Det kommer bli några inlägg om mitt andra hem: Hällesjö i Jämtland nu över påskhelgen, eftersom det är där jag befinner mig nu. Min sambo Roger är här ifrån och som jag skrivit i tidigare inlägg så flyttade han 75 mil ner i Sverige för min skull. Hällesjö ligger mitt emellan Sundsvall och Östersund (10 mil till båda ställena)

Eftersom vi har våra mammor här uppe så valde vi att behålla gården som fritidsställe och åker hit när det är långledigt samt på semestern.

Vissa kan tycka att det är hemskt långt med 75 mil till sitt fritidshus men jag tycker det är riktigt skönt för det blir verkligen miljöombyte och det är stor skillnad på hemma och här. Visst det är hemskt långt att åka och tar runt 11 timmar att ta sig hit med bil men jag tycker det är riktigt mysigt att åka ändå.

Jag älskar naturen och på resan hit upp så får man verkligen se våra olika landskap och alla har de sin charm. 

Hemma har man närhet till hav och klippor vilket jag älskar men man är ju ganska van vid det ändå och uppskattar det kanske inte lika mycket när man vet att man kan uppleva den naturen när som helst. 

När vi åker uppåt ser vi först Värmlands vildmark och sen Dalarna med sina underbara timmerstugor och detta landskap blir ofta förknippat som något av det mest Svenska vi har. 

Sen blir det mer och mer skog och berg ju längre upp man kommer genom Härjedalen och sen Jämtland med mycket tallskog och stora stenblock som ligger överallt i skogen som ett minne utav istiden och även dessa vackra sjöar som Jämtland bjuder på. De underbara bergstopparna som sticker upp får mig att vilja klättra upp på toppen och ge ifrån mig ett skrik så som Ronja Rövardotter gjorde.

Det finns så många vackra rastplatser med små grillstugor som verkligen inbjuder till att stanna och ta en koppkaffe där. Ibland får jag lust att bara stanna där i skogen ute i ingenstans och bara vara, bara känna lugnet.

När jag kör på vägarna här uppe är jag inte alls som hemma, stressad och irriterad på andra trafikanter.

Det finns nästan inga andra så jag nästan äger hela vägen och när man väl möter bilar blir man nästan lite sådär så man vill vinka till dem.

Det är klart att vid större orter är det ju som hemma fast ändå lugnare på något vis. När jag var i Sundsvall på ett köpcenter i mellandagsrean så upplevde jag inte alls det som hemma på Torp, jag upplevde inte att folk hade så bråttom som hemma.

Mamma säger att t.o.m de gamla som bor på hemmet där hon jobbar är mycket lugnare än de gamla på det hemmet hon jobbade hemma. Jag tror faktiskt att människorna här uppe är lugnare, man tar sig mer tid att hälsa på varandra och det känns som att det är en helt annan gemenskap än hemma. Jag vet inte om de som bor här håller med mig men det är den känslan jag får här. Jag finner ett lugn som jag har svårt att känna hemma.

Trots att det kan vara jätte stressigt när vi bara är här korta stunder så känner jag mig inte stressad inombords.

Vi hinner det vi hinner helt enkelt. Man vill hälsa på alla och man vill göra så mycket och dagarna är förkorta men ändå känner jag mig inte stressad över detta.

Här uppe kommer oftast folk när det är marknader, dans och vad det nu kan vara för något som anordnas, här kommer t.o.m folk på kyrkans julgröt och det räknas som en tradition att göra det.

Hemma finns det nog för mycket valmöjligheter av olika händelser att man inte kan gå på allt och man blir nog mer kräsen på vad man prioriterar att göra.

När jag kommer hit måste jag planera inköp m.m för här finns ingen affär som är öppen till sent på kvällen eller på röda dagar som hemma. Men jag tycker det är rätt skönt, det ska liksom vara så. Vill jag till ett köpcenter så får jag åka 10 mil och då planerar jag en dag för det vilket gör att jag förmodligen inte kommer ha lika bråttom som hemma, man tar sig tid att titta i affärer när man ändå åkt ända dit.

Däremot tror jag som mamma säger att det kan bli lite för segt i längden, det är säkert lite som man gör det till men jag gillar samtidigt fart och fläkt och naturen där hemma. Därför känns det väldigt skönt att jag har denna möjligheten som jag har, att komma hit för miljöombyte och kunna njuta av båda delar.

Jag åker gärna dessa 75 mil för att finna detta lugn och resan upp är helt enkelt njutbar med den vackra natur vi möter hela vägen upp genom Dalsland, Värmland, Dalarna, Härjedalen och till slutmålet Jämtland.

Som idag när vi for hemifrån var det snöfritt och blommorna har kommit fram men när vi kom hit var det snö och vinter. Även om man varit trött på vintern så kan det kännas helt okej att komma hit och se snön för att sedan åka hem till våren. Man brukar ju säga: "borta bra men hemma bäst" och det är väl sant men man mår även bra av miljöombyte och jag får ordentligt med det när jag åker hit, till mitt andra hem, Hällesjö.

Bild taget från gården på vintern

Bild taget från gården på Våren

Det är inte svårt att finna inre ro här inte

Jag kan många gånger tycka att mitt jobb är pest och pina men hellre det än att vara telefonförsäljare, förlåt mig alla ni som jobbar med detta förnedrande yrke men jag bara hatar när telefonen ringer sjuttioelva gånger om dagen och inte nog med det, jag blir överöst med mail också. Ja t.o.m på stan blir man terroriserad av försäljare.

Vill jag handla något så går jag in i en affär och gör detta!

Ja jag vet att det finns något som heter NIX och detta fungerade jätte bra tills den dagen jag råkade vara med i en tävling och tydligen godkände att ALLA fick ringa och även maila mig. Jag förbannar mig själv för detta och jag kommer aldrig, aldrig göra om det. Men nu är det ju försent.

Det ringer dagligen på både hemtelefon och mobilen och de ringer vilken tid som helst, när som helst.

Jag slutade ett tag med att svara i telefon när jag inte kände igen numret vilket gjorde att folk som inte var försäljare inte kunde få tag i mig och tyvärr slutar inte försäljarna att ringa förrän man svarar.

Vissa är visserligen kortfattade och godtar ett nej men jag måste säga att detta är väldigt ovanligt.

Men numera har jag börjat se det som en hobby att försöka bli av med en försäljare så snabbt som möjligt och gärna på ett så roligt sätt som möjligt. Jag kan tex få en grym hostattack mitt i deras presentation eller börja spola i toaletten.

Kommer de fram på stan så tar jag stora omvägar och om de ändå lyckas komma fram till mig så tittar jag ilsket på dem och säger -NEEEJ! innan de ens sagt vad de vill.

När vi var på High Chaparrall så stod det några som sålde mobilabonnemang och de hann inte ens säga något innan jag hysteriskt sa: Är ni här också, de hade inte mobiler i vilda Västern!!!

Ja jag kör hårt mot hårt och har bestämt mig för att jag ska komma på de 10 bästa sätten att bli av med en försäljare, det ska bli mitt mål här i livet.

En gång ringde det en försäljare och skulle sälja rädda trosor, han var utländsk och jag förstod ju att det var röda trosor han skulle sälja och svarade trevligt:

-Nej tack, jag vill inte ha några röda trosor.

Försäljaren fortsatte och sa: Jag säljer RÄDDA TROSOR, du vet, med tagg på.

- Ajaj sa jag det vill jag verkligen inte ha, underkläder med tagg urs.

- NEJ NEJ INTE UNDER KLÄDERNA, DU HA DOM I VASEN rättade försäljaren mig

Aha han sålde röda rosor!!!

På stan en gång så kom det fram en kvinna och ville att jag skulle skänka pengar till mediciner i något land och jag började rota i plånboken efter mynt varav hon sa: - Vi tar inte emot mindre än 100 kr

Jag tittade nog ganska förvånat på henne och svarade att jaha men då får det vara för jag har inte det i plånboken. Jag tänkte att nu kom jag undan utan att verka snål men ack så lätt var det inte för hon plockade fram en kortautomat och log emot mig när hon sa: -Vi tar kort!

Jag började skruva på mig och svarade att jag har nog inte 100 kr på kontot just nu, jag får lön den 27:e.

Jag fick återigen se hennes smile då hon svarade att man kunde skriva i ett datum så drogs pengarna automatiskt den 27:e. Nu var min trevliga stund över och jag fräste att tar hon inte emot det jag vill skänka så får det vara, jag har annat att lägga pengarna på. Detta var strax före jul 1999 och André låg i barnvagnen som jag lite irriterat körde fram och tillbaka. Hon liksom gungade med och tittade ner i vagnen och sa spydigt:

- Köp du julklappar till ditt stackars barn i stället och hoppas du gör det med gott samvete.

Jag bara gick där ifrån, detta gör mig så förbannad, ska vi ha dåligt samvete för att vi har det bra?!

Jag har 1000 exempel på försäljarfasoner men kan ju inte dra allt här men jag måste ändå hylla en försäljare som ringde mig för några dagar sedan och när jag irriterat svarade:

- Åh vad jag är trött på er förbaskade telefonförsäljare!!!

Så svarade han lugnt: - Jag säljer inte telefoner

Jag kunde inte låta bli att skratta och han var faktiskt riktigt trevlig och förstod min vrede och vi började prata om detta med försäljare, min synpunkt och hans synpunkt och vi avslutade faktiskt samtalet utan att han fått tala om vad det var han sålde. Jag funderade lite efteråt på hur han kände efter det, om han insåg att han aldrig kom till sitt ärende eller om han själv valde att inte fråga mig eftersom han förmodligen redan visste svaret.

Det har även blivit populärt att ringa och vilja prata om det förbaskade orangea kuvertet och dessa människor ger sig verkligen inte, jag har t.o.m sagt att jag har en kontaktperson som kommer hem en gång om året för att gå igenom detta med mig. Jag har full koll säger jag. Men de fortsätter babbla och jag har aldrig orkat lyssna såpass att jag egentligen vet vad de vill. Men nu tackar jag för det nya förslaget om att jobba tills man är 75 år för de senaste gångerna har de tystnat då jag svarat:

-Jag bryr mig inte för jag ska jobba tills jag dör!

Ja faktiskt har jag börjat se detta med försäljare som en kul grej i vardagen och jag sitter ständigt och funderar på vad jag ska svara nästa gång de ringer, jag blir modigare och modigare för varje gång   

Eftersom jag i Fredags fick provsvar från utredningen som vi påbörjat för att ta reda på varför det inte blir barn så har jag nu suttit och intensivläst allt om hormonet prolaktin som jag kan ha överproduktion av.

Jag ska ta nya prover nu i veckan och se vad dessa visar.

Men när jag läste om detta så blev jag först lite chockad eftersom allt jag hittade handlade om en godartad tumör i hypofysen som iofs är ganska ofarligt men ändå inte bra såklart.

När jag sedan fortsätte läsa så fick jag veta att det även kan bero på stress och för låg ämnesomsättning alternativt att för låg ämnesomsättning kan bero på för hög prolaktinhalt.

Jag har i nästan 2 år ätit levaxin för att jag har just för låg ämnesomsättning. (Ämnesomsättningen har med ett hormon i sköldkörteln att göra) Både för låg ämnesomsättning och för hög prolaktinhalt minskar chansen att bli gravid och det gjorde mig hemskt irriterad att läsa detta. Min läkare på vårdcentralen vet att vi försökt få barn och vet att jag inte blivit gravid men ändå har han inte sagt något om detta. De har heller inte tagit prover på prolaktinhalten tidigare. Det hade kanske besparat oss massa tid om man kollat upp detta redan när utredningen om min för låga ämnesomsättning pågick. Nej här får man levaxin att äta resten av livet och sedan får man inte veta något mer, man kollar heller inte upp om det kan finnas någon orsak till den för låga ämnesomsättningen.

Jag försöker verkligen att inte gnälla för mycket på vården men genom mina dåliga erfarenheter från Andrés uppväxt och nu med mig själv så börjar jag bli mer och mer negativ. Jag har säkert haft otur just i dessa fallen för jag har bra erfarenheter också men varför ska man behöva ta reda på så mycket själv?

Jag läste följande text på sjukvårdsrådgivningens sida och la enkelt ihop 1+1

Hormoner från sköldkörteln aktiverar cellerna

"Sköldkörteln är kroppens största hormonbildande körtel. Den ligger på framsidan av luftstrupen alldeles under struphuvudet, och når delvis runt strupen. Den är uppbyggd av två halvor, som var och en innehåller en mängd små blåsor. Blåsornas väggar består av celler som bildar hormoner. De nybildade hormonerna kan lagras i blåsorna innan de utsöndras i blodet.

Sköldkörteln bildar viktiga hormoner som styr kroppens ämnesomsättning och aktiviteten i cellerna. Hormon från hypofysen stimulerar sköldkörteln att öka produktionen av sköldkörtelhormoner. När tillräckligt mycket hormoner från sköldkörteln bildats hämmar de hypofysen. Då bildar hypofysen mindre mängd av hormon som stimulerar sköldkörteln. Det är ett exempel på så kallad återkoppling. I sköldkörteln bildas även hormonet kalcitonin, som påverkar omsättningen av kalcium i kroppen."

Med andra ord:

För att hormonerna i sköldkörteln ska vara korrekt måste hormonerna (Prolaktin) i hypofysen vara korrekt

Varför tar man då inte dessa prover samtidigt?!

Tydligen så upptäcks detta med hypofysen oftast när man som kvinna får problem med mensen, ägglossning och att man inte blir gravid. Det är då de oftast kollar upp Prolaktinhalten eftersom:

"Prolaktin är det hormon som behövs för att mammor skall kunna amma sina barn. Prolaktinnivåerna stiger därför normalt under hela graviditeten, samtidigt som östrogennivåerna stiger, och bröstkörtlarna utvecklas så att den nyblivna mamman kan producera mjölk. Varje gång barnet ammas insöndras prolaktin i moderns blod, vilket oftast ger mamman ett naturligt skydd mot att bli gravid igen. (Alltså finns risk för att man inte blir gravid när man har för hög halt av prolaktin)

Tillsammans med en rad andra hormoner bildas prolaktin i hypofysens framlob. Hypofysens hormonproduktion kontrolleras i sin tur av signaler från en region i hjärnan som kallas hypothalamus. Där bildas bland annat signalsubstansen dopamin som naturligt bromsar prolaktinproduktionen, så att vi inte får för mycket prolaktin i blodet. Men ibland blir det fel. Att hypofysen producerar för mycket prolaktin är faktiskt den vanligaste rubbningen i hypofysens funktion. Orsaken är en knuta i hypofysen. Som kallas för prolaktinom, det vill säga en godartad tumör som producerar prolaktin."

Jag ser det ändå som att det är bra om de upptäcker detta nu för då kan ju det vara en orsak till min låga ämnseomsättning eller tvärtom och detta rättas ju till med mediciner.

Synd bara att man ska behöva ta reda på allt själv :-(

Jag tror jag fattat det där med husläkare, det måste innebära att jag är min egen läkare och sitter hemma och söker på nätet. Det är väl där vi är snart i denna datoriserade värld, man är snart inte välkommen till en "riktig" läkare längre.

Jag hade verkligen sett framemot denna Onsdagskväll, André skulle följa med sin kompis Eric på Judon för klubben har "ta med en kompis vecka" och eftersom André velat prova så passade detta utmärkt.

Jag såg framemot att för första gången i mitt liv få vara förälder och sitta i cafeterian och titta genom fönstret på min son som tränade den sport som betytt så mycket för mig genom åren. Denna gången skulle det inte vara jag som var tränare eller tränade själv. Jag skulle få känna på den andra sidan.

Men som vanligt var det en stressig dag på jobbet och det börjar bli mer och mer vanligt än ovanligt numera.

Jag undrar hur mycket man ska pressa sig för att kunna göra ett bra jobb?

Jag förstår att företag måste spara, dra ner och göra förbättringar för att överleva som det ser ut idag, jag inser hur lätt det är att det går som för SAAB och andra industrier men jag undrar hur länge jag orkar vara förstående över detta. Kanske måste jag ändra kraven på mig själv, kraven på att göra ett bra jobb.

Kanske måste jag gå över till att tycka att halvdant och halvgjort jobb är bra nog, jag klara nog inte av att hålla 100% länge till. Ju mer det dras ner ju sämre jobb gör man, man hinner ju inte med att vara noggrann om saker ska gå fortare än man hinner med. Så vart går gränsen? Bara lite till........ ja men det gick ju bra då tar vi bara lite till...... och sen liiite till..... när brister det totalt?

Jag har alltid försökt göra saker till 100% och gå in för det jag gör, där är kanske felet, jag kanske ställer för höga krav på mig själv. Jag vill ha total koll och vill kunna vara serviceinriktad och med ett leende på läpparna göra mitt jobb. Jag vill inte vara som det senaste året då jag varit sur, irriterad och negativ på jobbet.

Denna sinnesstämning har jag dessutom den senaste tiden tagit med mig hem och den drabbar min familj och min omgivning. Är det värt det?

Jag förstår att man måste göra förbättringar och tänka på ett sätt som gynnar företaget och jag tycker att vi gör det men det tar liksom aldrig slut, det ska alltid bli bättre och bättre.

Jag kan gå med på det om inte alltid bättre betyder nerdragningar och mer stress. Bättre för mig innebär att det blir bättre för alla, bättre arbetsmiljö, bättre arbetsförhållanden och ordning och reda. Detta genererar också i pengar vågar jag påstå. Ordning och reda skapar lugn och minskar tidslöseri och onödiga kostnader, bättre arbetsmiljö minskar sjukskrivningar och bättre arbetsförhållanden gör att vi är mer noggranna och motiverade på jobbet. Nej det kanske inte tar bort lika mycket personal men är det verkligen bara det som räknas?

Jag kan ingenting om att sköta ett företag så jag är inte rätt person att diskutera det, jag känner bara att jag inte längre känner att jag gör ett lika bra jobb för jag har inte möjligheten till det.

Jag känner att jag inte längre är lika glad efter jobbet och det passar mig inte att ständigt vara sur och irriterad.

Jag har oftare huvudvärk och är alltid väldigt trött, jag har även svårare att ta mig upp på morgonen och jag ser saker som mycket jobbigare än jag gjort förr.

Så min kväll som jag hade sett framemot så mycket, då jag med glädje skulle följa med André till Judon och sedan få sitta där och vara judoförälder för första gången, blev totalt misslyckad.

Jag var sur, trött, irriterad, hade huvudvärk och ville helst bara ligga hemma i soffan för att jag haft så fullt upp hela veckan, för att jag känt mig misslyckad på jobbet och känner mig otillräcklig som arbetare, sambo och mamma.

Jag följde självklart ändå med André och jag hoppas att min sinnesstämning inte märktes alltför mycket för honom trots att den märktes tydligt för de tränare, föräldrar och mina judokamrater som var där.

När jag suttit där en stund kände jag ändå att efter att jag fått gnällt av mig lite och fått lite leenden och sett barnen träna så började jag sakta känna mig bättre. Tankarna kring jobbet och annat försvann mer och mer.

När min grupp skulle in och träna blev jag nästan lite avundsjuk och ångrade att jag inte hade dräkten med mig men kände ändå att jag fattat rätt beslut att avstå dagens träning.

Innan jag tog med mig André och åkte hem så skulle vi överraska Ellinor som fyller år idag så vi bjöd henne på skönsång med ja må hon leva.

Jag sa sedan hejdå och gick, när jag passerade fönstret för dojon tittade Tommy ut, knackade, vinkade och log.

Han fick en slängkyss av mig och den besvarades glatt. Jag lämnade Judon och kom hem till Roger som en väldigt mycket gladare och trevligare tjej än den som lämnade honom ett par timmar tidigare.

Jag tyckte att jag var ute i så god tid då jag började förbereda inför Andrés tonårstid, ja jag började t.o.m planera innan han blev 12 år. Jag tänker på detta med vård av barn och förlängd barnomsorg.

Eftersom jag trodde att detta bara gällde till den dagen man fyllde 12 år så var jag väl förberedd med att fråga på habiliteringen om vad som gällde och be om läkarintyg till försäkringskassan  så att jag kunde få förlängd vård av barn eftersom han inte klarar att vara hemma själv om han blir sjuk och eftersom jag måste vara med på tex habiliteringsbesök m.m

När det gäller vård av barn så var det rätt att det bara gällde till den dagen då han fyllde 12 år och jag förväntade mig att få strida med försäkringskassan, det är ju inte helt ovanligt.

Men detta gick förvånansvärt smidigt och lätt, inga frågor utan bara genom att skicka in läkarintyg på hans diagnos och att han går i särskola så har jag nu förlängd vård av barn tills han är 16 år.

Förlängd barnomsorg behövs inte förrän efter sommaren det året han fyller 13 år och detta skulle inte vara några problem eftersom han går i särskola, TRODDE VI, jag,lärare, habiliteringen och rektorn.

Vi hade via habiliteringen börjat på att försöka förbereda André att iallafall gå hem från skolan själv och inte behöva fritids på eftermiddagen men han totalt vägrade.

-Jag har mina kompisar på fritids, jag ska ha fritids till jag är 20 år sa han, nja det lär han nog inte vilja men vi insåg att fritids betydde mycket för honom och valde att avvakta med träningen till senare eftersom han har rätt till förlängd fritids. Istället började vi prata på om han ska börja på "stora fritids" Galaxen, där det går större barn. Den avdelningen han haft nu är bara upp till 8 år och eftersom han blir tonåring så borde Galaxen passa bättre. Han har inte velat detta innan men nu gick han med på att vara där 1 dag i veckan och på alla lov.

Det går jätte bra och han har några vänner där som han trivs med. Tanken är att han efter sommaren ska börja där helt. Det är han med på själv också, men inte förrän efter sommaren. Då ska vi också återuppta träningen med att gå hem efter skolan. En sak i taget, vi behöver inte stressa, TRODDE VI.

Nu fick jag veta att man måste ansöka om detta med förlängd barnomsorg via LSS.

Jag blev så less för även om jag genom det jag läst om våra rättigheter har rätt till LSS och därmed förlängd barnomsorg så krävs det återigen att jag ska samla ihop alla papper och alla utredningar för att lämna in detta till LSS, det är så tröttsamt att gång på gång behöva dra upp samma sak om och om igen och att behöva vänta på beslut så här i sista sekund. Precis som så många gånger förut vid denna tiden på året. Samma sak igen!

Jag önskar så att vi kunde få uppleva en skolavslutning utan stora förändringar och utan ovisshet.

Eftersom André började skolan 1 år senare än han skulle så börjar han 6:an nu efter sommarlovet och det är sista året i den klassen han går i nu (särskolan 1-6) sedan börjar han 7-9:an och då lär det bli förändringar för honom igen så därför önskar jag att vi kan få det sista året utan detta.

Jag tror nog inte det kommer bli några större problem, vi kommer nog få hjälp från LSS men de måste följa sina regler och därför måste det utredas, jag förstår det men djupt där inne finns ändå tanken: Vad gör jag OM vi inte får hjälpen?

Det var ju pga detta som jag hade varit ute i så god tid, det var ju för att vara förberedd jag tog upp frågan redan när han skulle fylla 12 år. "Det är ingen fara, det ordnar sig och vi har gott om tid på oss"

Nu sitter jag här igen bara några månader före skolavslutningen och känner mig osäker och orolig.

Ska det bli som de andra gångerna att man får svar i slutet av Maj, strax före skolavslutning?

Vad gör jag om jag får avslag? André klarar inte morgonen själv, inte ännu iallafall.

Allt jag läst, alla rättigheter och lagar säger att jag inte behöver oroa mig men den där förbaskade känslan "TÄNK OM", kommer finnas där fram tills jag har ett skrivet beslut i min hand.

I helgen satt jag och pratade med några kompisar om hur man upplever andra om man vet hur de var förr.

En av dem sa att eftersom hon hade en viss attityd i högstadiet så tror de som kände till henne då att hon är sådan ännu. Ja iallafall de som inte träffat henne sedan dess, sen inser de att oj hon har visst ändrat på sig.

Jag instämde med det hon sa och nej vi var inga änglar på den tiden varken jag eller hon, vi ville iallafall inte att andra skulle tycka att vi var det, därav våran attityd.

Jag berättade då om att jag träffat en av våra gamla lärare från högstadiet, det var i en affär ett par år efter jag fått André. Jag skulle på kalas och var ganska finklädd och en aning stressad men tog mig ändå tiden att stanna till då jag såg min gamla lärare där i affären. Jag hälsade trevligt och blev lite förvånad över att hon kom ihåg mig än mer förvånad när hon sa: -ja dig glömmer jag ju inte. Det kändes lite pinsamt eftersom jag inte var speciellt trevlig emot henne på den tiden. Vi pratade iallafall om vad vi gjorde nu för tiden och ja lite allmänt som man gör när man träffar på gamla bekanta i affären. När jag sedan sa hejdå så sa hon: - Ursäkta men vad snäll och trevlig du blivit och vad fina kläder du har.

Med all rätt sa hon detta för självklart mindes hon mig som otrevlig och klädd i trasiga Jeans och en sliten skinnjacka. Framför sig hade hon en helt annan person än det hon hade där i skolan.

Hon hade t.o.m haft min syster som elev några år efter mig och syrran har berättat att hon fick höra hur duktig och trevlig hon var i jämfört med mig.

Samtidigt som jag är glad över att jag valde en annan väg så önskar jag ändå att jag hade kvar lite av det där bestämda som jag hade då. Jag önskar ibland att jag kunde slå näven i bordet och säga ifrån som jag gjorde då men nej jag kan helt enkelt inte bli arg. Eller det tar väldigt lång tid innan jag blir det, jag säger aldrig ifrån förrän bägaren rinner över och då blir jag oftast ledsen istället. Jag skulle vilja kunna ryta ifrån som jag gjorde förr.

Så har jag dessutom under min vuxentid blivit välsignad med ett samvete och medkänsla vilket ibland kan göra mig irriterad på mig själv. Jag tycker synd om folk om jag blir arg på dem och ångrar mig.

Det finns tex en person eller kanske fler men just denna människan kan driva mig till vansinne, det är ingen nära vän eller någon av er som läser detta, det kan jag till 99% garantera så ingen behöver ta åt sig.

Men jag träffar honom ofta och samtidigt som jag tycker han gör så mycket fel så kan jag komma på mig själv att tycka synd om honom för att han får så mycket skit och får ta så mycket gnäll.

Men han kan själv göra något åt saken, han kan själv påverka sin situation och det är hans eget fel att han får ta all skit. Men samtidigt som jag tycker allt detta så tycker jag synd om honom vissa gånger, det gör mig irriterad på mig själv.

Det är som med missbrukare som gång på gång får hjälp och tillslut ger folk upp för att de uppenbarligen inte vill ta emot hjälpen. I sådana lägen kan många bara säga: -Nej nu ger jag upp, jag skiter i det här, du får klara dig själv!

Jag skulle inte kunna göra det, jag skulle lida med dem och få dåligt samvete om jag övergav dem.

Jag klarar inte av att göra något som får någon annan ledsen eller må dåligt även om man kan tycka att de bara har sig själva att skylla.

Visst detta är väl en bra egenskap men det kan vara väldigt jobbigt för man kan lätt bli utnyttjad och överkörd pga sin "godhet".

Därför önskar jag att jag hade kvar lite av det jag hade förr, lite mer jävlaranamma!

När jag tänker tillbaka på den tiden så vet jag dock att egentligen var jag inte sådan då heller men det var lättare att spela en roll då när man var yngre. Det var även lättare att vara sådan eftersom alla ändå såg en på det sättet. Man blir som folk säger att man är vill jag påstå.

Om ett barn gång på gång får höra hur jobbigt och bråkigt det är så lever de tillslut upp till det "alla ser mig som jobbig och bråkig så då är jag väl det då" 

Man behöver bara gå till sig själv, om man hela tiden får höra att man är sur så är man sur eller om någon säger att man är duktig på jobbet så försöker man ännu mer och man blir motiverad till att leva upp till det ryktet.

Ibland kan jag bli galen på mig själv för att jag inte bara kan koppla bort hjärnan och sova, det låter kanske skrytsamt men på natten jobbar min norska och min svenska hjärncell väldigt bra ihop.

Jag kan inte påstå att de slåss med varandra just då för jag kan faktiskt komma på riktigt bra saker på nätterna bla väldigt mycket dikter. Det värsta är att när jag på dagen tänker skriva ner dem så har jag glömt av hälften.

Klart att man ofta även ligger och grubblar på nätterna men det försöker jag att koppla bort, dikter och annat kul jag kommer på vill jag liksom inte somna ifrån så det tycker jag är värre än grubbleriet.

Varför ska man just komma på sådant på nätterna? Jag kan liksom vakna av att jag får en jätte bra idé och sen kan jag inte släppa den utan ligger och utvecklar idén ännu mer.

Att grubbla över problem vet jag att det inte leder till något på natten men dikter och annat ja de blir bättre på natten än på dagen känns det som. Men det är klart att ibland försöker jag lösa problem på nätterna också och det stör mig fruktansvärt mycket för vad kan man lösa på natten?!

Nu i natt var en sådan natt, jag låg och lyssnade på lite härliga gamla countrylåtar för jag kunde inte somna, jag vred och vände på mig och plötsligt började jag på en dikt (Den kommer självklart i slutet av detta inlägg)

Blogginlägg kan dyka upp mitt i natten också och då låter det så bra när jag ligger där och tänker på det men när jag ska sätta mig och skriva dagen därpå så blir det inte alls så som jag tänkt mig. Jag kanske ska börja skriva på nätterna istället. Det gjorde jag ofta när vi skulle ha uppsats i skolan, då kunde jag slita mitt hår på dagarna för att jag inte kom på något att skriva och sedan på natten kom den ena idén efter den andra.

Jag förstår inte vitsen med det men jag vet att jag är långt ifrån ensam om det.

Det värsta är att man då även börjar räkna timmarna man har kvar att sova, som om en bomb snart ska utlösas, nu har jag 4 timmar kvar, nu har jag 3,5 timmar kvar...... sen när man väl somnat ja då ringer klockan och man är helt död. Man ångrar så fruktansvärt att man låg där och talade om för sig själv hur många timmar man hade kvar att sova OM man hade sovit. Så går man där på jobbet hela dagen och bara väntar på att få komma hem och skriva ner det där som man kom på under natten. Man sätter sig vid datorn och självklart har man glömt bort det mesta som var så bra. Det blir läggdags och man ligger och funderar och JA men nu kom jag på det igen........ 4 timmar kvar att sova, 3,5 timmar kvar att sova....... samma sak igen!!!!

Jag ska från och med nu lägga en penna och ett block vid min säng för ska jag ändå vara vaken och räkna ner tiden så kan jag lika gärna skriva. Kanske lyckas jag somna snabbare om jag skriver ner det jag tänker direkt och om inte så vet jag iallafall att jag har kvar tankarna så jag inte legat vaken helt i onödan.

Vakna nätter

Det blir mörkt och tyst och så fridfullt runt omkring,

jag ligger vaken och tänker på allt och ingenting.

Bredvid ligger min älskade och sover sött,

mina ögon vill inte blunda, jag är inte trött.

Jag vrider och vänder mig gång på gång,

ännu en natt som kommer att bli väldigt lång.

Täcket är knöligt och kudden känns inte bra,

jag börjar fundera på hur mycket räkningar jag kan ha.

Hur mycket ska jag betala och hur mycket får jag över,

vad måste handlas hem, är det något vi behöver?

Trista tankar, det ordnar sig, de suddar jag ut,

jag kommer istället på en dikt men hittar inget slut.

Jag tittar på klockan, likt en bomb räknas tiden ner,

låt mig somna nu, jag orkar inte ligga vaken mer.

Jag stänger ögonen och somnar djupt och sött,

plötsligt ringer klockan, jag vill inte, jag är ju så trött!

Jag börjar inse att Fredagar inte är någon bra dag att blogga på, jag är på tok för trött och det blir mer och mer glest med bloggandet på Fredagarna ser jag.

Men eftersom jag upplevde en sak nu i veckan som verkligen passar in på den nakna sanningen om mig själv så gäller det att smida medan järnet är varmt.

Jag insåg nämligen att jag som absolut inte skulle ha en mobil då när de började dyka upp har numera blivit beroende av min iPhone. Klart att jag skaffade mig en mobil tillslut och den sista jag hade var jag väl ganska beroende av men inte såhär!!!!

Jag skulle inte ha någon iPhone, det hade jag lovat mig själv men tillslut blev det en iallafall men jag skulle inte tycka att den var bättre än någon annan mobil jag haft.

Nu inser jag att jag använder den mer än datorn och det jag inte kan göra med den som jag kan göra med datorn blir jag irriterad över. Blogga tex, det blir inte lika lätt att se hur inlägget kommer bli om jag gör det på iPhonen så det blir jag lite irriterad över.

Men det värsta var ändå när jag nu i veckan glömde iPhonen hemma då jag for till jobbet, jag ville nästan hem och hämta den. Tänk om någon ringer eller om det händer André något?!

Jag kan meddela att skolan endast ringt mig 2 gånger under 5 år så varför skulle de göra det just nu när jag glömt telefonen hemma? Men det blev psykiskt, jag var helt säker på att det skulle hända något.

Alla nummer har jag ju i telefon så numret till skolan hade jag ju inte. Jag fick söka på datorn på jobbet och ringde tillslut skolan och gav dem numret till jobbet. Varför har jag bara gett dem mitt mobilnummer för?!

Ja men nu kunde jag ju slappna av iallafall tänkte jag, tills det blev rast och jag som vanligt stoppade handen i fickan för att ta upp telefon. Det gör jag varje dag på varje rast. Då sitter jag och kollar facebook, min blogg och lite annat tidsfördriv. Nu satt jag där UTAN MIN IPHONE!! Det kliade i fingrarna och kröp i benen på mig.

Jag fick helt enkelt ta och läsa bohuslänningen, vilket oftast går väldigt fort och sen satt jag där och tittade på min bordkompis som satt och grejade med sin iPhone. Jag verkligen upptäckte mig med att avundsjukt sitta och stirra samtidigt som jag tänkte: jag tar snart den där jäkla mobilen ifrån honom!

Nu är det ju så att jag och min sambo Roger jobbar på samma ställe och har rast samtidigt så jag tänkte gå och be att få låna hans iPhone.

Ja jag var verkligen helt desperat och blev rastlös, jag visste inte vad jag skulle göra på min rast.

Det var nästan värre än att vara utan cigaretter.

Sekunden då jag var påväg bort till Roger så tänkte jag ändå, Nej skärp dig kvinna, skärp dig!!! Du är snart 35 år och nästan gnäller på ungdomar som är så beroende av sina telefoner. SKÄRP DIG!!!

Jag lät faktiskt bli att fråga Roger och klarade hela arbetsdagen utan min iPhone men jag lovar, jag satt med den hela kvällen sedan när jag kom hem.

En annan gång som jag också reagerade på detta var då jag och Roger en romantisk kväll lovade varandra att inte sitta med telefonerna just denna kväll. Vi la dem därför ute i köket och satte oss i vardagsrummet och tittade på TV och njöt av ett glas vin, jätte mysigt! Fram till det blev reklam, båda två lutade sig fram mot vardagsrumsbordet och skulle ta våra telefoner, nä just det de låg ju i köket. Vi tittade på varandra med en menande blick men sa nej nu låter vi bli. Så blev det reklam igen och Roger skulle på toa, jag skulle ut och röka men vi krockade med varandra ute i köket där varken jag eller han hade något ärende mer än att ja just det smyga till oss våra telefoner.

Vi försökte lura varandra samtidigt och kunde ju inte skälla på varandra eftersom vi gjort precis samma misstag.

Sedan dess har vi inte haft några mobilfria kvällar.

Men nu ska jag iallafall vara social mot honom och stänga av datorn, jag smyger nog in lite på facebook via min kära iPhone sen men det brukar ju gå fortare än via datorn då man även passar på att göra så mycket annat.

Ha en trevlig helg allihop!