Jag är med i en liten grupp av kämpar. Vi skriver till varandra för att stötta, peppa och för att få ur oss våra känslor och tankar.
De kämpar liksom jag för att en dag få det där efterlängtade barnet. De möter samma motgångar som jag, samma besvikelse och samma rädsla.
De flesta har gått långt in i graviditeten, vissa fullt ut men ändå inte fått ha sitt barn kvar hos sig. Ingen borde uppleva det och ingen borde falla så många gånger. Ingen borde behöva kämpa så för att få sitt efterlängtade barn hos sig.

Jag blir lika ledsen varje gång någon av dem misslyckas och jag blir lika glad varje gång någon av dem möter framgång. Men ingen vågar ta ut segern i förskott, ingen vågar andas ut förän barnet föds skrikande.
Men alla vågar ändå försöka om och om igen för som jag skrivit förut är viljan så mycket starkare än rädslan.
Och jag önskar så att jag kunde skicka en skyddsängel till var och en av dem, en ängel som kan få drömmen att bli sann.

Till er kära "kämparsystrar"
(Skriven av mig 31/3-13)

Jag förstår inte hur man ska orka, orka att kämpa och orka att tro.
Jag förstår inte hur man ska kunna ha hoppet kvar, hoppet att man en dag ska finna ro.
Gång på gång faller man och reser sig upp på nytt, reser sig upp får att stå.
Varje fall ger en hårdare smäll och varje fall gör det svårare att gå.
Jag förstår inte hur man ska klara att gå vidare och hur man ska klara att slåss.
Men på något sätt gör vi det ändå om och om igen, hoppet är det sista som får lämna oss.