Denna helgen var jag fullt upptagen med mina 2 små syskonbarn, ja jag och Roger fick äran att passa min systers dotter 1 år och 4 månader och lille Neo som bara är 2 månader. Min syster har 3 barn och den "stora" är 3 år så det kan bli mycket för henne och hennes man ibland och då gör man rätt i att be om hjälp.

Jag och Roger är ju inte ledsna över att få låna barn då och då, nu fick vi en hel helg då vi kunde "leka mamma, pappa, barn"

Samtidigt fick vi känna på detta med att inte kunna göra precis vad man vill och när man vill, sätta sig vid datorn och blogga tex eller att få en sammanhängande sömn på natten.

Jag har ju känt på detta med min son men man glömmer snabbt och jag erkänner att jag var väldigt snurrig i huvudet i söndags kväll. Men det är ändå inget vi skulle välja bort och jag upplever det mer än gärna igen. 

För min syster och hennes man är det ju en helt annan situation eftersom det är tätt mellan barnen och att de 2 små vaknar på natten vid olika tider såklart. Jag förstår att de har det jätte kämpigt och där är jag nog inte så avis kanske. Det var ju inte riktigt planerat att det skulle bli så tätt med sista barnet men nu är det så och det är helt säkert inget som de idag ångrar trots att det är kämpigt. Barnen är värda att kämpa för men ibland kan det vara bra att få lite hjälp när det känns som värst. Det behöver vi alla av olika anledningar någon gång i livet  och att våga be om hjälp är en styrka.

Idag när jag kom från jobbet hade det kommit ett brev från kvinnokliniken i Göteborg och det var en bekräftan på att de mottagit remissen om att vi behövde hjälp för att utreda varför det inte blir något barn.

Med brevet följde det med en bok, Lilla boken B - en skrift om barnlöshet och behandling.

Jag började läsa och stannade upp lite när jag läste att vi fått denna bok pga ofrivillig barnlöshet.

Jag har läst på familjeliv om detta och jag har tyckt så synd om dem som skrivit om hur det känns och hur de kämpar. Jag har själv en sida där och man kan välja olika "statusar", jag har kryssat i: "Planerar barn" på min profil. Och jag skriver i forumet: "för oss som har svårt att bli med barn".

Det är ju det vi gör, vi planerar barn men har svårt för att få barn. Efter att ha läst Lilla boken B insåg jag plötsligt att vi faller i facket "ofrivillig barnlöshet", det de skrivit på familjeliv under det forumet är samma som för oss. Jag har egentligen inte tänkt tanken OM vi får barn utan mer NÄR vi får det.

Nu plötsligt började man mer inse att det kanske handlar mer om OM än NÄR men jag ger inte upp förrän de säger att det är kört eller att det gått så långt att det inte längre känns som att vi bör bli föräldrar, jag tänker då på åldern. Säga vad man vill men jag vet faktiskt inte om jag verkligen vill bli mamma efter 40 och heller inte om Roger är beredd att bli pappa när han närmar sig 50. Det finns ändå en biologisk klocka som tickar och ett barn kräver mycket tid och energi.

När jag sedan fortsatte läsa Lilla boken B så insåg jag också hur otroligt mycket det kommer krävas av oss under denna utredning och OM det skulle bli tal om provrörsbefruktning som läkaren rekomenderade.

Detta är minsann inte gjort på en mysig kväll med räkor och vin, nej här krävs det att man har ork och energi att kämpa. Det krävs timmar med sjukhusbesök och resor fram och tillbaka till Göteborg, hormonbehandlingar och kontroller.

Ska man utstå detta så måste man verkligen vilja det och ja det vill vi, vi utstår detta för att vi hoppas på att vi en dag kan slippa använda ordet ofrivillig barnlöshet. Det stod att det krävs mycket av förhållandet och att man är stabila som par och jag anser att har vi klarat att hålla ihop de 2 åren som vi pendlade 75 mil enkelt väg så nog sjutton klarar vi av att ta oss igenom detta. Vi gör det ju tillsammans.

Så nu återstår då bara att jag får klarhet i hur mycket mina hormonproblem spökar för oss och väntetiden för vårat första besök, max 3 månader enligt vårdgarantin. Efter det besöket hoppas jag att vi kommer få klarhet i vilken behandling som ska passa oss. Ovissheten är värst, den tär mest på en.

Men vi ger inte upp!!!

Hoppet är det sista man får förlora (skriven av mig just i denna stund)

Det är ju så lätt att plantera ett frö - men inte lika lätt att få det att gro

Det är ju så lätt att hoppas - men inte lika lätt att tro

Det är ju så lätt att drömma - men inte lika lätt att få drömmen sann

Det är ju så lätt att cykla - men inte lika lätt för dem som inte kan

Det känns inte längre lätt när drömmar dör och frön inte gror

Det känns inte längre lätt när man ramlar med cykeln och när man inte längre tror

Men man får aldrig ge upp eller överge drömmar man har

Det finns alltid lite glädje så länge hoppet finns kvar.

 

Theres

18 april 2012 10:17

Oj vad fint skrivet. Fällde en tår! För man "tar lite för givet" att man kan skaffa barn när man vill.

http://brobergtheres.bloggplatsen.se

 

Johanna

18 april 2012 11:33

Vilken otroligt vacker, varm och berörande dikt du skrivit! Otroligt fin och sann!! Du har en sann förmåga att sätta ord på känslor och tankar och det är verkligen fint att du delar med dig! Jag hoppas er väntan inte blir allt för lång, att ni finner styrka och mod att hålla ut!
Mina föräldrar är ofrivilligt barnlösa och jag vet att dem också kämpade länge med olika saker, precis som ni! Deras lösning blev adoption... Vilket jag så klart är jätte glad för eftersom annars skulle jag säkert aldrig fått träffa varken dem eller min sambo :)
Varmt lycka till!

http://mylife-mydreams.bloggplatsen.se

 

Malin

18 april 2012 14:42

Ja, jag kan tänka mig att det kommer att krävas väldigt mycket av er den närmaste tiden, men varje gång jag läser din blogg (som du nog vet att jag ofta gör), så slås jag av din vilja och din beslutsamhet, och av hur väldigt mycket du (ja, NI givetvis!) vill ha barn, tillsammans.

Det känns nästan orättvist hur lätt barn ibland blir till, medan det ibland är så svårt, så svårt (nästan omöjligt) för de som verkligen, verkligen vill - och att föräldrarna kan erbjuda något bra räknas ju tyvärr inte in i hormonernas värld, även om man så önskar vore..

Men livet är inte lätt. Jag håller tummarna för er och fortsätter följa bloggen! Ge inte upp!!! Kram, Malin.

http://cejasmatte.bloggplatsen.se

 

C

15 juli 2012 20:11

Vill bara säga att dikten var otroligt fin! Den talade verkligen om hur det känns att vara ofrivilligt barnlös.
Kramar

http://spyor.blogg.sr

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...