Det där tåget jag skrivit om tidigare, tåget som ska ta mig till lyckan. Det verkar för tillfället stå still. Just nu pendlar jag mellan hopp och förtvivlan. Barnmorskan på Sahlgrenska kan jämföras med en konduktör som ska se om jag har en giltigt biljett. Får jag åka vidare eller kastar de av mig?
Att behöva vänta ända tills Onsdag känns förjäkligt men jag inser ju att det är det enda jag kan göra.
Hur ofta jag än ringer dem och hur mycket jag än läser på nätet så finns inga svar förrän Onsdag. Ja om jag har tur vet de då. Jag vet faktiskt inte vad som är värst, att leva i ovisshet mellan hopp och oro eller att få ett negativt svar.
Om det nu skulle vara som de befarar att graviditeten måste avbrytas så är det inte fostret i sig jag sörjer. Jag har inte kommit så långt att jag har fäst mig ännu. Nej jag sörjer förlusten över att vara gravid, att sakta få den där magen, att leta de där små symtomen så som vi söker vårtecken när vintern börjat avta. Jag sörjer för att jag vet hur lång tid det kan ta till nästa chans. Allt ska komma igång och vi ska börja om med hormoner, ägguttag och insättning. Vi måste hoppas igen att några ägg blir bra så att vi kan börja om med ruvandet. Sedan tar det ytterligare 15 dagar innan vi får ett svar om det lyckats eller inte. I mina tankar är jag nu inne i Juni någon gång. Om det visar sig att de har fel på Sahlgrenska så har jag gjort halva graviditeten i Juni.

Så ja antingen har jag kommit halvvägs på min resa då eller så får jag förhoppningsvis påbörja den nya resan då. Juni...... Det känns långt dit.
Allra helst då jag faktiskt fann mitt första vårtecken idag. Några små vita snödroppar som strävade sig upp mot solens strålar. Små knoppar som lyckats ta sig upp ur den frusna backen, väntat hela vintern för att nu glädja oss med budskapet att våren närmar sig. Jag hoppas att Onsdagens besök på Sahlgrenska ska låta mig njuta av en underbar vår, att Pyret i magen liksom snödropparna visar sig för att skänka glädje.
Jag hoppas innerligt att de hade fel förra gången.