jag skulle t.o.m kunna gå dit själv och veta att när jag kommer dit lär jag inte behöva sitta ensam,där finns kompisar från förr,kompisar jag träffar oftare,människor man hejar på i affären,grannar och folk jag aldrig träffat förr.

Varför skulle det vara löjligt att gå ut och ha skoj med dem,det är ju den ultimata festen,man träffar folk man annars inte tar sig tid att umgås med så ofta.

Igår innan jag tog den första cidern så lovade jag mig själv 3 saker: Jag skulle inte sjunga karaoke vilket jag brukar ha svårt att låta bli när det är sådana kvällar,jag skulle inte ha efterfest vilket jag alltid är snabb att föreslå sådär kl 02:00 då krogen stänger och det sista jag lovade var att jag skulle upp före 9:00 för vi hade planerat att åka till Åmål och åka slalom.

Okej,jag hade iallafall inte efterfest   

Men det blev en jätte kul kväll med mycket spontanitet och galenheter.

Jag tror faktiskt inte att jag hade haft lika roligt på värsta inne placet i Stockholm,jag hade inte kunnat koppla av som jag gör här hemma. Jag går ju ut för att jag vill träffa folk och inte för att sitta ensam på en stol en hel kväll.

Så ni som sitter och läser detta nu och tänker nä fy fan,jag vägrar gå ut här hemma på orten,ge det en chans det värsta som kan hända är att du går hem tidigt men det kan ju faktiskt vara så att du råkar få riktigt jävla kul också.

Några av er är nog som jag var då jag blev ensam och ville så gärna gå upp till Stampes men vågade inte.

Till er kan jag säga,det är bara stunden innan du sätter foten innanför dörren som är jobbig,sen är det som om man inte gjort annat än festat där.

Gå dit några dagar innan om du inte varit där,beställ en pizza och kolla miljön,var är toan och var är baren,det är allt du behöver veta   

Ett stort beröm till alla bykrogar som kämpar för att man ska kunna gå ut och ta en öl även på de mindre orterna!

Jaha då var det fräcka fredag igen och denna veckan har jag varit hängig och har bloggat dåligt.

Kan medge att det inte alls känns som någon Fräck Fredag idag,jag är på något konstigt humör som inte alls passar på en Fredag. Fredagsmys blä,vara social fy,pust och stön...... Har känt mig lite små irriterad hela veckan och det känns som det är dags att vända det nu så det blir ett bra avslut.

Samtidigt känner jag att man faktiskt har rätt till att känna såhär ibland,bara man inte blir bitter för evigt.

Så till dagens sanning om mig själv: Ibland kan jag vara en riktig fröken tvärtemot

Om jag är på dåligt humör spelar det ingen roll vad folk hittar på jag tycker det är löjligt just i den stunden,min sambo vill se en rolig film och jag säger men fy den är ju inte ens kul,hur kan du gilla sådan skit. Egentligen tycker jag inte alls det jag säger,det kommer bara ur mig för att vara sur och tvär. Jävligt kul att se på film med mig då,eller hur?!

När jag gick högstadiet så skulle vi göra nässelstuvning i hemkunskapen och jag sa blä,fy vad dåligt innan jag ens smakat. Självklart var ju ALLA tvugna att smaka och vi hade nässelstuvningen på rostat bröd. Jag minns att jag tyckte det var såååå gott. Men det kunde jag ju inte erkänna efter min totala negativa inställning jag hade innan.

Fast jag ville ha mer så satt jag där och intygade min fröken att jag hatade det. URS OCH FY!!

Under denna tiden i högstadiet var jag nog extremt negativ vad gällde skolarbete och jag minns att vi skulle ha syslöjd och göra bordstabletter (sådana man ställer tallriken på) våran lärare hade bestämt att de skulle vara ovala och de skulle vara enfärgade,ja allt var enligt en mall. Jag blev extremt sur över att jag inte fick bestämma själv hur MIN bordstablett skulle se ut. Tillslut fick jag min vilja fram och det blev en trekantig bordstablett som var randig på ena sidan och prickig på den andra. Det var verkligen de fulaste tygen jag hittade. Allt för att vara tvärtemot.

Sen tog jag min bordstablett och gav den till min engelskalärare bara för att vara lustig och hon bara älskade den!!!

Jaha då kunde jag ju inte sura mer.

Jag kan vara sådär på tex jobbet när man får för sig att ändra på saker,jag fattar inte varför man ska ändra saker som funkar? Vad är vitsen med det? Vi har alltid gjort så här och så här ska det alltid vara. Jätte motsträvig blir jag men efter att testat det nya arbetssättet kan jag tycka att det var riktigt bra. Idag kan jag dock erkänna när jag har fel,ja för det mesta iallafall.

För ett tag sedan köpte min sambo en iPhone och jag tycker detta med nya saker och det senaste på marknaden är så överdrivet av folk, Man ska liksom ha det bara för att. Jag verkligen pikade honom för denna iPhone.

Sen fick jag en själv då jag bytte abonnemang och ja jag ändrade mig lite men så fantastisk är den faktiskt inte.

Den är helt klart bra än så länge men långt ifrån något jag absolut skulle köpa för dyra pengar.

Det här med rökning är nog det värsta ändå,ju mer folk predikar och pekar med fingret om hur farligt och dumt det är dessto mindre lust får jag att sluta röka. Ja man kan jämföra det med en trotsig 3 åring.

Kanske funkar det där med omvändpsykologi utmärkt på mig,du klarar nog inte sluta röka det är därför du fortsätter.

Om någon säger nä det där klarar du inte,ja då ska jag bannemej göra tvärtom och bevisa att det kan jag minsann visst. (men nu funkar det inte med rökningen efter ni läst detta,försök inte hehe)

Ja gud jag har massa exempel på mina konstiga åsikter när jag är på det humöret och som tur är har man blivit äldre och är ändå inte lika negativt inställd som i tonårstiden.

Men jag kan allt fortfarande när jag är på det humöret men jag är vuxen nog att erkänna det och man är ju inte sämre människa än att man kan ändra sig.

Idag tror jag ändå att jag ska lägga mig i tid och sova ut imorgon så kanske man vaknar på rätt sida och är samma glada som före denna veckan började.

Man måste ju snubbla för att kunna resa sig eller vad man nu säger

ha en trevlig helg allihop,jag ska faktiskt försöka ta mig tid att blogga denna helgen

Dagens blogginlägg blev hastigt påkommet för en stund sedan när jag läste några kommentarer till min kompis på facebook. Hon var och avlivade sin sjuka katt idag och hade lagt ut en bild när katten var sövd och låg inlindad i en handduk. Det var helt enkelt en bild på en katt som sov i en handduk,ingen död katt och ingen hemsk bild.

Jätte fin var den.

Någon kommenterade detta med att det var ingen lämplig bild på facebook för det finns barn som kan se den.

Vissa höll med men de flesta tyckte att bilden inte alls var farlig. 

Jag har sett bilder vandra runt på facebook där katter är hängda,hundar som är misshandlade och en hund som fått käken söndersprängd och inte en enda har kommenterat detta med att det vore olämpligt för barn!

Varför är en bild på en sövd katt i en handduk olämplig? och varför är det så hemligt med döden inför barn?

När min pappa dog var min son 4 år och jag hade egentligen bestämt att han inte skulle vara med på begravningen och jag tror att det var mest för att jag ville ha lugn och ro den stunden.

Min kompis var snäll och körde mig hem till mamma då mamma hade ringt om att pappa somnat in och på vägen berättade kompisen att när hon var i Andrés ålder var hon med på sin mormors begravning och hon mindes det som något fint.

Det var då jag bestämde att André visst skulle få vara med,jag kom ihåg när min farfar dog och allt var så hemligt.

Ingen pratade om det och jag fick inte vara med på begravningen. Då var jag 9 år och jag trodde att när man dör så går man sönder. Man är blodig och ser ut som ett hemskt spöke. Jag vågade inte prata med mamma och pappa om hur farfar dog,varför han dog och om han hade ont osv.... Det var ju så hemligt allting. Jag visste inte ens att han varit sjuk.

När jag kom hem till mamma hade hon och min syster gjort pappa jätte fin,han dog hemma efter en jobbig sjukdomstid i cancer. Han såg så fridfull ut och hade en blomma i handen. Han såg frisk ut och inte alls som jag trodde att en död människa såg ut. Han var den första döda jag sett. Alla bekymmer från hans ansikte var som bort blåsta och han såg ut som att han sov fridfullt.

Saken är den att dagen före hade vi varit där och hälsat på,André var med och pappa var jätte dålig den dagen. Han såg verkligen lidande ut och jag misstänkte att snart var allt över. Jag tror André också märkte detta för han sa -moffa ont,moffa fuk, när vi satt i bilen hem.

När jag satt där och tittade på pappa nu när han såg så smärtfri och fridfull ut så ville jag att André skulle komma och få se honom. Ja många tycker säkert det är helt bedrövligt att man låter en 4-åring se sin döda morfar men jag ville att han skulle få en fin bild av pappa och inte minnas honom som att han hade ont och var sjuk som han sa dagen innan.

Andrés pappa kom med André och jag tog med honom in i rummet där pappa låg,jag förklarade lite försiktigt att nu skulle inte morfar ha ont mer och jag sa att han var död och skulle inte finnas hos oss längre men att han skulle slippa vara sjuk.

André tittade på pappa och tittade på mig så tittade han på pappa igen och sa: -Hejdå Moffa och sen sprang han ut och lekte. Jag pratade mycket om vad han sett och vad som händer sedan,att det skulle vara begravning och då kommer morfar till himlen,vilket jag själv vill tro att man gör. 

André var med på begravningen och han var jätte lugn och han tröstade mig när jag grät och sa: -Moffa inte ont nu,moffa himlen och pekade upp mot en blå himmel.

Jag bestämde att vi avslutar med begravningen så urnsättningen var han inte med på. Jag tänkte att det skulle krångla till allting,först ligger de i en stor kista och ska upp till himlen och sen ligger de i en liten kruka som ska ner i jorden. Det blev för svårt att förklara. André pratade mycket om pappa både före och efter han dött,när pappa var sjuk och André såg sjukhusskyltar så sa han Moffa men nu efter begravningen så sa han Moffa varje gång han såg en kyrka.

Detta var vad vi valde och det som kändes rätt för oss och många tycker säkert att barn inte ska behöva veta så mycket om detta med döden men jag tycker det är synd om man gör döden till något fult.

Jag ville inte att André skulle tro att pappa led även efter sin död,jag ville att han skulle få en bra bild och det tror jag att han fick. Han minns inte så mycket idag (han är snart 13 år) men när vi pratar om det så minns han lite iallafall och det är huvudsaken.

Idag läste jag i tidningen att vi svenskar är mest egoistiska i världen och vi är de som blir minst lyckliga av att hjälpa andra. Jag nickade lite för mig själv och minns hur irriterad jag var i fredags när jag åkte hem från jobbet och en bil körde av vägen. Inget allvarligt men den hamnade på sned ner i diket. Före mig var det minst 10 bilar som bara for förbi utan att knappt bromsa in trots att ingen klev ur bilen som låg i diket.

Jag är inte någon ängel men i ett sådant läge stannar jag,det är inte ens någon tvivel om det. Alla äger inte en mobil och det kunde varit en pensionär som hade svårt att ta sig ur bilen eller någon som blev chockad eller kanske fick en stroke m.m

Jag stannade och då klev en kille ur bilen,jag stämde av med honom att allt var bra och att han hade en mobil så han kunde ringa hjälp och frågade om det fanns något annat jag kunde hjälpa till med. Han svarade att allt var okej och jag kunde köra vidare,det tog knappt 5 minuter av min Fredag. Jag undrar vad alla de andra hade så bråttom till,vad var egentligen viktigare än att hjälpa en medmänniska? Vad det än var så hade de nog inte blivit halshuggna av att de kom några minuter sent.

Jag tänkte att jag ska minsann aldrig bli så stressad att jag inte har tid att vara en god medmänniska,aldrig!!!

På kvällen satt jag och tittade på filmen: The day the earth stood still som handlade om att jorden fick besök av utomjordingar som skulle utplåna mänskligheten- för att rädda jorden från att bli förstörd av människan.

De tyckte vi var destruktiva,själviska och satte inte värde på det vi hade. Jorden var inte våran och vi skulle lära oss att ta hand om den. Ja jag vet det är bara en film men budskapet var ändå att få oss att tänka till. 

De har ju rätt,inte förrän vi står vid ruinens kant är vi beredda att ändra på oss,eller hur?

Ta en sådan sak som separationer,det är först när vår partner är beredd att lämna oss som vi börjar be om en chans och säga att vi ska ändra oss bara de stannar kvar. Det är först då man funderar på var någonstans det gick fel.

Vi skrattar när forskare säger att jorden ska gå under men vad gör vi den dagen en forskare har rätt?

Vårt klimat har ju ändå ändrats,det är bevisat. För att inte tala om all stress vi utsätter oss och våra barn för, det är först när vi går in i väggen som vi stannar upp och funderar på hur vi kan ändra situationen. 

På jobben är det pengar som räknas mest,tid är pengar och hur folk mår är inte lika viktigt.

Har man tex tid inom äldrevården att ta ut en boende på en promenad så är man förmycket personal.

Äldre människor med hemtjänst,städar själva för att hemtjänsten istället ska ta sig tid att sitta och prata för det är viktigare för dem. 

När jag och min sambo pendlade 75 mil enkel väg för att ses så sa vi alltid: Åh vi skulle kunna bo ett skjul ute i skogen bara vi fick vara med varandra varje dag. Inget annat betyder något. Men idag när vi bor ihop och åker upp till vårat fritidsställe i Jämtland så gnäller vi över vattnet som frusit eller här hemma om TV:n gått sönder eller annat dumt. Plötsligt glömmer man det där, "bara vi får vara tillsammans är vi lyckligast i hela världen,ingenting annat betyder något." 

När någon blir sjuk eller dör inser vi hur mycket den personen betyder/betydde och det är då vi ångrar att vi inte tog oss mer tid till den personen,innan det tar man dem ofta förgivet.

Jag minns tex min före detta svärfar,han ringde ofta när han ville ha hjälp med något och ibland kände man sig "tvungen" att åka dit,vadå TVUNGEN?! Vi hade så fullt upp med allt annat att vi inte hade tid att besöka honom så ofta. När man väl gjorde besök så var det ofta för att hjälpa honom med något. Det är klart att vi åkte för sällskap många gånger också men man borde prioritera det mer än allt annat onödigt man gjorde istället. 

Vi hjälpte honom och fanns där så fort han behövde så jag säger inte att han på något sätt skulle vara missnöjd med det,han var jätte tacksam och jag är glad att vi iallafall fanns där när han ville ha en hjälpande hand och tröst.

Jag känner ändå att vi kunde gjort det även när det inte behövdes,bara för att.

Jag menar inte att vara en moralkärring och är som sagt inte rätt person att döma men det viktiga är ändå att vi tänker efter,man kan inte göra allt men man kan göra något. Det krävs inte mycket för att tex stanna vid en bilolycka,inte kasta skräp i naturen,gå korta sträckor istället för att ta bilen (vilket jag är väldigt kass på) ja små saker som egentligen inte kräver så mycket energi av oss. Men kan göra ganska mycket för andra människor och naturen.

Och fram för allt, vi kanske ska ta och stanna tiden ibland och tänka till, Vad kan jag göra för att vara mindre egoistisk? Vad kan jag göra för att vara en god medmänniska? Vad är extremt viktigt för mig och vad skulle jag gjort om jag förlorade det? Är den fina bilen det viktigaste jag har i mitt liv eller skulle jag kunna offra den om jag var tvungen. Är jag viktigare än någon annan människa?

Jag såg en annan film en gång som jag inte minns namnet på men den handlade om att ett par fick valet att få flera miljoner kronor mot att en för dem okänd människa dog. Det var helt säkert att de aldrig träffat denna och heller inte hade vänner som kände denna personen. Vad skulle du välja? Tänk först och läs sen vidare. 

Det är ju ganska frestande om man har dålig ekonomi och tänk allt man skulle kunna göra för de pengarna,leva ett härligt liv mot att en annan okänd människa dör. Kan ju vara en 90-åring som ändå ligger dödssjuk.

Men nu när du funderat på detta,tänk om något annat par också får detta erbjudande,ett par som du absolut inte känner och ingen av dina vänner känner dem heller. Det paret väljer pengarna och låter någon okänd dö.

Du,din sambo,era barn,era nära och kära är okända för dem.