Nyss hemkommen från ett möte på ridklubben som fasar för framtiden.
Jag brukar inte blanda mig i politiska frågor och kommer inte i detta blogginlägg ens försöka mig på att skriva om den politiska biten i det hela.
Det enda jag nämner är att man pratar på att ändra bidragen för bl.a hyrorna för lokaler. Där ligger ju en stor del hos ridklubben och det är klart att hyran av en ridanläggning är betydligt högre än att hyra någon av kommunens idrottshallar. Därav finns en stor oro för ridklubbens framtid. Att anläggningen även ligger ute på försäljning är ju ännu en bidragande orsak till oron för klubbens vara eller icke vara.

Jag är inte en av de i ridklubben som med stolthet kan säga att jag är överdrivet engagerad. Jag följer med André på hans lektioner och jag åtar mig den avtalade tiden för Stalltjänst och de få gånger man behöver ha cafeterian samt om jag är hemma så hjälper jag till på en och annan tävling. Okunnig som jag är faller mitt val på cafeterian.

Många gånger vill man nog göra mer än så, men vad kan jag? Roger brukar spana in traktorn med stora ögon men det arbetet kanske så många andra redan gör så bra. Man vill inte "klampa in och tränga sig på" alla andra gör det bättre. Det är väl så man ofta tänker och när det väl är arbetsdagar så är man bortrest.
Det är nog detta dilemmat som finns i de flesta föreningar, några få drar det största lasset och resten känner som jag, "vad kan jag"?

Först nu när det står klart för en att klubben räknar sig som nedläggningshotad då tänker man i andra banor. Det får ju inte hända.
André som haft så svårt att hitta ett intresse, svårt att hitta sin hobby och kunna tillhöra en förening. Ridskolan har under 6 år gett honom möjligheten att en gång i veckan ha en sysselsättning. Han har växt i sin hobby och han gör något som inte så många andra killar på skolan gör. Trots att han varit lite rädd för vad andra ska säga så har han stått på sig, detta gillar han och är stolt över.
Det passar honom när inget annat han testat har gjort det.

Jag har skrivit förr om vikten av en fritidssyssla och vad det gör mycket för en att tillhöra en förening.
I många andra idrotter krävs det att man kan var med i en grupp, att man kan samarbeta och göra flera saker samtidigt och att man ska våga ta för sig. Med osäkerhet och svårt att ta instruktioner som ges till en hel grupp så funkar det inte så bra.
Men en häst bryr sig inte så mycket hur bra du är, den bryr sig inte hur du ser ut eller hur du är så länge du är snäll emot den. Man måste inte tävla och man måste inte samarbeta med andra så som i lagsporter, här är det du och hästen. Ni är ett team och de andra i gruppen har liksom dig nog med att koncentrera sig på sin egen häst. Det märks inte så tydligt om du är osäker eller om någon är bättre än någon annan i gruppen.

För André har detta varit den ultimata hobbyn och för honom vore det ett stort nederlag om klubben försvinner och för mig vore det en svår kostnad om ridavgiften behöver höjas till det dubbla. Jag vill självklart kunna ge honom fortsatt möjlighet till sin hobby och det är därför jag först nu vaknar upp och tänker "kan jag kanske göra mer"????
Jag är bara en liten droppe i havet för det som krävs för att rädda klubben men kanske kan jag som den lilla droppen jag är fylla bägaren lite grann.
Kanske finns det fler små droppar som kan fylla den ytterligare. Många droppar små........