Denna veckan har det både varit nationaldag och student vilket självklart får mig att minnas den 6 Juni 1996 då jag själv tog studenten. Att det även var nationaldag var inget jag tänkte på, det enda som fanns i mitt huvud var att jag äntligen var fri från skolan. Nu fanns det inget som band mig här hemma längre utan jag kunde uppfylla min dröm om att flytta till Stockholm tillsammans med min dåvarande kille Isac.

Vi hade varit ett par sedan i slutet av 7:an så det var ju några år vi hade bakom oss. De första åren pendlade vi och jag trivdes som fisken i havet då jag var i Stockholm på helger och lov, jag var fast besluten om att vi skulle bo där när jag tagit studenten. Isac flyttade ner till mig efter sin student och hela tiden pratade vi om hur det skulle bli då vi äntligen kunde bo i Stockholm, något annat fanns inte i planerna.

Men före dess var det ju studenten då och det var en vacker dag med sol och värme.

Den började som för många andra med champangefrukost med klasskompisarna och sedan var det dags för utsläpp. Mina vänner, släkt och familj fanns där den dagen, ja t.o.m min judotränare Tommy och tränarkompisen Linda var där. Det var en fantastisk dag som jag alltid vill minnas, det var nu livet skulle börja på riktigt.

Helgen efter studenten åkte jag, Isac, min klasskompis Theres och hennes kille Jonas till Danmark.

Det skulle bli en avskedsresa och vi hade planerat för detta ett bra tag så vi var självklart eld och lågor när vi for iväg mot Aalborg i Danmark.

Vi kom fram till Hotellet och ja det såg ju inte riktigt ut som på bilden men det gjorde inte så mycket för vi skulle ju ändå bara sova där. Jag gick fram och skulle checka in då hon i receptionen sa något på danska till mig, jag skrattade och eftersom mina resekamrater trodde att jag förstod danska så skrattade de också för hon sa ju säkert något kul. När de frågade vad hon sa svarade jag: -jag vet inte och fortsatte skratta.

De undrade ju självklart varför jag stod och skrattade då jag inte ens visste vad hon sa och jag fick förklarat att det lät så kul när hon pratade så jag kunde inte hålla mig.

Ja så började denna helg och vi fick fram att hon i receptionen försökt förklara för mig att rummen inte var klara så vi skulle få vänta en stund.

När vi tillsist fick rummen och kom in i dem så såg vi varför våran resa var så billig, färgen från taket började flagna bort och tapeterna var trasiga, det såg mer ut som ett rum i någon knarkarkvart.

Men som sagt vi skulle ju bara sova där och det fanns ju pool så vi tog med oss champangeflaskorna som stod på rummen och gick ner för att sätta oss alla fyra i poolen och bara slappa efter resan och efter detta skulle vi göra stan.

Vi gick återigen till damen i receptionen och bad om nyckeln in till poolen, hon tittade lite konstigt på oss och sa att vi bara fick bada 1 timme. Det räckte gott och väl tyckte vi och gick in till poolen, tittade konstigt på varandra och började skratta hysteriskt då vi såg att det var ett hörnbadkar som man fyller på med vatten och trycker på en knapp så bubblorna börjar, 2 pers fick ju plats iallafall så jag och Theres hoppade i.

Champangen hoppade vi över och vi gick ganska snabbt ur badkaret eftersom det började lukta bränt och blev en svart fläck på väggen.

Då konstaterade vi att vi nog skulle skippa solariet som skulle finnas på hotellet, vi drar på stan helt enkelt!

Därefter blev faktiskt helgen en riktigt trevlig upplevelse med krogrunda och tivoli dagen därpå.

Trots starten så blev det ju bättre tillslut och idag minns jag det med ett leende på läpparna.

När vi kom till Uddevalla så var det dags att ta farväl för nu var det snart dags för mig och Isac att uppfylla våran dröm och flytta till Stockholm.

Det var med en stor glädje jag vinkade hejdå till mamma och pappa då flyttlaset skulle gå upp till Stockholm och det var en enorm känsla att få flytta in i våran lägenhet i Hagsätra. Det skulle bli ett tillfälligt boende tills vi hittade något närmre stan.

Första tiden var bara massa lycka och glädje men efter ett tag så började jag få hemlängtan, Isac jobbade mycket och jag satt mest ensam hemma på dagarna. Jag hade tröttnat på att åka in till stan och gå runt ensam, jag hade tröttnat på att inte våga gå ut efter klockan 18. För att komma till tunnelbanan var man nämligen tvungen att gå igenom en tunnel där det alltid satt massa konstiga människor så jag vågade inte gå där själv.

Jag hade också tröttnat på att folk tittade konstigt på mig då jag i den lilla mataffären som låg ganska nära oss gick och sa hej till alla för det var så man gjorde hemma i Färgelanda.

Jag hade pga allt detta även börjat fundera på om jag verkligen skulle vilja bo i Stockholm resten av livet, ville jag uppfostra barn där? Var jag tillräckligt kär fortfarande?

Svaret blev tillslut nej och det var ett stort steg att bryta upp med Isac som hade varit en del av mitt liv sedan 6 år tillbaka. Hela min ungdomstid var förknippat med Isac och det är klart att det inte var ett lätt beslut att flytta hem igen men så blev det. När sommaren var över så började mitt nya liv, kärleken var över, skolan var över, jag hade kastat mig ut i en helt ny värld som jag inte visste någonting om, jag befann mig nu i en stor ovisshet, vad ska hända nu?

Men den sommaren 1996 är ändå en sommar som jag aldrig kommer att glömma, den sommaren fick mig att stå på egna ben och den sommaren var mitt första steg ut i vuxenlivet. Det var tufft och är förmodligen likadan för alla som tar studenten, som har drömmar om vad man ska göra efter skolan och för alla som kanske känner ovisshet inför detta steget. Vad händer nu?

Jag tror vi alla har längtat efter den där tiden då skolan är över, den dagen då man tar studenten och jag tror vi alla efter den dagen ändå känt lite rädsla, för vad kommer hända nu? vem är jag utan skolan?

Den sommaren 1996 fattade jag ett beslut som raserade alla mina drömmar om vad jag skulle göra efter studenten, jag hade ingen reservplan, jag hade aldrig tänkt i några andra banor.

Men det är ändå endel av orsaken till att jag är den jag är idag, vem hade jag varit annars?

Jag ångrar ingenting och jag skulle nog göra om samma sak om jag fick spola tillbaka tiden för jag är glad för den jag är idag, jag är lycklig för det jag har och hur mitt liv sett ut efter studenten, jag skulle inte göra något annorlunda.

Livets väg  (skriven av mig)

Vägen i livet är inte en enda rak nedförsbacke, för livets väg är inte alltid lätt att gå,

Livet är inte bara ett enkelt prov där man har facit som svar för ibland finns det inga svar att få.

Det kommer dagar då vi måste göra olika val, ett val som kanske ändrar våra liv,

ett val som är svårt att ta, ett val som innebär ett jätte kliv.

Hur rak din väg genom livet ändå verkar vara så kan det komma en väg som delar sig,

det finns ingen annan som kan fatta ett beslut, det finns ingen som kan välja åt dig.

Det kan hända att du går vilse ibland, det kan hända att du går åt fel håll,

även om du har karta och kompass så har du ingen koll.

Den vägen du tänkt att gå visar sig vara helt fel,

då måste du följa ditt hjärta för att du tillslut ska kunna känna dig hel.

.

2 veckor sedan mitt senaste inlägg och jag som fick ångest om jag inte skrev på några dagar förr.

Men nu tar jag mig i kragen, jag tar mig tid att skriva några rader.

Jag vet inte riktigt vart tiden tog vägen eller rättare sagt vart orken och motivationen tog vägen.

Jag har egentligen fortfarande inte hittat den, jag är trött, har ont i lederna och känner mig allmänt osocial. Dagarna rusar på och det är så mycket jag egentligen skulle gjort men istället gör jag ingenting. Dags att ta sig i kragen kan man tycka och det låter så lätt.

Jag har inte bara varit hemma, kanske tvärtom, jag är aldrig hemma känns det som och när jag väl är det så gör jag som sagt ingenting.

Efter sist inlägg var vi i Norge och firade 17 Maj, min mamma är norsk så jag har morfar och min moster där så det blev firande tillsammans med dem och min systers familj.

Jag måste säga att även när det gäller detta var det bättre förr när man var liten.

Antingen har nationaldagsfirandet i Norge blivit sämre eller så uppskattade jag det helt enkelt mer när jag var liten. Jag vet inte vilket.

Bild från 17 Maj i Norge (Fredrikstad)

Vi har också hunnit vara på Shalgrenska i Göteborg för fortsatt utredning om barnlöshet, det blev en heldag i Göteborg eftersom vi hade 2 tider där den dagen.

Första läkartiden var kl 8 på morgonen så vi fick åka hemifrån 5:30, det var ingen större hit att köra bil dit i rusningstid kan jag säga. Men vi kom fram efter att jag bla kört på spårvägen, det tog en liten stund innan jag fattade att jag INTE fick köra där.

Den andra tiden hade vi inte förrän 14:30 så det blev några timmar och ca 1 mils vandring i Göteborg. Bla i Slottsskogen, en helt underbar plats och vi hade ju så vackert väder också.

Det blev en mysig stund för mig och Roger trots att det var av en jobbig anledning vi var där.

Vi fick iallafall veta att det kommer bli provrörsbefruktning om inget händer av sig själv innan dess, det är nämligen ca 6 månaders väntetid så till hösten/vintern blir det isåfall.

De spolade mina äggledare och detta kan ge bra resultat har jag hört från andra så jag håller tummarna för att vi slipper genomgå provrör, det verkade vara både tids- och energikrävande fast det är det helt klart värt.

Roger i Slottsskogen i Göteborg

Och nu i helgen som var så skulle vi åka till Vetlanda och hämta min fina westerndress som jag hade beställt av en tjej som syr väldigt väldigt bra. Jag är verkligen supernöjd med min nya dress som är i 1880-tals stil.

När vi ändå skulle köra de 30 milen neråt så kunde vi likagärna ta en hotellnatt på High Chaparral så jag kunde inviga dressen, så det blev en mysig middag på en westernrestaurang på kvällen och hotellfrukost på morgonen. Helt underbart att bara lyxa till det sådär.

Och äntligen är tiden här då man kan leva westernliv och låtsas att man lever i en tid långt långt tillbaka. Detta var bara början av vad sommaren har att erbjuda när det gäller westernlivet.

Min nya westerndress

Jag med min nya dress på High Chaparral

Roger min underbara Cowboy på High chaparral

Ja även om jag på vardagen kan känna mig ganska osocial, trött och hängig så finns det iallafall fullt med glädje och skojigheter på helgerna som gör tillvaron mycket trevligare än den kunde varit. Så helt synd om mig är det inte men jag behöver nog som sagt ta mig i kragen och göra något efter jobbet också.

Jag tror det kommer bli bättre nu när Roger börjar morgonpass igen nästan vecka för jag ligger vaken och väntar på att han ska komma hem nu när han jobbar kväll.

Han är hemma 00:30 och jag ska gå upp 05:30 så det är kanske inte så konstigt att jag är trött.

Jag fattar inte varför man inte bara kan lägga sig ner och somna även när man är ensam hemma, hur svårt kan det vara????

Nu är det iallafall snart dags att krypa ner i sängen igen, ligga halvt vaken och svära över att jag inte somnar för att sedan när Roger kommit hem somna som en stock utan problem.

Sista kvällen nu sen är det över och jag hoppas att han slipper kvällsarbete ett tag framöver eller helst för alltid men som inhyrd har man inte mycket att säga till om eller ja man är glad att man har jobb helt enkelt.

Hur mycket man än kan gnälla på jobbet så är det allt jäkligt skönt att man har ett, det är det inte alla som har.

Nu när André är hos sin pappa och Roger har jobbat kvällar och nu när han även varit bortrest några dagar så känns det som förr när vi pendlade alla de där 75 milen. När man räknade veckorna tills man skulle ses igen.

Det var alltid värst när André var hos sin pappa och jag inte hade något speciellt för mig en lördagkväll, när jag satt själv och allt var så där tyst. Det kändes som om jag var den enda människan på jorden.

Visst är det lättare nu för nu vet jag ju att när Roger väl kommer hem så ska vi inte ta farväl efter några dagar men de där känslorna från den tiden kommer tillbaka, precis som om vi backat tiden några år.

Även om man inte sitter och håller varandra i handen varje kväll så vet man att den andre finns där, man kanske inte pratar med varandra hela tiden men om man vill säga något så kan man göra det.

Det känns inte så tomt och ödsligt i huset och saker och ting känns lättare på något vis.

Det är nog bra att känna så här ibland så att man inte tar varandra förgivna, att man inte glömmer bort varför man lever ihop. Vissa tycker det är skönt när partnern åker bort men nej jag är inte en sådan person som behöver den ensamheten. Jag kan gärna sitta själv i ett annat rum men jag vill ha mina nära och kära runt mig, jag vill veta att de finns där.

När jag och Roger träffades började jag skriva på en dagbok där jag skrev ner känslorna och vad jag såg hos Roger, vad jag föll för. Jag tänkte att det kan vara bra den dagen man har hamnat i det berömda ekorrhjulet, om man nu gör det. Ja när vardagen tar över och man frågar sig om man gör det man verkligen vill med livet.

Jag tror att vi kan behöva påminna oss själva ibland och sen tycker jag att det är ganska kul att läsa och minnas tillbaka på den där spännande pirriga tiden då man var nykär. 

Även om jag sitter här med boken nu och självklart har läst den så känner jag ändå att jag inte hade behövt det för jag vet precis hur jag kände, jag känner den känslan väldigt starkt nu utan att påminnas om den.

Det är nog så att i vardagen när allt är som vanligt så tänker man inte lika mycket på det, man finns där för varandra och man älskar varandra fast man kanske inte stannar upp och känner efter lika mycket som när man sitter själv som jag gör nu. När det är helt tomt och tyst, när man känner sig ensam och förstår hur mycket ens partner betyder.

Så är det ju med barnen också, de finns där och vi lever våra vardagsliv som kanske även för många av oss innehåller massa stress och rutiner. Vi finns där för varandra och vi lever på i vår vardag det kanske bara är vissa tillfällen som man verkligen uppskattar det man har. De gångerna då vi blir påminda om vad vi har och hur mycket det betyder för oss. Jag skulle aldrig vilja byta ut mitt liv mot ett annat och jag vet inte hur jag någonsin skulle kunna klara mig utan min familj, hemska tanke. Men jag tror att det är bra att vi blir påminda då och då för man saknar inte kon förrän båset är tomt!

En dikt jag skrev till Roger då vi pendlade

När jag blundar och ser dig

Pirrar det och spritter i mig

Jag önskar du vore här

Trodde aldrig man kunde bli så kär

Jag vet inte ens hur det gick till

att vara med dig är det enda jag vill

Ja dagarna känns tomma utan dig min kära

Vill bara få ligga bredvid dig Nära, Nära.....

Har ni några speciella saker eller ställen som ger er så där enormt starka minnen, ja det har vi säkert allihop men när jag stod ute på trappan och rökte förut så fick jag en mycket märklig känsla inom mig.

Det var lite disigt ute och duggregnade lite sådär fint så att jag kände att det var blött men jag såg inget regn förrän jag tittade bort mot lyktstolpen som står i gatuhörnet mitt i mot mitt hus.

Där i ljusskenet såg jag att det regnade och jag blev stående och tittade på denna lyktstolpe ett bra tag.

Jag bor i mitt barndomshem och började plötsligt minnas saker bara av att titta på en lyktstolpe.

En lyktstolpe som alltid stått där och som förmodligen kommer stå där väldigt länge till.

Roger har jobbat kväll förra veckan och även denna veckan, dessutom åker han bort imorgon och kommer hem på måndag för att då jobba kväll en vecka till, kanske beror min reflektion över denna lyktstolpe på att jag helt enkelt inte har något bättre för mig. Ja inte vet jag men jag blev iallafall stående där ute på trappan och sedan tittade jag även ut genom köksfönstret för där ser man också denna lyktstolpe.

Den bär på en heldel historia och flera år av min barndom. Jag såg mig och mina vänner som band fast hopprep runt stolpen, alla gånger vi användt denna till att hoppa rep och även hoppa tvist.

Gör barnen sådant nu för tiden? Vet de ens vad tvist är för något?

Denna stolpe lärde mig också att man aldrig ska slicka på järn när det är minusgrader ute och den har haft en stor del av min tungas skinn på sig eftersom jag fläckte loss tungan då jag fastnade i den. 

Jag har åkt med pulkan rakt in i stolpen eftersom vi på den tiden alltid åkte pulka i backen bredvid huset.

Det tillåter vi nästan inte barnen längre för numera kör bilarna så fort här, jag vill inte ens att André sparkar boll utanför vårat hus just pga bilarna. Bilarna körde där förr också men vi lekte där, vi hoppade tvist, hopprep och hage mitt i vägen utan att det gjorde någonting. Alla som körde här visste att vi var många barn och de hade vett att köra sakta i ett villaområde, vad har hänt nu?

Varje år då när första snön föll stod jag liksom idag och tittade på denna lyktstolpe och jag minns att jag tyckte det var så vackert när jag såg snöflingorna i skenet av ljuset från stolpen, jag blev glad av det. Ja så som man blev som barn när snön kom, minns ni de där första känslorna varje gång det äntligen var vitt ute när man vaknade på morgonen? Eller när man såg på kvällen att snön föll så där lätt med stora flingor, de liksom bara dalade ner. Nu ser jag det mest som ett stressmoment om jag vaknar på morgonen och ser att det snöar, Shit nu måste jag sopa av bilen och då blir jag 5-10 minuter försenad, jäkla snö.

Och pappa, ja jag minns pappa när jag ser stolpen och jag kan t.o.m höra honom då han svär över att den så ofta var släckt pga att den var trasig. Ja jag minns också hur Pappa tjatade om att brunnarna som skulle få bort vattnet på vägen satt på fel ställe. Han hade ju helt rätt för vatten rinner inte uppåt. Han var t.o.m ute och pratade med väggubbarna när de var här och skulle göra nya brunnar, ändå lyssnade de inte och det fick jag höra i flera år. Jag kan höra hans röst när jag tänker på det. Nu är det jag som fått arvet att svära över dessa fel placerade brunnar. Tyvärr är jag inte riktigt lika envis som dig Pappa utan jag försöker gå någon annanstans än just där vattnet är, om det är möjligt.

Ja tänk att en simpel sak som en lyktstolpe kan skapa minnen som gör att man blir nostalgisk inom sig.

Att en sådan sak kan få en att minnas de som lämnat oss eller gamla vänner som man knappt träffar idag.

Jag fick lust att hoppa tvist då jag tittade på stolpen idag och jag kunde t.o.m minnas några av de där hoppen man gjorde. Jag hade dock inte klarat lika högt som på den tiden för jag tror att åldern gjort en heldel med smidigheten sedan dess.

Alla dessa minnen och känslor för en helt vanlig lyktstolpe!

Här hemma är det inte helt ovanligt att man ser luftballonger då och då, ja det beror självklart på att vi har en aktiv luftballongsklubb i kommunen. Det ser så härligt ut när de sakta sakta svävar förbi långt där uppe.

Varje gång jag ser dem så får jag känslan av att vilja följa med på färden, att handlöst kasta mig i ballongen och bara låta den ta mig dit den flyger.

Ja Som Pippi när hon for iväg med Tommy och Annika på upptäcksfärd. Bara sväva iväg mot okänt mål och inte tänka så mycket på var jag hamnar, hur jag ska ta mig hem och alla andra saker man planerar inför varje sak man gör.

Vardagen är full av planering, saker man ska göra och massa måsten, precis som om hela livet skulle rasa samman om man någon gång gjorde något helt oförberett.

Som om det vore farligt att någon gång kasta sig i luftballongen.

Det är klart att det krävs massa förberedelser och jobb inför en luftballongsfärd också, man kan inte bara sätta sig i korgen och tro att ballongen far iväg av sig själv.

Det är kanske som med livet, man kan inte bara sätta sig ner och tro att allting löser sig utan minsta lilla ansträngning. Livet är inte alltid en dans på rosor. Man kan inte bara hänga med och hoppas att man inte krockar med något på vägen.

Precis som en luftballong går det ibland uppåt och ibland neråt, så måste det vara för att man inte ska fastna i samma vind och inte komma någonstans alls.

Ibland rinner energin ur oss och vi sjunker sakta sakta neråt och det kan krävas en del ansträngning för att vi ska kunna ta oss uppåt igen.  

Ibland tar gasen helt slut och vi sjunker ända ner till marken, liksom en liten fågelunge flaxar vi med för små vingar och flaxar utan någon form av kunskap i hur vi ska kunna flyga. Det är vid de tillfällena vi kan behöva en liten puff av andra eller någon som kommer med mer gas för att vi ännu en gång ska lyfta, för att vi ännu en gång ska kunna vara där uppe i det blå. För att vi ska kunna sväva och kanske till och med helt oplanerat bara ge oss iväg på nya äventyr i livet.

Att ibland kunna vara lite wild and crazy är nog bara bra för oss, att för ett ögonblick handlöst kasta oss i ballongen och sväva bort utan mål. Men jag antar att vi alla behöver en rödtråd att följa i vardagen, en väderleksrapport som talar om ifall vi bör ge oss ut i ballongen eller inte.

Ingen vill väl flyga i storm?

Vi behöver också någon som kan hjälpa oss att komma uppåt när det krisar, en hjälpande hand, en andra pilot, en vän.

Det är tillsammans som vi kan få ballongen att flyga riktigt riktigt högt och det är tillsammans som vi kan stå där i korgen och titta ner utan att vara rädda för att falla, för sjunker vi så hjälps vi åt att ta oss uppåt igen.

Tillsammans!

När jag skrev mitt inlägg: Hon är hon och Han är han http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/04/24/7801361-hon-ar-hon-och-han-ar-han-det-ar-sa-det-ar/ så skrev en vän på facebook till mig att många får sina åsikter och tankar beroende på deras uppväxt och uppfostran. Jag tyckte det lät hemskt att man inte ska växa upp med sina egna åsikter utan att de liksom går i arv generation efter generation.

Men efter denna helg med Valborg och 1 maj så insåg jag ändå att man får sina minnen och traditioner efter sin barndom. Jag vill att min son ska få lika fina minnen som mig och att han ska få uppleva samma saker som jag upplevde i min barndom. Ta en sådan sak som julen, hur många säger inte "ingen jul utan ......" och så rabblar man upp saker som måste stå på julbordet, i vilken ordning man ska fira julafton och hurvida man ska se Kalle Anka eller inte. Vi är många som gör på olika sätt men för var och en av oss så är det så det ska vara.

Jag kan inte påstå att jag tycker Kalle Anka är speciellt kul efter 35 år med samma sak men det ska vara så helt enkelt, så har det alltid varit. Skulle de plötsligt ta bort Kalle Anka så skulle jag nog gå i taket.

Min jul firas precis som den alltid har gjort under min uppväxt, det är så jag minns den och det är de minnena som gör mig lycklig på julen.

Valborg ska firas i Stigen så som jag gjorde som barn med mamma och pappa.

I tonåren var man där för att festa och nu i vuxen ålder var jag där bara för att.

André tyckte det var roligt att springa runt och träffa de andra barnen från skolan men själv väntade jag mest på att de skulle tända elden och skjuta raketer för det är det som är stämningsfullt för mig.

Skulle de sluta med valborg i Stigen så skulle jag även då reagera negativt på detta.

1 Maj då? Vad betyder det för en som mig? Som inte är speciellt politiskt intresserad.

Detta hade heller inte varit någon stor grej för mig om det inte vore för att mamma jobbade aktivit inom kommunal då jag var liten. Det var inte så att hon tvingade med mig utan jag följde med självmant.

Tåget startade strax bortanför vårat hus och gick genom samhället bort till Allhem. Väl framme vid Allhem höll de tal och nere i källaren bjöds vi barn på saft, bullar och filmvisning. Som tonåring brydde jag mig inte speciellt mycket om detta tåget och jag vet inte ens om jag hade märkt om det inte var något tåg.

Idag ställer jag mig alltid borta vid vägen mest för stämningens skull, för att se drillflickorna och höra den pampiga musiken. Jag kan varje gång se mig själv då jag var liten och förväntansfullt stod på samma plats vid vägkanten och väntade på att de skulle börja spela. Jag får varje gång samma känsla i kroppen som innehåller glädje och vårkänslor. Något mer än så är det inte för mig även om jag tycker det är oerhört viktigt med yttrandefrihet och våra rättigheter till att säga vår mening, att kunna påverka.

Men själva tåget ska vara där bara för att, bara för traditionen.

Även om vi påverkas av våran uppfostran, våran barndom och våra minnen så hoppas jag att man ändå skapar sina egna traditioner och har sina egna åsikter. Att man på någotvis varvar in sina gamla minnen och traditioner med nya.

Det viktiga för mig är ändå att min son liksom jag ska kunna sitta och tänka tillbaka på fina minnen då han blir äldre, att han ska få tillfällen som han blir extra lycklig av då han tänker tillbaka på dem.

Jag har mina traditioner och saker som jag gör utan att jag egentligen vet varför men de skapar härliga känslor inom mig, det återskapar svunnen tid, det tar mig tillbaka till barndomen för ett litet litet ögonblick.

Lite bilder som väcker mina minnen

Valborg i Stigen

1 Maj tåget vid vägen där jag brukar stå och vänta

Min student

9:ans skolavslutning

Alla skolavslutningar i kyrkan

Midsommar i Ödeborg

Sommarloven på sommarstugan i Norge (Hvaler öarna)

Färgelanda dagarna

Just denna julen minns jag inte, jag var nog rädd för tomten.

Men den firades som många andra jular i Norge hos mormor och morfar

Visst har väl även du massor av minnen från din barndom och din uppväxt som betyder massor för dig och som gör dig extra glad, minnen som du föralltid vill bevara? Minnen som ger dig de där extra härliga känslorna då du bara drömmer dig bort för en liten liten stund, då du stannar upp, tänker tillbaka och ler.

Idag kom en handläggare från LSS hit för att få lite info. kring André och varför han behöver förlängd barnomsorg så åter igen har jag suttit och dragit upp allting från början till nu. Jag ville nästan hänvisa till min bloggserie från "gråzonsmamma till regnbågsmamma" så kunde hon ju läsa där.

Jag satt där med alla mina papper från det att han var 3-4 år och försökte sammanfatta så gott jag kunde, jag kan ju det där utantill nu men när man väl sitter där så blir man lite stressad också. Plötsligt börjar man glömma saker man tänkt säga. För att inte tala om tidsuppfattningen man har, herre gud tiden har ju gått så fort.

Hon skulle prata med André också men han ville bara se på TV, tillslut kom han ut till oss i köket och det kändes nästan som jag hade hjärntvättat honom för vad hon än frågade så svarade han:

-Jag vill gå på fritids

På fritids har de gjort en mycket bra plan på hur de ska inskola André på Galaxen, fritids för de större barnen.

Detta påbörjades innan vi visste att man måste gå via LSS för att få fritids efter man fyllt 13, vi trodde att det skötte sig automatiskt när man gick i särskola men så är inte fallet.  

Dessutom fick jag veta idag att det inte är säkert att lösningen blir fritids utan kanske annan tillsyn.

Jag sa klart och tydligt att André kommer gå i taket om han inte får gå med sina kompisar.

På senare tid har han ju blivit väldigt bra kompis med Eric och de passar verkligen för varandra när de leker och de kan leka i flera timmar. Detta hade kanske inte hänt om André inte haft fritids.

Som tur är verkade handläggaren fullt införstådd i vårat behov och tyckte själv att vårat önskemål verkade vara helt rätt för André så detta skulle hon föra vidare. Men det kunde ta lite tid och hon hoppades vara klar före semestern.

Hjälp tänkte jag, ja jag hoppas verkligen att det blir klart före dess.

Jag förstår ju att det absolut inte är deras fel att detta blev så sent påbörjat, det blev fel någonstans helt enkelt och nu är det som det är. Det är bara att hoppas på att det blir bra vad det än blir.

André var ju inte införstådd i att han kanske inte kommer få gå på galaxen efter sommarlovet som vi planerat, detta kom fram nu idag. Efteråt var han ledsen och frågade mycket om detta, varför, hur det kommer bli, vem som bestämmer osv.... Jag hade inga svar att ge honom och har nästan samma frågor själv.

Dock har vi många som stöttar oss i detta, specialpedagog, fritidspersonal och skolpersonal så jag tror nog att vi kan komma fram till ett bra beslut som passar André. Det är ju honom det gäller och det är ju honom det ska passa.

När vi avlsutade mötet idag så frågade handläggaren lite förbigående vad jag jobbade med och när jag svarade truckförare så skrattade hon lite och sa att det inte var vad hon trodde. Hon trodde jag jobbade med just det vi pratat om idag, barn med olika svårigheter. Det borde du göra sa hon sen.

Jag funderar lite på om jag verkligen är befogad allt det många säger just om detta, ibland blir jag orolig att folk tror mer om mig än vad jag egentligen förtjänar. Jag menar alla föräldrar skulle gjort samma sak som mig, det tror jag iallafall. De föräldrar som jag mött som har barn med funktionshinder kämpar lika mycket och lägger ner lika mycket energi som mig. Vissa får kämpa ännu mer, jag har nästan haft det lätt om man jämför med många andra. Dels så måste man göra det för att det ska fungera och sen så blir det liksom naturligt i vardagen så man tänker inte så mycket på det. För mig har det även blivit ett väldigt intressant ämne så därför har jag kanske fördjupat mig lite mer i det. Men någon "superhjältemamma" är jag knappast.

Andra föräldrar oavsett om barnen har svårigheter eller inte lägger ner massa energi på tex barnens fritidsaktivitet, de är ständigt med på tävlingar, arbetar aktivt i föreningsarbete och annat.

Så finns det massor av föräldrar som lägger ner extra energi på skolan, de ordnar aktiviteter, ställer upp på discon, tipspromenader och är aktiva klassföräldrar. Det är säkert många gånger tufft även för de här föräldrarna fast det blir på olika sätt. Jag beundrar verkligen dessa engagerade föräldrar.

Jag tror att man gör det man är intresserad av och det kan man gärna lägga ner extra energi på, man gör det för att man tycker det är viktigt och även roligt många gånger.

Nu tycker jag inte det är speciellt kul att jag har behövt kämpa så oerhört mycket när det gäller André, jag hade önskat att det flytit på bättre allting från början men nu är det som det är och jag har lärt mig mycket av det.

Om jag nu kan använda mig av det jag lärt mig till att påverka och kanske t.o.m hjälpa så betalar det tillbaka den tiden och energin jag tidigare lagt ner.

Ja jag tycker det är skit jobbigt ibland, jag har blivit förbannad många gånger och visst har jag funderat på att bara ge upp och låta saker bli som det blir men så har nog alla föräldrar känt lika ofta som mig.

Men vi ger inte upp, vi vänder inte våra barn ryggen och varje gång vi tänker tanken på att ge upp så ångrar vi oss strax därefter. Vi älskar ju våra barn och kan gå genom eld för dem oavsett vad.  

Vi får känna vrede, ilska, utmattning och total hopplöshet, ingen förälder är ensam om detta.

Vi pratar bara inte om det, vi håller det inom oss för alla vill vi vara perfekta föräldrar, ingen vill göra fel.

Men den som aldrig gör fel, gör nog ingenting alls!

Jag läste en gammal anteckning jag skrev på Facebook i Juni 2009 och tänkte idag dela med mig av den här.

Jag hade haft ett ganska jobbigt år då jag under ett årstid hade försökt hitta mig själv efter att jag separerade med Andrés pappa. Jag hade under det året även mycket glädje då jag var nykär i Roger men vi hade ju 75 mils avstånd som jag skrivit tidigare och det var mycket saknad och pendlande. Jag hade även tagit upp kontakten med gamla vänner och också träffat många nya. Ja det var en intensiv tid och mitt i detta hittade jag en knöl i bröstet.

Jag tänkte först att det förmodligen inte var något men besökte ändå vårdcentralen för att vara riktigt säker.

Jag vet ju hur det var med pappa som väntade för länge innan han gick till läkaren med sitt födelsemärke.

När jag kom till vårdcentralen så fick jag inte alls det svar jag väntat mig utan hon ville skicka remiss till bröstcentrum för kontroll. Som med allt annat var det ju 3 månaders väntetid och det var under den tiden jag började fundera mycket. Förr trodde jag nästan att cancer bara drabbade folk man inte kände eller iallafall inte någon som stod en nära men efter pappas bortgång tyckte jag att det var fler och fler i min omgivning som drabbats av denna grymma sjukdom.

Jag visste att det kunde drabba vem som helst, ingen går säker. Detta gjorde nog att jag oroade mig extra mycket och gjorde min ensamhet ännu jobbigare än vad den behövde vara.

Men då i Juni när jag skrev anteckningen satt jag på tåget på väg hem från Roger, det var en härlig sommardag och tankarna blandades med massor av olika känslor på en och samma gång vilket resulterade i följande text:

Jag väljer livet 

Jag sitter på tåget mellan Jämtland och Bohuslän. Det är ca åtta timmar att åka. Man hinner fundera en hel del då man sitter och lyssnar på musik och tittar ut på den underbara naturen utanför fönstret.

Jag älskar verkligen naturen. Skulle vilja hoppa av tåget och rusa ut på den där ängen. Skrika av glädje, skrika av sorg och skrika av rädsla. Ja bara skrika....

Jag har så mkt att vara glad över i livet fast det kan kännas tufft och hårt ibland. Ibland oftare än vanligt.

Nu det sista har det känts mer hopplöst än det brukar. Man överlever ändå, det roliga tar ut det tråkiga.

Kärleken, vännerna, solen, naturen ja allt det där gör att saker inte känns lika jobbigt.

Jag har en fasa inom mig också, det finns en skräck i mig som gör att jag kanske upplever saker som mer jobbigt än annars. Men snart får jag veta, snart får jag svar. Det är förmodligen inget jag behöver oroa mig för men det är ovissheten som är värst. Att inte veta, att vänta.

Ibland tror jag livet spelar oss ett litet spratt bara för att vi ska se glädjen i det vi har. Livet skrämmer oss lite för att vi ska vakna upp och tänka efter. Vad gör jag med mitt liv? Är jag rädd om det? Sätter jag värde på det?

Jag tittar ut genom fönstret på tåget. Vi närmar oss stockholm nu. Jag ler och tänker:

Nej allt är så härligt, underbart och fantastiskt. Jag tänker inte älta bort mitt liv, tänker inte låta jobbiga saker ta över mitt liv! Nej, Jag väljer livet och jag väljer att leva!

Efter ett tag fick jag iallafall komma till bröstcentrum där de gjorde mammografi och även där såg de att det var något i bröstet, jag minns att jag började kallsvettas då de sa att jag skulle sätta mig i väntrummet för att sedan få komma in för att göra ultraljud så de kunde se bättre vad det kunde vara. Väntan var enormt lång kan jag säga och i väntrummet satt vi några tjejer tysta och tittade på varandra då och då, de undrade säkert som jag varför just de var där.

Tillslut kom jag in till doktorn igen och han tittade en stund, så sa han: -

-Jaha där har vi den lilla rackaren

Jag stelnade till men blev snabbt lugn då han sa:

- Den tar vi lätt bort, den ska du inte gå hem med.

Det visade sig vara en liten ofarlig cysta och efter en kvart hade han gått in med en liten nål och fått bort den.

Jag inser att alla inte har den turen som jag hade och jag kan inte i min vildaste fantasi sätta mig in i hur det skulle vara att lämna sjukhuset med ett annat besked den dagen.

Det jag kände bara under de 2 timmarna jag var där på bröstcentrum, oron, tankarna ja allt som snurrade runt i huvudet upplever många under mycket längre tid. För mig var det över på 2 timmar, jag kunde återgå till mitt liv som det var innan, jag kunde le när jag lämnade sjukhuset. Jag kunde andas ut.

För alla blir det inte så, för många ändrar detta besök hela deras liv!