Jag har inte varit så aktiv här det sista men jag har tidigare sagt att bloggen inte är till för att ha tusentals läsare och att skriva inlägg varje dag bara för att skriva något.
Jag vill skriva när jag känner att jag behöver eller vill. Ibland för att jag har något roligt att berätta eller något jag behöver få ur mig.
Men även många gånger för att stötta andra, visa att de inte är ensamma när det tex gäller att förlora en närstående så som jag förlorade min pappa eller de som kämpar med att få barn och även förhoppningsvis kunna stötta de med barn med särskilda behov.

Min blogg är ingen modeblogg, partyblogg eller "samla läsare blogg" min blogg är en dagbok för min egen skull, en hjälpande hand för andra och förhoppningsvis är den läsvärd och eftertänksam. Förhoppningsvis levererar jag något och säger något som ni läsare tar till er på ett eller annat sätt.

Att kunna vara en hjälpande hand känns ärofullt och viktigt för mig, därför blev jag glad när jag i påskas blev uppringd av en specialpedagog som undrade om hon kunde ge mitt nummer till en mamma som hade två barn med särskilda behov.
Det kändes bra inom mig att denna specialpedagog tänkte på mig som en person som kunde stötta denna mamman, det gav mig bekräftelse på att jag gjort ett bra intryck hos denna specialpedagog.

För ett par månader sedan fick jag ett mail av en reporter som undrade om jag ville ställa upp i ett reportage om detta med hypotereos och svårigheter att få barn.
Hon hade läst vad jag skrivit om detta med fel levaxindos och sambandet med missfall och barnlöshet.
Självklart ställer jag upp om hon tror att andra kan vara intresserade så jag bad att få återkomma när Tristan var född.
Det är han ju nu, vilket ni säkert inte missat, så vi ska höras av på telefon.

Det är sådana här saker som gör att jag väljer att vara öppen. Man får ut så mycket även för sin egen del.
Människor frågar och är intresserade, många berättar om sina egna erfarenheter och man märker att man inte alls är så ensam. Vad det än gäller, kamp om barn, dödsfall, funktionshinder eller annat så är man sällan ensam. Glöm aldrig det.
Att veta att man inte är ensam kan vara stöd nog.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...