Idag var den stora dagen vi väntat på, vi skulle få se pyrets hjärta slå eller egentligen skulle den vara nästa vecka men vi fick komma en vecka tidigare pga mina smärtor i ryggen.
Man trodde att det kunde bero på njursten eller något liknande. Blodprovet visade dock att det verkade okej med njurarna så jag pustade ut en aning.
Ska jag vara helt ärlig så har jag nog förväntat mig att se lilla Pyret för första gången idag. Jag har t.o.m planerat för att magen snart börjar växa så lite mammakläder finns redan här och väntar på att få användas.

Förväntansfulla satt vi inne på mottagningen och tittade på skärmen. Läkaren tittade runt noga, för noga kände jag. Det tog för lång tid och jag började känna oro. Hon tittade lite till, stannade upp och förstorade bilden.
Så frågade hon när vi satte in ägget och jag började gråta. jag kände att något var galet. Då slutade hon och började prata om att pricken hon såg var för liten och att graviditeten kan ha stannat upp eller att det låg fel, utomkvedeshavandeskap. Det verkade iallafall inte se ut som hon hoppats och det var verkligen inte så som vi hoppats att dagen skulle bli.

Jag fick ta ett blodprov som mäter HCG (graviditetshormon) för att sedan ta ett likadant blodprov på fredag så de kan jämföra. Har hormonet minskat är det MA, ett missfall som kroppen inte stött bort själv.
Har hormonet stigit kan det vara utomkvedeshavandeskap, en graviditet som sitter utanför livmodern och måste avslutas.
Mitt hopp var ute, jag ville ge upp, vill inte vara med längre. Jag bara grät och det kändes så overkligt. Varför?!
Barnmorskan gav mig inte så mycket mer information än så eftersom de inte vet. Kanske om vi har tur är det bara för tidigt att se något men när hon började prata om kurator så kändes inte heller det som något stort hopp. Men vi skulle komma tillbaka nästa vecka och göra ett nytt ultraljud, kanske ser de mer då. Eller kanske tar allt definitivt slut då.
Är det utomkvedes så måste man göra titthål och på så sätt bedöma hur man ska avsluta graviditeten. Är det MA får man en tablett så kroppen stöter ut det.

När jag kom hem fick jag veta av 2 tjejer som fått samma besked som mig att för dem visade det sig att veckan efter fanns det ett tickande hjärta där och allt såg bra ut.
Jag fann lite hopp och tro på att det kanske kanske även kan gälla mig.
Jag får vänta, vänta har jag ju börjat lära mig nu efter allt detta. Fast jag kommer aldrig att få tålamod till att vänta utan oro.
Samtidigt så borde jag ju ha ont i magen, jag borde väl blöda, jag borde känna att hoppet sakta sakta faller bort. Men nej så är det tydligen inte alltid. Kroppen fattar inte alltid själv att något är fel.
Jag kommer troligtvis inte få veta förrän på Onsdag nästa vecka. Det är en hel vecka att vänta. En hel vecka med oro och det känns långt. Att hålla hoppet och tron vid liv samtidigt som man slåss med alla tankar och all oro.
Hur ska man orka? Mitt i detta tänker jag redan på nästa steg, att börja om.
Vi kommer få börja om helt med hormonbehandling, utplock av ägg och insättning. Ny väntan...... Ny oro.... Finna nytt hopp och försöka att tro igen. Hur länge orkar man?