Alla inlägg under mars 2013

Av Rose-Marie - 10 mars 2013 18:26

Jag läser runt lite på Facebook och i div bloggar, började reflektera lite över vilket budskap man ibland sänder ut.
Vi undrar varför det finns mobbning och speciellt bland barnen. Jag fasar lite över hur mycket sådant det finns bland vuxna. Vi vuxna som ska föregå med gott exempel.


Jag ser bilder på tjocka människor där man har lagt ut bilden med tanken att den ska vara rolig, ena elaka kommentaren efter den andra och folk liksom skrattar som om det är helt okej att göra det. Ingen tanke på vem som läser det som skrivs. Vem tar efter beteendet vi sänder ut?


Jag ser bilder på särkoleklasser där man på Facebook taggat varandra och anser det som humor. Kallar varandra för mongo och fetto på rent skämt.
Just den som det är tillägnat tar kanske inte åt sig men tänker man ens på vad andra känner?


Yttrandefrihet? Ja visst men tänker man på att barnen tar efter våra åsikter? Tänker man på att det är våra åsikter och ord barnen använder i skolan?
De har knappast kommit på det själva, de har lärt sig någonstans ifrån.
Små grytor har också öron som man säger och de har även tillgång till nätet, många har Facebook och suger åt sig av våran så kallade "humor".
Vi förstår kanske vad som är en skämtsam ton, vi förstår att vi "inte menar så" eller..... gör vi det?
Varför skämtar vi egentligen om vissa saker?


Åsikter om hur folk ser ut, klär sig, vilket land de kommer ifrån, vilken tro de har, hur man stavar och vad man gör anses vara helt okej att vräka ur sig hur som helst. Helt utan att först fundera på vem som kan ta åt sig och vem som kan ta efter.
Att ha åsikter är helt rätt och riktigt och att stå för dem likaså men fråga då inte varför barnen tycker och tänker samma sak.
Innan vi frågar oss varför barnen gör som de gör så kanske vi ska fråga oss själva varför vi gör som vi gör.


Jag skriver vi för jag själv är inget undantag.
Men kanske är det god tid att börja tänka efter före.
Kanske måste man ibland svälja sina åsikter och tänka på när man yttrar dem. Kanske är det förnuftigt att tänka på att man är vuxen och borde föregå med ett gott exempel.
Fast det är klart, det är ju skolan som ska förhindra mobbning, det är ju deras ansvar..... ELLER??????

ANNONS
Av Rose-Marie - 9 mars 2013 17:38

Det där tåget jag skrivit om tidigare, tåget som ska ta mig till lyckan. Det verkar för tillfället stå still. Just nu pendlar jag mellan hopp och förtvivlan. Barnmorskan på Sahlgrenska kan jämföras med en konduktör som ska se om jag har en giltigt biljett. Får jag åka vidare eller kastar de av mig?
Att behöva vänta ända tills Onsdag känns förjäkligt men jag inser ju att det är det enda jag kan göra.
Hur ofta jag än ringer dem och hur mycket jag än läser på nätet så finns inga svar förrän Onsdag. Ja om jag har tur vet de då. Jag vet faktiskt inte vad som är värst, att leva i ovisshet mellan hopp och oro eller att få ett negativt svar.
Om det nu skulle vara som de befarar att graviditeten måste avbrytas så är det inte fostret i sig jag sörjer. Jag har inte kommit så långt att jag har fäst mig ännu. Nej jag sörjer förlusten över att vara gravid, att sakta få den där magen, att leta de där små symtomen så som vi söker vårtecken när vintern börjat avta. Jag sörjer för att jag vet hur lång tid det kan ta till nästa chans. Allt ska komma igång och vi ska börja om med hormoner, ägguttag och insättning. Vi måste hoppas igen att några ägg blir bra så att vi kan börja om med ruvandet. Sedan tar det ytterligare 15 dagar innan vi får ett svar om det lyckats eller inte. I mina tankar är jag nu inne i Juni någon gång. Om det visar sig att de har fel på Sahlgrenska så har jag gjort halva graviditeten i Juni.


Så ja antingen har jag kommit halvvägs på min resa då eller så får jag förhoppningsvis påbörja den nya resan då. Juni...... Det känns långt dit.
Allra helst då jag faktiskt fann mitt första vårtecken idag. Några små vita snödroppar som strävade sig upp mot solens strålar. Små knoppar som lyckats ta sig upp ur den frusna backen, väntat hela vintern för att nu glädja oss med budskapet att våren närmar sig. Jag hoppas att Onsdagens besök på Sahlgrenska ska låta mig njuta av en underbar vår, att Pyret i magen liksom snödropparna visar sig för att skänka glädje.
Jag hoppas innerligt att de hade fel förra gången.

ANNONS
Av Rose-Marie - 6 mars 2013 21:18

Idag var den stora dagen vi väntat på, vi skulle få se pyrets hjärta slå eller egentligen skulle den vara nästa vecka men vi fick komma en vecka tidigare pga mina smärtor i ryggen.
Man trodde att det kunde bero på njursten eller något liknande. Blodprovet visade dock att det verkade okej med njurarna så jag pustade ut en aning.
Ska jag vara helt ärlig så har jag nog förväntat mig att se lilla Pyret för första gången idag. Jag har t.o.m planerat för att magen snart börjar växa så lite mammakläder finns redan här och väntar på att få användas.

Förväntansfulla satt vi inne på mottagningen och tittade på skärmen. Läkaren tittade runt noga, för noga kände jag. Det tog för lång tid och jag började känna oro. Hon tittade lite till, stannade upp och förstorade bilden.
Så frågade hon när vi satte in ägget och jag började gråta. jag kände att något var galet. Då slutade hon och började prata om att pricken hon såg var för liten och att graviditeten kan ha stannat upp eller att det låg fel, utomkvedeshavandeskap. Det verkade iallafall inte se ut som hon hoppats och det var verkligen inte så som vi hoppats att dagen skulle bli.

Jag fick ta ett blodprov som mäter HCG (graviditetshormon) för att sedan ta ett likadant blodprov på fredag så de kan jämföra. Har hormonet minskat är det MA, ett missfall som kroppen inte stött bort själv.
Har hormonet stigit kan det vara utomkvedeshavandeskap, en graviditet som sitter utanför livmodern och måste avslutas.
Mitt hopp var ute, jag ville ge upp, vill inte vara med längre. Jag bara grät och det kändes så overkligt. Varför?!
Barnmorskan gav mig inte så mycket mer information än så eftersom de inte vet. Kanske om vi har tur är det bara för tidigt att se något men när hon började prata om kurator så kändes inte heller det som något stort hopp. Men vi skulle komma tillbaka nästa vecka och göra ett nytt ultraljud, kanske ser de mer då. Eller kanske tar allt definitivt slut då.
Är det utomkvedes så måste man göra titthål och på så sätt bedöma hur man ska avsluta graviditeten. Är det MA får man en tablett så kroppen stöter ut det.

När jag kom hem fick jag veta av 2 tjejer som fått samma besked som mig att för dem visade det sig att veckan efter fanns det ett tickande hjärta där och allt såg bra ut.
Jag fann lite hopp och tro på att det kanske kanske även kan gälla mig.
Jag får vänta, vänta har jag ju börjat lära mig nu efter allt detta. Fast jag kommer aldrig att få tålamod till att vänta utan oro.
Samtidigt så borde jag ju ha ont i magen, jag borde väl blöda, jag borde känna att hoppet sakta sakta faller bort. Men nej så är det tydligen inte alltid. Kroppen fattar inte alltid själv att något är fel.
Jag kommer troligtvis inte få veta förrän på Onsdag nästa vecka. Det är en hel vecka att vänta. En hel vecka med oro och det känns långt. Att hålla hoppet och tron vid liv samtidigt som man slåss med alla tankar och all oro.
Hur ska man orka? Mitt i detta tänker jag redan på nästa steg, att börja om.
Vi kommer få börja om helt med hormonbehandling, utplock av ägg och insättning. Ny väntan...... Ny oro.... Finna nytt hopp och försöka att tro igen. Hur länge orkar man?

Av Rose-Marie - 3 mars 2013 23:23

Just nu ligger jag klarvaken och hur jag än försöker så kan jag inte somna.
Det är då man börjar fundera eller egentligen kan jag inte sova för att jag funderade. När jag la mig var jag lite halvt irriterad. Kanske inte utav någon speciell anledning utan bara rent allmänt. Hur mycket jag än försöker att borsta bort saker som stör mig så går det inte ibland, människor som bara tar energi och bara gör en sömnlös utan en viktig orsak. Magkänslan säger skit i det, glöm det. Det är inget att lägga energi på. Medans hjärnan trotsar och vill konfrontera personen ifråga.

Jag började tänka på en sak som min kloka son frågade för ett tag sedan. Det var när vi hade varit på barn- och ungdomshabiliteringen nu sist och skulle på Mc Donalds som vanligt efteråt. På vägen dit lyckades vi bli ovänner för något som jag inte minns. Så viktigt var det att bråka om att jag inte ens minns. Men jag minns händelsen och kommer nog aldrig glömma den. André blev arg och ville inte ha mat, jag var hungrig och beställde till mig så André fick snällt sitta och titta på när jag åt. Jag vägrar att fjäska för någon som är sur så han fick stå sitt kast. Säger man nej är det nej helt enkelt. Jag var dock förvånad över att han satt tyst och tittade på utan att ändra sig. Jag åt klart och sedan satte vi oss i bilen för att åka hem. Fortfarande utan att säga ett ljud till varandra.

Efter en stund bröt André tystnaden och frågade:
- mamma, ska man lyssna på magen eller hjärnan?
Där satte han mig på pottkanten, vad svarar man på det?
I Andrés fall var det som så att eftersom han var sur sa han nej till maten men magen ville egentligen ha. Förmodligen ångrade han sitt val på Mc Donalds.
Jag försökte förklara för honom att ibland säger hjärnan saker som man egentligen inte vill. Som nu när han var arg sa hjärnan en sak men magen sa något annat. I magen kan vi oftast känna om det hjärnan säger är rätt eller fel. Tyvärr kan det då redan vara försent eftersom magkänslan oftast kommer efteråt och man ångrar det man sagt eller gjort.
- Ja det är därför jag är hungrig nu sa André
Ja ibland måste man lära sig av sina misstag, du kommer ju inte göra samma sak igen för nu vet du.
Men det bästa är att invänta magens känsla innan man gör något. Att tänka efter före. Det är inte alltid så lätt och speciellt inte när man är arg.

Nu tyckte jag att vi haft en riktigt bra diskussion om det hela och vi hade glömt varför vi egentligen var arga från början. Jag var rätt nöjd med svaret till André och han verkade förstå. Men så kom nästa fråga:
- mamma när ska man lyssna på hjärtat då?

Av Rose-Marie - 1 mars 2013 10:15

Jag tror inte att jag är någon speciellt jobbig och krävande patient. Det är nog mer tvärtom, jag önskar att jag kunde säga ifrån och vara mer rak.
Istället blir jag ledsen och skäms när jag känner att en läkare inte förstår mig.


Jag var på vårdcentralen igår och återigen måste jag säga att jag känner mig så besviken. Jag har verkligen varit bestämd över att jag självklart skriver mig här för att våran vårdcentral ska finnas kvar. Nu känner jag dock att jag borde överväga andra alternativ än att gång på gång bli besviken och gå gråtande därifrån.


Igår gällde det mina onda leder och min onda rygg, det har bara blivit värre och värre sedan graviditeten och jag får ju inte äta mer än Alvedon.
Jo jag blev förvarnad om att det var mycket att göra då jag ringde och bokade tid, jag blev till och med tillfrågad om jag kunde gå hemma med Alvedon en vecka och se om det hjälpte. I vanliga fall hade jag nog accepterat detta men nu känner jag mig självklart extra orolig eftersom jag är gravid och verkligen har strävat för denna graviditeten. Inget får gå fel, just nu är jag nog en krävande patient ändå eller iallafall en överdrivet orolig patient. Kvinnan i telefon förstod mig fullt ut och ordnade en tid redan samma dag trots allt.


Jag kom till vårdcentralen 14:50 och blev inkallad 15:05, det gick ju hyfsat fort. När jag kom in i rummet och började förklara mitt ärende så lyssnade doktorn noga. Det kändes bra ända tills jag sa att jag inte kan äta starka värktabletter för att jag nyss gjort en provrörsbefruktning, jag kunde lika gärna bara sagt att jag var gravid men kanske kunde det vara viktigt att hon visste detta med provrörsbefruktningen. Hon tittade konstigt på mig och frågade:
- Vad är det?!
Jag kände hur tårarna börjad ekomma men bet ihop och försökte förklara, då sa hon:

- jaha IVF?
Jag trodde att man i folkmun sa provrörsbefruktning och att alla läkare vet vad det är men tydligen inte.
Återigen såg hon konstig ut och sa:
- jag är ingen barnmorska
Återigen kom tårarna, varför kan hon inte bara kolla min rygg och mina leder, jag visade knölen på handleden och hon tittade inte ens. Istället skulle jag ta urinprov och jag fick aldrig förklarat för mig varför utan plötsligt satt jag i väntrummet igen. Jag hörde hur min läkare pratade med en kollega, hon sa att hon inte hade tid och jag hörde hur båda tyckte att jag skulle vänt mig till en barnmorska. Vad kan en barnmorska göra åt mina leder?!
Varför skickar de mig inte bara vidare till gyn om de är så osäkra?


Efter 1 tim och 15 min var jag iallafall klar att lämna vårdcentralen. Ryggen och lederna var okontrollerade men jag fick veta att de såg lite blod i urinet, kunde ha något med njurarna att göra. De tog därför ett blodprov som jag antar att jag får svar på.... någon gång.

Min läkare var hur stressad som helst, under den tiden jag var där varvade hon mig och 2 andra patienter.

Jag förstår henne samtidigt som jag känner mig så hemskt besviken över min behandling.
Det är inte första gången jag lämnar vårdcentralen gråtande.


Som tur är ringde min barnmorska från Sahlgrenska bara 20 minuter efter att jag var klar. Jag började givetvis gråta igen när jag berättade om besöket. Hon var så förstående och lugnande så att bara höra hennes röst gjorde att jag lugnade mig.
Vi bestämde att jag kommer dit en vecka tidigare så istället för 13 Mars får vi komma den 6 Mars, nu på onsdag.

Då ska vi kolla hur det ser ut inne hos bebis, att det verkligen är någon där och att hjärtat slår. Så kan jag få prata med deras läkare om ryggen och lederna samt vem som ansvarar för kontrollerna av mitt levaxin. Detta är av stor betydelse när man är gravid. Fel dos kan ge fosterskador och även göra mig väldigt sjuk. Jag vill verkligen inte ha vem som helst som har detta ansvaret.


Kanske blir mina frågetecken uträtade på onsdag nästa vecka, kanske kan jag få slappna av och njuta sedan. Jag läste några kloka ord i någon blogg eller på något forum som jag ska försöka ta till mig.
"Tänk på att du väntar barn och inte missfall"

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se