Direktlänk till inlägg 14 mars 2013

Jag är glad att jag är öppen, det ger stöd att andra finns där

Av Rose-Marie - 14 mars 2013 23:23

I onsdags när vi hade återbesök på Sahlgrenska fick vi beskedet som jag egentligen redan hade väntat mig, graviditeten måste avbrytas. Min fasa var hur den skulle avbrytas. Måste de operera och då även behöva ta bort en äggledare eller kan det skötas genom att framkalla ett missfall. Inget av det känns ju bra men en operation kändes hemskare än att framkalla ett missfall.
Jag blev därför lättad när de sa att det verkade vara ett MA (missfall som kroppen inte stöter ut själv)
Jag fick alternativ skrapning eller ta tabletter hemma och blöda ut det.
Efter mitt förra missfall som kroppen så "snällt" skötte själv så kände jag att om detta blir samma så väljer jag självklart tabletterna.


Idag kl 9:30 tog jag de 2 första tabletterna, jag kände inte så mycket och läste därför lite om tabletterna jag fått.
Det var den ena skräckupplevelsen efter den andra och jag blev livrädd. Vad hade jag gett mig in på?!
Jag har legat i sängen hela dagen och väntat men har inte fått några hemska förlossningssmärtor och inte heller började jag blöda hejdlöst. Jag tog den 3:e tabletten och väntade, kände lite mensvärk men fortfarande inte så som jag väntat mig. Kl 17:30 tog jag den 4:e och sista tabletten, efter en stund blev smärtan värre men jag klarade mig fortfarande på panodil.
Mina starkare värktabletter som jag fått med mig tänkte jag minsann inte slösa med för det kommer ju bli värre.
Runt 19:00 började jag blöda lite men bara som en vanlig mens. Jag har ju läst om "blodbad" så det är väl lugnet före stormen.
Jag har fortfarande inte nu kl 23:00 fått något tecken på att detta är avslutat så jag antar att det kommer fortsätta i natt eller imorgon. Man skulle märka när själva graviditeten släppte OM det fungerar och inte blir komplikationer vill säga.
Det återstår att se på Onsdag då vi har återbesök på Sahlgrenska.


Den fysiska biten är mycket jobbigare en den psykiska just nu, jag vill bara ha det överstökat. Att vi tvingas avbryta har jag väl bearbetat lite grann under veckan som varit och mina tankar har därför legat på hur förloppet kommer att bli. Sedan känns det för jäkla orättvist att min kropp inte vill behålla en graviditet. Känns skrämmande att försöka igen, vad händer nästa gång?
Vill jag riskera att utsätta mig för detta en gång till? Viljan att få barn gör ju att man förtränger rädslan så jo det blir nog ett försök till. Någon gång i slutet av Maj trodde de att vi kunde börja med hormonbehandling igen.
Jag tyckte det kändes hemskt länge men samtidigt behöver jag nog den tiden till att återhämta mig, samla nya krafter och nytt mod.


Jag kommer berätta mer om hur min upplevelse av avbrytet blev för mig. Men det är som sagt inte över och därför kan jag inget säga just ikväll.
Jag hoppas att jag kan få ge en bättre berättelse än de jag läst så att ni som ev kommer gå igenom samma sak kan känna lite mer lugn än mig.


Jag kan öppet och ärligt säga att jag är glad idag att jag varit så öppen med det jag går igenom. Jag har skrivit på Facebook och sms:at med vänner och fått massor av pepp och uppmuntran innan beskedet och inte minst idag. Vänner som jag inte har så mycket kontakt med i vanliga fall har inkorgat och sms:at mig med egna erfarenheter, gett mig lugn och hjälpt mig genom denna dagen.
Och alla vänner som inte delar denna upplevelse har ändå stöttat, "lyssnat" och visat förståelse för hur jag mått idag. Hade jag hållt detta för mig själv så hade jag haft det betydligt värre kan jag lova. Vissa tycker nog att det blir tjatigt så jag försöker att inte bara skriva om detta. Vare sig här i bloggen eller i min FB-logg.


Men tack alla vänner oavsett om ni är nära eller mer ytliga kontakter, det gör jättemycket att ni finns där ska ni veta.

 
ANNONS
 
Camilla

Camilla

16 mars 2013 09:17

Folk brukar inte vara så öppna med det. Men jag ser ingen anledning att smyga om det är så att jobbet och ens närmaste ändå känner till det.
Är det bra eller dåligt att du inte fick så ont som du befarade? Jag menar, om inte riktiga störtfloden och smärtan kommer, är det risk att det sitter i äggledaren?

http://omlivetefter.blogspot.se

Rose-Marie

16 mars 2013 11:06

Vad jag läst (vilket man gör för mycket) och hört så ska det komma ut en (ursäkta äckelheten) klump vilket det inte verkar vilja göra :( Läste det även på info. Bladet jag fick men bär jag ringde Sahlgrenska sa de att oftast är det så men inte alltid.
Risken är att det misslyckats och att jag måste göra om det hela men isf kommer jag nog be om att bli skrapad.
Smärtan verkar variera men att det ska komma mkt blod verkar vara samma för alla.

 
Eva i Metbäcken

Eva i Metbäcken

16 mars 2013 11:42

Är nog väldigt varierande både det där med blodmängden och klumparna. Nu gjorde ju jag ett sent avbrytande i v 20+6 och det är väl en viss skillnad, men det enda tabletterna gjorde var att orsaka smärta/värkar. De sade även i mitt fall att jag skulle blöda rätt mycket men jag blödde inte en droppe förrän på slutet när John kom.

Hur mår du nu då? Har det hänt något mer?
Kram

http://metbacken.se

Rose-Marie

16 mars 2013 11:52

Nä det verkar ha stannat av så jag vet inte om det bara var det som kom eller om det inte fungerat för mig.
Vid det tidiga missfallet i November så var det ju så som nu men då höll det på en vecka ungefär. Dock kontrollerade man ju aldrig att det verkligen var borta men allt kom ju igång som det skulle därefter så jag antar ju att det var det då.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Rose-Marie - Måndag 22 okt 21:40

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Av Rose-Marie - Söndag 23 sept 19:31


Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Av Rose-Marie - Fredag 3 aug 22:20

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...

Av Rose-Marie - Söndag 13 maj 21:01

Ibland är det svårt att få till de där viktiga träffarna för att bara prata om saker som man behöver prata om Face to Face. Det blir alltför ofta genom Messenger numera och jag är flitig användare av "Messengermöten", det är i och för sig bra men int...

Av Rose-Marie - Onsdag 11 april 22:13

Kära pappaIbland händer det att jag börjar plocka i en låda med saker som jag inte riktigt vet varför jag har sparat. Saker som bara blivit kvar varje gång jag tittat i lådan, så även idag.Jag plockar upp dem funderar en stund och sedan hamnar dem av...

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se