Satt precis och läste en artikel skriven av Calle Schulman där han skriver om detta med män och kvinnor och debatten kring jämställdhet och jag håller med honom om att det går till överdrift alltihop.

Okej att man kämpar för lika löner och lika behandling på jobben och att man inte ska bli anställd pga sitt kön.

När det gäller sådant är jag fullkomligt med i kampen men när man börjar överdriva det hela och nästan påtvingar folk att göra saker man inte vill eller är bra på bara för att det ska vara jämställt då blir jag återigen fröken tvärtemot.

Flickor är flickor och pojkar är pojkar, man föds så, så är det menat och vi är olika.

Sen om man som flicka väljer att leka med bilar eller dockor eller tvärtom det väljer man väl själv. Jag tänker inte köpa en docka till min son bara för att det ska vara jämställt. Man märker ganska tidigt vad barnen är intresserade av att leka med och då köper man också de leksaker som verkar mest intressant.

Själv lekte jag med både dockor och bilar, jag lekte även med både flickor och pojkar, vi lekte ibland tjuv och polis och ibland mamma, pappa, barn. Nej just det, det får man knappt heller göra nu i denna moderna tid.

Men alltså om man nu växer upp och det visar sig att man är intresserad av personer av samma kön, ja då gör man det och då har man rätt till det och får man då familj anser jag att man fortfarande är mammor och pappor och inte det nya ordet mappor. Är man pojke är man en han och är man en flicka är man en hon och ingen hen oavsett vilken läggning man har.

Om man som tjej inte vill raka sig under armarna, sminka sig eller ha klänning ja då låter man bli men vill man detta så gör man det. Hur svårt kan det vara?

Här hemma gör jag och min sambo det vi är bra på och det vi är intresserade av och skiter fullständigt är om det är emot principerna. Vi delar på hushållsarbetet och skulle vi få barn ja då vill vi själva kunna välja hur vi vill lägga upp föräldrarledigheten. Valfrihet kanske man skulle kämpa mer för än att det ska vara exakt lika.

Valfrihet är viktigare än jämställdhet i vissa sammanhang, jag vill själv kunna välja hur min vardag ska se ut och hur jag ska leva mitt liv. Jag vägrar att rätta mig efter att någon bestämmer saker bara för att det ska vara jämställt.

Ta saker som tex mamma barn träning, herre gud vilken grej det kan bli för att någon bestämmer sig för att ha träning för enbart mammor och deras barn. Varför inte pappa barn eller föräldrar barn träning? Jo det är helt okej, starta en sådan grupp du som vill. Nu råkar det vara så att detta just är mamma barn träning och finns behovet så gör det. En sak utesluter ju inte det andra, jag vill kunna välja själv vilken grupp jag vill ingå i.

Jag gillar att träffas med bara tjejerna ibland och då gör jag det oavsett om andra anser att det är fel mot killarna, de får väl träffas själva och vill man ha blandat så kan man ha det en annan gång. Vad är problemet?

Att gnälla på att HÄR GÅR MAN skylten visar en man??? HALLÅ, jag säger bara lyssna: 

HERR GÅR MAN (HÄÄR GÅÅÅR MAAAN) vitsen försvinner ju om det är en kvinna på skylten.

Snart ska vi väl ha blandade omklädningsrum på badhusen och alla affärer får ändra sina benämningar på damkläder och herrkläder. Det kanske ska heta henomklädningsrum och henkläder istället?!

Alltså var någonstans ska vi sätta gränsen, när blir vi nöjda? När är det jämställt nog?

Egentligen bryr jag mig inte så mycket om debatten men när man måste tänka på precis allt man säger för att inte någon ska känna att det är diskriminering då blir jag plötsligt ofrivilligt indragen i det.

När jag inte längre kan göra mina egna val för att min valmöjlighet försvinner pga att ALLT ska vara jämställt ja då måste jag ofrivilligt följa bestämmelserna.

Jag kommer inte vara nöjd förrän vi ändrar till VALFRIHET och slutar koncentrera oss så jäkla mycket på jämställdhet. Vi är alla olika, tycker olika, har olika intressen, olika liv och ja vi måste få vara olika helt enklet, hur vore världen annars. Att vi är olika måste innebära att vi har valfrihet och att vi behandlas efter hur vi är som personer. Det är väl det jämställdhet handlade om i från början, att vi blev sedda som en person och inte ett kön?

Nu har debatten mer och mer gått över till att man på något vis MÅSTE göra tvärtemot vad som anses vara manligt och kvinnligt bara för att.

Nej kära vänner, var dem ni är, gör det ni gillar och se till att ni har valfriheten att göra det!

Tack för mig   

Jag kör idag en liten sammanfattning av mina dikter jag haft med i bloggen från 19 Februari till 19 April.

Jag har tidigare kört en sammanfattning på Dikter som varit med från starten fram till 11 februari och de kan du läsa här http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/02/11/7305268-dikter-som-varit-med-i-min-blogg-mellan-10-januari-och-11-februari-2012/

19 Februari 2012 skrev jag en serie i 3 delar som hette från gråzonsmamma till regnbågsmamma och i del 1 http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/02/19/7370634-fran-grazonsmamma-till-regnbagsmamma-del1/  hade jag med följande dikt till André

Jag tänder ett ljus

För dig mitt barn ett ljus jag tänder

för att du utstår allt som händer

för att jag håller dig så kär

Tänk så stark du egentligen är

För dig mitt barn ska lågan alltid brinna

min kärlek till dig kommer aldrig att försvinna

Du kämpar även när det är svårt

du skrattar och är glad fast livet kan vara hårt

För dig mitt barn tar glöden aldrig slut

det är för din skull jag orkar att stå ut

Du möter motstånd varje dag

men orkar du så orkar jag

Du står emot smärta och hårda ord

du är min största hjälte på denna jord

För dig mitt barn ett ljus jag tänder

för att du utstår allt som händer

29 April skrev jag ett inlägg som handlade om fritidsintressen och betydelsen av det http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/02/29/7444995-fritidsintressen-ar-som-balsam-for-sjalen/ där finns nedanstående dikt med och den skrev jag när jag var runt 13 år så det är väl kanske inte den bästa av alla :-)

Judon är som balsam för själen

Jag skriver ord som jag sedan suddar ut, jag gråter tårar som aldrig tar slut.

Jag ber böner som ingen hör, morsan och farsan bara stör.

Det är jobbigt att vara 13 år, allt känns skit och skolan är svår.

På Judon är enda gången jag känner att jag är bra, på judon kan ja´ vara ja´

Judon får mig att må bra och den gör mig väl, Judon är som balsam för min själ.

Den 13 Mars skrev jag om hur berörd jag blev då Engla blev mördad http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/03/13/7532622-ofattbara-tankar/ och den dagen jag fick höra om detta skrev jag följande dikt.

Kära barn vad jag är lycklig som har dig!

Den 20 Mars skrev jag ett inlägg om att ligga vaken på nätterna  http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/03/20/7578291-vakna-natter/ natten före detta hade jag just en sådan natt och den resulterade i följande dikt. 

Vakna nätter

Det blir mörkt och tyst och så fridfullt runt omkring,

jag ligger vaken och tänker på allt och ingenting.

Bredvid ligger min älskade och sover sött,

mina ögon vill inte blunda, jag är inte trött.

Jag vrider och vänder mig gång på gång,

ännu en natt som kommer att bli väldigt lång.

Täcket är knöligt och kudden känns inte bra,

jag börjar fundera på hur mycket räkningar jag kan ha.

Hur mycket ska jag betala och hur mycket får jag över,

vad måste handlas hem, är det något vi behöver?

Trista tankar, det ordnar sig, de suddar jag ut,

jag kommer istället på en dikt men hittar inget slut.

Jag tittar på klockan, likt en bomb räknas tiden ner,

låt mig somna nu, jag orkar inte ligga vaken mer.

Jag stänger ögonen och somnar djupt och sött,

plötsligt ringer klockan, jag vill inte, jag är ju så trött!

Den 12 April satt jag och tänkte tillbaka på förr när man var liten http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/04/12/7726626-om-det-till-barndomen-fanns-en-dorr/ och skrev då nedanstående dikt.

Om det till barndomen fanns en dörr (skriven av mig just nu i denna stund)

Ibland kan man sitta och längta tillbaka till förr,

ibland kan man önska att det till barndomen fanns en dörr.

Då när man var liten och bara leken fanns,

då när allt kändes lätt och livet var en dans.

När smärta försvann med ett plåster på sina sår,

när man såg framåt och inte tänkte på igår.

Du vet när du fick din kärlek genom att skriva en lapp,

när du anlände till skolan genom att springa ikapp.

Ja ibland kan man sitta och längta tillbaka till förr,

ibland kan man önska att det till barndomen fanns en dörr.

Och slutligen den 17 April 2012 skrev jag om svårigheten att få barn http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/04/17/7759597-lilla-boken-b-en-skrift-om-barnloshet-och-behandling/ avslutade det inlägget med en dikt jag skrev då.

Hoppet är det sista man får förlora (skriven av mig just i denna stund)

Det är ju så lätt att plantera ett frö - men inte lika lätt att få det att gro

Det är ju så lätt att hoppas - men inte lika lätt att tro

Det är ju så lätt att drömma - men inte lika lätt att få drömmen sann

Det är ju så lätt att cykla - men inte lika lätt för dem som inte kan

Det känns inte längre lätt när drömmar dör och frön inte gror

Det känns inte längre lätt när man ramlar med cykeln och när man inte längre tror

Men man får aldrig ge upp eller överge drömmar man har

Det finns alltid lite glädje så länge hoppet finns kvar.

Vill ni läsa fler dikter så kan ni som sagt klicka på översta länken i början av detta inlägg, där finns dikter från bloggstart till 11 februari

Jag ser mig i spegeln och jag ser hur jag ser ut, jag känner mig själv och jag vet vem jag är.

Jag vet vad jag har för åsikter och vad jag tänker och känner men jag vet inte alltid om jag vågar stå för det.

För herre gud vad ska andra tänka och tro?!

Jag vet inte hur jag uppfattas av andra och hur de ser på mig, jag vet inte vad andra tycker och tänker.

Jag vet att ibland gör jag rätt och ibland gör jag fel, det gör vi alla då och då.

Jag vet också att jag inte kan älska och bli älskad av alla men vi borde ändå respektera varandra för den man är.

Saker som andra tycker, tänker, känner och gör kanske inte är det jag tycker är rätt men det är väl rätt för dem.

Ändå tänker vi mer på hur andra uppfattar oss än hur vi uppfattar oss själva, vi är hellre som andra vill att vi ska vara än att vara oss själva. Vi bryr oss mer om vad andra tycker om oss än vad vi tycker om oss själva.

Ibland har jag fått kommentarer att jag är för öppen, att jag lämnar ut för mycket av mitt liv.

Speciellt när det gäller min son André. Det ska liksom hållas hemligt att han går i särskola och varför han gör det.

Som om de flesta i detta samhället inte redan vet det, som om det vore något fult och hemskt.

När pappa dog och jag träffade vissa människor tex i affären så gick de omvägar eller så stannade de och frågade hur det var men när man blev lite tårögd och började prata så fick de plötsligt väldigt bråttom.

Vad förväntar de sig?    

Jag anser att det inte är jag som är för öppen utan vissa människor är för rädda och osäkra på hur de ska hantera situationen.

Att barn med funktionshinder skulle "gömmas undan" är ett sätt för de som inte vet något om det att slippa hantera det. Men om man är öppen med det så blir det inte så konstigt.

Det är ungefär som att man behöver glasögon eller tandställning eller kryckor när man har svårt att gå, konstigare än så är det inte. Skillnaden är att vi vet varför man bär glasögon, varför man har tandställning och varför man har kryckor och vet vi inte så är vi inte rädda för att fråga det.

När någon inte följer det normala i utvecklingen så blir vi genast osäkra och ingen vågar fråga varför.

Därför berättar jag det öppet, för att det inte ska bli så konstigt och hemligt, för att det ska bli lika naturligt som en tandställning. Ibland behöver vi hjälpmedel för att vardagen ska bli lättare och särskolan är ett hjälpmedel.

Att människor som bär sorg ska behöva dölja den för andra är också ett sätt för att de som är rädda för det ska slippa hantera situationen. Vore vi mer öppna med detta så skulle vi inse att man inte behöver anstränga sig så mycket mer än att bara stå kvar och lyssna, visa lite medkänsla och låta andra få sörja.

Ingen förväntar sig att alla ska förstå och ingen förväntar sig att de ska kunna "bota" sorgen utan man förväntar sig bara lite omtanke. Mer än så kan man inte göra och mer än så krävs det inte.

Jag tror att allting handlar om rädsla och okunskap och att slippa hantera jobbiga situationer.

Vi är så rädda att göra fel att vi väljer att inte göra någonting alls, vi är så rädda för vad andra ska tycka att vi hellre flyr. Vi är så rädda att se saker som vi inte kan hantera att vi hellre blundar.

Framförallt är vi så rädda att folk ska se oss som svaga att vi inte vågar be om hjälp.

För det är väl så det är: Sköt du ditt så sköter jag mitt.

Gud hjälpe den som råkar falla, trampa snett och göra fel, Gud hjälpe den som någon gång måste be om hjälp.

Vad skulle andra tro om oss då?

Det konstigaste av allt är ändå att vi nu sitter väldigt många människor och tycker precis det jag skrivit här och ändå kommer vi fortsätta att vara rädda för vad alla andra ska tycka om oss, vad alla andra ska säga.

Tänk att de flesta man pratar med inkl. jag alltid talar om för andra att de ska skita i vad andra tycker, att man ska göra det man själv vill och inte bry sig så mycket om vad andra säger bakom ens rygg.

Men själva sitter vi och undrar, vad ska alla andra säga om jag gör så här?

Denna helgen var jag fullt upptagen med mina 2 små syskonbarn, ja jag och Roger fick äran att passa min systers dotter 1 år och 4 månader och lille Neo som bara är 2 månader. Min syster har 3 barn och den "stora" är 3 år så det kan bli mycket för henne och hennes man ibland och då gör man rätt i att be om hjälp.

Jag och Roger är ju inte ledsna över att få låna barn då och då, nu fick vi en hel helg då vi kunde "leka mamma, pappa, barn"

Samtidigt fick vi känna på detta med att inte kunna göra precis vad man vill och när man vill, sätta sig vid datorn och blogga tex eller att få en sammanhängande sömn på natten.

Jag har ju känt på detta med min son men man glömmer snabbt och jag erkänner att jag var väldigt snurrig i huvudet i söndags kväll. Men det är ändå inget vi skulle välja bort och jag upplever det mer än gärna igen. 

För min syster och hennes man är det ju en helt annan situation eftersom det är tätt mellan barnen och att de 2 små vaknar på natten vid olika tider såklart. Jag förstår att de har det jätte kämpigt och där är jag nog inte så avis kanske. Det var ju inte riktigt planerat att det skulle bli så tätt med sista barnet men nu är det så och det är helt säkert inget som de idag ångrar trots att det är kämpigt. Barnen är värda att kämpa för men ibland kan det vara bra att få lite hjälp när det känns som värst. Det behöver vi alla av olika anledningar någon gång i livet  och att våga be om hjälp är en styrka.

Idag när jag kom från jobbet hade det kommit ett brev från kvinnokliniken i Göteborg och det var en bekräftan på att de mottagit remissen om att vi behövde hjälp för att utreda varför det inte blir något barn.

Med brevet följde det med en bok, Lilla boken B - en skrift om barnlöshet och behandling.

Jag började läsa och stannade upp lite när jag läste att vi fått denna bok pga ofrivillig barnlöshet.

Jag har läst på familjeliv om detta och jag har tyckt så synd om dem som skrivit om hur det känns och hur de kämpar. Jag har själv en sida där och man kan välja olika "statusar", jag har kryssat i: "Planerar barn" på min profil. Och jag skriver i forumet: "för oss som har svårt att bli med barn".

Det är ju det vi gör, vi planerar barn men har svårt för att få barn. Efter att ha läst Lilla boken B insåg jag plötsligt att vi faller i facket "ofrivillig barnlöshet", det de skrivit på familjeliv under det forumet är samma som för oss. Jag har egentligen inte tänkt tanken OM vi får barn utan mer NÄR vi får det.

Nu plötsligt började man mer inse att det kanske handlar mer om OM än NÄR men jag ger inte upp förrän de säger att det är kört eller att det gått så långt att det inte längre känns som att vi bör bli föräldrar, jag tänker då på åldern. Säga vad man vill men jag vet faktiskt inte om jag verkligen vill bli mamma efter 40 och heller inte om Roger är beredd att bli pappa när han närmar sig 50. Det finns ändå en biologisk klocka som tickar och ett barn kräver mycket tid och energi.

När jag sedan fortsatte läsa Lilla boken B så insåg jag också hur otroligt mycket det kommer krävas av oss under denna utredning och OM det skulle bli tal om provrörsbefruktning som läkaren rekomenderade.

Detta är minsann inte gjort på en mysig kväll med räkor och vin, nej här krävs det att man har ork och energi att kämpa. Det krävs timmar med sjukhusbesök och resor fram och tillbaka till Göteborg, hormonbehandlingar och kontroller.

Ska man utstå detta så måste man verkligen vilja det och ja det vill vi, vi utstår detta för att vi hoppas på att vi en dag kan slippa använda ordet ofrivillig barnlöshet. Det stod att det krävs mycket av förhållandet och att man är stabila som par och jag anser att har vi klarat att hålla ihop de 2 åren som vi pendlade 75 mil enkelt väg så nog sjutton klarar vi av att ta oss igenom detta. Vi gör det ju tillsammans.

Så nu återstår då bara att jag får klarhet i hur mycket mina hormonproblem spökar för oss och väntetiden för vårat första besök, max 3 månader enligt vårdgarantin. Efter det besöket hoppas jag att vi kommer få klarhet i vilken behandling som ska passa oss. Ovissheten är värst, den tär mest på en.

Men vi ger inte upp!!!

Hoppet är det sista man får förlora (skriven av mig just i denna stund)

Det är ju så lätt att plantera ett frö - men inte lika lätt att få det att gro

Det är ju så lätt att hoppas - men inte lika lätt att tro

Det är ju så lätt att drömma - men inte lika lätt att få drömmen sann

Det är ju så lätt att cykla - men inte lika lätt för dem som inte kan

Det känns inte längre lätt när drömmar dör och frön inte gror

Det känns inte längre lätt när man ramlar med cykeln och när man inte längre tror

Men man får aldrig ge upp eller överge drömmar man har

Det finns alltid lite glädje så länge hoppet finns kvar.

Blev sittande och läste ur mina första år där mamma flitigt skrivit om de första 3 åren i mitt liv, jag var redan då snäll och lugn   och tydligen väldigt trött för jag sov bort det första året verkade det som så ja det är som jag brukar säga: - jag är född trött  

Denna tiden minns jag ju ingenting av själv men däremot kan man ibland tänka tillbaka på tiden då man var yngre och när man gick i skolan. Tänk att man tyckte saker kunde vara jobbiga då, trots att man hade så lite bekymmer. 

Man gjorde ju inte mycket annat än var ute och lekte och bara njöt av livet. Egentligen borde man leva lite mer så även i vuxen ålder. Kanske säga upp sig som vuxen för en dag, ge sig ut i sandlådan eller till lekplatsen och bara njuta av dagen. Leka jage och hoppa hopprep och cykla som en galning genom samhället. 

Ja bara ta dagen som den kommer och inte tänka så mycket på saker som hänt igår eller ska hända imorgon.

Det skulle vara fantastiskt roligt att gå hem till någon av mina gamla barndomsvänner och knacka på och fråga om vi ska leka, ska vi hoppa hage? eller kanske hoppa tvist? 

Jag undrar vad de skulle sagt om jag gjorde det     

Om det till barndomen fanns en dörr (skriven av mig just nu i denna stund)

Ibland kan man sitta och längta tillbaka till förr,

ibland kan man önska att det till barndomen fanns en dörr.

Då när man var liten och bara leken fanns,

då när allt kändes lätt och livet var en dans.

När smärta försvann med ett plåster på sina sår,

när man såg framåt och inte tänkte på igår.

Du vet när du fick din kärlek genom att skriva en lapp,

när du anlände till skolan genom att springa ikapp.

Ja ibland kan man sitta och längta tillbaka till förr,

ibland kan man önska att det till barndomen fanns en dörr.

Jag när jag var liten

För första gången på länge känner jag att jag inte riktigt har något som jag känner att jag vill skriva om eller jag känner mig liksom sådär tom och fantasilös. Jag kan ibland tycka om uttrycket "ära vare den som inget har att säga men ändå har förmågan att hålla käften" och det kanske är just det jag borde efterleva just nu. Jag känner mig liksom varken glad eller ledsen, jag känner ingenting egentligen.

jag borde vara full av energi efter en avkopplande ledighet där jag faktiskt verkligen haft tid att koppla av, jag har inte haft några måsten eller saker som jag känt att jag legat efter med. Jag har bara varit bortrest, långt hemifrån och inte haft tankarna varken på jobbet eller hemmet. Jag borde vara full av energi och lust.

Kanske är det så när man kommer tillbaka till vardagen att det tar ett tag att ställa om sig och kanske har man förträngt saker så bra under ledigheten att man får lite panik när man kommer hem.

Jag hade visst några datum jag var tvungen till att komma ihåg men de har jag glömt, jag vet att LSS skulle komma hem någon dag i slutet av denna månaden, klockan 15:00 var det men vilken dag?

Äsch det kan jag ringa och kolla hur svårt är det.

Under ledigheten tillät jag mig själv att koppla av och ändå var det just då jag besvärades av magkatarr men det kanske är då man hinner lyssna på kroppen, då när man har tid att lyssna, när det inte gör något om man känner sig lite hängig för jag är ju ändå ledig. Annars har man inte tid att vara sjuk.

När vi kom hem blev jag även påmind om att André ville ha barnkalas och självklart ska han få ha det men jag fick sänka mina ambitioner om det kalaset lite, jag hade massa planer tidigare men med närmare eftertanke så blir han glad av att ha några vänner här hemma och äta gott och ha det trevligt en stund. Varför ta på sig mer jobb än vad som krävs? Det krävs inte så mycket energi att ordna en trevlig stund i goda vännerslag.

Jag fick även idag hem ett brev från min läkare, det var svar på proverna jag tog strax före ledigheten, det där hade jag glömt bort när jag var ledig. Jag trodde t.o.m att min magkatarr kanske var tecken på att jag var gravid men nu i verkligheten så vet jag bättre.

Brevet innehöll iallafall väldigt lite information, det stod bara att mina värden fortfarande inte var bra och att han skickat remiss till Göteborg för vidare utredning och förslag till behandling. Mer än så stod det inte.

Sådant leder till egna spekulationer och internet är både på gott och ont en bra plats att söka på.

Jag är lika dum varje gång det är något jag undrar över. När pappa blev sjuk sökte jag massa info. om hudcancer och hittade mest folk som hade dåliga erfarenheter, de som hade förlorat en nära anhörig.

Det var ju inte det jag ville hitta, jag sökte solskenshistorier, precis som att om jag hittade en enda sådan så var det så det skulle gå för pappa. Alla sjukdomar är olika och allas öden är olika, det kan man inte läsa om på nätet.

När jag läser om förhöjt Prolaktin, magkatarr och mina symtom så hittar jag oftast att orsaken är en godartad tumör på hypofysen. Men jag vet bättre och jag vet att det finns massa andra orsaker bla stress och min låga ämnesomsättning, lätt fixat när man väl kommer fram till orsaken. Det är bara den där väntan som är jobbig, dessa jäkla köer. Sen tycker jag att det är ganska onödigt att skicka ett sådant brev med så lite information, varför inte ringa istället så man kan ställa frågor. Jag försökte ringa min läkare men det gick inte få tag i honom idag så det får bli ett nytt försök i morgon, bara för att. Jag vill kunna fråga saker och få ett ungefärligt besked om hur lång väntetid det kan vara. Jag är lite av ett kontrollfreak och det måste jag nog vänja mig av med för när jag försöker ha koll på ALLT så glömmer jag det mesta istället, det blir som när vatten droppar ner i en burk, tillslut blir den full och då rinner det över fast för mig välter ofta hela burken och allt rinner ut.

Burken blir helt tom, ungefär så som jag känner nu. Jag är tom på fantasi och energi och hur var det nu?

"ära vare den som inget har att säga men ändå har förmågan att hålla käften"

Ja jag tystnar där och hoppar i säng, i morgon är det en ny dag och den kan vara helt tvärtemot denna dagen.

Det är det som är vardagen för oss alla, ibland är den toppen och ibland är den mindre bra, eller hur?

I Torsdags skrev jag om en njutbar resa mellan Dalsland och Jämtland då sken solen hela vägen upp och det är lätt att sitta tyst och bara njuta av naturen i 75 mil. Det finns dock en annan sida också som idag då vi for neråt.

Det första som hände var att avgssystemet ramlade ner och skrapade i marken så vi fick hänga upp det med snöre och köra till macken för att köpa spännband vilket de givetvis inte hade på den macken.

Vi körde ca 5 mil till nästa mack och den hade de tydligen stängt igen för gott. Som tur var så låg det en mack till lite längre bort och där fanns spännband så vi fick löst problemet och klara oss hem. Jag är ju inte direkt förvånad över att saker på bilen lossnar för där uppe är vägarna långt ifrån jämna och fina. De första 30 milen innehåller mer hålor än en puckelpist, det är inte lätt att försöka köra slalom emellan dem för de är verkligen över hela vägen.

Detta med varningskyltar existerar bara om vägen verkligen är skadad, vilket innebär i stort sett helt utan asfalt. En sådan väg här hemma hade varit avstängd.

I dag regnade det dessutom hela vägen så det kändes inte ens njutbart att sitta och titta ut på naturen.

Man kan tycka att det är ett jätte bra tillfälle att sitta i en bil med hela familjen och kunna använda tiden till att prata som man sällan hinner i vanliga fall för någon har alltid annat att göra. Jodå André pratar mer än gärna och är den som kan tjata hål i huvudet på en så jag tycker det är rätt skönt när det blir tyst en stund.

Varje gång man drar igång musiken så har han något att säga, jag sänker och André blir då oftast tyst, jag höjer igen och då kommer han på vad han skulle sagt. Sådär fortsätter det tills han somnar och jag kan då koncentrera mig på musiken och alla hålor i vägen. Roger är ju inte direkt den som pratar överdrivet mycket så det kan vara tyst väldigt länge.

Ända fram till Orsa vilket är ca 35 mil är vägen totalt utdömd av mig, man skulle nästan behöva ett njurbälte pga att det hoppar och guppar så mycket.

Så kommer vi då till Mora och plötsligt får man syn på massa bilar, hela Moras rondell är alltid full av bilar och då återkommer mitt dåliga beteende då jag skäller på alla som inte kan köra bil. De skäller förmodligen på mig också.

Eftersom André har infört som tradition att vi alltid ska äta på Mc Donalds i Mora så är detta en lag som man inte bryter. Jag tycker att det är helt okej att han får välja när han är så duktig och åker hela denna vägen utan gnäll.

Tydligen är detta en tradition för ALLA turister som passerar Mora för det måste vara den mest välbesökta Mc Donalds i Sverige och där är det djungelnslag som råder. Alla kassor är öppna men det finns inte bemanning till dem så personalen hoppar emellan kassorna och kösystem verkar inte existera här.

Jag är lika förvirrad varje gång och vart jag än ställer mig verkar jag ställa mig fel.

När vi väl ätit så fortsätter vår resa neråt och nu börjar jag tröttna på musiken och vill prata men vad ska man prata om? Att börja disskutera vem som gör vad och inte i hemmet osv är ju inte direkt smart eftersom man ska stå ut med varandra i en trång bil i 5 timmar till så det blir mest lite småprat tills Roger somnar.

Jaha det får bli radion då, där pratar de ju och Christer på P3 brukar ha folk som ringer in och berättar roliga saker så den kanalen fick det bli.

Då ringde det en bonde och berättade att om man gav en tjur annanas regelbundet under en längre tid så smakade tjurens spermier annanas. Ja jag vet, jag tänkte precis som du: -det var mer än jag ville veta och jag undrade dessutom hur någon ens kommit fram till detta. Mc Donalds maten hade dessutom inte hunnit sjunka ned ännu så jag valde att leta upp en annan kanal men tydligen är det bara P3 som fungerar mellan Mora och Malung så jag fick fortsätta lyssna och som tur var så tog de in ett nytt samtal.

Denna gången var det en ifrån Arjeplog som ringde och jag har lite förutfattade meningar om männen runt Arjeplog och Gällivare för av någon anledning verkar dessa vara byfånar som aldrig verkar varit utanför byn.

Jag antar att det inte är så men det är bara sådana jag hör på radion och ser på TV.n

Denna killen var inget undantag utan han lät precis som jag föreställer mig en man från Arjeplog, han skulle hälsa till mamma, pappa, sin tjej, alla vännerna och så avslutade han med att han ville hälsa till alla i Arjeplog, det var ju precis det du nyss gjorde tänkte jag. Radiokillarna frågade om han skojade men killen svarade:

-Nä ja tyck de ä så trävligt att va me i radio så då vill jag hälsä.

Efter detta sa en av programledarna att hälsningar i radion inte var så uppskattat av alla lyssnare för de tycker att vi lever i 2000-talet och då kan man skicka sms till de man vill säga hej till istället för att ringa radion men ja nu vílle denna killen från Arjeplog hälsa på radion och det var ju trevligare än den tidigare som ringde och berättade om tjuren tyckte jag då.

Jag satte på musik igen och tillslut bytte jag och Roger plats så han fick köra lite och jag satt och glodde ut genom fönstret. Regnet öste ner och det blåste samtidigt så det regnade så där snett från höger.

Då såg jag en kille som stod vid vägkanten och kissade, han var smart nog att inte stå vänd ut mot vägen men jag undrade ändå om det var smart att kissa i motvind?!

Jag somnade iallafall tillslut och sov djupt så där så man tappar huvudet och vaknar till men somnar direkt, plötsligt vaknar jag hastigt till och tror av någon anledning att vi är påväg att krocka, jag liksom skriker till lite så André och Roger tittar frågande på mig. Sen somnar jag igen.

När jag vaknar till har Roger tydligen kört om massa bilar som han försökt köra om ett tag och detta visste ju inte jag så han blev lagom glad när jag bad honom att stanna för att jag ville röka. Jag vet precis hur det känns för det slår aldrig fel när en annan kör heller, då ska någon plötsligt kissa när man precis kört om någon eller när man nyss stått still någonstans. Därför ber jag Roger köra vidare tills han vill att vi ska byta så kan jag röka då.

När vi är i Sunne så tycker jag att vi snart är hemma, då är det ca 25 mil kvar och förr hade jag tyckt att 25 mil var långt men numera är det snart hemma.

Avstånd har liksom fått en helt annan gräns för mig de senaste åren efter att ha pendlat dessa 75 mil då jag och Roger inte bodde ihop. Nu är vi dessutom 2 som kör så jag tycker inte resan är lika betungande längre.

Både i Grums och Billingsfors möts man av en härlig doft från Pappersbruken men Billingsfors tar ändå rekord då de har kyrkan precis bredvid om folk inte går i kyrkan på andra orter så lär väl de i Billingsfors absolut inte vilja gå dit. Vem vill ens gifta sig eller ha dop där? Jag undrar om de döda i gravarna ens ligger kvar. Strax efter detta ligger det en restaurang och ett gatukök, denna doft inbjuder inte till att äta vill jag påstå men jag antar att man vänjer sig när man bor där.

Så kommer vi då till strecket i marken i Järbo, ja där står det med sprayfärg i marken "Welcome to Järbo the state of USA" man kan ju undra vad turister tänker om detta, tänk om kille från Arjeplog kom ner och såg detta, han hade nog tyckt att vi var väldigt konstiga människor precis som vi tycker om honom.

För mig innebär detta iallafall att snart är jag hemma, snart är resan gjord och jag kan koppla av i soffan en stund innan det är dags för sängen.

11 timmars resa är över och när jag tänker tillbaka så här så är den kanske inte så händelserik men ganska komisk.

Ingen gång är den andra lik och tur är väl det.

Kanske är det Steve med Lloyden som bidragit endel till fördomarna om männen i Arjeblog och Gällivare   

När vi var ute och åkte nyss så såg vi 2 rävar, de tittade nyfiket på oss lite som att de undrade vad vi gjorde där i skogen och störde deras lugn och när jag skulle ta fram kameran och ta kort så sprang de givetvis iväg.

Vi stod kvar och såg dem springa över den isbeläggda sjön, sången räven raskar över isen dök genast upp i mitt huvud. När jag är här uppe i Jämtland där det är mer skog än hus så förväntar jag mig nästan att se djur, jag har hört folk prata om björnar och vargar de sett men de säger det inte på samma sätt som vi gör hemma.

Vilda djur är på någotvis inte välkomna hemma och vi pratar om dem som om de inte ska få leva, jo de kan få leva om de finns uppe i norr. När man åker 45:an uppåt strax efter Orsa börjar de skylta med varning för Björn en skylt man aldrig ser nere i söder. Jag sitter verkligen och tittar ut i skogen för jag skulle verkligen vilja se en, ja iallafall när jag sitter i bilen. Jag tror vi alla vill se både björnar och vargar på riktigt fast bara om de inte dyker upp hemma vid våra hus.

Jag undrar därför om vi vill att de ska finnas eller inte? Ja svarar ni men de kan hålla sig i skogen.

Skogen tänker jag och funderar lite hur det ser ut där hemma och konstaterar att det snart inte finns någon skog kvar där. På vägen till mitt jobb möts jag mest av kalhyggen, skogen som varit där finns inte längre kvar.

Kan det vara därför våra vilda djur börjar dra sig in i samhället? Det kanske inte är de som drar sig till oss utan vi som mer och mer bygger hus där de alltid haft sina revir. Är det vi som inkräktar på deras marker eller är det de som inkräktar på våra? 

Det är en svår fråga för visst är det ett problem när bönderna blir av med får och andra djur pga vargen och vi blir mer och mer rädda för att de kanske även ger sig på oss människor. Det har plötsligt blivit ett krig mellan människan och de vilda djuren. Tänk om de började tänka som oss, människorna kan bo i städerna allihop då kan de få leva, samtidigt försvinner våra städer och växer igen utav skog, vart ska vi ta vägen då?

Det kan tyckas vara lite överdrivet att tänka så men hur ska djuren kunna bo i skogen när vi mer och mer avverkar den?

Vi kan inte leva med varandra men vi kan heller inte leva utan varandra, vi vill ha de vilda djuren kvar men vi vill inte ha dem för nära. Vi vill gärna se en varg eller björn men vi vill samtidigt inte att de ska finnas, ja på djurparker isåfall eller uppe i norr, där kan vilda djur hålla till så kan jägarna från söder åka upp dit och jaga bara för nöjets skull.

Jag vet att de ställer till problem för vissa och jag vill själv inte ha en varg utanför mitt hus men jag tycker vi kan låta bli att tvinga dem komma så nära genom att avverka så mycket skog som vi gör, det ser dessutom hemskt tråkigt ut med alla dessa kalhyggen som man möts mer och mer av nu förtiden.

Vilket ser trevligast ut, ett kalhygge

Eller en tät vacker skog?

Hade Räven som dök upp (September 2010) hemma hos oss mitt i samhället fått välja, hade nog han svarat skogen