I onsdags när vi hade återbesök på Sahlgrenska fick vi beskedet som jag egentligen redan hade väntat mig, graviditeten måste avbrytas. Min fasa var hur den skulle avbrytas. Måste de operera och då även behöva ta bort en äggledare eller kan det skötas genom att framkalla ett missfall. Inget av det känns ju bra men en operation kändes hemskare än att framkalla ett missfall.
Jag blev därför lättad när de sa att det verkade vara ett MA (missfall som kroppen inte stöter ut själv)
Jag fick alternativ skrapning eller ta tabletter hemma och blöda ut det.
Efter mitt förra missfall som kroppen så "snällt" skötte själv så kände jag att om detta blir samma så väljer jag självklart tabletterna.

Idag kl 9:30 tog jag de 2 första tabletterna, jag kände inte så mycket och läste därför lite om tabletterna jag fått.
Det var den ena skräckupplevelsen efter den andra och jag blev livrädd. Vad hade jag gett mig in på?!
Jag har legat i sängen hela dagen och väntat men har inte fått några hemska förlossningssmärtor och inte heller började jag blöda hejdlöst. Jag tog den 3:e tabletten och väntade, kände lite mensvärk men fortfarande inte så som jag väntat mig. Kl 17:30 tog jag den 4:e och sista tabletten, efter en stund blev smärtan värre men jag klarade mig fortfarande på panodil.
Mina starkare värktabletter som jag fått med mig tänkte jag minsann inte slösa med för det kommer ju bli värre.
Runt 19:00 började jag blöda lite men bara som en vanlig mens. Jag har ju läst om "blodbad" så det är väl lugnet före stormen.
Jag har fortfarande inte nu kl 23:00 fått något tecken på att detta är avslutat så jag antar att det kommer fortsätta i natt eller imorgon. Man skulle märka när själva graviditeten släppte OM det fungerar och inte blir komplikationer vill säga.
Det återstår att se på Onsdag då vi har återbesök på Sahlgrenska.

Den fysiska biten är mycket jobbigare en den psykiska just nu, jag vill bara ha det överstökat. Att vi tvingas avbryta har jag väl bearbetat lite grann under veckan som varit och mina tankar har därför legat på hur förloppet kommer att bli. Sedan känns det för jäkla orättvist att min kropp inte vill behålla en graviditet. Känns skrämmande att försöka igen, vad händer nästa gång?
Vill jag riskera att utsätta mig för detta en gång till? Viljan att få barn gör ju att man förtränger rädslan så jo det blir nog ett försök till. Någon gång i slutet av Maj trodde de att vi kunde börja med hormonbehandling igen.
Jag tyckte det kändes hemskt länge men samtidigt behöver jag nog den tiden till att återhämta mig, samla nya krafter och nytt mod.

Jag kommer berätta mer om hur min upplevelse av avbrytet blev för mig. Men det är som sagt inte över och därför kan jag inget säga just ikväll.
Jag hoppas att jag kan få ge en bättre berättelse än de jag läst så att ni som ev kommer gå igenom samma sak kan känna lite mer lugn än mig.

Jag kan öppet och ärligt säga att jag är glad idag att jag varit så öppen med det jag går igenom. Jag har skrivit på Facebook och sms:at med vänner och fått massor av pepp och uppmuntran innan beskedet och inte minst idag. Vänner som jag inte har så mycket kontakt med i vanliga fall har inkorgat och sms:at mig med egna erfarenheter, gett mig lugn och hjälpt mig genom denna dagen.
Och alla vänner som inte delar denna upplevelse har ändå stöttat, "lyssnat" och visat förståelse för hur jag mått idag. Hade jag hållt detta för mig själv så hade jag haft det betydligt värre kan jag lova. Vissa tycker nog att det blir tjatigt så jag försöker att inte bara skriva om detta. Vare sig här i bloggen eller i min FB-logg.

Men tack alla vänner oavsett om ni är nära eller mer ytliga kontakter, det gör jättemycket att ni finns där ska ni veta.